Suget efter ännu en historia

Vi besöker Mårbacka. Guidegruppen är överfull, det regnar utanför den pelarförsedda ingången, inne i huset är alla minnesföremålen avdammade. Många gåsar i olika former. Dottern fastnar för den uppstoppade vildanden Akka, och hon och sambon står länge kvar i hallen och talar med anden, medan jag följer efter gruppen in i salongen.

Där berättar guiden om det gamla Mårbacka, den rödmålade gården där Selma Lagerlöf växte upp. Det gamla huset är inneslutet i det nya, och just där, i salongshörnet, var en gång i tiden föräldrarnas sovrum. Där stod en hörnsoffa, och där satt Selmas farmor och berättade sagor vars stoff senare vävdes in i de prisbelönta böckerna.

Jag har ingen svårighet att se det framför mig. "Berätta en saga till, farmor", sa hon säkert, lilla Selma, lade huvudet på sned, kröp upp bredvid i soffan och beredde sig att lyssna. "Berätta den om vargarna."

Jag är på tältsemester. Vi åker i bil mellan olika platser. Vi har en dotter på två och ett halvt. "Berätta om tubbiesarna, mamma", säger hon. "Berätta om Törnrosa, pappa!" Vi berättar. Om och om igen berättar vi scener hur hennes favoritfilmer om teletubbiesarna. Vi återberättar sagor som vi minns, vi hittar på egna historier (mitt främsta bidrag i sommar handlar om en giraffunge som inte vågar hoppa ner från en sten; den har jag berättat från Åmål till Sunne). Men hennes sug lägger sig inte. Hon vill höra berättelser från morgon till kväll. För att äta, för att kissa, för att ta på sig, borsta tänderna och hoppa in i bilen. För att inte tala om bilresan.

Vi har några ljudböcker för väldigt små barn som hon tack och lov roas av. En liten stund. Men mitt i sagan från cd-spelaren kan hon i stället be mig återberätta en särskilt episod från den tecknade barnfiguren Pingu. (Det är inte så konstigt; det är svårt att följa med en historia utan bilder.) Jag läser inte särskilt mycket under bilresorna den här semestern.

Till slut inför vi regler. Vi berättar en saga om du först tar på dig. Eller borstar tänderna. Eller äter upp melonen. Det blir lite lugnare. Jag kan läsa några ord i min egen bok, innan dottern påbörjar en redogörelse för den saga som hon strax ska få höra. Lite tröttande är det. När hon (äntligen) somnar efter tre Rödluvan med mycket hungrig varg orkar jag knappt gå iväg och borsta tänderna. Ficklampsläsning i tältet blir det inte så många kvällar som jag önskat. Jag längtar efter mina egna böcker, åh, så jag har längtat efter mina egna böcker, men nu somnar jag mitt i giftmorden, sover 10 timmar och vaknar samtidigt som dottern som ber mig berätta om Nils Holgersson (alltid något).

Jag kan egentligen inte säga så mycket. Jag förstår ju hennes sug. Jag vill också höra en historia till. Läsa ännu en bok, kasta mig in i en berättelse utanför tid och rum. Jag läser själv på toaletten, när jag borstar tänderna, äter, klär på mig, går till bussen. Även jag läser gärna om mina favoriter, inte är det så konstigt att hon vill höra samma saga om och om igen. Hennes längtan verkar omättlig. Hennes längtan verkar typisk för en tvååring. Men det är väl ingen skillnad egentligen. På mig som läser om böckerna om Lord Peter Wimsey, och dottern som vill att vi ska läsa pixiboken om de små björnarna en gång till.