Språkets lustgård och djungel

Lyrans tematrio den här veckan uppmanar till att berätta om tre romaner som jag uppskattar på grund av dess språkliga utformning. Det skulle kunna bli en lång lista, men jag har verkligen tagit mig i kragen och tryckte på publicera innan det blev för långt.

Språkliga aspekter är viktiga för mig när jag väljer vilka böcker jag ska läsa (eller fortsätta läsa). En bok som varken håller språkligt eller har en spännande historia klarar jag inte av. Språket behöver inte vara ekvilibristiskt, adjektivrikt, med hög lexikal densitet, långa meningar, litterära hänsyftningar eller ironisk dialog (även om allt det där, om än inte samtidigt kan vara stora plus). En klar och koncis prosa duger för mig, om det innebär ett berättande där språket är nästan osynligt, och där historien bärs fram och sätts i främsta rummet.

Men så finns det ju de där böckerna, där språket är en bidragande orsak till att historien blir intressant. Mina exempel är endast från svenskt originalspråk; jag vill inte blanda in översättningens roll för hur språket uppfattas.

1. Kerstin Ekman. Man ska förstås inte hålla hennes språk emot henne – långt därifrån – men jag blir så mättad och däst av att läsa hennes exakta, välformulerade, ordrika berättande att det tar lång tid för mig att ta mig igenom hennes böcker. Det brukar vara anledningen till att jag tvekar att börja; det tar stor kognitiv kraft, och jag vill ha tid att njuta. En bok jag rekommenderar är Händelser vid vatten.

2. Selma Lagerlöf. Åh, hon har räddat mig från galenskap så många gånger efter en dag när jag suttit med den allra värsta sortens studentuppsatser som jag ska språkgranska. Hon är den bästa kontrasten med sitt vilda, romantiska språk, långa vindlande meningar och svindlande historier. Jerusalem, till exempel. Eller min favorit Charlotte Löwensköld.

3. Astrid Lindgren. Enligt mig är det hennes språk som gjort henne så oförglömlig. Mitt vuxna jag njuter av att läsa om Pippi, Emil, Karlsson och Ronja, Skorpan, Mio, Blomkvist och Kati på grund av språket; det är inte många barnboksförfattare som presenterar ett språk som man inte blir trött på som vuxen. Vi har blivit sorgligt blinda för Astrids ord, och även om det är svårt att läsa henne som för första gången, så försök! Du blir inte besviken!

Titeln till det här inlägget har jag förresten hämtat från Margareta Westmans bok Språkets lustgård och djungel som är en trevlig och lättsam presentation av språkvetenskapliga frågor.