Böcker som jag inte orkat läsa

Jag kastar mig in i veckans tematrio (en bra start både på veckan och en ny blogg, tycker jag), där Lyran ber oss fundera över tre böcker som lämnats outlästa. Jag skulle kunna göra en lång lista, så begränsningen till tre är bra. Här är tre böcker som jag inte orkat läsa:

1. Lördag av Ian McEwan. Det här är en bok som alla pratade om. Haussade. Lyriska. Jag har läst en tredjedel ungefär. Jag förstår inte vad allt ståhej handlar om. En man ska åka och spela tennis, och väntar på att dottern ska komma och hälsa på till kvällen. Han prejas av några män. Det är lördag. Jag vet inte om jag fastnade för att jag trodde att det skulle vara en thriller. Eller något om terrorattacker. Eller för att alla del där analyserna han gör av allting hela tiden känns så krystat ansträngda. Spela tennis, och sluta tänk! skriker min hjärna hela tiden. Jag drabbades bara av leda. Men jag kämpade på. Kanske för att det här var den enda icke jobbrelaterade boken som fick följa med på en veckolång resa. Och den blev ändå inte utläst.

2. Anna Karenina av Leo Tolstoj. Min käpphäst. Jag har kommit till sidan 23 tror jag. Flera gånger. Där ligger en bit after eight-papper och markerar en handling som jag har glömt. Det här är dock en bok jag gärna vill läsa. Jag har inte tyckt illa om så långt jag kommit, jag har bara fastnat. Förmodligen för att min utgåva är så tung och klumpig. Bred och lång och hög som två tegelstenar. Tack och lov inte lika tung, men otymplig att släpa med sig. Och ibland behöver man en bussresa för att komma in i en bok, så att man sedan kan fortsätta. Det har stackars Anna K aldrig fått. Och om jag ska vara riktigt ärlig så är den lite rörig, innehåller lite för många ryska namn och långa adjektiv på de första sidorna för att man ska orka ge den en timme en kväll i sängen. Utan att somna. Men den här boken vill jag gärna läsa. Den har jag inte gett upp hoppet om.

3. Madame Bovary av Gustave Flaubert. En annan käpphäst, som jag släppt ut på grönbete. Jag har förresten sett till att det är rejäla hål i stängslet också, så att hon kan springa bort. Jag vet inte varför jag inte tycker om den här boken. Jag har försökt läsa den flera gånger, och jag har nog läst 80 % eller så. Men jag kommer inte till slutet. Emma Bovary irriterar mig. Inte nog med att jag inte kan identifiera mig med henne, jag känner ingen sympati och har ingen som helst förståelse för hennes handlingar. Det är i och för sig en skicklig författarprestation att lyckas med detta (jag brukar vara ganska förstående, faktiskt), men jag beundrar inte ens intrig, språk, tema och djärvhet. Det gör man ju annars ibland, vad gäller såna där böcker som man "ska" läsa. Man begriper, så att säga, att de är bra, även om man själv inte tycker att de är bra. Men så icke med stackars Bovary. Jag tror att det kanske, kanske har att göra med det där att man vet hur det går. Litteraturhistorierna är fulla av beskrivningar av Emma Bovary, och hennes självmord. Det finns alltså inte ens någon belöning kvar för att ta sig till slutet. Det här är en bok som jag kämpat med länge, och jag har beslutat mig för att lite läsa den till slut. Och att det är bra så.

Joakim Thåström har förresten en vacker sång som heter Karenina (från albumet Thåström, 1989. På andra sidan finns, som av en händelse en sång som heter "Anna"):