Uppdrag: Christie

Trots min kravlösa inställning till läsandet, har jag några små puttrande bokprojekt. Ett är att läsa om Agatha Christie-böckerna. En lågintensiv aktivitet som pågått ett par år, parallellt med resten av livet och läsandet. 35-40 stycken har jag nog tagit mig igenom vid det här laget.

Som 12-13-åring läste jag förstås så många Christie-deckare som jag kom över, alltid lika fascinerad över att det "aldrig" gick att lista ut vem mördaren var. De böcker jag läser om idag erinrar jag mig ibland vagt, och den enda mördaren som jag med säkerhet har hållit i minnet är berättarjaget i Dolken från Tunis. Jag har alltså minst lika stor behållning av böckerna idag som då.

Jag har funderat över varför jag finner nöje i böckerna. (Ja, jag har funderat mycket över det; det är som om jag inbillar mig att jag ska få reda på något om mitt undermedvetna när jag kommer på det ;-) ). För min del handlar det i alla fall inte om ett omättligt deckarsug, utan är snarare en reaktion mot dagens menageri av deckardrottningar och deras alster. Det finns en vila i pusseldeckare där man slipper hålla reda på polisernas privatliv, deras älskare, husdjur och barnkullar. Poirot åldras något, och Miss Marple har alltid någon husa eller granne som påminner om mördaren, men inte behöver jag hålla detta i minnet för att ha nöje av boken.

Böckerna brukar vara på runt 200 sidor. Lätt genomkomliga, antingen jag läser dem i svensk översättning eller på engelskt originalspråk. Personuppsättningen är variationer på samma tema. Ett eller två gifta par, aldrig passionerade, ibland med en kamratskap mellan sig, oftare kyligt blaserade cyniker. Någon gammal tant, en läkare eller en advokat. Någons gamle vän som dyker upp. Främlingen som återkommer från kolonierna. Ibland någon konstnär eller arkeolog. Ibland gästspelar den fiktiva deckarförfattarinnan Ariadne Oliver. Engelsk medelklass eller överklass. 20-tal, 30-tal, 40-tal. Ända in på 70-talet skrev Christie deckare, och även om det imperialistiska England, med eftermiddagste och kolonier aldrig riktigt försvinner, så förändrar sig både stil och innehåll över tiden. Eftermiddagsdrinkarna består.

Bertram's Hotel från 1964 behandlar paradoxen. Hotellgästerna tycker sig komma till ett hotell i den gamla stilen, men studerar man inredningen noggrant märker man det (för dåtiden) hypermoderna bakom den gammaldags fasaden. Detta kostar förstås betydligt mer pengar än vad gästerna har råd att betala, så hotelledningen finansierar denna dröm om det gamla England genom konstsmuggling.

Det är förresten påfallande ofta som Christie tar utgångspunkten i gamla barnkammarrim (som är svåra att som svensk förhålla sig till). I både Fem små grisar och En ficka full av råg lägger sig mördaren vinn om att följa ramsornas anvisningar när morden utförs och iscensätts. För att inte tala om klassikern Tio små negerpojkar som idag heter Och så var det bara en (eller And then there was none).

För mig fungerar de här böckerna just nu som säkra kort, som jag orkar ta mig igenom när jag är trött och har mycket att göra. Böcker som inom en fast form lyckas överraska gång på gång. En grupp människor - kanske kompletta främlingar - som anländer till en weekend på landet. Ett engelskt herresäte med en åldrad betjänt, och flagnande puts. Engelskt. Opassionerat. Som om Christie osentimentalt ständigt skrev om det föregående decenniumet. Alltid mån om att ge läsaren en nostalgisk blick på ett homogent samhälle där alla visste vad som passade in och vad som gick bort. Det finns något vilsamt i att man inte behöver ta någon annans perspektiv.

Men jag blir fortfarande inte klok på vad det är som lockar mig i böckerna. Det är ju varken en värld eller värderingar som jag delar. Och inte lägger jag särskilt mycket tankemöda på att lista ut vem mördaren är medan jag läser. Det är inget fel på språket, men ekvilibristiskt är inte rätt ord för att beskriva det. Möjligen är det helt enkelt en fascination för en författare som gång på gång på gång lyckas lura sin läsare att titta åt andra hållet medan hon begår mord på mord. Den genomgående höga kvaliteten (undantaget några av de första romanerna) och produktionen placerar utan konkurrens Christie på deckartronen. Flankerad av Sayers och P.D. James, förstås, men dem ska jag återkomma till en annan gång.

Min Christie-favoriter då? Någon av de här åtta kanske (utan inbördes rangordning):

Dolken från Tunis

Mordet på Orientexpressen

En flicka kom till Bagdad

Mrs McGinty är död

Ett mord annonseras

Spegeln sprack från kant till kant

Ridå

N eller M (jag har ju redan berättat om min faiblesse för spionromaner.)

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg.