Malory Towers-boken är inte alls en mysteriebok, som Fem-böckerna eller Blytons Äventyrsböcker (Äventyrens ö, Äventyrens flod osv). Boken skildrar i stället hur 11-åriga Doris (eller Darrell som en googling avslöjar att hon heter i original) kommer till sin första termin på den anrika internatskolan Malory Towers, ett slott med fyra torn invid kusten i Cornwall. Hon får nya kamrater (intelligenta Alicia, full av upptåg, trogna, trumpna Sally som längtar hem, bortskämda Gwendoline som aldrig tidigare gått i skola, förskrämda Mary-Lou...) och nya lärarinnor (bland annat ges helt fantastiska karikatyrer av skolans två fransklärarinnor). Den första boken skildrar hur Doris finner sig tillrätta i den nya miljön. Hon vill gärna vara med i populära Alicias gäng, som ständigt hittar på upptåg med lärarinnorna, men ändå hänger med i skolans höga tempo. Efter att bittert ha fått erfara att hon själv inte är riktigt så styv (just ordet "styv" används ofta i den här boken) i franska och historia för att klara av både skolarbetet och practical jokes, når Doris insikten att hon har en pålitlig vän i Sally.
Det som dröjt sig kvar hos mig är dock inte historien som sådan. Det är i stället det där med 10 flickor som ligger och viskar i en sovsal när ljuset släckts. Och tanken på skolans fyra olika torn, som vart och ett innehåller elevhem. Och ordningsmän i varje sovsal, i varje klass, och förstås för varje elevhem. Husmors bekymmer med packade väskor utan namnlapp. Dagrummet, där flickorna skriver sina brev hem. Tennisplanen, simlektionerna. Spratten de anordnar för lärarna. Föräldrarnas besök på mitterminslovet (bara ett sånt ord: "mitterminslov"). Breven hem. Matsalen, skoluniformen (i brunt och gult, med en hatt till, tänka sig!). Och att man på allvar diskuterade att bortskämda Gwendoline borde ha några "daska med baksidan av hårborsten". Ack, vad jag ville åka till en internatskola (helst i England), men det var tyvärr omöjligt att övertala mina föräldrar om den nödvändigheten.
Jag längtade i många år, under ständiga omläsningar, efter att få följa fortsättningen av Doris och de andras skolgång (det måste ju finnas någon anledning till att boken hette "första terminen", tänkte jag). Det var emellertid först som vuxen som jag sprang på bokens uppföljare (Andra året på Malory Towers) på ett antikvariat. Nu har jag googlat mig fram till att det inte finns mindre än sex böcker i serien. De återstående fyra verkar finnas i nytryck (och dessutom har någon – surprise! – skrivit alldeles aktuella uppföljare till böckerna) på engelska. Över huvud taget verkar Malory Towers vara något av ett begrepp bland engelska läsare (google ger 160 000 träffar).
Och jag börjar ana vad min nästa Amazon-beställning kommer innehålla.
11 kommentarer:
Åh, hur kan jag ha missat den här?? Även jag ÄLSKADE (hrrm, älskar?) internatskoleskrildringar, själv läste jag Tvillingarna på St Clare, även de av Enid Blyton! Midnattsfester och bus, skoluniformer och jag vet inte vad. Ah!
http://en.wikipedia.org/wiki/St._Clare%27s_(series)
Internatskoleskildringar? Jag sällar mig till skaran av "fans". Som barn läste jag om danska Puck (författare Lisbeth Werner som ser ut att vara en pseudonym)- och så minns jag speciellt böckerna om svenske Gunnar på Singleton (jag har läst alla böckerna i den serien- skrivna av Louis de Geer)Enid Blytons internatskoleserie har gått mig förbi, dock. Det kanske jag borde se över och tillrättalägga?
I den alldeles nya BTJ- foldern ATT FLYTTA OCH FÅ NYA KOMPISAR i serien "Tala med barnen om" (3,2009. Finns på de flesta bibliotek) inleder jag essän så här:
"När jag var så där tio,elva år drömde jag hett om att få gå på internatskola. Jag frossade i läsning om jämnåriga engelska skolflickors föräldralösa liv, klassrumsbus och hemliga muidnattsfester i Enid Blytons sex böcker om tvillingarna på S:t Clare."
Sedan skriver jag om Singeltonböcker och (förstås) om Harry Potters internatskola.
Min fundering i den rätt långa essän är:
"Jag kan inte låta bli att fundera över detta motsägelsefulla. Att samtidigt som många ungdomar inte kan tänka sig något underbarare än att få flytta hemifrån (och tillbringa en föräldrafri termin på Hogwarts internatskola, så skildras i den realistiska barnlitteraturen barn som flyttar hemifrån som något mycket tragiskt.
Vilket är egentligen den sanna bilden av verkligheten? Är det alltid mer synd om barn som flyttar än om barn som inte flyttar? Eller är det istället så att de barn som inte flyttar går miste om en massa upplevelser och äventyr?"
lena kjersén edman
Men, det här har jag helt missat! Hur gick det till? Hade ju Fem-böckerna, Hemliga Sjuan, och äventyrsböckerna. Finns den att få fatt i tro?
@Ingrid
Louis de Geer?! Min okunskap är bråddjup.
Oj, vad många som med mig drömmer om internatskolor! Mitt inlägg var från början mycket längre, innehöll en massa om Harry Potter (förstås), men framför allt om hur jag och min bästa vän under högstadieåren satt på middagsrasterna och drömde om vilka som skulle få gå i "vår internatskola"...
Magix och Lena: Tvillingarna på S:t Clare av Blyton upptäckte jag förresten när jag googlade på Malory Towers inför det här inlägget. Jag tror inte att jag stött på dem tidigare, men det låter som nånting som _jag_ gärna skulle vilja läsa!
Ingrid: Puck känner jag igen lite grann; den har nog också legat i nån gammal flickbokshög från min mor eller moster. Men vad gäller Gunnar på Singelton sällar jag mig till Snowflake: har inte hört talas om.
Lena: När jag lämnat in mitt avhandlingsmanus i slutet av september ska jag låna _alla_ dina böcker om böcker och läsa. Mycket spännande där, tror jag. Men visst är det intressant att det är så lockande med internatskoleskildringar! Varför är det så?
Snowflake: Tack för att du påminde mig om Hemliga sjuan. Jag tänkte så det knakade, men kom inte på vad de hette.
Men så roligt! Jag tokläste ju Blyton jag med - och var dessutom b e s a t t av internatkonceptet. Böckerna du nämner har jag lustigt nog aldrig hört talas om men däremot kom jag att tänka på en annan favvis... jag kunde absolut inte komma på vad det var den hette, men vips ser jag Magix kommentar och det var ju den! Tvillingarna på St Clare ääälskade jag, och inser att jag naturligtvis måste kolla upp Malory Towers. Det låter som en skatt!
Singletonböckerna tycker jag absolut att du ska läsa vid tillfälle- de hörde väl till kategorin "pojkböcker" på min tid (tror att jag lånade dem först av min lekkamrats storebror)- de är nog svåra att få tag i numera förstås. De "ursprungliga" är fyra till antalet. "Gunnar Wigelius" kommer som ung pojke till den engelska internatskolan Singleton- minns speciellt berättelsen om hur Gunnar utmärkte sig i simning. (Det är en spännande skildring).
Ingrid: Ja, jag blev väldigt nyfiken både på dem och på St Clare. Jag ska absolut kolla upp dem allihop lite senare.
Jag tycker förresten det är konstigt att jag nog aldrig har stött på några St Clare-böcker av Blyton, för jag har ständigt ett öga öppet för såna där gamla flick- och pojkböcker som antikvariaten brukar stuva undan i något hörn. Blyton-böcker har jag på grund av Malory Towers-serien och Äventyrsserien (som nu äntligen börjar bli lite komplett) alltid hållit ett öga på. Men lite senare i höst (I-N-T-E N-U!!!) ska det bli googling, Tradera-, Bokbörs-, Blocket och Antikvariat.net-sökning på rubbet :-)
Åh, internatskolor! Bland moderna varianter måste man ju nämna "Prep" av Curtis Sittenfeld och en ungdomsbok jag håller på med just nu, "Spud" av John van de Ruit. Tänk Adrian Mole på internatskola i Sydafrika. Oerhört rolig bok.
Som gammalt Blyton-fan är det ju inte utan att man blir sugen. Det var med Fem-böckerna jag inledde min läsa-själv-karriär på allvar!
Helena: De är faktiskt riktigt charmiga. Men svåra att få tag på!
Skicka en kommentar