Det här är en historia om en flicka i min bekantskapskrets. Under hela sin uppväxt har hon fått böcker av mig till jul och födelsedager. Noga utvalda sådana – från Max, Pettson och Lindgren-berättelser, till Gripe, C.S. Lewis och Harry Potter. Och sedan Austen, Brontë och Lagerlöf.
För några år sedan när jag fyllde år fick jag så ett bokpaket av flickan och hennes familj. Det var inte helt ovanligt, för de vet ju att jag tycker om böcker. Men den här gången visade sig att boken var speciell. Det var inte en nyutkommen topplistebok vilken som helst. Nej, flickan hade själv läst den och blivit bergtagen, och med sin present var det samma erfarenhet hon ville skänka mig – på samma sätt som jag genom åren gett henne nya världar.
Och sällan har jag blivit så rörd; trots allt är den bästa present man kan ge en bokläsare just en magisk läsupplevelse. Och även om man aldrig vet hur mottagaren ska uppfatta boken, så är det ju med förhoppningen om att det blir en sådan som man ger bort sina favoritböcker.
Flickans intentioner med boken räckte egentligen för mig. Det enda sättet på vilket den här presenten kunde bli bättre var om läsningen verkligen innebar en omvälvande resa. Det gjorde den. Boken var Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón.
4 kommentarer:
Jag blir rörd till tårar själv bara av att läsa denna historia. Skörd- ja, verkligen. En mycket fin och speciell sådan också.
Åh, vad fint!
Vilken tur för henne att hon har haft dig som har delat med dig av så mycket bra böcker. Och vad kul om ni nu kommer kunna ge varandra nya läsupplevelser.
Oj vad härligt! Det är definitivt riktigt uppskattning.
Jaa, ni. Jag brukar försöka trösta mig med den här historien när jag ser andra bokpresenter stå orörda i bokhyllorna hemma hos barn jag känner. :-D
Skicka en kommentar