"Yesss", tänkte jag.
För häromdagen kom jag hem med Till vildingarnas land av Maurice Sendak – en bok jag själv aldrig hade som barn, men girigt slukade närhelst den råkade visas på tv; jag vill minnas att den fanns i någon slags tv-teaterversion. På youtube hittar jag den här illustrerade uppläsningen av den engelska originaltexten:
Och det är fantastiskt med en bilderbok som man aldrig riktigt läste när man var liten, men ändå är förmögen att älska med ett barns ogrumlade kärlek när man på allvar möter den 36 år gammal. Vanligtvis är till och med de där magiska böckerna, som man minns hade teckningar man kunde drunkna i bara platta, när jag återser dem nu som vuxen.
Men med den här historien om pojken Max som bråkar och skickas till sängs utan kvällsmat är det helt annorlunda. Den täta skog som växer upp i hans sovrum, och de vågor som för med sig en båt till hans strand finner jag lika lockande idag. Ett helt år reser han för att komma till where the wild things are, eller den underbara svenska översättningen vildingarnas land. Och där är de – vildingarna som dottern kallar för lejonvildingen och getvildingen, och de bor sida vid sida med dem som dottern benämner "vanliga vildingar" (eftersom hon inte ser likheter mellan dem och några djur). De är hemska och underbara, och Max lyckas tämja dem genom att se in i deras ögon utan att blinka. De gör honom till kung över alla vildingar, och lycklig och fri leker han med dem under månen. Men till slut driver hemlängtan honom att åter segla ett år över det stora havet, ända hem till sitt eget sovrum, där kvällsmaten står och väntar på honom. Och den är fortfarande varm.
Det är våra goda lässtunder med Gruffalon som fick mig att längta efter att dela även denna bok med dottern. Att Gruffalon är en ättling till vildingarna är ju uppenbart, men jag upptäcker plötsligt andra likheter; det är tydligt att Barbro Lindgren inspirerats till Den vilda bebiresan av den här boken. (Och den vilda bebin utvecklades ju senare till den lika vilda Max, och var han har fått sitt namn ifrån tvivlar jag nu inte på.)
Och snart kommer även en film, inspirerad av Vildingboken. Jag längtar. Den verkar inte vara alls som boken. Och ändå precis som boken...
Men jag förstår faktiskt inte varifrån dottern fått ordet "vikingar". För några vikingar har vi inte läst om. Än.
6 kommentarer:
Jag måste kidnappa nåns barn för att ha som alibi när jag går och ser filmen. Blir avundsjuk på er som har barn i rätt ålder.
Jag tror dottern är för liten, men jag tänkte eventuellt låna min brors bonusungar. Eller så går jag själv. Det brukar alltid finnas några ungar som man kan låtsas att man känner. :-)
Sedär en stor fördel med att vara kvinna, man kan komma i samspråk med okända barn utan att någon misstänksamt misstycker.
Ja, det har jag ofta tänkt på. Man kan till och med bjuda dem på popcorn och bara få ett leende tillbaks av deras föräldrar. Jag undrar hur långt upp i åldrarna funkar. Om jag testar på så där 16-17-åriga killar, tror du föräldrarna skulle tycka det var lika okej?
*skrattar*
Det beror på hur du är klädd, tror jag. :-)
1990 var jag 17 år. Om jag hämtar lite inspiration från den garderoben ;-)
Skicka en kommentar