tisdag 4 augusti 2009

Det måste bli ett slut på bokläsningen i svenska skolor! Eller?

Ingrid skriver i sitt inlägg till Lyrans tematrio om outlästa böcker om Lagerlöfs Jerusalem som hon aldrig lyckats läsa ut eller tycka om, eftersom hon tvingades läsa boken på gymnasiet. Det har man hört ganska ofta, från alla möjliga håll. Strindberg och Lagerlöf, Söderberg och Sjöberg. Det är liksom omöjligt att sälja in vilken som helst bok som kallas "klassisk" till någon bästsäljarläsande vän, eftersom denna beteckning omedelbart associeras med leda, obegripligheter, långa beskrivningar, adjektiv med okänd betydelse och prov på fredag.

Det får mig att fundera. Hur många läsupplevelser förstörs egentligen därute i landet av svensklärare som ska inspirera eleverna att läsa mer, som ska låta dem ta del av "klassikerna"? Vilka böcker är det som de hatiskt kommer bokblogga om 2025? En komikers uppväxt av Jonas Gardell? (Var det inte den som delades ut gratis till alla skolbarn ett år? Eller var det Ondskan av Jan Guillou?)

Plötsligt gläds jag åt att min mellanstadielärare bara läste tråkiga 70-talsböcker av typen Äh lägg av säjer Steffe för mig och mina klasskamrater (som jag skrev om i det här mycket kommenterade inlägget). Tänk om hon hade förstört några bra böcker! Eller är det tvärtom. Att jag hade tyckt väldigt bra om Steffe-boken och de andra (Gunnar vill inte klippa håret), om jag hade fått upptäcka dem själv? Hemska tanke, att jag hade gillat något som jag inte tycker om...

Och så försöker jag minnas någon bok som förstörts av klassrumsläsning. The power and the glory av Graham Greene, tror jag bestämt. Och inte kan jag precis påstå att det var ett nöje att tillsammans med mina klasskamrater läsa (vad som då redan var en personlig favorit) Salingers Räddaren i nöden eller The growing pains of Adrian Mole av Sue Townsend. Men jag undrar om det egentligen berodde på lärarnas sätt att presentera böckerna, eller deras tafatta instuderingsfrågor (jag är nästan så gammal att de var på blåstencil). Jag tror att jag skulle kunnat haft intressanta diskussioner med lärarna, men inte med omogna, uttråkade klasskamrater.

Boktoka skrev häromdagen om Peter Pohls bok Janne, min vän, och Bokmania kommenterar med att hon tyckte boken var så bra att hon köpte en hel klassuppsättning och ville läsa den med sin klass, något som inte fungerade alls. Lena Kjersén Edman analyserar misslyckandet, och menar att det är elevernas vana att diskutera och analysera sina läsupplevelser som är avgörande för om det funkar att läsa (avancerade romaner) i storgrupp.

Så vad blir slutsatsen? Det funkar dåligt att läsa i helklass, även om lärarna (över)anstränger sig att hitta böcker som ska passa målgruppen (och målgruppen – vilket ord! Ålderspannet i en normal mellanstadieklass torde röra sig från 8-14 år eller så). Lenas förslag indikerar att en tidig träning att reflektera över sin läsning ger resultat. Men det kräver ett annat förhållningssätt till litteraturen, och vilka böcker man "ska" läsa.

Och i sammanhanget kan jag inte låta bli att länka tillbaks till mitt gamla inlägg om Daniel Pennacs bok Om läsning, som handlar om fadern som undrar varför inte sonen läser, om läraren som till slut sätter sig ner och har högläsning för sina (gymnasie)elever. Han läser böcker han själv tycker om, eleverna dras in i berättelsen, och smittas av passionen, och vill bara ha mer, och mer, och mer.

Vilka böcker har dina gamla lärare avskräckt dig ifrån? Eller vad har du blivit lockad till? Och varför? Själv satte en mycket entusiastisk svensklärare just Peter Pohls Janne, min vän i händerna på mig. Det är fortfarande en av mina favoritböcker. Med egen läsglädje kommer man långt.

14 kommentarer:

Linnea sa...

Jag kanske är lite udda, men jag tyckte bra om det mesta jag behövde läsa i skolan. På högstadiet läste vi ungdomsböcker som t.ex. Ulf Starks Låt isbjörnarna dansa och lite senare läste vi Utvandrarna. Båda tyckte jag mycket om; den sistnämnda är till och med en favorit. På gymnasiet blev jag kanske inte överförjust i Madame Bovary eller Thérèse Raquin, men vi läste mycket annat som jag glatt hade läst på fritiden om vi inte hade läst det i skolan. Känner faktiskt inte alls igen mig i ditt inlägg. :)

En bok om dagen sa...

Jag blev lite överengagerad och skrev ett långt inlägg som svar... ;-) Finns i min blogg!

Kajsa sa...

Jag gick ju i skolan på 90-talet och behövde inte läsa några romaner alls i princip, om något skulle läsas fick man själv välja. När jag gick i högstadiet minns jag att jag valde Jackie Collins "Lucky". Som jag redan hade läst 2 gånger. Jag hade gärna sett att någon tvingat på mig några bra klassiker, då hade jag kanske vidgat mina litterära vyer lite tidigare.

Boktoka sa...

Jag minns ironiskt nog inte en enda bok som jag skolläste varken under högstadiet eller gymnasiet. Har vaga minnesbilder av klassiker på gymnasiet men högstadiet är helt blankt. Är det bra? Eller visar det på vilket klent intryck litteraturen gjorde? Min svenskalärare på gymnasiet fick mig att helt tappa lusten för litteratur, vilket var en stor bedrift eftersom det var mitt stora intresse. Sen dröjde det inte länge innan jag återupptog det tack och lov.

Men hur går man då balansgången mellan att döda lust till klassiker och att uppmuntra till utvecklande läsning som Kajsa efterlyser? Det är många år sedan nu som jag jobbade som outbildad svenskalärare (född 1974 men jag var faktiskt bara 19 och 20 år gammal då) men jag är mycket nyfiken på hur de nya generationerna pedagoger arbetar med läslust. En bok om dagens inlägg som hon länkar till ovan, är väldigt intressant ur den aspekten.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

En författare som dock har gått hem hos eleverna är Christina Nord Wahldén (t.ex. Kort kjol eller Cell grön). En succé!

L. sa...

Ojoj, det där var inte vad jag behövde läsa just innan terminsstart... :-)

"Balansgången mellan att döda lust till klassiker och att uppmuntra till utvecklande läsning" - ja, det är ju en ständigt återkommande fråga. Och det handlar inte bara om lusten till klassiker - lusten till läsning över huvud taget kan punkteras fullständigt av en avskydd bok. Det är ju en svensklärares mardröm: att döda läslusten hos en elev! Drömmen är såklart att se en elev (med eller utan hjälp) hitta den rätta boken. Att få bevittna hur en människa hittar litteraturen, förstår att den är något annat än vad de trott, något mer - att se någon bli läsare, helt enkelt - det är magiskt, oavsett ens egen inblandning.

Men det finns inte alltid en tydlig logik i vilken den där fantastiska boken är. En för enkel bok kan verka förolämpande - eller inte, en för avancerad kan verka förnedrande - eller utmanande, en klassiker kan kännas mossig - eller oväntat modern, en orealistisk bok kan kännas barnslig - eller spännande, en väldigt realistisk skildring kan kännas tråkig - eller levande och verklig. Och hur kan man på förväg veta hur just den här eleven kommer att reagera på just den här berättelsen? Det beror ju på så mycket mer än läsvana och mognadsnivå. Man vill inte sätta för avancerade böcker i händerna på läsovana elever och man vill inte att de som redan läser ska välja det de alltid läser. Man vill visa på klassikerna och deras giltighet, men inte för allt i världen förstöra dem! Inte alltid en lätt uppgift, med andra ord.:-)

Själv slukade jag allt som gavs åt oss att läsa på gymnasiet med hull och hår, och inte en enda av dem blev förstård, snarare tvärtom. Och jag minns det som att många i klassen verkligen gillade flera av de klassiker vi läste, eller i vissa fall började gilla dem efter att vi diskuterat dem på lektionerna.

Lilla O sa...

Har också skrivit i min blogg. Jag är ju en sådan där hemsk svensklärare som dödar läsglädje ;-)
http://lillaosblogg.wordpress.com/2009/08/04/kan-man-tvinga-fram-lasgladje/

Vixxtoria sa...

Vilken diskussion! Vad roligt!

Jag måste erkänna att jag inte alls tänkte på att det är skolstart ganska snart, så det var inte min mening att förstöra sista semesterveckan och skapa ångest över hur man ska klara av den kommande terminens läsning, för alla lärare där ute.

Linnea: Vad roligt att du fick träffa på böcker som du tyckte om!!! Det är ju precis så man vill det ska vara. Kanske hade du en lika engagerad lärare som En bok om dagen (läs hennes jättebra jättelånga inlägg på direktlänk här (jag ska kommentera där också, men det blir lite senare idag):

http://enbokomdagen.blogspot.com/2009/08/fardiglast-i-svenska-skolor.html

En sån lärare hade jag velat ha! Balansgången (som Boktoka bl a ) efterlyser kanske kan se ut så där?

L, du skriver bra om det där jag tänker på. Det där jag själv upplevde, förresten. Att elever är på så olika ställen i sina liv, sin utveckling och sin läsprocess att det är svårt att hitta en bok som alla kan glädjas åt. Vilket egentligen leder mig till att tro att det beror mindre på boken (även om den inte är oväsentlig), och mer på hur läsningen som sådan angrips och presenteras.

Bokmania: Vad kul att någon annan bok funkade!!! Jag måste kolla upp dem du nämner, för jag har faktiskt aldrig ens hört författarens namn (men Lilla O nämner också boken Kort kjol...).

Kajsa: Det du beskriver är ju den andra ytterligheten. Där läraren lämnar eleverna i sticket, utan att utmana dem, och utan att leda dem vidare. För stunden tycker man kanske (?) att läraren är snäll, men inte i längden. Efteråt torde man känna som du: att läraren egentligen inte gjorde sitt jobb.

Lilla O: Både du och alla andra lärare som läser här begriper säkert att jag vill ha mer läsning i skolorna. Men kanske inte pliktläsning, utan... ja, fler ingångar till god litteratur (med allt som kan omfattas av detta begrepp).Och om du skulle råka vara en lärare som dödar läsglädjen (jag har svårt att tro det!) så måste du genast ändra på det :-D (jag kommer till dig också och kommenterar senare idag).

Ingrid sa...

Nu ska jag också lägga till ett par ord i debatten. Jag hade förutom de trista erfarenheterna från gymnasiet också mycket goda erfarenheter från folkskolan (som det hette på den tiden). Jag tror benhårt på att man kan "sälja" nästan alla böcker- men det kräver kraft, tid, och en väldig entusiasm- man kan heller inte räkna med 100% uppslutning men man kan vinna många som annars inte skulle ha läst alls. När jag var 11 år fick vi en ny lärarinna i svenska- när man är så ung fungerar högläsningsprincipen speciellt utmärkt. Vi fick bekanta oss med Hemsöborna, Jag, Ljung och Medardus (HJ Bergman) och Kejsaren av Portugallien. Samtliga dessa böcker tillhör fortfarande mina favoriter. Jag minns timmarna med Gunnel(så hette lärarinnan) som något av det mest inspirerande och roliga jag varit med om under hela min skoltid- och... merparten av mina klasskamrater var lika begeistrade. Jag har själv arbetat som lärare (och jo, jag är behörig :-) - tillämpade ibland Gunnels enkla princip och lyckades att få bångstyriga ungar i en klass på en Hisingsskola mycket intresserade av bland annat Räddaren i Nöden av Salinger. Man kan säkert använda mycket mera fantasifulla metoder också- bara man inte tror att det räcker med att slänga ut ett ex av en bok och säga "läs". Det borde vara straffbart att göra så! Jag är fortfarande (så gammal jag är) förbannad på de tre urusla svensklärare jag hade oturen att drabbas av under min gymnasietid.

Vixxtoria sa...

Ingrid: Tack för att du bidrar till debatten! Jag läser gärna, gärna om dina erfarenheter. Och jag tror att du har _helt_ rätt!!

annissa89 sa...

Intressant ämne. Jag gick också i skolan på 90-talet (och 2000-talet), och fick bestämma böcker själv. Men jag minns att vi på mellanstadiet hade högläsning som verkligen blev en succé (jag tror då det i alla fall), och under tiden fick vi rita i en ritbok - precis vad vi ville! Jag älskade de stunderna. Jag minns att jag på det viset fick höra "godnatt mr Tom" (kommer inte riktigt ihåg vad författarinnan heter, men boken var jättegripande och handlar om en engelsk pojke under andra världskriget) och "Onkel Toms stuga" (vilket ju faktiskt är en klassiker). Jag minns också att min lärare började på Harry Potter, men slutade eftersom hon inte kunde utläsa alla krångliga namn, vilket jag är lite småputt över.
Och överlag har jag haft mycket bra svenskalärare som varit mycket litteraturintresserade under hela min skoltid. Jag hade dock en som i sjuan förbjöd oss att läsa Bert-böcker, men vi fick läsa precis vad vi ville, förutom det (det tycker jag verkligen är att nedvärdera litteratur som ungdomar nog kan identifiera sig med minst lika bra som "finare" böcker).
På gymnasiet fick jag läsa ovannämnda "Kort kjol", "Sång till en fjäril" av Maria Kuchen (kanske en av de svartaste ungdomsböker som jag vet om, men jag tycker den är bra) och "I taket lyser stjärnorna" (sorglig, men så finstämd).
Som sagt var, personligen har jag inget att klaga över, men det är trist när lärare dödar elevers läslust. Måhända läses det för lite i svenska skolor, men jag har aldrig tyckt det för egen del. Kanske att en del läsningar var för stela med konstruerade och styrande instuderingsfrågor, men att skriva recensioner var alltid lika kul!
Tack för möjligheten att minnas tillbaka på de böcker jag läst i skolan. Det är ganska kul att minnas tillbaka.

Vixxtoria sa...

Annissa: Michelle Magorian har skrivit om Onkel Tom, och den boken har verkligen blivit en modern klassiker i ungdomslitteraturen. Min mellanstadielärare högläste också den. Det låter lite knäppt att din lärare inte ville läsa HP för att hon inte kunde uttala namnen. Klagade ni inte?!

Annars låter det härligt att du har så många positiva minnen av läsningen i skolan. Det är precis så det ska vara, så man önskar alla hade det. Mina minnen är lite blandade som sagt; främst tycker jag att det brast i själva diskussionen kring böckerna. Det är ju en sak att läsa och presentera en massa bra böcker. Det är viktigt. Men att hjälpa eleverna att diskutera innehåll, se tematik, struktur, kopplingar, det är faktiskt lika viktigt. Och det behöver man lära sig att se, det kommer sällan av sig själv.

Klotho sa...

Jag kan öht taget inte minnas någon som helst gruppläsning/högläsning under högstadiet eller ens litteraturtips från min svensklärare (som jag hatade ur tonårssynvinkel och jag skulle inte gilla henne som vuxen). Nu gick jag i en s k stökig klass där bråkiga killar fick väldigt mycket uppmärksamhet så det var väl inte tal om att ta till läsning (hade aldrig funkat med den läraren men kanske med någon annan). Däremot kommer jag ihåg två böcker som varit högläsning i tidigare stadier, Bröderna Lejonhjärta som lästes högt på lågstadiet och där hela klassen gick och såg filmen när den hade premiär. Jag tyckte både boken och filmen var otäck. Hugo och Josefin lästes någon gång under mellanstadiet och den minns jag bara att jag inte gillade heller. Inte för att den var dålig utan snarare för att jag hade svårt för barns utsatthet (det var inte så jag formulerade mig som elvaåring utan en vuxens återblick).
Pennacs underbara bok är ljuvlig att läsa och jag hade så gärna velat ha en sådan entusiastisk lärare för är det något jag haft brist på under min skolgång är det entusiasmerande lärare. Min privata läsning räddade mig från att förgås av uttråkning under skolåren. En pensionerad mattelärare i bekantskapskretsen läste Röde orm för sina elever på mattelektionerna och av en slump kom jag att plugga med en tjej som haft honom som lärare i högstadiet och det var hon som berättade det för mig, det kom hon ihåg och att det var bra att lära sig räkna så man kunde räkna vedträn som man högg...

Vixxtoria sa...

Klotho: Samtalsklimatet i klassrummet är en avgörande faktor för vilka diskussioner man kan ha (det kom upp när jag fortsatte diskutera den här frågan hos En bok om dagen, eller om det var hos Lilla O). Och litteraturens kraft kan vara användbar i vilket skolämne som helst.

Är det inte väldigt sent att läsa Hugo och Josefin i mellanstadiet, förresten?

Och så kul att hitta ännu en Pennac-älskare!!