När jag tänker på indianer

Under senvåren satt jag uppe sent om kvällarna och såg på Macahans på Youtube. De (10) första avsnitten av västernserien från 70-talet finns utlagda där, uppstyckade i 10-minuters bitar. Kanske var det den där nyheten att James Arness (som nog några av er, liksom jag, kommer ihåg som Zeb Macahan) hade avlidit som fick mig att klicka runt på youtube – och bli fast i serien på nytt. För mig var det repriseringarna i mitten av 1980-talet som satte oförglömliga spår.

Serien (som egentligen inte alls heter "Machans", utan How the west was won) utspelar sig på 1860-talet och skildrar familjen Macahan, som bryter upp från sin relativt trygga och bekväma tillvaro i Virginia, därför att man inte vill att sönerna (Luke och Josh) ska behöva delta i det amerikanska inbördeskriget (ni vet, nordstater, sydstater, slaveriet, Gettysburg...). Familjen ämnar sig ända till Oregon, och guide på vägen blir farbror Zeb Macahan, som under många år vistats i västern, är vän med indianerna (han har till och med haft en indianhustru och -barn som dessvärre är döda), och som brukar arbeta för amerikanska armén. Men nästan allt går fel för familjen. De ger sig av för sent på året, inbördeskriget startar, och pappan i familjen rider därför tillbaka för att övertala farmor och farfar att följa med västerut. Men fadern blir tvångsrekryterad till armén, och framåt våren ger sig äldste sonen Luke iväg för att ta reda på vad som hänt. Han tvingas också in i armén, deserterar, kommer ovetandes över en stulen häst, och sårar en sheriff när han vill undvika att bli lynchad för häststöld. Och sen är Luke en jagad man större delen av serien. (Det betyder alltså att det i 25 avsnitt så fort allting verkar ordna sig (eller oftast vid en flod) dyker upp nya prisjägare som vill skjuta honom, eftersom han är både desertör och har skjutit en sheriff.)

Den lilla familjen Macahan, som nu består av mamma Kate, och syskonen Josh (ständigt i skuggan av snygge och modige storebror Luke), vackra Laura (som vill göra sig vacker och åka till Chicago, men i stället blir förälskad i en mormonpastor med två fruar) och Jessie (yngst, plikttrogen och den som jag mest identifierade mig med när jag som 12-åring följde serien) får mestadels klara sig själva på den lilla farmen. Till exempel när elaka indianer vill att mamma Kate gifter om sig med en indian.

Det är ett av få tillfällen då indianerna inte skildras positivt i den här serien. Zeb Macahan står alltid på indianernas sida (förutsatt att de inte är lata och dumma). De där tysta, rättrådiga indianerna. De som står vid sitt ord, men ständigt sviks av den vite mannen. De som hotas med svält därför att de vita männen skjuter buffalo som lustjakt. De som drivs från jaktområden, de som slaktas för en bagatell. Att Zeb Macahan strider för indianernas rätt bidrar till sympatierna för familjen Macahan (liksom det faktum att Luke Macahan givetvis är emot slaveriet).

Och jag kommer att tänka på hur sällan man hör något om indianer nuförtiden. Dog hela indianvågen ut med Kevin Costners Dansar med vargar? Jag hittar en webbsida (av Staffan Jansson) som listat indianböcker i Sverige. Den stöder min misstanke; det är ont om indianböcker från 90-talet och 00-talet.

Jag tycker jag läste mycket indianböcker när jag var liten. Helmer Linderholms böcker om pojken Amisko (en svensk pojke) som adopterats och vuxit upp bland indianer i Nordamerika under 1800-talet läste jag flera gånger. Den första boken (av åtta) i serien hette Fredsstigens röda och utkom 1972. Linderholm skrev även en kortare serie om flickan Madelon, som utvandrade från Flandern till Amerika. En spännande trilogi där jag just nu mest minns palissaderna som omgav bosättningen, och hur Madelons mor uppmanades att föda sitt barn stående.

Andra indianböcker som omgav mig i barndomen var min pappas pojkböcker. Västernböcker som förklarar den generationens förkärlek för Clint Eastwood. (Här skulle det egentligen vara en bild på pappas gamla indianböcker, men de packade jag visst in så ordentligt i en låda längst in i skåpet förra sommarn att ni får försöka föreställa er dem i stället: pojkar – kobojsare alltså – på bruna hästar som kastar en lasso rakt mot läsaren, och i bakgrunden, på en höjd, anas tre indianer i full krigsmundering.)

Stig Ericson var en annan barnboksförfattare som skrev om indianer och Vilda västern, till exempel i böckerna om Jenny från Bluewater som jag läste i början av 80-talet. Också Jenny var svenskättling, utvandrad till Amerikat (om jag inte minns fel så är hon i boken till och med brorsdotter eller liknande till den svenska världskända sångfågeln Jenny Lind, som hon också uppkallats efter). Stig Ericson skrev också om Dan Henry (och jag tror att jag läst någon av de böckerna). Som vuxen läste jag senare Lars Widdings böcker om svenska immigranter (de inleds med Lycksökarna och fortsätter med Guldfebers folk och Elden och askan), och tycker så här efteråt att det finns en del likheter mellan Widdings och Ericsons sätt att skildra frågan – en hel del äventyr med allvar i botten.

Indianer – fast inte så särskilt positivt skildrade – finns ju även i Laura Ingalls Wilders skildringar om alla de små husen, i skogen, på prärien, vid åar, sjöar och städer. Här är familjen (och särskilt Lauras mamma Caroline) rädda för indianerna. Familjen Ingalls tvingas också lämna det lilla hus de byggt på prärien, när det visat sig att regeringen beslutat låta den delen av landet ingå i indianernas bosättningar (det här är ju förstås positivt för indianerna, men man anar hopplösheten när Laura och hennes familj packar ihop sitt bohag och flyttar från den mark som de börjat odla upp). Samtidigt fascineras Laura av indianpärlor som de hittar i sanden, och när indianerna rider förbi deras hus önskar hon att de kunde behålla ett av de vackra indianbarnen.

Men under de senaste åren är det inte många indianböcker som jag läst. Ett undantag är Sherman Alexies bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – en bok som skildrar svårigheten i att leva i ett indianreservat idag. Ska man vara indian (vad det nu är och vad det nu innebär) eller ska man lämna sitt ursprung och leva som om man vore del av det omgivande samhället? Det här svåra valet skildras i boken (som på baksidan beskrivs som "hysteriskt rolig", vilket jag inte håller med om på någon punkt). Det är däremot en drastisk och absurd historia som skulle kunna kallas galghumoristisk. Snowflake är mer förtjust i den här boken än jag (men jag vill inte påstå att den är dålig).

Jag funderar på om jag saknar indianerna nuförtiden. För det jag längtar efter, det är den upplevelse som jag hade när jag var barn. Således en nostalgisk bild av den ädle vilden, skildrad genom den vite mannens penna.

Jag kommer fram till att jag alltså längtar efter västerländsk kulturromantik.

Det känns lite unket.

Kanske finns det inget "sant" sätt att skildra mötet mellan vita och indianer. Kanske är min barndoms indianäventyr inte mer oäkta än något som skulle kunna skrivas idag. Men den där tanken skaver i mig. Hur mycket jag än längtar efter att dras in i en historia med storögd förundran inför indianernas liv och visdom, så tvivlar jag på att jag är förmögen att läsa indianböcker med naiva ögon mer. Går det att uppslukas av uppdaterade, politiskt korrekta indianböcker?

Och var finns de moderna indianböckerna inom (populär)kulturen. Kommer de rida in på sina fläckiga hästar och erövra en marknad mättad på vampyrer och varulvar? Hur ser 2000-talets indianäventyr ut?