Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om Maria Gripe. Jag ska inte göra det här, jag ska bara reflektera lite över det där med namn. Namn är viktiga. Oerhört viktiga, i verkligheten och förstås i litteraturens värld. En sak som jag irriterar mig på i böcker är när folk har namn från fel generation. I en bok från 2009 (som utspelar sig 2009) kan en mormor inte heta Märta eller Hulda, och vara pensionär efter ett långt bullbakande liv som hemmafru och ha dåliga höfter, och känna sig ensam. Men hallå! Märta och Hulda är mormorsmödrar nu förtiden. Mormödrar heter Kristina och Britt-Marie, går stavgång varje onsdag och fredag morgon innan de tar sin Toyota Avis och rattar iväg till jobbet som läkarsekreterare, gymnasielärare eller bankkassörska. Ibland läkare eller textildesigner. Efter jobbet går hon på vernissage och dricker rödvin med vänninorna innan hon blir upphämtad av sin 10 år yngre älskare (som kanske heter Krister) för en långweekend på ett spa.
Ja, det här var en parentes, men ni förstår vad jag menar? Lika dumt är det förstås när en 35-årig pappa 2009 sägs ha två barn i förskoleåldern som heter Lena och Patrik. Inget ont om de namnen, men Lena och Patrik borde vara vuxna vid det här laget, och ha två egna små barn som heter Maja och Linus.
Anyway. Den som har läst nästan vilken bok som helst av Maria Gripe kanske har lagt märke till hennes fascination för namn. Vi kan börja med Josefin. Hon heter ju egentligen Anna Grå, är det nån som minns det? Men hon tycker inte att hon vuxit i namnet riktigt, så hon skriver det i en skokartong och sätter in den i garderoben. Och minns ni Berta i skugg-böckerna? Hon tycker så illa om sitt namn att hon inte ens vill berätta vad hon heter för läsaren. I Agnes Cecilia spelar namnen också en stor roll. Titeln i sig kan dels syfta på flickan Cecilia, hon som var dotter till Agnes. Eftersom hon var ett oäkta barn, som mestadels uppfostrades av moster Hedvig kallades hon alltsomoftast "Agnesas Cecilia" (eller Agnes' Cecilia som det skrivs på korrekt skriftspråk), för att ingen skulle tro att hon var Hedvigs unge. Men innan boken är slut visar det sig att det faktiskt finns en flicka som heter båda namnen: Agnes Cecilia. Hon är sondotter till den första Cecilia. Det suggestiva namnet som bokens huvudperson Nora (kortform för Eleonora!) har sett skrivet under en bro har alltså en bärare.
Andra med namnproblem är Fredrika i boken ...ellen dellen. Hon är döpt efter Fredrika Bremer (och hon har en syster som heter Florence efter Nightingale). Hur ska man bära sig åt för att leva upp till ett sånt namn? Fredrika löser det genom att byta personlighet när möjligheten (i form av en ny grön kappa) infinner sig. I samma bok finns Fredrikas kompis, den blyga och "hopplösa" Britt, som förskrämt bor med sin danska mamma och väldigt rika pappa. Egentligen heter hon Birte, men eftersom de nu bor i Sverige tycker hennes dominante far att hon ska kallas Britt i stället.
Och Julia – ni vet väl att Julia i Nattpappan i själva verket heter något helt annat? Vad får man aldrig veta, men hon har bestämt sig för att kalla sig för Julia när hon skriver boken tillsammans med Peter, som Nattpappan egentligen heter. I Nattpappan-boken dyker också den lille killen Elvis upp i en liten biroll. Han fick sedan sammanlagt fem egna böcker av Maria Gripe, och han löser problemet att vara uppkallad efter en superstjärna på ett annat sätt än Fredrika i ellen dellen. Elvis gör namnet till sitt, fyller det med sin egen jordnära självkänsla, och vägrar byta när hans mamma efter Elvis Presleys död prövar nya namn som Elis och Edvin på honom.
Det finns fler namnteman i Gripes böcker, men eftersom jag sitter på jobbet och skriver, har begränsat med tid, och dessutom inte en enda Gripe-bok i närheten får uppräkningen stanna med en reflektion över Klas och Klara iGlasblåsarens barn, som har fått namn associerat med glas. Vad betyder det? Att fadern ser dem som ännu två konstfärdiga produkter?
Jag har alltid fascinerats av just det här namntemat i Gripes böcker. Kanske för att jag själv har ett namn (jag heter ju inte Vixxtoria i verkligheten) som alla hade referensramar kring, som det var svårt att växa i, och leva upp till, som folk stavade på olika sätt, och skapade familjära smeknamn utifrån (utan att kolla med mig om jag gillade dem). Jag visste dessutom att flera i släkten hade tyckt att det var ett förskräckligt namn jag fick, och mina föräldrar berättade ofta att det var ett "skojnamn" som de hade kallat bebisen magen, och det var från början aldrig meningen att jag skulle få detta namn. Mitt namn kändes alltså både slumpartat och laddat med allför stor betydelse. Jag påstod ofta under min barndom att jag hette något annat (och just nu slår det mig att jag faktiskt oftast valde att kalla mig för Josephine). Det var inte förrän någon gång på högstadiet som jag kände att jag blev ett med mitt namn.
I en dokumentär från 2003 om Maria Gripe, gjord av filmaren Bengt Bok, får jag så för första gången veta att Maria Gripes dopnamn var Maja Stina. (Hon hette Walter också innan hon gifte sig.) Jag minns att jag satt som förstelnad i tv-soffan. Maja Stina, tänkte jag. Hon hade alltså fått smeknamn som dopnamn (något som var ganska modernt runt 1920). Men det är en sak att kallas för Maja Stina som en kortform för Maria Kristina, och en helt annan sak att faktiskt heta detta officiellt. Hon ändrade sina förnamn när hon blev äldre.
Denna handling ger en helt annan resonansbotten till hennes författarskap. Hon måste ha brottats med frågan mycket. Vad ligger i ett namn? Kan man göra det till sitt, som Elvis? Kan man låta det vila ett tag, som Josefin/Anna Grå. Kan man låta namnet får övertaget, som Fredrika? Ska man vara sig själv, eller en del av släkten, som Agnes Cecilia? Ska man förtiga vad man heter, som Berta, eller kalla sig något annat, som Julia. Maja Stina Walter kunde uppenbarligen inte förlika sig med sitt namn. Hon bytte det namn som hennes föräldrar hade valt åt henne till de mer vuxna Maria Kristina. Men det kan sannerligen inte ha varit något som skedde lättvindligt.
Ett utdrag ur dokumentären (som tyvärr inte handlar om namnen, men bland annat om dockan i Agnes Cecilia) finns förresten på svtplay. Där säger hon bland annat (i en bisats, men detta finns det mer skrivet om på annat håll) att det var väldigt viktigt för henne att veta vad dockan heter, innan hon börjar skriva. Hon nämner också att det händer konstiga saker i den våning där hon bor, till exempel att böcker trillar ur bokhyllan, precis så som det gör i Agnes Cecilia. Det står mer om samma våning i en intervju med sångerskan Tone Norum, som numera bor i lägenheten.
Jag hade nog kunnat skriva det här inlägget om namnen nästan när som helst, men jag blev inspirerad till det just nu, efter Boktokas inlägg om Tre trappor upp med hiss, och kommentarerna därefter.
,
Bilden är hämtad från SVT:s sida och föreställer en målning av Maria som hennes man Harald Gripe gjorde.
Det här inläget har tidigare publicerats på min gamla blogg. Det blev många kommentarer; många har visst namn som det tagit tid att växa i och vänja sig vid.
Postat av: Boktoka
Mycket intressant!!! Jag vet att jag inte ännu svarat på din kommentar hos mig, men det beror mest på att jag funderar över formen på en eventuell specialcirkel med Gripe som tema. Du verkade ha så mycket bra kringlitteratur att jag inte vet var man skulle börja. Allt verkar så spännande! Ska dessutom ta och kolla in dokumentären du länkar till.
Namn är dessutom mycket intressant. Jag hade själv ett namn som tolkades som ett smeknamn av alla. Jag fick ofta frågan vad jag hette egentligen. När jag fyllt 18 bytte jag till mitt vuxennamn, som inte var den vanligaste långformen för min kortform direkt, men där mitt ursprunliga namn fanns med inbakat. För mig var det uppenbart att jag skapade mitt vuxennamn och mitt vuxenjag utifrån mitt namn. På samma vis som Karl kanske en dag säger att han inte längre vill kallas Kalle.
Vi måste höras mer om det här med specialcirkel. Jag är väldigt taggad!
Namn är dessutom mycket intressant. Jag hade själv ett namn som tolkades som ett smeknamn av alla. Jag fick ofta frågan vad jag hette egentligen. När jag fyllt 18 bytte jag till mitt vuxennamn, som inte var den vanligaste långformen för min kortform direkt, men där mitt ursprunliga namn fanns med inbakat. För mig var det uppenbart att jag skapade mitt vuxennamn och mitt vuxenjag utifrån mitt namn. På samma vis som Karl kanske en dag säger att han inte längre vill kallas Kalle.
Vi måste höras mer om det här med specialcirkel. Jag är väldigt taggad!
Postat av: Vixxtoria
Boktoka: Intressant att du också bytte namn! Som identitetsskapande process är det där med att byta namn, och växa i sitt namn, förlika sig med, osv otroligt spännande. Idag kan man lägga hela nätdimensionen med alla olika id som folk använder på nätet. Unika, eller identifierande (Fantomen, Lady Chatterley eller whatever...).
Jag är som sagt intresserad av en eventuell Gripe-cirkel. Jag kan ju inte låta bli att prata om henne och hennes böcker hela tiden. Jag diskuterar gärna möjligheten mer, men jag vill fortfarande tänka igenom ordentligt innan jag säger ja (det skulle kunna vara bäst för alla parter; andra människor måste ju också få en syl i vädret nån gång.) Men boken Skuggornas förtrogna är en bra ingång. Den bästa sammanfattningen om Gripes författarskap, tycker jag.
Jag är som sagt intresserad av en eventuell Gripe-cirkel. Jag kan ju inte låta bli att prata om henne och hennes böcker hela tiden. Jag diskuterar gärna möjligheten mer, men jag vill fortfarande tänka igenom ordentligt innan jag säger ja (det skulle kunna vara bäst för alla parter; andra människor måste ju också få en syl i vädret nån gång.) Men boken Skuggornas förtrogna är en bra ingång. Den bästa sammanfattningen om Gripes författarskap, tycker jag.
Postat av: Lyran
Men alla får ju inte barn när de "borde". Många av de jag arbetat med får barn då de är 17. Då ser namnsituationen ut på ett sätt. Själv har jag ett tidstypiskt dubbelnamn, dottern är 4 år och hennes morfar skulle i år ha fyllt 103 om han levat.
Postat av: Vixxtoria
Du har rätt Lyran. Alla får inte barn när de borde, och alla råkar inte älska just de namnen som är populära för tillfället, och därför får många barn i varje generation namn som inte är tidstypiska. Jag skrev tre stycken till i inlägget ovan där jag brasklappade mot alla invändningarna till mina exempel, men sen strök jag dem för det blev för långt.
Man kan väl säga så här, att jag tycker att den där mormorsprototypen som man får dras med i en massa böcker inte fungerar längre. Och då blir namnet bara en del av den prototypen. Det finns massvis med personer i varje generation som inte heter de mest typiska namnen, men när det aldrig kommenterats att det är lite udda att det nyfödda barnet 2009 heter Patrik eller Niklas, då blir det mindre trovärdigt. Om jag ger dig några raddor med namn 1: Patrik, Anna, Malin, Pernilla, Mattias, Linda, Jenny, Andreas, och 2: Sven, Bo, Göte, Gunnar, Evert och 3. Elin, Liam, Oliver, Alma, Benjamin så kan du genast ange vilken namnserie som hör till vilken generation, eller hur?
I det enskilda fallet, som individer, kan folk heta vad som helst, men när man använder prototypiska exempel, så blir det fel när man tänker sig att en dagens mormor heter Märta (även om Märta är mormor, så här med stor sannolikhet också mormorsmor).
Förresten kan man kanske säga att verkligheten inte ser ut som i dikten, men dikten måste se ut som verklighet, för annars är den inte trovärdig?
Man kan väl säga så här, att jag tycker att den där mormorsprototypen som man får dras med i en massa böcker inte fungerar längre. Och då blir namnet bara en del av den prototypen. Det finns massvis med personer i varje generation som inte heter de mest typiska namnen, men när det aldrig kommenterats att det är lite udda att det nyfödda barnet 2009 heter Patrik eller Niklas, då blir det mindre trovärdigt. Om jag ger dig några raddor med namn 1: Patrik, Anna, Malin, Pernilla, Mattias, Linda, Jenny, Andreas, och 2: Sven, Bo, Göte, Gunnar, Evert och 3. Elin, Liam, Oliver, Alma, Benjamin så kan du genast ange vilken namnserie som hör till vilken generation, eller hur?
I det enskilda fallet, som individer, kan folk heta vad som helst, men när man använder prototypiska exempel, så blir det fel när man tänker sig att en dagens mormor heter Märta (även om Märta är mormor, så här med stor sannolikhet också mormorsmor).
Förresten kan man kanske säga att verkligheten inte ser ut som i dikten, men dikten måste se ut som verklighet, för annars är den inte trovärdig?
Postat av: L.
Jag har tänkt på detta också, med den otidsenliga mormorsbilden i många barnböcker, men jag har mest hängt upp mig på det visuella. Mormor (sällan farmor, faktiskt) är rultig med grått/vitt lockigt hår, stickar och verkar alltid vara pensionerad. Morfar är tunnhårig och har hängslen. Väldigt få mor/farföräldrar i vår bekantskapskrets passar in i den bilden, kan jag säga!
När det gäller namn skulle jag också kunna skriva mycket. Jag tyckte aldrig om mitt namn som barn eftersom det var helt fel att heta som sjuttiotalist (är man däremot född i början av 90-talet är det helt rätt). Det var nog också en anledning till att jag gillade skuggserien så mycket. Hänger inte Gripes namnexperiment också samman med att hennes böcker på många plan handlar om identitet? Namnet är ju en så tydlig identitetsmarkör, och kanske i många fall en symbol för den identitet som föräldrarna har lagt på en eller vill att man ska leva upp till. Intressant att hon själv bytte namn. JAg såg dokumentären när den sändes men minns inte just det. JAg skulle nog också kunna tänka mig att hänga på en Gripe-cirkel. Hon är alltid intressant!
När det gäller namn skulle jag också kunna skriva mycket. Jag tyckte aldrig om mitt namn som barn eftersom det var helt fel att heta som sjuttiotalist (är man däremot född i början av 90-talet är det helt rätt). Det var nog också en anledning till att jag gillade skuggserien så mycket. Hänger inte Gripes namnexperiment också samman med att hennes böcker på många plan handlar om identitet? Namnet är ju en så tydlig identitetsmarkör, och kanske i många fall en symbol för den identitet som föräldrarna har lagt på en eller vill att man ska leva upp till. Intressant att hon själv bytte namn. JAg såg dokumentären när den sändes men minns inte just det. JAg skulle nog också kunna tänka mig att hänga på en Gripe-cirkel. Hon är alltid intressant!
Postat av: Vixxtoria
Hej L, lilla kaffekopp är du tillbaks från semestern? Intressant inlägg hursomhelst.
Mormorsbilden är inte specifik för barnböcker, tycker jag, utan finns överallt (jag tänkte mest på deckare när jag skrev här ovan, faktiskt).
Så underligt att också du hade svårt att förlika dig med ditt namn - är det något mer generellt fenomen än jag trodde??
Men Gripes namnfråga handlar naturligtvis om identitet. Jag funderade på om jag skulla lyfta upp det explicit, men då kom jag genast på 78 eller 102 exempel som bevisade just identitetstemat i hennes böcker, så jag tänkte att det får bli ett annat inlägg nån gång. Men att växa i sitt namn, att byta namn eller vad man nu gör med det handlar ju definitivt om att forma sin identitet.
Kul om du också vill vara med i en Gripe-cirkel. Boktoka - är du här och noterar? Jag har som sagt inte riktigt bestämt mig (det beror mest på tidsbrist), men jag skulle väldigt gärna vilja... Vi får se hur hösten utvecklar sig.
Mormorsbilden är inte specifik för barnböcker, tycker jag, utan finns överallt (jag tänkte mest på deckare när jag skrev här ovan, faktiskt).
Så underligt att också du hade svårt att förlika dig med ditt namn - är det något mer generellt fenomen än jag trodde??
Men Gripes namnfråga handlar naturligtvis om identitet. Jag funderade på om jag skulla lyfta upp det explicit, men då kom jag genast på 78 eller 102 exempel som bevisade just identitetstemat i hennes böcker, så jag tänkte att det får bli ett annat inlägg nån gång. Men att växa i sitt namn, att byta namn eller vad man nu gör med det handlar ju definitivt om att forma sin identitet.
Kul om du också vill vara med i en Gripe-cirkel. Boktoka - är du här och noterar? Jag har som sagt inte riktigt bestämt mig (det beror mest på tidsbrist), men jag skulle väldigt gärna vilja... Vi får se hur hösten utvecklar sig.
Postat av: Boktoka
Absolut här och noterar!
Känner också av det där med tidsbristen men vi kan väl börja med att ses en gång under hösten och se hur det funkar och känns, och om det känns bra ses en gång till våren?
Nu ska jag söka på boken om Gripe.
Känner också av det där med tidsbristen men vi kan väl börja med att ses en gång under hösten och se hur det funkar och känns, och om det känns bra ses en gång till våren?
Nu ska jag söka på boken om Gripe.
Postat av: Klotho
Namnet är ju en del av ens identitet och jag har själv haft problem med att förlika mig med mitt namn, när jag var tolv ändrade jag stavningen på mitt förnamn (för det kom en lagändring då som gjorde att man kunde ändra stavningen på namnet om uttalet inte ändrades) och inte förrän sent i vuxen ålder så kunde jag säga mitt förnamn och känna mig nöjd. Nackdelen med att ändra stavningen är att man många läser in ett annat namn istället. Mitt efternamn ändrade jag som vuxen, tog mammas istället för pappas och tja, det blev en större markering än vad det egentligen var, men jag blev jag.
Mitt förhållande till Gripe har inte varit helt smärtfritt, det som jag ogillade var att hon kom "för nära" mig och mina känslor. Jag började uppskatta henne i de sena tonåren, för då klarade jag av det som jag tidigare tyckt varit jobbigt. Jag började med Skuggan-böckerna och sen fortsatte jag, fast det har ännu inte blivit någon omläsning av Elvisböckerna.
Harald Gripe har målat en ljuvlig tavla av Agnes Cecilia (den var affisch på en tidig Bok&biblioteksmässa, åttiotalet någon gång) och jag fick den, tjatade till mig den, då jag en gång i tiden jobbade på ett litet förlag och hittade den hoprullad i ett hörn.
Mitt förhållande till Gripe har inte varit helt smärtfritt, det som jag ogillade var att hon kom "för nära" mig och mina känslor. Jag började uppskatta henne i de sena tonåren, för då klarade jag av det som jag tidigare tyckt varit jobbigt. Jag började med Skuggan-böckerna och sen fortsatte jag, fast det har ännu inte blivit någon omläsning av Elvisböckerna.
Harald Gripe har målat en ljuvlig tavla av Agnes Cecilia (den var affisch på en tidig Bok&biblioteksmässa, åttiotalet någon gång) och jag fick den, tjatade till mig den, då jag en gång i tiden jobbade på ett litet förlag och hittade den hoprullad i ett hörn.
Postat av: Vixxtoria
Klotho: Ännu en med komplicerat förhållande till sitt namn, alltså. Det kanske är mer regel än undantag.
Harald Gripes tavla av dockan Agnes Cecilia är jättefin. Jag ska själv ha ett vykort härhemma nånstans. Det gick inte att googla fram bilden snabbt och enkelt just nu i alla fall. Jag har annars för mig att den också användes som bokomslag till en utgåva av boken. Såg du förresten klippet från svtplay som jag länkade till? Där berättar hon om och visar dockan som var utgångspunkten för boken.
Visst är det vi som har pratat om Elvis innan? Jag var inte heller så förtjust i de böckerna som barn, men jag tyckte mycket om dem som vuxen.
Harald Gripes tavla av dockan Agnes Cecilia är jättefin. Jag ska själv ha ett vykort härhemma nånstans. Det gick inte att googla fram bilden snabbt och enkelt just nu i alla fall. Jag har annars för mig att den också användes som bokomslag till en utgåva av boken. Såg du förresten klippet från svtplay som jag länkade till? Där berättar hon om och visar dockan som var utgångspunkten för boken.
Visst är det vi som har pratat om Elvis innan? Jag var inte heller så förtjust i de böckerna som barn, men jag tyckte mycket om dem som vuxen.
Postat av: Klotho
Jag tänkte kolla in klippet under dagen, var för trött igår. Japp, när jag skrev inlägget så fick jag en flash back till någon tidigare diskussion om just Elvis.
Jag är nästan helt säker på att jag har utgåvan av Agnes Cecilia där tavlan finns som bild på framsidan. Pga begränsat utrymme så finns numera Gripe-böckerna i ett skåp så jag kan inte bekräfta mig där.
Namn kan vara så laddat, jag hatade mitt andra namn under hela högstadiet och upp i vuxen ålder, för att vi hade en (vidrig) lärare på högstadiet med just det namnet och det störde mig så otroligt att hon "förstörde" namnet för mig. Jag är fortfarande inte så förtjust i det, fornnordiskt som möjligtvis finns som andra namn och på sjuttioåriga tanter.
Jag är nästan helt säker på att jag har utgåvan av Agnes Cecilia där tavlan finns som bild på framsidan. Pga begränsat utrymme så finns numera Gripe-böckerna i ett skåp så jag kan inte bekräfta mig där.
Namn kan vara så laddat, jag hatade mitt andra namn under hela högstadiet och upp i vuxen ålder, för att vi hade en (vidrig) lärare på högstadiet med just det namnet och det störde mig så otroligt att hon "förstörde" namnet för mig. Jag är fortfarande inte så förtjust i det, fornnordiskt som möjligtvis finns som andra namn och på sjuttioåriga tanter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar