Skulle du vilja ha en förlovningsring?

Det finns en vacker kärlekshistoria som jag tror att många missat på grund av Michael Landon. Ja, ni vet, han som spelade pappan i tv-serien om Lilla huset på prärien. Jag talar om den riktiga Laura Ingalls och hur det gick till när hon gifte sig med den riktige Almanzo Wilder. Det skildras i boken Gyllene år.

När boken tar sin början, vilket torde vara år 1883, är Laura nästan sexton år och bor med sin mor, far och två yngre systrar i den lilla staden de Smet, mitt ute på den dakotiska prärien. Hennes äldre syster Mary förorade synen i sviterna efter scharlakansfeber och bor sedan flera år på en blindskola, och kan i bästa fall komma hem en gång om året.

Lilla Laura (föreställ er henne – hon är inte bara 15 år, utan dessutom kort för sin ålder) har blivit erbjuden lärarinneplatsen under åtta veckor i en liten, liten prärieskola några mil utanför de Smet. Det är januari, och bitande kallt. Hon vill inte lämna hemmet, men eftersom hon gärna vill bidra med några dollar, så att Mary kan stanna ytterligare ett år på sin skola accepterar hon platsen. Familjen gör stora uppoffringar för Mary, eftersom man räknar med att hon efter sin skoltid kommer tillbringa resten av sitt liv i hemmet; alternativen var inte så stora för blinda döttrar på den amerikanska prärien.

Så Laura ger sig iväg. Under några isande kalla vinterveckor undervisar hon fem barn (varav tre jämngamla eller något äldre än henne själv) i en utkyld nybyggarbarack, där snön blåser in mellan golvspjälorna och lärarinna och elever vissa dagar måste behålla ytterkläderna på och stå tätt intill den rödglödgade kaminen för att inte frysa ihjäl. Laura längtar hem varenda minut, i det kalla, ordfattiga, grälsjuka nybyggarhemmet där hon bor inackorderad. Stor är glädjen därför när hon hör bjällror redan den första fredagseftermiddagen. Den som kommer för att hämta hem henne över helgen är inte hennes far (som hon i hemlighet har hoppats), utan Almanzo Wilder. En ungkarl, nybyggare, och nästan 10 år äldre än Laura. Hon betraktar honom som faderns vän, och han förklarar också att han erbjudit sig att hämta henne på fredagseftermiddagen i hennes fars ställe, när han såg fadern sela på hästarna för att åka iväg. Den unge Wilder är känd för att göra äventyrliga saker med sitt vackra tvåspann, Prince och Lady (som Laura länge beundrat).

Almanzo hämtar och lämnar henne så under de kommande veckorna, tills hon äntligen avslutat sin anställning och kan återvända hem, till sin familj och sin egen skolgång. Den sista kvällen när han lämnar av henne vid dörren i de Smet känner hon sig föranledd att säga att hon bara åkt med honom fram och tillbaka för att hon så gärna ville komma hem. Han ska alltså inte vänta sig något mer. Något stukad måste den snälle Almanzo ha känt sig. När ungdomarna i den lilla staden några dagar senare roar sig med ett slädparti sitter Laura i förmaket och grämer sig lite över att hon så oartigt näpsat av honom – tänk om hon hade kunnat åka efter Prince och Ladys svängande svansar fram och tillbaks på Storgatan. Som om hennes tankar blivit hörda kommer dock Almanzo och hon får fara efter de vackra hästarna.

Uppvaktningen av Laura sker så obemärkt att den ouppmärksamme läsaren knappt märker det i den övriga skildringen av de hårda villkoren för nybyggarna i de Smet. Almanzo frågar henne då och då om hon vill åka med på söndagsturer, något hon aldrig kan motstå eftersom hon är så förtjust i de vackra hästarna. En höst något år senare undrar han om hon vill följa med honom i en sångskola, som ska starta en kväll i veckan, och hon tackar ja; hon tycker mycket om att sjunga. Almanzo är en duktig hästkarl, och har tagit sig för att köra in ett mycket trilskande par, och Laura tycker det är oemotståndligt att hjälpa honom; hon har inget emot att hoppa upp i chaisen i farten, eftersom hästarna inte kan stanna, eller att avstå från att fälla upp sufletten till skydd mot solen, eftersom det får hästarna att skygga.

Ett svartsjukedrama utspelar sig, då Almanzo en söndag dyker upp för att hämta Laura, och redan har flickan Nellie Oleson med sig i vagnen. Han hade förbarmat sig över henne, där hon promenerade mot stan, och nu är det som om hon tar över hela åkturen med sitt pladdrande (Laura och Almanzo sitter annars mestadels tysta, eller talar om de hästar de håller på att köra in). Rädd för hästarna är Nellie dessutom, och när de så råkar i sken till följd av Lauras möjligen beräknande flaxande med det lakan flickorna har över kjolarna för att skydda dem mot damm, blir Nellie hysterisk. När Almanzo slutligen lämnar av Laura efter turen säger hon att om han vill komma och hämta henne någon mer gång får han komma ensam eller inte alls.

Lika lakoniskt och nästan lika oväntat är frieriet. Plötsligt, mot slutet av en söndagstur frågar Almanzo om Laura skulle tycka om att få en förlovningsring. Laura svarar att det beror på vem som gav den. "Om det var jag?", säger Almanzo. "Då beror det på ringen", säger Laura.

Och så är de förlovade. De kan inte ha något bröllop, eftersom Almanzos mor och syster vill ordna ett sådant, så stort och kostsamt att de unga tu inte skulle ha råd att sätta bo. I stället smiter de iväg och viger sig i all tysthet, och efter en stilla bröllopsmiddag hos Lauras familj (där Laura tycker att allt smakar som sandpapper), beger de sig till det lilla grå huset som Almanzo snickrat på hela sommaren.

Här tar deras långa liv tillsammans sin början. Runt 60 år var de gifta (Almanzo var ungefär 90 år när han dog), och jag kan inte tänka mig annat än att de var lyckliga. Det är bara en lycklig kvinna som kan skildra sitt liv som i de vackra böckerna om nybyggarlivet som Lilla huset-serien utgör. Ändå hade Laura och Almanzo otur på många sätt. De får en dotter, Rose, men den lilla sonen som föds ett par år senare dör hastigt. Huset de äger brinner ner, och nästan ingenting kan räddas. Trädplanteringen misslyckas på grund av torka, och Almanzo drabbas svårt av difteri, som gör att han förlorar det mesta av sin forna styrka. Paret flyttar några år till Florida för klimatets skull, återvänder till de Smet, och utvandrar slutligen till Kansas, där det hus de byggde tillsammans finns kvar än idag som museum.

Lauras böcker om "the pioneer girl" skrevs mot slutet av hennes liv (första boken kom 1937), och beskriver främst många av de försök att slå sig ner som nybyggare som Lauras föräldrar gör under hennes uppväxt. Vissa flyttar fram och tillbaka saknas i böckerna, liksom Lauras lille bror Fredericks födelse och död. Helt självbiografiska är således inte böckerna, men vem kan hålla det emot dem, när de ger sådana vardagliga inblickar i hur nybyggarnas tillvaro. En rödvitrutig duk skapar hemtrevnad. Att gnugga förfrusna fötter med snö ger känslen tillbaka. Mitt på prärien eller, inte, det är ändå viktigt att följa det senaste krinolinmodet. En kalv lär man dricka mjölk ur en hink genom att doppa sin hand i hinken, och låta kalven suga på fingrarna. En nybyggare måste vistas på sitt nybygge minst sex månader om året (oavsett om han kan försörja sig på det eller inte), annars mister han det.

Det har förekommit tvivel på att Laura (som inte ens hade high school-examen) själv har skrivit sina böcker. Kanske redigerades de hårt av dottern Rose Wilder, som var journalist. Jag brukar tänka för mig själv att det spelar ingen roll vilket. Men jag är inte helt sanningsenlig när jag säger så, för jag vill gärna tänka mig att det är Lauras röst som jag hör i de här böckerna. Hennes stämma som sjunger om Ljusa, vackra, gyllene år.

Så låt dig inte avskräckas av den evighetslånga tv-seriefieringen som kidnappat den här historien, ändrat om, och förvanskat. Om du inte vill läsa om alla böckerna, så satsa på Gyllene år. Mindre osentimental och romantiskt berättelse får man leta efter, men man kan köra in ett hästspann när man har läst färdigt.

Uppdatering: Lilla O skriver idag som av en tillfällighet också om Laura.