fredag 22 juli 2011

När jag tänker på indianer

Under senvåren satt jag uppe sent om kvällarna och såg på Macahans på Youtube. De (10) första avsnitten av västernserien från 70-talet finns utlagda där, uppstyckade i 10-minuters bitar. Kanske var det den där nyheten att James Arness (som nog några av er, liksom jag, kommer ihåg som Zeb Macahan) hade avlidit som fick mig att klicka runt på youtube – och bli fast i serien på nytt. För mig var det repriseringarna i mitten av 1980-talet som satte oförglömliga spår.

Serien (som egentligen inte alls heter "Machans", utan How the west was won) utspelar sig på 1860-talet och skildrar familjen Macahan, som bryter upp från sin relativt trygga och bekväma tillvaro i Virginia, därför att man inte vill att sönerna (Luke och Josh) ska behöva delta i det amerikanska inbördeskriget (ni vet, nordstater, sydstater, slaveriet, Gettysburg...). Familjen ämnar sig ända till Oregon, och guide på vägen blir farbror Zeb Macahan, som under många år vistats i västern, är vän med indianerna (han har till och med haft en indianhustru och -barn som dessvärre är döda), och som brukar arbeta för amerikanska armén. Men nästan allt går fel för familjen. De ger sig av för sent på året, inbördeskriget startar, och pappan i familjen rider därför tillbaka för att övertala farmor och farfar att följa med västerut. Men fadern blir tvångsrekryterad till armén, och framåt våren ger sig äldste sonen Luke iväg för att ta reda på vad som hänt. Han tvingas också in i armén, deserterar, kommer ovetandes över en stulen häst, och sårar en sheriff när han vill undvika att bli lynchad för häststöld. Och sen är Luke en jagad man större delen av serien. (Det betyder alltså att det i 25 avsnitt så fort allting verkar ordna sig (eller oftast vid en flod) dyker upp nya prisjägare som vill skjuta honom, eftersom han är både desertör och har skjutit en sheriff.)

Den lilla familjen Macahan, som nu består av mamma Kate, och syskonen Josh (ständigt i skuggan av snygge och modige storebror Luke), vackra Laura (som vill göra sig vacker och åka till Chicago, men i stället blir förälskad i en mormonpastor med två fruar) och Jessie (yngst, plikttrogen och den som jag mest identifierade mig med när jag som 12-åring följde serien) får mestadels klara sig själva på den lilla farmen. Till exempel när elaka indianer vill att mamma Kate gifter om sig med en indian.

Det är ett av få tillfällen då indianerna inte skildras positivt i den här serien. Zeb Macahan står alltid på indianernas sida (förutsatt att de inte är lata och dumma). De där tysta, rättrådiga indianerna. De som står vid sitt ord, men ständigt sviks av den vite mannen. De som hotas med svält därför att de vita männen skjuter buffalo som lustjakt. De som drivs från jaktområden, de som slaktas för en bagatell. Att Zeb Macahan strider för indianernas rätt bidrar till sympatierna för familjen Macahan (liksom det faktum att Luke Macahan givetvis är emot slaveriet).

Och jag kommer att tänka på hur sällan man hör något om indianer nuförtiden. Dog hela indianvågen ut med Kevin Costners Dansar med vargar? Jag hittar en webbsida (av Staffan Jansson) som listat indianböcker i Sverige. Den stöder min misstanke; det är ont om indianböcker från 90-talet och 00-talet.

Jag tycker jag läste mycket indianböcker när jag var liten. Helmer Linderholms böcker om pojken Amisko (en svensk pojke) som adopterats och vuxit upp bland indianer i Nordamerika under 1800-talet läste jag flera gånger. Den första boken (av åtta) i serien hette Fredsstigens röda och utkom 1972. Linderholm skrev även en kortare serie om flickan Madelon, som utvandrade från Flandern till Amerika. En spännande trilogi där jag just nu mest minns palissaderna som omgav bosättningen, och hur Madelons mor uppmanades att föda sitt barn stående.

Andra indianböcker som omgav mig i barndomen var min pappas pojkböcker. Västernböcker som förklarar den generationens förkärlek för Clint Eastwood. (Här skulle det egentligen vara en bild på pappas gamla indianböcker, men de packade jag visst in så ordentligt i en låda längst in i skåpet förra sommarn att ni får försöka föreställa er dem i stället: pojkar – kobojsare alltså – på bruna hästar som kastar en lasso rakt mot läsaren, och i bakgrunden, på en höjd, anas tre indianer i full krigsmundering.)

Stig Ericson var en annan barnboksförfattare som skrev om indianer och Vilda västern, till exempel i böckerna om Jenny från Bluewater som jag läste i början av 80-talet. Också Jenny var svenskättling, utvandrad till Amerikat (om jag inte minns fel så är hon i boken till och med brorsdotter eller liknande till den svenska världskända sångfågeln Jenny Lind, som hon också uppkallats efter). Stig Ericson skrev också om Dan Henry (och jag tror att jag läst någon av de böckerna). Som vuxen läste jag senare Lars Widdings böcker om svenska immigranter (de inleds med Lycksökarna och fortsätter med Guldfebers folk och Elden och askan), och tycker så här efteråt att det finns en del likheter mellan Widdings och Ericsons sätt att skildra frågan – en hel del äventyr med allvar i botten.

Indianer – fast inte så särskilt positivt skildrade – finns ju även i Laura Ingalls Wilders skildringar om alla de små husen, i skogen, på prärien, vid åar, sjöar och städer. Här är familjen (och särskilt Lauras mamma Caroline) rädda för indianerna. Familjen Ingalls tvingas också lämna det lilla hus de byggt på prärien, när det visat sig att regeringen beslutat låta den delen av landet ingå i indianernas bosättningar (det här är ju förstås positivt för indianerna, men man anar hopplösheten när Laura och hennes familj packar ihop sitt bohag och flyttar från den mark som de börjat odla upp). Samtidigt fascineras Laura av indianpärlor som de hittar i sanden, och när indianerna rider förbi deras hus önskar hon att de kunde behålla ett av de vackra indianbarnen.

Men under de senaste åren är det inte många indianböcker som jag läst. Ett undantag är Sherman Alexies bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – en bok som skildrar svårigheten i att leva i ett indianreservat idag. Ska man vara indian (vad det nu är och vad det nu innebär) eller ska man lämna sitt ursprung och leva som om man vore del av det omgivande samhället? Det här svåra valet skildras i boken (som på baksidan beskrivs som "hysteriskt rolig", vilket jag inte håller med om på någon punkt). Det är däremot en drastisk och absurd historia som skulle kunna kallas galghumoristisk. Snowflake är mer förtjust i den här boken än jag (men jag vill inte påstå att den är dålig).

Jag funderar på om jag saknar indianerna nuförtiden. För det jag längtar efter, det är den upplevelse som jag hade när jag var barn. Således en nostalgisk bild av den ädle vilden, skildrad genom den vite mannens penna.

Jag kommer fram till att jag alltså längtar efter västerländsk kulturromantik.

Det känns lite unket.

Kanske finns det inget "sant" sätt att skildra mötet mellan vita och indianer. Kanske är min barndoms indianäventyr inte mer oäkta än något som skulle kunna skrivas idag. Men den där tanken skaver i mig. Hur mycket jag än längtar efter att dras in i en historia med storögd förundran inför indianernas liv och visdom, så tvivlar jag på att jag är förmögen att läsa indianböcker med naiva ögon mer. Går det att uppslukas av uppdaterade, politiskt korrekta indianböcker?

Och var finns de moderna indianböckerna inom (populär)kulturen. Kommer de rida in på sina fläckiga hästar och erövra en marknad mättad på vampyrer och varulvar? Hur ser 2000-talets indianäventyr ut?

5 kommentarer:

Petter sa...

Hitler älskade indianböcker och läste om James Fenimore Cooper minst en gång om året.

Indianer är det väl fortfarande gott om i populärgenrerna? Det finns en hyllad amerikansk tecknad serie, Scalped, som handlar om kriminalitet i indianreservaten.

Och Twilight-varulvarna är väl indianer.
Varulvar och indianer är en vanlig kombination då flera indianmyter påminner om varulvssägnerna.

Windigon finns till exempel i Lars Jakobssons "De falska ansiktena" i samlingen "Hemsökelser". Där finns ett indianreservat i sydskåne där skåningar som novellens hjälte polisen Martin Två Fjädrar lever som indianer. En novell som kanske mer handlar om vår dragning till indianberättelserna än om indianerna.

Cinnamon sa...

Älskade Macahans och kollade på varenda västernserie som fanns. Kommer ihåg en serie som handlade om nån medicinman. Det gick på fyran på 90-talet.
Jenny från Bluewater,Jenny och den röda stormen och Lilla vargen böckerna av Stig Ericson blev sönderlästa.
Men det var längesen jag läste några böcker som handlade om amerikanska indianer. Förutom min gamla favoritbok Den slutna cirkeln av Sollace Hotze, som inte höll för en omläsning.

kontakt sa...

Det är nog så att "våra" indianböcker var en trend - en reaktion på den gamla tidens indianböcker. I "våra" indianböcker var indianerna den goda sidan, och de vita den onda... en generation tidigare var det tvärtom. Sen var den berättelsen liksom gjord, och författarna (ungdomsboksförfattarna?) drog vidare mot andra jaktmarker.

Vixxtoria sa...

Petter: Hitler älskade en massa saker, och jag har vid något tillfälle jämfört min boksmak med honom (det var nån lång artikel på kultursidorna för ett par år sen som beskrev Hitlers bibliotek), och vi har mycket gemensamt. Det har nog en stor del av västeuropas befolkning faktiskt.

Scalped har jag inte alls koll på, men de övernaturliga indianinslagen (som Twilight/varulvarna) är väl typiska exempel på att det INTE finns så mycket av indianromantik i dagens populärkultur?

Cinnamon: Härligt med nån mer som frossade i indianer som liten. Och tråkigt med älsklingsböcker som inte håller för omläsningar :-(

Kontakt: Det ligger nog en helt del i den analysen. I min pappas gamla indianböcker fanns en del elaka indianer, men när jag var liten var indianbilden mest den av den ädle vilden, den som var lite visare och egentligen hade upptäckt allt innan den vite mannen gjorde det.

Anonym sa...

Hej,
Jag bor i England och laste Helmer Linderholms Amisko serie, och blev valdit sugen pa att se om man kunde fa tag i dem pa natet. For att lasa igen som vuxen... men jag har inte kunnat hitta dem nagonstans so tor att de ar omojliga att fa tag i nufortiden... vad trakigt!!