Det är inte du, det är jag

Kära bok!

Jag kunde inte undgå att märka hur besviken du blev på mig igår kväll. Jag vet att du hade väntat tålmodigt hela kvällen, medan jag badade barn och åt middag, talade i telefon och nattade en hostig dotter, och sedan såg på film med sambon i stället för att ge dig den uppmärksamhet du så hett åstundade. När jag så äntligen fick möjlighet att stjäla till mig några minuter tillsammans med bara dig – ja, då somnade jag, trots att du dukat upp med både biljakter och försmådd kärlek. Det finns inga ursäkter för det, bara förklaringar, som jag förstår att du tycker är dåliga undanflykter.

Jag kan endast försäkra att jag fortfarande finner dig både intressant och attraktiv. Den där tefläcken gör mig ingenting, den skänker dig bara karaktär. Jag önskar att du kunde sluta tjura över den, det var ju inte som att jag spillde med vilje, och förresten har du ju torkat för länge sen! Och smulorna går att borsta bort (hur många gånger ska jag behöva säga det?).

Tänk i stället på att våra möten bara blir mer laddade ju mer vi måste vänta och pussla för att få till dem! Halvtimmen igår på personaltoaletten tyckte jag verkligen var något riktigt extra (även om det blev lite pinsamt att komma ut och möta alla kolleger öga mot öga efter alla de där bankningarna).

Idag tar jag 17.05-bussen hem. Om du kan ta samma buss får vi nästan 25 minuter tillsammans (och oroa dig inte för den där svängen in i bokhandeln som jag gör på väg till bussen; jag ska bara hämta upp en – ähum – present till en kompis).