måndag 31 maj 2010

Morsdagspresenten

Jag tycker om Håkan Nesser! Det finns ingen svensk författare i kriminalfacket som har så hög och jämn nivå, både språkligt och spänningsmässigt. Hans nya bok De ensamma, som är fjärde (och sista har jag fått för mig) delen (tillägg: enligt Nesser själv är detta näst sista delen i en Barbarottikvintett, vilket både Jenny och Paperback Lover har påpekat i kommentarsfältet här nedan) om kriminalinspektör Barbarotti i Kymlinge är inget undantag. Faktum är att jag har gett den högsta betyg, och att alla som gillar Nesser och har tänkt att läsa den, men är känsliga för spoilers kan sluta läsa här.

Det man kan hålla emot Nesser är att hans historier ofta är till förväxling lika. Och böckerna är faktiskt ofta lite onödigt tjocka – och detta säger jag trots att jag gärna vistas i Nesserland, och sällan tycker att det finns mycket dödkött. När jag läste förra årets Nesserbok, Maskarna på Carmine Street, var ett av mina intryck att Nessers språk äntligen satt där det skulle. Inte ett överflödigt ord, inte ett enda frossande i eftertänksamhet, omtagningar och gammaldags ordvändningar. Det är glädjande att det här språket håller in i den nya romanen (och i de fall ord som "luguber" används är det med tydligt ironiska blinkningar). Det är ännu mer glädjande att spänningen, intrigen och upplösningen är så oväntat bra (slutet på Carmine Street var tyvärr inte särskilt lyckat!). Det är också fascinerande att Nesser lyckas återanvända flera av sina favoritteman utan att det denna gång känns som att han skriver på tomgång.

Här är det återigen de ensamma människorna som är i fokus (liksom i Carmine Street, och liksom i hela Barbarotti-sviten, faktiskt). Men trots att just denna bok har fått titeln De ensamma så tycker jag att de här personerna har mer umgänge än gängse Nessermänniskor. I den här berättelsen är sex personer i fokus: ekonomen Tomas och hans sambo Gunilla, blivande prästen Rickard och hans hustru journalisten Anna, Tomas syster Maria (som skadade sig i huvudet i 8-årsåldern och sedan dess saknar empati) och hennes älskare/sambo Germund Grooth. När boken börjar är det 2010  och Germund har just dött genom att trilla ner i en ravin i Kymlinge. Polisen upptäcker snart att hans dåvarande sambo Maria trillade ner och dog i precis samma ravin 35 år tidigare. Den gången avskrevs det som olyckshändelse under en svamputflykt som alla sex personerna deltog i. Men läsaren, liksom polisen, inser ju att det är lite osannolikt att två älskande ska ha druttat över samma ravinkant av en olyckshändelse. Frågan är dock hur sambandet ser ut.

Åh, Nesser är listig han. Sällan har han byggt upp ett sådan omständligt villospår. Här leds vi växelvis från den ena berättaren till den andra, genom 70-talets tidiga år. Hur Rickard och Anna träffas, hur de flyttar ihop och gifter sig. Hur Gunilla får missfall efter missfall. Hur Germund och Maria förenas på det sexuella planet, men inte på så många andra sätt.

Tomas, som är navet i sextetten, får för sig att de ska köpa en buss tillsammans. De ska bilda resebolag och köra på Östeuropa. Under sommaren 1972 ska de själva ge sig iväg med bussen under fem veckors avdragsgill "semester" för att rekognosera och lägga upp rutten. Crescendot tilltar och växer fram till gruppen når Rumänien. Där blir bussen stoppad av några män som inte låter dem fortsätta med mindre att de får tillbringa en timme med en av de tre kvinnorna. Sextetten lottar, och lotten faller på Gunilla. Hon bryter samman, och Maria träder in i hennes ställe. Efter en timmas gruppvåldtäkt återvänder hon. Hon säger inte ett ord på resan hem, och  efter resan rinner umgänget ut i sanden. De sex ses nästan inte alls förrän den där olycksaliga svamputflykten ett par år senare, då när Maria trillar över ravinens brant. Eller hoppar hon själv? Eller är det någon som knuffar henne?

Ja, vilket villospår. Gruppvåldtäkten som lägger sordin på vänskapen och gemenskapen visar sig inte ha något alls med de två dödsfallen att göra. I stället består upplösningen av helt vanlig svartsjuka. Otrohet och sexuellt begär. Livslångt svek och oförsonlig hämnd. Det skickliga hos Nesser är att jag som läsare faktiskt inte känner mig besviken på denna 550-sidiga utvikning. Det beror antagligen på att personerna vars liv har vävt den här berättelsen är intressanta i sig, och inte endast förekommer som alibin för en medioker deckargåta.

Några ord om Barbarotti slutligen. Jag tycker om Barbarotti. Jag tycker om hans hustru Marianne, och deras styvfamilj med fem halvvuxna barn. Jag tycker om att det är sympatiskt och idylliskt och konfliktfritt i den där familjen. Jag tycker också om Barbarottis kollega Eva Backman (och här är på sin plats att flika in en undran över varför Nessers kvinnliga poliser alltid heter Eva/Ewa), och hennes ovanliga arrangemang där hon och exmaken flyttar in och ut ur villan varannan vecka, så att deras tre söner slipper leva i kappsäck. Jag skulle gärna läsa mer om deras liv och skilsmässor och brottanden med trosproblem och meningen med livet. Men jag känner inte nödvändigtvis att det behöver vara några brott inblandade. För min del får livet gärna vara en gåta i sig självt i nästa bok. Och jag kan faktiskt inte förstå hur poliser i böcker alltid lyckas vara så filosofiska.

Men om det här nu är sista boken om Barbarotti så är det en avslutning lika stilenlig som den om Fallet G som avslutade serien om Van Veteeren (jag har skrivit om G här). Men även om  Ingegärd Waaranperä i DN gillar, så tycker hon att luften pyser ur historien i slutet när sanningen avslöjas.  Och Marianne Jeffmar i SvD tycker att Nesser, liksom Barbarotti är trött. Jag tycker att Nesser gärna hade fått stryka hälften av sidorna. Stramat upp den som Carmine Street, men behållit spänningen och det oväntade. Då hade boken varit ett riktigt mästerverk!

16 kommentarer:

Hanneles bibliotek sa...

jag är dålig på deckare, dumt att avslöja slutet..

Vixxtoria sa...

Hej Hannele: Jag håller med om att det är dumt att avslöja slutet om man försöker få folk att läsa en viss bok. Men eftersom jag främst vill skriva om de böcker jag läst och den upplevelse jag hade om böckerna blir det väldigt konstigt att inte skriva om slutet – i en deckare är den oftast något av det viktigaste.

Jag varnar ju också i detta inlägg för att jag spoilar, och jag har också en ständig spoilervarning i marginalen. Jag ber om ursäkt i fall du fick veta mer än du ville (men i ärlighetens namn berättar jag faktiskt inte vem som är mördaren!).

Paperback Lover sa...

Haha Vixxtoria, Nesser är min stora favorit också så jag var duktig nu och slutade läsa efter första stycket.

Vixxtoria sa...

Paperback: Du är intelligent och läskunnig också :-)

Fast jag tyckte jag fick till några fina formuleringar där i mitten av mitt inlägg, men det lär väl inte läsas av någon nu.

Paperback Lover sa...

Men om jag behåller ditt inlägg som oläst i min googlereader nåt år eller så, så kan jag läsa det sen när jag läst den på pocket :-)

Jenny sa...

Jag tror mig veta att Nesser faktiskt planerar en 5:e Barbarotti...från början var det tänkt som en trilogi, men (enligt honom själv på bokmässan härom året) hade han mer att säga om denne Gunnar... så planen(då iaf)är visst fem. Gärna för mig, jag gillar oxå Nesser och hans lakoniska,lite torra humor. Och som du säger; i Maskarna...hade han verkligen hittat Språket.

Vixxtoria sa...

Jenny: Jag har också precis hört något sådant rykte, så jag får väl uppdatera mitt inlägg då. Trilogi har jag dock aldrig hört – jag är nästan säker på att jag fått för mig det där med tetralogi från någonstans utanför mitt eget huvud...

För min del behöver dock Nesser inte nödvändigtvis skriva serier med desamma poliser. Skuggorna och regnet klarade sig till exempel alldeles utmärkt.

Paperback Lover sa...

Japp, en kvintett ska det bli (minst?). Men det femte delen kommer att dröja ett par år då Nesser planerar att ge ut en fristående bok nästa år - Himmel över London.

Paperback Lover sa...

Källa: Nesser himself på www.nesser.se

Vixxtoria sa...

Okej okej okej okej. Jag har nu gjort ett tillägg att det handlar om en kvintett och inte kvartett. Fast bara för att underbygga mitt första påstående om att det skulle bli fyra Barbarotti-böcker så vill jag bara hänvisa till denna sida - också från Nessers hemsida, där det står "Barbarotti-kvartetten":

http://www.nesser.se/bocker.cfm

Uppgiften består alltså inte helt av luft.

Vixxtoria sa...

... och jag har tagit en skärmdump också, i fall Nesser skulle få för sig att korrigera i listan ;-D

Paperback Lover sa...

Åh Vixxtoria, det var inte meningen att skriva dig på näsan alls. Det där om kvintetten skrev jag nog mest för att det gör mig så himla glad att det kommer fler böcker om Barbarotti :-). Sorry.

Vixxtoria sa...

Paper: Nej nej nej. Jag tog det inte alls som nässkrivning! Tvärtom! Jag är förstås väldigt intresserad av upplysningen att det blir ytterligeare en B-bok!!!

Men jag blev så fundersam var jag själv fått det ifrån – det att det skulle bli en kvartett, för jag var helt säker på att det inte var taget ur luften så att säga. Och ganska enkel googling visade att Nesser nånstans i tidernas begynnelse nog tänkte sig fyra böcker.

Paperback Lover sa...

Ok, då känns det bra igen.
Jag trodde också väldigt länge att det skulle bli en kvartett, det har jag läst på många ställen. Även på baksidor av hans böcker.
Men så har jag inte riktigt hört att människor som läst den förment sista delen har reagerat så hårt på att "nu är det slut"!

Lyrans Noblesser sa...

Nu har jag läst hela din text, ville ju läsa ut boken själv först. Jag håller med om det mesta du säger, fast jag tyckte kanske att den var ytterligare ett snäpp bättre. Jag fullkomligt älskade denna bok, alla sidorna. Och jag är så glad att det vankas åtminstone en till om Barbarotti.

Vixxtoria sa...

Lyran: Det är klart att du ville läsa ut boken först (det vill alltid jag också). Du verkar tycka ännu mycket bättre om den än jag. Jag tyckte den var väldigt bra, men jag är liksom inte helt till mig :-D

Men jag blir alltid lika glad att Nesser håller så otroligt hög klass. Och den här hör till hans allra bästa böcker, absolut. (Fast jag tror faktiskt att det hade varit möjligt att stryka en del och strama upp boken utan att något hade gått förlorat. Inte för att det egentligen fanns dödkött, men det hade kunnat bli tätare, och mer spännande tror jag.)