Listigt

Jag vill med detta inlägg försäkra er allihop om att jag inte kommer publicera några listor på mina lästa böcker under 2009. Men här är en lista på böcker jag inte läst:

Anna Karenina av Leo Tolstoj
Fyrvaktaren av Camilla Läckberg
Antikrists mirakel av Selma Lagerlöf
Hypnotisören av Lars Kepler
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten (eller om det är en annan bok av henne jag inte läst, jag kommer inte riktigt ihåg)
Djur av Joyce Carol Oates
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
The lost symbol av Dan Brown
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman
Tredje delen av Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Hela The little friend av Donna Tartt
Mitten på Madame Bovary av Gustave Flaubert
Erik Axel Karlfeldts samlade dikter

Fem oväkomna boktips till den som vågar gissa på vilka av böckerna ovan jag vill läsa under 2010, och vilka jag kommer vara glad över att skriva på motsvarande lista nyårsafton 2010!

Som avslutning vill jag emellertid gärna jubla över den bok som jag är mest glad över att äntligen ha läst under 2009, nämligen Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Den hade stått i hyllan i femton år. Riktigt roligt att läsa en sån där klassiker som alla pratar om. Riktigt dålig var den också. Skönt att veta för alla er som inte läst den; nu kan ni läsa nån bra oläst i stället!

Gott nytt läsår på er, alla läsare!

Ett skepp av hemkomst och stillhet*

Jag läser Kristian Lundbergs diktsamling Pitbullterrier. Jag förstår inte vad titeln har att göra med dikterna. Titlar på diktsamlingar är enligt mig antingen Nyckeln till förståelse, eller en världslig sak. Den här gången chansar jag på det senare.

Det är en underlig metadikt, det här. Första halvan av boken består av diskussioner kring hur en dikt ska skrivas, hur den ska inledas, avslutas, vilka delar den inte kan bestå av. Här finns referenser till samtidshändelser, till världspolitik, till sexköpare i Thailand. Till ett äktenskap på upphällningen? Till föräldrar som blir gamla? Till det där barnet som jag tror dog förut. Det är dikter som skrivs runt ämnet, som om Lundberg undviker att berätta om det han tänkt. Ja, det känns mer som ett undvikande, än skrivkramp, faktiskt (lite grann påminner det mig om Lundells bok Tårpilen, som ju är en bok om att skriva en annan bok). Lundbergs dikter handlar om hur det är att skriva dikter om det ofattbara. Metakommentarer: för varje rad jag skriver om honom så blir han allt mer osynlig, frånvarande (s 32), Jag hade tänkt att dikten som jag skriver skulle påbörjas med en reflektion om hur värdet av en människa ständigt befinner sig i en förhandlingssituation (s 25).

En av de kortare stroferna lyder så här:

Det enklaste är att påbörja dikten

med ett konstaterande, gärna ett som det 

direkt går att acceptera, som dagens datum,

vädret – färgen på himlen över industriområdet

för att därefter förskjuta perspektivet en smula – 

så att det nu i fönstret på tredje våningen plötsligt

finns en kropp, ett ansikte som vänder sig bort

in mot rummet igen – och jag ser att det är du

Du är fruktad 

(s 49)

Jag läste tidigare i höst Om natten blir handen ett skepp av ljus av Lundberg. Vad den egentligen handlar om begriper jag inte heller. Men som jag tolkar det finns det där en son som är sjuk, en obotlig sjukdom, där föräldrar och omgivning slängs mellan hopp och skärande förtvivlan, medan barnet bleknar alltmer. Texter om hur man uthärdar att vänta på det outhärdliga.

Jag tolkar Pitbullterrier utifrån det där. Jag tänker mig att det ständiga återvändandet till månaden april, och orden om barnet, pojken, handlar om samma sorg, samma döda barn. Och den 12 april 2004, ett datum som nämns om och om igen. Vad som nu hände då? Men strax efter påsken måste det ha varit, och inflätat i texten är Kristus död och uppståndelse. Som ett hopp? Som en iskall förbannelse för den som inte kan tro? Jag tycker om att inte veta, att förstå de här dikterna på mitt sätt, och att se vilken historia de berättar för mig.

Det är svårt att hitta korta textstycken som själva utgör en helhet. Det här kanske, det fastnar jag för, den får avsluta:

Du tänker på att förlora precis så mycket

som en människa kan bära innan hon ger upp

(s 27) 

*Rubriken på inlägget är hämtad från s 67 i diktsamlingen Om natten blir handen ett skepp av ljus.

Snowflake läste, och fick mig att släpa hem de två diktsamlingarna av Lundberg som mitt lilla bibliotek hade att erbjuda. 

Årsbästa

När jag kom mig för att packa upp ytterligare en av de väskor som står parkerade lite här och där i hörnen sedan årets julresa, så gjorde jag ett oväntat fynd. Det kommer garanterat att ta min lässtatistik förbi 100-strecket!

De allra gulligaste små bebisarna

Jag är lite dålig på att följa upp saker ibland, men en av bildgåtorna, som jag skapade för ett par veckor sedan illustrerade förstås Barbro Lindgren och Eva Erikssons bok Den vilda bebin. Jag är lite för gammal för att ha läst den som litet barn, men jag har tyckt att den är helt fantastisk sedan jag första gången stötte på den. Tack och lov älskar dottern boken också (även om hon alltid kallar den vilda bebin för "Max" (på grund av den uppenbara likheten mellan honom och den yngre "kusinen" som Lindgren och Eriksson också skapade i böcker som Max potta och Max badar).

Jag tänkte låta Den vilda bebin inleda en lista om på 10 av de svenska bilderböcker som jag älskar mest. Här är min lista (utan någon rangordning alls):

Den vilda bebin-trilogin av Barbro Lindgren och Eva Eriksson
Böckerna om Spöket Laban av Inger och Lasse Sandberg
Var är min syster? av Sven Nordqvist
Sagan om den lilla gumman av Elsa Beskow
Tomtebobarnen av Elsa Beskow
Jul i Bullerbyn av Astrid Lindgren och Ilon Wikland
Alla döda små djur av Ulf Nilsson och Eva Eriksson
Bu och Bä-böckerna av Olof och Lena Landström
Vem ska trösta knyttet? av Tove Jansson
Kattresan av Ivar Arosenius

Och detta apropå min lista på de 10 mest älskade svenska böckerna, och de 10 mest älskade svenska ungdomsböckerna. Vet du vilka 10 svenska böcker du älskar mest, kan du mejla till Du är vad du läser, senast i morgon, Nyårsafton.

Det bidde ingen bok, men en cheesecake med lime

Hörni, jag måste ju berätta hur det gick med den där boken. Ni vet den där med alla efterrätterna, som jag inte ville ha i julklapp.

Tänk, det hela löste sig på allra bästa sätt. Jag skickade helt enkelt ett mejl till mina föräldrar med önskelistor, och överst på min sambos lista skrev jag upp Anna och Fanny Bergenströms Sött Sweet Dulce.

Och vet ni. Just nu sitter jag här och väntar på en lime-cheesecake som gräddas i ugnen.

I morgon tror jag det blir något med choklad.

I solemnly declare!

Jag ger inte gärna nyårslöften. Jag tycker inte om att lova saker jag inte kan hålla, och jag tycker inte om att ge mig in i projekt som är dödsdömda från början. Och nyårslöften är lite grann som såna där "jag ska läsa-listor" för mig. Så fort jag skriver upp en bok på en lista, så låter jag bli att läsa den; så fort jag ger ett nyårslöfte så bryter jag mot det.

Men veckans tematrio handlar om litterära nyårslöften, och eftersom jag faktiskt funderat över några saker som jag gärna vill genomföra ska jag försöka avge tre löften som jag avser att uppfylla:

1. Jag ska läsa en och endast en bok som jag inte tror är bra, bara för att se om jag har rätt eller fel.

2. Jag ska läsa två böcker som stått olästa i min bokhylla i mer än 10 år.

3. Jag ska göra mig av med – hm... minst tre böcker som jag har i bokhyllan och som jag läst och inte tyckt om och aldrig vill se igen. (Om detta genomförs sker det väl antagligen genom skrivna anvisningar till sambon medan jag åker på en treveckorskryssning till Karibien. Hans instruktioner kommer sannolikt handla om att han köper tre nya böcker att stoppa in på de tomma platserna. Och jag kommer hinna läsa jättemycket på kryssningen. Faktiskt inte så himla dumt nyårslöfte när jag tänker på saken.)

På bättringsvägen

Alla har väl undrat hur det går med min halsfluss? Jo, tackar som frågar. Jag kom ganska snart på att det inte var världens bästa sjukdom att låtsas ha om man liksom ville träffa en del släktningar och undvika andra, så jag blev fort frisk igen. I stället tyckte jag det passade bra med en halsflussig dotter; hon är extremt mammig när hon är sjuk, så det gav mig ungefär lika mycket lästid, men med en dotter i famnen. Om det inte är kvalitetstid, så vet jag inte vad som räknas som sådant.

Sen är det förstås en annan sak att jag inte alls läste årets Augustprisvinnare, utan i stället en ändlös omläsning av Per Gustavssons bok Så gör prinsar när de fångar drakar. Den är riktigt bra. De första nio gångerna. Sen blir det lite enformigt, särskilt eftersom dottern då har lärt sig texten utantill, så att man inte kan hoppa över de tråkigaste avsnitten utan att hon märker det. Dessutom måste man själv komma ihåg alla de stycken man broderade ut texten med de första tre gångerna man läste.

Men jag tröstat mig med att man hinner läsa mycket när man sitter i ett väntrum på jourcentralen under julhelgen. I alla fall om man är två vuxna på ett barn, och det är pappan och barnet som leker med de trasiga leksakerna i lekhörnan.

Förbannad statistik

Alltså, egentligen bryr jag mig inte så himla mycket om hur många böcker jag läser. Och det är alldeles sant. Egentligen, alltså.

Men jag skriver ju upp vad jag läser, det gör jag.

Och det innebär någon slags möjlighet att beräkna hur många böcker jag läser per år, det gör det ju. Även om jag alltså då egentligen inte bryr mig om just den siffran.

Men i år då. Då har jag nästan nästan nästan läst 100 böcker. Inte riktigt 100. Inte än. 95 stycken är det just idag. Och så nära 100 böcker har jag nog inte varit sedan kanske 1986 eller så (ja, då jag började blanda för många vuxenböcker i läsningen. Och dessutom blev intresserad av killar. Eller en kille, om jag ska vara lite mer precis).

Och därför sitter jag nu här och har en överslagsreaktion. Jag vet inte om jag ska forsätta min lugna, semesterläsning av alla tjocka böcker som jag längtat efter, eller ta itu med en massa trekvartslästa och bli av med dem innan nyår. Ja, och se till att komma upp i 100 lästa böcker då.

Ghaaa! Och den jäkla mellanösternkonflikten är inte löst heller!

Jag lägger mig sjuk

Brorsonen har halsfluss. Bättre julklapp kan man inte få. Medan alla släktingar åker runt och smakar på varandras julskinkor och beundrar varandras barrande, sneda granar skyller jag på feber och stannar i min lånesäng med min julklappsboksskörd.

Jag skulle gärna berätta om vad den innehåller, men nu kommer det visst nån i trappan igen, så jag måste skynda mig att värma febertermometern mot lampan!

God fortsättning allihop!

Årets julklapp

Jag tror aldrig jag har upplevt en perfekt jul, men varje år gör jag mitt bästa för att den inte ska bli helt katastrofal. En helt katastrofal jul innebär – vilket alla normalt funtade människor förstår – att man sitter där med famnen full av skridskor och hudlotion, mohairtröjor och guldhjärtan, Austen-filmer och Samsonite-väskor, men saknar böcker.

Därför köper jag varje år en noga utvald julklapp till mig själv. Jag slår in den i det vackraste papper jag kan hitta och väntar sedan otåligt på att Kalle Anka ska ta slut, och julklappsutdelningen ta vid.

I år ser årets julklapp ut så här.

Jag har bara tjuvtittat i paketen fyra gånger, och endast läst 32 sidor. Det är nästan rekord.

Ingen snö i Afrika men...

Men vänta nu. Det ligger ett paket kvar här i min säck. Det ska gå till två bloggar varav den ena möjliggjort att jag lärt känna mina nya bokbloggskompisar, och den andra att jag kunde leta reda på så bra julklappar som möjligt.

Den första paketen går alltså till Maria, som skapat Bokbloggar.nu, och samlat så många bokbloggar under ett och samma tak. Maria bloggade på Arianrhod, men har nu flyttat och bloggar i stället om böcker på Upsala Nya tidning.

Petra på En annan sida är det som fixat till Boksök, som gör det möjligt att söka i en stor mängd svenska bokbloggar på en och samma gång. Mycket användbar tjänst. Dessutom är jag fortfarande lite varm över de ord som Petra skrev om min blogg i somras när hon lade in den i Boksök.

Jag önskar er båda en jul full av hårda klappar. Faktum är att jag är så övertygad om att ni föräras sådana klappar i överflöd att det inte blir något bokpaket från mig. I stället blir det en julsång, från hela den dåvarande engelska popeliten. De ser ut som en åttondeklass inför en cabaret-uppvisning. Ungefär som alla finniga bokbloggare som sitter på sina kamrar och använder era tjänster varje dag. Tack ska ni ha, och God jul på er!

Strax innan glöggen

Jag är nästan färdig nu med min julklappsutdelning. Det är lite sorgligt, för det har varit roligt att läsa och läsa om mina favoritbloggar, och det har varit stökigt här hemma när jag dragit ut alla mina älsklingsböcker ur bokhyllan, och bläddrat och valt för att hitta presenter till allihop.

Och så är det sorgligt för det finns ju en massa bloggar som inte har fått några presenter. Hur man än väljer så blir det någon som blir utan. Men jag har samlat ihop en hög fina bloggar där jag ganska ofta tittar in och ibland säger hej, eller bloggare som inte så sällan kikar in hos mig och pratar med mig här. Jag har inte haft tid eller möjlighet att ge era bloggar en utförligare beskrivning, och de julklappar jag hittat på kan mycket väl vara något ni redan läst. Kanske till och med avskyr. Men jag ville ändå ge er något som tack för alla trevliga stunder det här året, och försäkra er om att jag kommer att läsa alla era bloggar mycket noggrant under kommande år. Typ.

Så här – i alfabetisk ordning – virtuella chokladaskar, tulpanbuketter och buteljer med rött vin (ja, ni vet såna där lite mer opersonliga presenter, som man ändå hoppas mottagaren uppskattar) till...

Annissa gör så underbara klippdockor med kläder inspirerade av läsningen av historiska romaner. Kolla in dem om ni inte redan gjort det. Jag har inte sett något om Charlotte Löwensköld på din blogg, så jag skickar över Selma Lagerlöfs trilogi till dig (och kanske kan jag se fram emot en klippdocka med Anna Swärds vackra dalkulla-dräkt?).

Hos Magix på finska Bokbabbel tittar jag också ofta in. Förutom alla dystopier som hon samlar på har hon nyligen läst sig igenom Noréns dagböcker. Jag skickar över Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud – två av Noréns allra bästa dramer från det tidiga 80-talet.

Johan från Bokhyllning kommer till min blogg ibland och skrattar åt mina fåniga skämt. Det tycker jag om, så jag har hittat på ett skämt särskilt åt dig:

Fråga: Vet du hur många bokälskare som behövs för att byta en glödlampa?

Svar: En bokälskare behöver inte byta glödlampor. Hon plockar bara upp ficklampan ur bakfickan och fortsätter läsa.

Boktokas fina blogg har jag besökt många gånger under året. Det är en sån trevlig blogg, där jag lätt skriver långa inlägg där jag nästan alltid lyckas blanda in Maria Gripe på något sätt. En gång i våras, när jag hade gjort detta föreslog Boktoka att vi skulle ordna en läsecirkel där vi läste Gripes Skuggböcker. Jag har haft för mycket att göra under året för att ens fundera ordentligt över saken, men jag tror att jag skulle vilja hinna göra detta under 2010. Det är hur som helst läge för en omläsning av böckerna för min del. Så om du vill så gör vi det under kommande år! Oavsett vilket är min julklapp till dig den fina boken om Maria Gripe och hennes författarskap: Skuggornas förtrogna av Ying Toijer Nilsson.

Calliope har en så fin blogg, tycker jag. Men jag tänker alltid att jag nog inte är så intresserad av böcker som jag vill göra sken, för det jag tycker bäst om är inte inläggen om böcker, utan beskrivningarna av alla tokiga kunder i bokhandeln. Du får en länk till Arga bibliotekstanten. Jag inbillar mig att ni har gemensamma nämnare i de kunder/biblioteksbesökare ni träffar.

En bok om dagen är bloggen som bedriver ihärdig koppleriverksamhet genom att arrangera alla dessa bokutbyten. Jag deltog i Sommarpåse Lyx i somras, och det var väldigt roligt att följa en blogg och tänka ut presenter (jag kan inte förneka att det är lite samma tanke som ligger bakom mina virtuella julklappar). Här finns ganska mycket deckare, men jag hittar faktiskt inte en enda av Nesser. Kanhända har du testat och inte gillat, men annars kanske Kära Agnes kunde bli en trevlig bekantskap?

Holly Hock har under året gjort spännande närläsningar av både Jeanette Winterson och Paul Auster. Du får Klas Östergrens Fattiga riddare och stora svenskar av mig, för att jag alltid kopplar samman den tidige Östergren med den tidige Auster. Det kanske inte du gör, men jag testar.

Lottas bokblogg lärde jag känna genom en bokreferens i en låt (en så sympatisk egenskap). Henne skickar jag Suzanne Vegas sång Book and cover. (Via länken kommer du till sången, som hade ett Youtube-klipp som tyvärr inte gick att baka in i mitt inlägg.)

Den vackra bloggen On Word Arts skriver endast om de mest utsökta böcker, på ett språk där varje ord har valts med omsorg och vägts på guldvåg. Jag läser gärna. Och jag läser gärna också en hel del av böckerna som det skrivs om här. Min läsning är visserligen lika välvald, men inte lika utsökt som On Word Arts, men jag tror jag vet en bok, som du kanske inte har läst och som jag tror att du skulle uppskatta; jag föreslår Anna Enquists Mästarprovet. En – namnet till trots – holländsk poet, novellist och romanförfattare med utsökt språk, också i översättning.

Sørens bokblogg: Jag borde hänga mer hos Søren, för jag tycker det är väluppfostrat att vara artig mot sina grannar. Han läser bland annat svenska deckare, så jag tänkte skicka över någon av Sven Westerbergs deckare. Ta vad som helst om något finns översatt, men annars kanske I skuggan av Vasa högre allmänna läroverk.

Hos Tekoppens tankar hänger jag just nu hos för att få veta lite mer om etik. Jag skickar över Torbjörn Tännsjös Du skall understundom döda. Fascinerande läsning också för oss som inte planerar att bli massmördare. Om du redan har läst kan vi ju sätta igång diskussionen direkt efter jul?!






..... och så finns det en massa blogglösa, namnlösa som jag vet regelbundet kommer hit. Ni är väldigt välkomna, lika välkomna som alla de bloggskribenter som jag nämnt vid namn, men jag känner ju inte er (vilket är lite skrämmande, för ni som återkommer känner vid det här laget en del av mig).  Jag lovar att jag aldrig kommer att ha något sånt där blogginlägg som tjatar på alla okända att ge sig tillkänna, men om någon vill lämna en kommentar någon gång, så går det så bra att göra det anonymt. Någon riktigt personlig julklapp kan jag ju inte ge till dig. Eller dig. Eller dig, du som brukar surfa in från Australien, enligt statistiken. Men jag spelar Bachs Juloratorium för er allihop. Och så tänker jag att Titti (som då och då kommenterar med sitt namn här) nog tycker mycket om detta stycke, så jag dedicerar det lite extra till dig.

God jul allesammans!

Kors och tvärs

Under morgondagen har jag tänkt dela ut några speciella presenter, men det sista julklappsinlägget som ägnas helt åt en enda blogg kommer nu ikväll. Jag råkar veta att det är någon som väntat otåligt och länge på sin present. Men den har tagit lite tid att packa in på ett snyggt sätt.

Den stora present som är kvar går förstås till Snowflakes blogg. Jag har redan beskrivit den som den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen. Här bloggas det intensivt och impulsivt om litteratur och litterära referenser. Detaljer och överblickar. Tv-serier, filmer, teaterföreställningar – och poesi. Det är högt i tak, och golvet har jag aldrig sett. Här blandas glädje och sorg, allvar och lek på det mest oväntade sätt. Och här brukar också diskussionerna bli långa och slingrande i kommentarsfältet, och som om inte detta räckte är Snowflake en av bokbloggosfärens mest ivriga, entusiastiska och välvilliga kommentatorer. Jag tycker om det öppna sinnet, värmen, omtanken, impulsiviteten, kreativiteten och det varma hjärtat som genomsyrar bloggen. Och bloggerskan.

Ibland kan det bli långrandigt att slå in julklappar, och då får man göra sitt bästa för att roa sig själv. Det har jag gjort den här gången. Inspirerad av en aldrig sinande ström av hintar om Alfapet har jag konstruerat en julklapp som består av ett korsord baserat på mördarnas efternamn i åtta av Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey, eftersom Sayers är en av de författare vi båda tycker om att diskutera. Jag har använt mig av de namn mördarna kallas för i större delen av boken (i vissa fall är det ju ett antaget namn, men det tar jag inte hänsyn till här). Om det finns fler än en mördare är det endast ett namn jag använt. Den lodräta, skuggade raden bildar ett ord som betecknar en förklädnad Lord Peter begagnar sig av i den bok som illustreras i nummer två.

För att komplicera det hela (för det blir ju barnsligt lätt när man bara har ett visst bestämt antal böcker att leta bland) illustreras varje bok endast av en bild, som på något sätt associerar till någon viktig (nyckel)scen eller händelse i boken. Ja, det är jag som associerar alltså, vilket kan förklara om det är lite långsökt ibland. Jag har dock försökt undvika de värsta utlöparna (som till exempel de två alternativen att antingen illustrera Oskuld och arsenik med gamla spetsar eller med ett foto på Love Almqvist), det är väl alltid något att glädjas åt?

1. 

2.

3. 

4. 

5. 

6. 

7. 

8. 

P.S. Jag hade tänkt använda ett lodrätt ord med flera stycken zäta i, men tyvärr bestämde sig Dorothy en gång i tiden att inte begåva en enda av sina mördare med ett namn med denna bokstav, så du få hålla tillgodo med ett ord som med lite välvilja kan ha ett Q i sig. Det är ju inte så illa heller?

P.P.S. Sa jag God jul, förresten?

En bok för kurslistan

Eftersom jag höll mig borta från bloggen när jag blev alldeles för upptagen av att slå in icke-virtuella julklappar några dagar, så blir det många paket som delas ut idag. Nästa kommer att gå till bloggen Bokstävlarna, som är en av alla dessa boknördiga bloggar som bedrivs vid sidan av litteraturstudierna. I det här fallet läser bloggerskan biblioteksvetenskap, och en av de saker jag tycker om med bloggen är den där frustrationen över att man måste läsa kurslitteratur i stället för riktiga böcker. En annan kategori (som jag ser fram emot fördjupningen på under 2010) är Klassiker jag inte läst. Det är också Bokstävlarna som samlar ihop 00-talets bästa böcker, kom ihåg det, om du ännu inte skrivit din lista!

Vad gäller en del personer faller liksom julklapparna på plats av sig själva. Eftersom Bokstävlarna avslöjade att hon inte har läst Grabben i graven bredvid, som var lösningen på min bildgåta häromsistens. Och det här är väl nästan en klassiker för alla som är bibliotekarier, eller? Detta är nämligen boken om den bleksiktiga bibliotekarien Desirée, änka efter renlevnadsmänniskan Urban, som på kyrkogården börjar spana på Benny, mjölkbonden som då och då besöker sina föräldrars grav. De har inte mycket gemensamt; Desirée med sina örttéer och sina akademiska examina, och Benny som drömmer om någon som kan trilla köttbullar och rycka in som avbytare vid mjölkningen. Med obönhörlig attraktion dras de dock till varandra, detta par som inte kan leva tillsammans, och inte isär. Det finns många skratt i den här boken, även om de oftast är av de tragikomiska slaget. En alldeles lagom lättsam förströelse mellan pluggandet! En riktigt god jul, med ordentlig avkoppling från studierna önskar jag dig! Vi ses i ett kommentarsfält i mellandagarna!

Till en tät bloggerska

Bokmanias blogg angriper böcker av alla kategorier med samma underbara läslust. Det är högt och lågt, klassiker och nyutkommet, barnböcker och biografier, från jordens alla hörn. Det är lätt att imponeras väldigt när man får reda på att Bokmanias modersmål är tjeckiska (vilket förstås innebär att det är här man får de bästa tjeckiska boktipsen), och jag blir tårögd när jag läser hur hon med stor kärlek bloggar om många av de mest älskade svenska böckerna. Som det här inlägget i julkalendern, om Kejsaren av Portugallien, med ett filmklipp att gråta och skratta till. Jag har ju också redan tidigare i år skrivit om hur glad jag varit över läsrapporterna av Sylvia Plaths dagbok som Bokmania försett mig (och resten av den internetbegåvade världen) med.

Ja, det här är en entusiastisk blogg med starkt självförtroende. Däremot är det aldrig okritiskt eller oreflekterat. Det finns bra böcker och dåliga böcker. Det svåra med att ge en bok till Bokmania har inte varit om hon skulle tycka om boken eller inte; om hon inte gillar den kommer hon att skriva det med väl avvägda och läsvärda ord. Det svåra har varit att hitta en bok som hon inte har läst. En av sommarens många listplågor kom mig till hjälp, och jag tror mig med hjälp av denna förstå att Bokmania ännu inte läst Inger Edelfeldt. Well, jag tycker det finns anledning att råda bot på detta, och även om det finns många Edelfeldt-böcker att föreslå (någon novellsamling (Rit till exempel), eller någon ungdomsbok (Duktig pojke, eller Juliane och jag till exempel), så skickar jag över romanen Den täta elden från 1987. Boken om den lilla slutna sekten, den karismatiska ledaren och alla hans kvinnor, och de komplicerade förhållanden som kommer i dagen när berättarjaget Petra träder in i gemenskapen. En riktigt bra bok, en riktigt bra Edelfeldt, och det skulle vara riktigt roligt att få veta vad Bokmania tycker om den här boken. (Annars går nästan vad som helst av Edelfeldt bra. Romanen Hustru är sorgligt bortglömd och svår att få tag i, men är annars en favorit hos mig, till exempel. Just hennes böcker runt 1990, plus minus några år, tycker jag hör till de bästa.)

God jul och riktigt trevlig läsning!

Något att läsa till kaffet

Det är säkert någon uppmärksam som har noterat att jag numera listar många av de bloggar jag följer med det senaste inlägget från bloggen. Egentligen tycker jag det är lite dumt, för nu klickar jag in till folks bloggar om det skrivits något nytt och inte bara för att kolla läget, som jag gjorde tidigare (och då brukade man ju sätta i gång och läsa gamla inlägg, och få en trevlig stund i alla fall). Men en av mina absoluta favoritbloggar, Tassande en liten kaffekopp, anslöt sig ju inte till bokbloggar.nu, trots flera påstötningar, så till slut var jag helt enkelt tvungen att göra så här, för att hålla lite koll på vad som skrivs hos L. på Tassande... .

Själva bloggnamnet är en travesti på en dikt av Gunnar Björling. Själva bloggen är en av många pågående reflektioner om böcker och läsande, men det är sådana bra böcker, och sådana välformulerade tankar! Att böckerna är bra vet jag, eftersom jag så ofta har läst dem själv. Ibland tänker jag att det är som att jag och L läser samma böcker, fast hon skippar allt dumt skräp som jag trycker i mig mellan det där jag egentligen vill läsa. Vår bekantskap började med en diskussion om könsrollerna i barnböckerna, och de här inläggen är värda att läsas (igen), och har fortsatt med genomkloka diskussioner om både det ena och andra.

Jag hade egentligen tänkt ut en helt annan julklappsbok till dig; det var inte så svårt att föreställa sig vad du skulle tycka om, men lite vanskligt om du hade läst det, så jag hade siktat in mig på något relativt nyutkommet, som jag tyckte var bra, och som du inte nämnt på bloggen. Men så läste jag en så bra bok nu i natt, som jag genast vill ge bort till någon, och du får den: Margareta Strömstedts självbiografiska Natten innan de hängde Ruth Ellis. Boken hade stått i min bokhylla ett tag, och jag tog den med mig som – vad jag trodde – enkel reslektyr, men ack, vad den drabbade mig. Med en intensiv närvaro skildrar Strömstedt situationer ur livet som etsat sig fast, ofta obehagliga minnen, saker hon inte berättat för någon, känslor och handlingar hon skäms för. Väldigt, väldigt lite är skrivet om hennes "egentliga", offentliga liv som hustru till en av Sveriges mest kända chefredaktörer, som barnboksförfattare och -kritiker. Det är perifert skildrat i förhållande till de skam- och skuldkänslor hon brottas med. Kan hon vara älskad? Kan hon få vara sig själv, eller är hon för evigt den duktiga dottern som aldrig får bli arg? Språket är så enkelt, så enkelt, och så effektivt. Det är korta avsnitt, vilket gör att man har möjlighet att lägga den ifrån sig om man inte hinner sträckläsa.

Du får boken av ytterligare en anledning. Den är inte bara bra och intressant, utan den läser liksom sig själv. Det kan behövas i en tillvaro när man inte riktigt får tid för sitt läsintresse. Jag hoppas du får en riktigt god jul, och tackar för många trevliga tankeutbyten under året. Och hoppas förstås på många, många fler under 2010!

En extra hård julklapp

Det finns ett berömt experiment som utfördes på fyra-åriga barn. Varje barn fick en marshmallow, och så sa man att om hon eller han kunde vänta 20 minuter med att äta upp sin godis så skulle hon (eller han dårå) få en till. Det visade sig att förmågan att vänta korrelerade väl med skolprestationer senare i livet. Om man klarade av att vänta 20 minuter, så klarade man också bättre av att till exempel läsa läxor och jobba för mer långsiktiga mål.

Jag var ju inte med i något sådant experiment som fyra-åring, men jag är rätt övertygad om att jag hade ätit upp den där marschmallowsen med en gång. Tålamod är inte min främsta egenskap, och det är med ytterst stor självbehärskning (eller mycket tom plånbok) jag ibland avstår från eller skjuter upp att köpa böcker jag gärna vill läsa om det finns minsta slant att tillgå.

Det är nog därför jag är så full av beundran för Maria på bloggen Paperback Lover. Som bloggnamnet antyder är det här en blogg som ägnar sig åt pocketböcker. Om jag har förstått saken rätt så läser alltså Maria nästan endast pocketböcker, och det kallar jag tålamod. Tänk att sitta där ibland ett år och vänta på att få läsa en bok – en bok som finns där i bokhandeln, och som biblioteken har köpt in extra många exemplar av. Inte förrän den kommer i pocketutgåva kan den alltså läsas. Jag är helt fascinerad av människor med sådan karaktärsstyrka.

Det är hos Paperback Lover vi finner listorna på när böckerna kommer i pocketutgåvor, och här pågår också en utmaning att läsa alla böcker som ligger på pocket-topplistan. Dessutom har Paperback Lover ordnat (den nu avslutade) utmaningen Krimalfabetet, som fått bokbloggarna att spruta ur sig deckartips varje onsdag sedan i april (själv har jag aldrig deltagit för jag har aldrig lyckats komma ihåg titlar på någon som helst bokstav; det finns kanske någon diagnos för det?). Allra mest imponerad är jag dock över Paperbacks företag att köpa in Agatha Christie-deckare om Hercule Poirot i mycket speciella pocketutgåvor, och sedan vänta till den första dagen då det snöar i Stockholm innan hon sätter igång att läsa! En Poirot-utmaning på 33 böcker.

Jag föreställer mig att snötäcket ligger lika tungt i Stockholm som här i södern när jag skriver det här, och att du sitter och läser från En dos stryknin till Ridå. Själv är jag nog lite mer förtjust i Miss Marple än Poirot (även om jag glatt konstaterat under min fortfarande så smått pågående omläsning av Christie-böckerna att jag tycker betydligt bättre om Poirot som vuxen än vad jag gjorde som barn och tonåring när jag läste böckerna första gången). Men julklappen till Paperback blir en Marple-deckare. Du kan ha läst den, men jag valde den med mest juligt tema. Några dagar före jul åker en väninna till Miss Marple tåg, 4.50 från Paddington, och får se ett mord i en kupé på ett mötande tåg. De kommande dagarna läser hon tidningarna för att få rapporter om vad som kan ha hänt, men inget mord rapporteras. När hon anförtror sig åt Miss Marple så ger sig denna självklart ut för att ta reda på om det finns ett oupptäckt lik nånstans.

Den här upplagan har jag själv lånat på biblioteket och läst nyligen. Riktigt hård och bra! Går säkert att läsa på ett flygplan till Frankrike också! God jul!

Bokälskaren förbereder sig inför en resa

Andra människor som ska resa bort några dagar äter kanske upp resterna ur kylen. Eller passar på att stryka sig igenom det där tvättberget när man ändå ordnar till reskläderna.

Bokälskaren tillbringar natten före resan med att läsa ut en massa boksnuttar. För vem vill ha dem liggande när man kommer hem? Och vem vill släpa med sig fyra böcker med endast ett genomsnitt på 47,5 sidor kvar att läsa per bok?

(Och ni som fortfarande väntar på julklappar – förtvivlen icke. En del paket har varit lite omständliga att slå in. Andra svåra att hitta på. Men det är trots allt bara den tjugoandra!)

Nothing ever becomes real till it is experienced

Jag tycker inte om att bryta mina löften så därför brukar jag låta bli att lova saker. Nyårslöften är särskilt högtidliga tycker jag, så jag har varit väldigt sparsmakad med dem genom åren. De få jag gett i mitt liv har mest gått ut på att jag ska sluta ljuga eller undvika andra brott mot de tio budorden (ni vet, som att inte dräpa och inte ha begärelse till min nästas hustru och sånt där).

Men aldrig har jag haft ett mer katastrofalt år än den gången då jag lovade mig själv att tala sanning. Det löftet kommer jag aldrig ge så där kategoriskt igen. Nej, nuförtiden låtsas jag nästan dagligen att jag har läst böcker som jag inte har läst, och att folk är jättesnygga i håret.

Men inför 2010 ska jag berätta en sak för er, och lova en annan:

Jag har läst allt John Keats har skrivit och under kommande år ska jag läsa om alltihop.

Och så vill jag avsluta med en förutsägelse: En massa människor i din närhet som du trodde var helt prosaiska kommer under 2010 att påstå att Keats alltid har varit deras favoritpoet. Den du minst väntar  kommer börja med detta redan på juldagen 2009.

Och vet du vad som är allra mest förvånande? Jo, att du kanske kommer vara en av dem!

Rot(h)fyllning

Min nästa julgåva går till en bloggare som har allt: Spectatia! skönhet (kolla bara in de glittrande ögonen som kikar fram bakom bloggnamnet), intelligens (hon bevisar gång på gång att hon vet mer än de som vet mest), och (dålig) humor. Det här är bloggen som inte skriver upp vaccineringsdatum i almanackan, utan i stället planerar för att ha rätt böcker hemma när svininfluensan slår till. Och så är det bloggen som har en tydligt mission: Nobelpriset till Philip Roth! Sådan passion och ihärdighet går mig inte oberört förbi, så jag har läst (men inte skrivit) om Roth hela hösten. Några texter kommer säkert dyka upp så småningom (som något att trösta sig med i fastetider, kanske).

Det finns två huvudsakliga sätt att tänka när man ger bort presenter: antingen ger man något som mottagaren är intresserade av, eller så ger man något som man själv är intresserad av. Till Spectatia tänkte jag först ge något i den första kategorin, så jag tänkte på något som kombinerar Norge, Sverige och den anglosaxiska världen, precis som Spectatias blogg. Typ Linn Ullmann som skriver om New York. Eller en bok av Roald Dahl som utspelar sig i Sverige. Eller i värsta fall en intervju med Maria Bonnevie som pratar engelska. Men hur klurigt jag än försökte komma på presenter tyckte jag att allt det där måste ju Spectatia själv ha bättre koll på än jag.

Så till slut beslöt jag att ge henne något som jag är intresserad av i stället. Eller intresserad och intresserad, det vet jag förresten inte. Men jag får betalt för att veta mycket om saken i alla fall. Och om man vet väldigt mycket om en sak så är det extremt irriterande när folk som vet mycket mindre skriver böcker om detta och skriver fel eller missuppfattar och man inte enkelt kan orera i kommentarsfältet. Hos Spectatia kan jag skriva hur långa kommentarer som helst, vilket bara leder till att hon lyfter upp sådana inlägg på en konstant hedersplats i en länkning i menyn. Eller om det möjligen ska föreställa en skamvrå; jag har funderat lite på det där.

Hur som helst blir presenten jag överräcker Mikael Parkvalls bok Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk. Det är en sån där populärvetenskaplig fackbok om språkvetenskap, men till skillnad från i de flesta andra böckerna i den här kategorin så håller jag med om vartenda ord. Parkvall är förstås inte riktigt lika rolig som jag (men man får vara glad för det lilla), och jag skulle kanske ha angripit en del missuppfattningar med lite mindre frenesi (läs: aggression, parad med frustration över att folk aldrig lär sig), och kanske bett en redaktör putsa lite, lite här och var, men annars är denna bok en lingvistikens Mythbusters. I kapitel som kan avnjutas i valfri ordning får man ordentligt reda på varför man inte kan påstå att det finns fler ord i engelskan, eller varför eskimåerna inte har så många ord för snö. Och så behöver man aldrig mer sväva i tvivelsmål om huruvida finlandssvenskar talar dålig svenska.

Om du inte blir nöjd med den här presenten, så har jag letat reda på en annan: en sång på engelska, med gruppmedlemmar med både norskt och svenskt ursprung. God jul, och

Bekämpa analfabetismen (särskilt inom familjen)!

Jag och dottern hade i morse en mycket allvarlig och olöslig dispyt kring texten i sången Mössens julafton. Dottern sjunger "När nätterna blir kalla och tjällen sätter in", och jag hävdar (med stöd av ett antal vederhäftiga textkällor) att den korrekta lydelsen är "När nätterna blir kalla och kölden sätter in".

Min argumentation började med att tydligt artikulera och skandera: "Köl-den! Köl-den! Köl-den!"

Dotterns svar var "Nej 'tjällen' heter det. Hejsan hoppsan, fallerallera!"

Jag med en frågande intonation: "Men vad betyder 'tjällen'?"

Dottern (sjunger högre och högre): "När julen kommer ska varenda unge ha chokla!"

Jag (med auktoritet): "Det ska faktiskt vara 'KÖLDEN'. 'När kölden sätter in' betyder att det har blivit kallt. Du vet, så som det är nu när det snöar ute. 'Tjällen' betyder ingenting. Eller (hoppfullt) menar du kanske 'tjälen'?"

Dottern: "Nu sjunger hela jag sången, mamma! När nätterna blir långa och tjällen sätter in..."

Jag (desperat): "Vänta lite bara, så ska jag hämta boken och visa dig att det står 'kölden'. 'Tjällen' är inget ord förstår du."

Det här tycker jag är ett slående exempel på hur viktigt det är att barn lär sig läsa. Om man har tänkt stödja någon välgörenhetsorganisation så här i jultider (eller om man får dåligt samvete för att man inte tänkt stödja något, men vill åtgärda detta när man läser det här), så kan man till exempel skänka pengar till Unicefs skolprojekt i Nepal, som gör det möjligt för flickor att få gå i skolan. Jag har förstås kollat, och skolorna i Nepal lär ut precis rätt version av Mössens julafton. Man vill ju inte kasta bort pengar i onödan.

Jag är nog inte Kurt Olssons största fan, men han har också kläm på rätt text, minsann:

På Lenas önskelista

Nätet är numera fyllt av bloggare som skriver korta texter, som oftast inte är särskilt läsvärda. En del (antagligen mycket klokare) människor hänger bara runt bland bloggarna, men bloggar inte själva. Lena Kjersén Edman är en av dem. Förutom att skriva kommentarer hos mig och många andra bokbloggare skriver hon i stället för att blogga långa böcker om böcker. De handlar mest om barn- och ungdomsböcker, eller kvinnliga författare som till exempel kommer från Västerbotten eller Värmland. De flesta som har läst någon kurs som innehållit barn- och ungdomslitteratur på universitetet (och jag misstänker att det gäller ganska många av de bibliotekarier och lärare som läser min blogg då och då) har säkert läst någon bok, eller del av bok som hon har skrivit. Wikipedia har en sammanställning. Jag är just nu väldigt nyfiken på att ge mig på boken Fantasy och reality från 2008, och givetvis den allra nyaste som heter Godhet - i litteraturen och i livet, där en sprudlande glad fågel har låtit mig veta att en analys av Lagerlöfs Körkarl ingår. Sånt är ju helt oemotståndligt.

Jag uppskattar mycket Lenas glada påminnelser om böcker som jag glömt nämna, eller böcker som jag inte älskar tillräckligt mycket, eller böcker som jag har missförstått på något sätt (oftast är de senare skrivna av Gunnel Beckman). Och nu när jag har lite mer tid kommer jag nog att kunna upprätthålla en bättre mejlkorrespondens också.

Det känns ju helt hopplöst att ge bort en bok till någon som inte har en blogg med listor på lästa böcker, men julklappen löste sig av sig själv; Lena har visat sig vara omåttligt förtjust i mina bildgåtor, så därför är hennes julklapp en specialkonstruerad sådan. Ett fint pris (som kan och tål att transporteras) utlovas om du knäcker alla böcker, författare och ledtrådar i den här raden.  

Detta är en lodrät bildgåta, vars rätta lösning bildar ett ord på sex bokstäver som man har användning för om man vill vara snuskig på nyårsaftonen. Något Lena önskade sig häromsistens.

1. Den första bilden illustrerar ett drama om ett rovdjur i fångenskap. Bokstaven vi söker inleder författarens födelseort (och det skulle kunna vara, men är inte, min armhåla på bilden).

2. Den andra bildserien illustrerar ett storslaget och nästan sönderälskat flyktingepos. Grötskålen är dödsbringande, och citronerna hade varit till stor hjälp på väg till det nya landet. Bokstaven vi söker inleder namnet på den fromma person som inte hade en enda lus på kroppen.

3. I den tredje bildserien söker vi första bokstaven i förnamnet på författaren till denna tidlösa historia, som illustreras av två andra böcker, viktiga för handlingen.

4. Den fjärde bildserien illustrerar en bok i en populär serie. Huvudpersonen är idag 37 år gammal. Han har en vän som gärna vill ha ett eget säte i bussen. Vi  söker vi första bokstaven i vännens namn (men vännen är dock inte med i just den bok som bildsatts).

5. I den femte bildserien beskriver en bok där en kung figurerar. Bokstaven vi söker inleder namnet på hans äldste son.

6. Till sist söker vi namnet på den första kärleken till hjälten i ett skådespel.  Första bokstaven i hennes förnamn utgör vår sista bokstav.

(P.S. Alla andra (aka Snowflake) – det är förstås underförstått att Lena ska få svara först på den här frågan.)

Perspektiv

Min farmor brukade bland mycket annat köpa och ge bort utsorterade böcker till mig. Antikvariat-fynd, utrangerade biblioteksböcker och såna där upplagor som förlagen slumpade bort av olika orsaker. Orsaken till att farmors förlagsfynd var billiga brukade vara att en eller flera sidor av misstag blivit blanka, så de kunde helt enkelt inte ta fullt betalt för böckerna. Att detta var orsaken tror jag aldrig att min farmor begrep, och jag berättade det aldrig för henne.

Men det var irriterande att läsa böcker där sidan 28, 63, 117 och 212 (just innan slutet!) var blanka, det var det.

Idag har jag kommit på att det är nästan lika irriterande att jag tappat bort mina tjocka, alldeles nyinköpta vantar och nu måste jag strax gå ut och skrapa rutan på bilen, och skotta lite snö.

Se där – tänk att det gick att skapa en litterär anknytning till mina borttappade vantar! (Förresten tror jag att jag glömde dem i Akademibokhandeln förra veckan. Om jag hade kommit att tänka på det först hade jag ju kunnat spara historien om farmor till ett annat tillfälle.)

Slickar på vargar

Jag börjar få lite ont i tejptummen och tar därför en liten liten paus i julklappsutdelningen. Men var inte oroliga; det finns fortfarande kvar några hårda paket i säcken, även om det förstås inte finns några garantier att sista bloggen inte helt enkelt får nöja sig med en stickad tröja från Mrs Weasley.

Under tiden kan de som vill roa sig med en bildgåta som handlar om en värsting-unge som bland mycket annat tycker om att slå sin mamma med mattpiska.

Bara en bagatell att suga på

Lisas blogg Little room of Tinyfeist är ett nöje att läsa, hur paradoxalt det kanske kan verka. Ty under hösten har bloggen varit ett ständigt pendlande mellan hopp och förtvivlan, höga berg av förväntan på en bok och djupa dalar av besvikelse när den kastas undan utan att  ha infriat förhoppningarna. Jag älskar Lisas uttrycksfulla texter som pendlar mellan förlorad läslust och – nu senast – tjuriga klagomål över Myrornas dyra och slitna andrahandspocketer (så befriande självupptaget och utan i-lands-insikt). Jag rycks förtjust med av ivern och glädjen över att ett drömprojekt är på väg att genomföras, och jag läser med beundran och häpnad över hur Lisa tar stora livsbeslut som en uppsägning. Hos Lisa är det himmel eller pannkaka, hunger och tillfredsställelse, häpnad och oro. Det är stora känslor i små och noga utvalda ord. Filosofi och eftertänksamhet och ilska och frustration. (Är det någon som märker att jag knappt nämner något om böcker? Det beror inte på att jag inte gillar Lisas bokval; det beror bara på att det här inte är en blogg man läser för böckernas skull. De står där bakom i bokhyllan, eller väntar ett klick bort från adlibrisfingret, finns där som en underton och en självklarhet. Som en gång på Lisas bokcafé?)

Min julklapp till dig vill jag inte ska vara en skuldtyngd måste-läsning, som du pliktskyldigast tar dig igenom (fast så artig är du väl inte?), eller ilsket kastar in under soffan där katterna kan göra pappersbollar av boksidorna. Jag tänkte mig mer en ganska stor burk full av lätta maränger som kan njutas en och en, eller hetsätas om den andan faller på.

Den bok du får av mig är Nostalgiboken* av Annica Triberg och Eva Kallhed. Det är en decennie-indelad frossa i tidstypiska detaljer, fotograferade på pricken av Albert Håkansson. En resa från 50-talets tennsoldater och monopolspel, raketostar, och filmisar, via 60-talets barbies (med mönster till barbiekläder givetvis) och potatistryck, och 70-talets Wahlströmsböcker och batikkläder till 80-talets Carola-feber och mohair-tröjor. Den här boken kan man bläddra i fram- och baklänges, dela med sin pappa och mormor, tjuta av skratt åt, och upptäcka saker man glömt bort. Det bästa av allt är alla beskrivningar på hur man stickar en poncho, tillverkar ett indiantält att leka i, eller snickrar ett par styltor. Eller, nej, jag ljuger. Det allra bästa är de tidstypiska recepten: räkcocktailen från 50-talet, ostspäckad falukorv på 60-talet, päronhalvor med smält mintchoklad på 70-talet och smördegsinbakad oxfilé på 80-talet.

Det är bara att bläddra och njuta en riktigt god jul!

Som kuriosa föreställer jag mig att Lisa ser ut som Joeys slagfriska flickvän i det här hopklippet. Det var något med "tiny" och "feist" som fick mig in på det tankespåret, och nu kan jag inte komma ifrån det (och jag vill inte veta om sanningen är att Lisa har rött krulligt hår, eller blonda igelkottstaggar, eller en grön punk-kam – även om det sista onekligen skulle vara lite roligt att tänka på, så om det förhåller sig så får du gärna hojta till).



*Nostalgiboken finns numera i flera olika varianter, till exempel kortversioner från varje decennium, eller en specialutgåva med nostalgi kring godis och glass. Jag har inte specialstuderat mer än den stora boken, men jag skulle gissa att den är bäst, eftersom man får både en helhetsbild (inte bara matbiten), och ett kronologiskt perspektiv (inte bara ett decennium). 

Agree to disagree

Bloggen Butter tar ordet har en pricksäker förmåga att vecka ut och vecka in göra listor på (förment?) läsvärda böcker av författare som jag aldrig ens hört förnamnet på. Bloggen spretar över ett brett fält av film, poesi, dramatik och serier, med återkommande eller underliggande teman som science fiction och svenska klassiska arbetarförfattare. Populärkulturell kvalitet.

Hur konstigt det än kan låta dyker det då och då upp böcker som både jag och Petter har läst. Men vi tycker förstås sällan likadant om böckerna. Om vi någon gång skulle tycka en bok är bra båda två så är det av helt skilda orsaker. Det är ju ganska intressant, förstås. Jag har heller aldrig blivit helt på det klara med om han har en väldigt udda humor eller saknar humor helt (men jag gissar på det senare). Jag roas i alla fall av många inlägg, och det tycker jag är tillräcklig behållning för att läsa hans blogg.

Jag har funderat mycket över vad jag ska ge Petter i julklapp. Jag vet att du nu sitter och väntar på att jag ska räcka över Stolthet och fördom inslaget i extra tjockt, rött papper, men ser du, så blir det inte. Jag tänkte i stället ge dig en bok som jag inte har läst, och inte tror att jag tycker om. Jag är ganska övertygad om att du inte kommer gilla den heller: Carolina Gynnings självbiografi Ego Girl (eller för all del, om du föredrar den nyare boken Ego Woman, så varför inte). Visst skulle det kunna vara intressant att som omväxling tycka illa om en bok tillsammans? Riktigt god jul-läsning önskar jag dig i alla fall!

P.S. Om du hellre vill läsa något som är bra tror jag att du skulle ha en hel del behållning av Harry Mulisch bok Upptäckten av himlen, som jag skriver lite om här.

P. P. S. Och över julen tänkte jag läsa Mikael Timms Dröm och förbannad verklighet. Spelet om svensk film under 40 år. Den har stått och dammat i min bokhylla alldeles för länge. Jag förutsätter att du har en del att säga om innehållet i den boken, så det kan vi kanske diskutera efter nyår? Du kan förslagsvis tycka att det var rätt att alla bråkade med Harry Schein, och jag kan kanske entusiastiskt meddela att Hoberts Spring för livet är en av mina favoritfilmer, och så ser vi hur vi jobbar oss fram till oenighet från de positionerna.

På liv och död

Nästa paket i den stora säcken överlämnar jag till Kontakt med bloggen Boktipset – ni na ni na ni nanna... Det här är bokbloggen sticker ut näsan och plötsligt ställer frågor man inte visste fanns: Varför läser alla bokhora? Varför ska alla läsa på originalspråk? Hur har ViLäser definierat bokbloggarna? Hur används bokbloggarna i förlagens marknadsföring? Inte förrän jag läser inläggen inser jag att frågan naturligtvis behövde ställas. Kontakt är en all-läsare, men läser allt med HBT-glasögon. Finns det minsta lilla antydan till homosexualitet så blir det uppmärksammat, vilket även innbär välkommen problematisering av heteronormen. Det är så uppfriskande att betrakta kända saker genom någon annans ögon. Det här är också bloggen med de oväntade boktipsen. Kontakt är en kritisk allätare som jag delar några favoriter med (Janne, min vän av Peter Pohl till exempel), men hon gillar inte alls min älskling Torgny Lindgren. När en bok tas upp här (antingen den nämns i bloggrubriken eller inte) så vet man aldrig om den hissas eller dissas. Fast för min personliga del kan den där kategorin med antirekommendationer gärna få utökas, utan att bloggen byter namn; att ge boktips kan väl lika mycket innebära att man hjälper läsaren att navigera runt bottennappen?

Så är det då dags för julklappen, och här har jag verkligen haft problem. Jag har inget emot att en bok jag gillar sågas av någon annan (äsch, nu ljuger jag; lite har jag allt emot det, i alla fall om det är någon vars åsikter jag vanligtvis värderar), men helst vill jag ju att en present ska uppskattas. Emellertid har jag klurat ut en bok som jag i vart fall tror att Kontakt inte har läst, och som jag av någon anledning själv associerar lite grann med Peter Pohl, så vi får väl se om den kan vara något. Boken jag tänker på är Per Nilssons Lilla livet, lilla döden. Nilsson slog igenom med en riktig höjdare till ungdomskärlekshistoria: Hjärtans fröjd, och har sedan skrivit en rad mycket läsvärda böcker, som nästan alltid kategoriserats som ungdomsböcker. Särskild värda att nämna är Korpens sång, du & du & du och Ett annat sätt att vara ung. Den bok jag har valt ut är emellertid den enda bok som helt och hållet marknadsförts som vuxenroman.

Ska jag vara ärlig har jag valt ett säkert kort. Jag har ganska ofta gett bort Lilla livet, lilla döden i present (och ännu oftare lånat ut mitt eget ex), och den har hittills alltid blivit succé. Den lilla pocketen som inleds med orden "Jag önskar jag var en neger" och avslutas med "Hälsa att allt är bra" rymmer historien om fyrvaktaren Janne som får hjälp av författaren Per Nilsson att skriva sin otroliga historia. Nilsson använder (som ofta i sina böcker) sitt eget namn och karaktär på en av huvudpersonerna, och i det här fallet låter han sitt alterego i större delen av boken undersöka om Jannes berättelse verkligen kan vara sann. Mer än så vill jag faktiskt inte berätta.

Det här är en filosofisk bok om att leva, och jag tycker den är bra. Jag hoppas att den är en nyhet för dig, och att du fäller den varsamt om du inte gillar den. En riktigt god jul, och ett gott nytt år – jag ser fram emot många besök hos dig 2010!

00-talets starkaste läsupplevelser

När Bokstävlarna föreslår att vi ska lista de 10 bästa böckerna från 00-talet vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Min läsning är så blandad, att majoriteten av de böcker jag läser är utgivna före år 2000. Dessutom hoppas jag att jag har många goda böcker från det senaste decenniet kvar att läsa, och att flera av dem slår titlarna på min lista.

Denna sammanställning utgör således min lista på stora läsupplevelser, valda från böcker utgivna på originalspråk under 00-talet. Urvalet speglar väl de böcker jag oftast läser: mycket svenskt, mycket historiskt, mycket fakta, och en del ungdomsböcker. Jag har rangordnat dem efter den ordning i vilken jag vill läsa om dem (för varför förnya sig nästa decennium?):  

Evas sju döttar (2002) av Bryan Sykes
Boken om hur man med hjälp av DNA har upptäckt att kvinnorna i  Europa* härstammar från endast sju individer. Mer spännande än en deckare!

Harry Potter and the Goblet of Fire (2000) av J. K. Rowling
Boken där serien vänder från ungdomsfantasy som slutar lyckligt till ödesmättad död. Den starkast enskilda delen i septalogin.

Solvisaren (2002) av Maarten 't Hart
Man skulle kunna tro att det är en deckare eller en lättviktig bagatell, om man inte läste noggrant! Favoriten av min favorit.


Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend (2000) av Dick Harrison
Historia när den är som bäst: Går till botten med en myt och bevisar att den är sann!

The German Trauma: Experiences and Reflections, 1938-2001 (2002) av Gitta Sereny
Outstanding journalism, alltid med ett personligt ställningstagande. Samlingen som sammanfattar.

Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins
Min mest positiva ungdomsläsupplevelse från detta decenniums bokutgivning.


Den jag aldrig var (2004) av Majgull Axelsson
Axelssons tankeexperiment i det svenska folkhemmet. What if...?


Norrlands akvavit (2007) av Torgny Lindgren
Det är svårt att välja en och endast Torgny från 00-talet. Om nån föreslår en annan är jag beredd att ändra mig!


Elizabeth Costello (2003) av J. M. Coetzee 
Den Nobelpristagare från 00-talet som tilltalade mig bäst (eller wtf – en av de få som gett ut nån bok under 00-talet)


Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002) Lars-Olov Larsson
Kanske den sannaste bild av den svenske kung som lade grunden till det Sverige vi ser idag. Mer tyrann än landsfader, om någon funderar på svaret på frågan.

Lewis resa (2001) av P-O Enquist
Enquists fadersuppror mot väckelserörelsen.

Blonde (2000) av Joyce Carol Oates
Den längsta fejkbiografin av dem alla, med osynliga skarvar och hjärtskärande osynlighet.

*Ja, det är lite komplicerat det där med kvinnorna i Europa, och jag kan inte kolla precis vad det står heller, eftersom boken är utlånad. Men kvinnor av europeiskt ursprung åsyftas. Sedan boken skrevs har ytterligare några individer (förutom de sju) blivit identifierade, och man har även kartlagt anmödrar till befolkningen på andra kontinenter.

Jungfrulighet

En del böcker känns sönderlästa utan att jag ens har hållt dem i min hand. Uppfläkta, genomanalyserade, vända ut och in, och om de så befunnits väga aldrig så tungt på litteraturkritikernas våg har de förbrukats av alla recensioner och bloggar. Sekunda gårdagsnyheter.

Säg, hur ska man kunna läsa en bok med oförutfattade ögon när alla andra redan har varit där och tafsat?

Kvinnor med böcker

Nästa julklapp går till Martina på Ett hem utan böcker, som trots sitt namn* är fyllt av trevlig plockmat i form av goda böcker i blandade kategorier. Det finns några trådar som slingrar sig genom bloggen. En är de kvinnliga författarna: under 2009 har det pågått en utmaning som innehållet ett fint urval av klassiska kvinnor (i svensk och brittisk litteratur, och med fokus på 1800-talet), och för 2010 planeras nästa läsutmaning, med skrivande svenskor 1900-1950. En annan tråd är skräck och fantasy, men liksom kvinnotråden slingrar den sig runt ett brett spektrum av romaner.

När jag funderade på julklappar tänkte jag att det skulle passa Martina bra med en bakgrundsbok till de kvinnliga författarna som utgör nästa års studie, och jag ger därför bort Ulrika Knutssons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Boken skildrar många av de kvinnor som var tongivande inom svensk politik och idédebatt under 1900-talets första hälft, men som vi idag möjligtvis endast känner till namnet. Det är framför allt den så kallade Fogelstadsgruppen och kvinnorna däromkring som är i fokus: Elin Wägner, Elisabet Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Emilia Fogelklou, Hagar Olsson, Klara Johansson, Alexandra Kollontay och Siri Derkert. De mer namnkunniga och inflytelserika (som exempelvis Ellen Key) är här i skymundan. Det är ett glömt stycke kvinnohistoria, och en viktig del av kampen för jämställdhet som vi skördar frukterna av idag, som Knutsson beskriver. Av alla dessa kvinnor är det endast Wägner som sammanfaller med Martinas föreslagna läslista, men jag inbillar mig att boken ändå är en närmast nödvändig läsning för att förstå det samhälle och debattklimat  där böckerna i Martinas urval skrevs. I alla fall var min läsning av Knutssons bok en starkt bidragande orsak till att jag väldigt starkt kände att jag vill hänga med på ett hörn på nästa års kvinnliga bokutmaning. Jag hoppas du kan finna något nöje i boken också! Eller åtminstone nån nytta! Från söder till norr – en riktigt god jul!


* Det kanske är på sin plats att påpeka att bloggens fullständiga namn är Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ. 

Or with a nice Chianti

Bokomaten har en blogg vars vitsiga namn anger innehållet: kulinariska inlägg blandas med ett hopkok av litterära erfarenheter. De senare består ofta av barn- och ungdomslitteratur. Jag har länge trott att det senare har att göra med att Bokomaten arbetar som barnbibliotekarie, men på senare tid har jag börjat tro att hon faktiskt tycker om de här böckerna på riktigt. På den här bloggen går ingen högtid obemärkt förbi; det temabloggas förstås innan semesterresan (till Florens), som föreberedelse inför bokmässan och i samband med allhelgona (bara en sån sak som att läsa Agatha Christies Halloween Party!). Just nu pågår naturligtvis en julkalender som till största delen består av adventsinspirerande bakverk. Den här saffranslängden med vit choklad ska du inte kolla på strax innan lunch. Bokomatens sprudlande energi smittar av sig tvärs genom skärmen. Personligen är jag också mycket förtjust i de små berättelserna om vad barnen på hennes bibliotek kläcker ur sig. Den här om Anne Frank, till exempel.

Att skaffa en julklapp till Bokomaten känns både lätt och svårt. Jag tror att du skulle bli så där förvånat förtjust över en hel massa som jag har haft under övervägande. Men jag chansar på en bok som jag tror du tycker om i fall du inte har läst den (jag kan i vart fall inte kan hitta nämnd på bloggen med hjälp av diverse avancerade google-sökningar). Det är en ungdomsbok med tydligt mattema. Eller kanske snarare utan mattema, nämligen Suzanne Collins uppmärksammade bok Hungerspelen. Det här är en dystopisk framtidsvision där ungdomar tvingas slåss på liv och död i dokusåpor arrangerade av regeringen. Jag blev mycket tagen av boken som jag läste i somras, och skrev då om den här. Fortsättningen Fatta eld är inte riktigt lika bra (främst därför att den saknar det dramaturgiska drivet), men den bådar gott inför tredje delen.  Och om vi säger så här: jag tyckte mycket bättre om den här serien än Stravaganza! Vad säger du då?

Skulle du ha läst boken får du helt enkelt ge dig i kast med Thomas Harris Hannibal, som jag har hintat om flera gånger i kommentarer hos dig: En bok som innehåller Florens och en alldeles speciell sorts måltider. Med en chianti till. Skål och god jul!

Jäkla syokonsulent

När jag påbörjade en planlös genomgång av i stort sett alla kurser som den humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet erbjöd visste jag inte vart det skulle leda, bara att jag ville veta så mycket som möjligt om så mycket som möjligt. Men hade jag vetat att det fanns något som hette littkrimmare hade mitt yrkesval varit självklart! Tänk att få tillbringa hela arbetsdagarna med att spåra Shakespeare-förfalskningar? Eller läsa Jane Eyre på arbetstid?

Jag har precis läst Jasper Ffordes bok Var är Jane Eyre, och om jag kommer verka mer schizofren än vanligt här på bloggen är det för att jag har fått en ny litterär hjälte: Thursday Next. (Den icke helt oävna svenska översättningen är Torsdag Nesta.) Thursday en littkrimmare som lever i ett parallellt England, där Wales har bildat en självständig republik (med mycket frostiga relationer till England) och Krimkriget fortfarande pågår. Faktum är att Thursday själv är krigsveteran från Krimkriget, och hon har mycket bestämda åsikter om hur det 131 år långa kriget borde avslutas.

Jag hade tänkt inleda det här blogginlägget  med att säga att boken är en litteraturnördarnas Liftarens guide till galaxen, men när jag läst ut boken och äntligen tog mig an baksidestexten så upptäckte jag att det var precis vad som stod där. För vilken annan bok som helst hade jag blivit irriterad av en sådan sak, men här känns det helt naturligt – ungefär som om boken läser mina tankar. Det här är nämligen en bok där gränserna mellan fiktion och verklighet flyter. Tidsresor och tidsförskjutningar är vardagsmat. Thursdays far är till exempel tidsväktare och kan dyka upp när som helst med underliga upplysningar och anspelningar om vad som har skett och vad som ska ske; mest förtjust är jag i den lösning på vem som skrev Shakespeares dramer som boken erbjuder: det var helt enkelt Thursdays far som åkte tillbaks till sekelskiftet 1500-1600 och dumpade av originalmanuskripten där. Och Thursdays farbror Mycroft är en uppfinnare av den allra galnaste sorten; han har skapat en litteraturportal som gör det möjligt för vem som helst att kliva in i en bok. Problemet är att man kan råka ändra händelserna inne i boken om man inte aktar sig. Och om det är originalmanuskriptet man travar runt i får det förstås konsekvenser för alla versioner och upplagor av texten.

Utifrån detta kan ni själva föreställa er vilken katastrof det blir när ärkeskurken Acheron Hades kidnappar Jane Eyre just när hon räddat Mr Rochester från den eldssvåda hans galna hustru Bertha anlagt i hans sovrum. Konsekvenserna av att Jane försvinner blir helt enkelt att historien slutar där (eftersom det är en jag-roman berättad ur Janes perspektiv kan inget mer hända). Det blir Thursdays uppdrag att återbörda Jane till romanen och vaka över henne så att inget mer som stör handlingen inträffar.

Det mest fantastiska med den här boken är alla de små och stora litterära referenserna. Och tycker man om litteratur är det helt oemotståndligt med ett samhälle där litteraturen är så viktig att särskilda polisrotlar ägnas åt den. Eller där det inte är Jehovas vittnen som ringer på dörren, utan en baconian – alltså en person som är övertygad om att Francis Bacon skrev Shakespeares dramer, och nu vill frälsa dig till samma övertygelse. Mest nöje har man av Ffordes bok ju mer man läst tidigare, och särskilt om man har en faiblesse för engelska författare: Dickens och Wordsworth utgör bara grundkursen.

Boktoka har också läst och överväldigats och skrivit om boken. Hon berättar även lite mer sansat om bokens egentliga handling, medan jag mest är alldeles sprallig efter den här upplyftande läsningen.
Jag gläds något alldeles ofantligt åt att det redan finns tre till böcker i den här serien som jag kan läsa. Det ska jag gå och göra nu (fast först ska jag ställa mig framför spegeln och väsa: My name is Thursday. Thursday Next! Give me that Shakespeare script. Now!)