Inte en helt ny historia

Jag läste ut Håkan Nessers senaste bok Maskarna på Carmine Street för några dagar sedan. Medan jag läste den tyckte jag att jag hade en ganska klar bild av vad jag ville skriva om boken. Och sedan gick helgen med sådana där vanliga aktiviteter som att bryta upp golvet i vardagsrummet och äta citronpaj. Och nu tror jag att jag vill skriva något helt annat om Nessers bok.

Nesser hör till de där författarna som skriver samma böcker om och om igen. Han brukar variera sig mellan 2-3 (kanske 4) teman. Här har han tagit med sig historien om ensamma människor (sådana skriver han ju oftast om) och ett försvinnande (som även det är vanligt i hans böcker), och dragit till New York. Varvat med exakta adressangivelser (vilket är ovanligt för Nesser, och känns överflödigt här) och litterär namedropping (där varenda författare som satt sin fot i NY nämns, gärna i samband med diverse barer och caféer) berättar han historien om det mycket ensamma paret Eric Steinbeck och hans hustru Winnie Mason, som fått sin fyraåriga dotter Sarah bortrövad av en man i en grön bil. Winnie har redan tidigare haft en dotter som tillsammans med sin far dött i en bilolycka, och hon går in i en depression vid Sarahs försvinnande. Polisen hittar inga ledtrådar, och när Winnie kommer ut från kliniken bestämmer sig paret alltså för att åka till New York för att få en nystart. Det är i stort sett upplägget till den här historien.

När jag läste boken tänkte jag att berättelsen var som en labyrint, där Nesser sakta ledde oss in mot mitten och själva kärnan av historien. Det är trots allt en av hans specialiteter – att skruva till historien med ytterligare en upplysning just när man som läsare trodde att man hade allt klart för sig. Han är en av de bästa, nu levande, svenska författarna med den talangen. Men under läsningen fick jag då och då i stället känslan av att det handlade om en lök, och att det inte fanns något att upptäcka när alla lagren skalats bort. Efter själva läsningen känns det som en kombination. Det var en labyrint utan så mycket där inne i mitten. Lite besviken är jag.

Winnie får hemliga, andliga meddelanden som talar om var Sarah finns, att hon lever, och hur hon ska kunna träffa henne. Eric tror inte på dessa, men har fått rådet av Winnies läkare att uppmuntra hennes fantasier. En morgon är så Winnie försvunnen, och Eric påbörjar ett sökande i spåren efter Winnies antydningar. Det visar sig så småningom att det legat något i det som Winnie sa. Vid det här laget har berättelsen varvats med andra övernaturliga inslag; Eric berättar exempelvis hur han en gång råkat ringa en okänd kvinna som var på väg att ta livet av sig, men bestämt sig för att låta bli om någon ringde inom en minut. Som läsare har vi nu accepterat att det här är en historia där andra bitar än de vardagliga måste användas för att få pusslet att gå ihop.

Jag tror det är därför jag inte riktigt tycker att Nesser lyckas i den här boken. Språkligt sett är det här hans allra bästa. Inte ett ord för mycket (förutom att han kunde ha strukit vägbeskrivningarna av Erics vandringar på Manhattan), det typiskt nesserska språket som lyckas använda alldeles vanliga ord, alldeles korta och enkla meningar och ändå skapa ett tätt nät som drar en in i berättelsen och gör det svårt att lämna den innan sista sidan.

Men vad gäller historien? Nesser är en mästare i att lura läsaren, men jag tycker inte om att ledas in på tankarna att det här är en mer övernaturlig berättelse än vad det är, när författaren ändå med ett skott drar mig tillbaks till de realistiska tolkningarna mot slutet. Det känns som om han hela tiden laborerat med nödlösningar, som om han inte förmått hitta på vanliga antydningarna med naturlig förklaring i den här historien, och därför måste slänga in lite hokus pokus. Och inte nog med att upplösningen inte helt går i samklang med historiens uppbyggnad – det långsamma, suggestiva som plötsligt avslutas med ett big bang tycker jag skämmer det vackra, precisa berättandet som lovar så mycket i början av den här historien.

Det är en bok som Nesserälskarna (och jag hör till dem) naturligtvis måste läsa. Men annars rekommenderar jag exempelvis Carambole eller En helt annan historia. Två böcker där författaren är i sitt nesse. Språket i Carmine Street lovar dock gott för framtiden. Jag hoppas han tar med sig den här tonen, och det mer avskalade sättet att berätta historien till nästa bok.