Som om jag var sjutton år

Jag har läst en bok som jag tyckte väldigt mycket om. Jag tycker särskilt mycket om att jag inte ens behöver läsa som en 17-åring för att verkligen gilla det här. Hungerspelen heter boken, och är en så kallad ungdomsbok skriven av Suzanne Collins. Här möter lajvande dokusåpan. En blandning av 1984 och Sagan om ringen. Eller varför inte av The Road och Kallocain.

Bokens handling äger rum i ett framtida Nordamerika, där katastrofer, naturförstörelse, krig och uppror har medfört att landet idag består av 12 distrikt underkuvade av en huvudstad. För att understryka huvudstadens oinskränkta makt hålls befolkningen på svältgränsen, och varje distrikt måste varje år offra två ungdomar, en pojke och en flicka, som ska delta i de tv-sända Hungerspelen. 24 tonåringar släpps in på en arena där väder och vind kan regisseras av spelledare, och där endast en deltagare kommer ut levande. Ungdomarna hetsas att döda varandra, och kämpar mot hunger, köld, vilddjur och naturkatastrofer. Allting sänds ut till invånarna i de 12 distrikten, som tvingas se på hur deras barn dör.

Berättarjaget är 16-åriga Katniss, flickan som representerar distrikt 12 i den aktuella omgången av Hungerspelen. Peeta heter pojken från samma distrikt, och de båda förs i ofattbar lyx från det fattiga, svältande koldistriktet till huvudstaden där de under ett par veckor stajlas, intervjuas och tränas inför vad som praktiskt taget är en säker död. Det gäller att göra ett så gott intryck som möjligt för att locka rika sponsorer. Deras hjälp betyder liv eller död när spelen har börjat. När deltagarna kommer in på den så kallade arenan (ett designat landskap fullt med faror, varav en av de värsta är bristen på vatten) tar den dödliga dokusåpan sin början med en kamp runt det så kallade ymnighetshornet, där förnödenheter som sovsäckar, mat och vattendunkar strötts ut. Redan första kvällen dör 11 deltagare. De kommande veckorna många fler.

Det är mycket jag tycker om med den här boken. Den är välskriven, logisk, trovärdig, och riktigt väl översatt. Jag gillar bokens antydda beskrivning av vad som föregått den nuvarande världsordningen. Jag gillar blandningen av å ena sidan antydd medeltida klädsel, Katniss som jagar i skogen, den sporadiska elektricitet som distrikt 12 åtnjuter (tv:n fungerar exempelvis bara när det är något viktigt som alla måste se, som Hungerspelen), att Katniss mor är läkekvinna, beroende av örter som samlas i den förbjudna skogen, och å andra sidan den avancerade teknologi som har utvecklat muterade bålgetingar och härmfåglar, och som styr vädret på Hungerspelets arena, skickar ner luftballonger med förnödenheter till precis rätt plats, som plastikopererar människor i huvudstaden. Jag tycker om Katniss medvetenhet om att hon hela tiden filmas, och att hon därför inte kan visa känslor under de dramatiska Hungerspelen. Det antyder grundläggande förändring i samhället, hur filmandet och kontrollerandet har blivit en del av vars och ens vardag. Vi dör framför kamerorna.

Det är en dystopi som handlar om att bevara sin mänsklighet och integritet i en omöjlig situation. Den påminner om böcker om koncentrationsläger, och jag tänker även mycket på John Marsdens böcker som inleds med I morgon när kriget kom, en serie jag läst i sin helhet tre gånger, och på Cannie Möllers bok Felicias ö, som liknar den här boken på det sättet att medeltid möter övervakningssamhälle (men Möllers bok håller inte måttet hela vägen, tycker jag).

Jag blir alltid så glad när jag hittar en ungdomsbok som är så här bra. Eller just en så kallad ungdomsbok. Sortera inte bort den från din läslista för att du gått ut gymnasiet!