Emma från Eslöv

Jag kan se henne framför mig, ja, faktum är att jag ser henne nästan varje dag. Hon brukar åka på samma  buss som jag tar på väg hem från jobbet. Hon är ungefär 17 år, och kanske egentligen inte särskilt vacker, lite truligt söt så där, men hon vet precis hur hon ska framhäva det hon har: extra markerade ögon, förstärkta läppar, underlagskrämer, puder, rouge. Noppade ögonbryn, tvättat och färgat och fönat och plattat hår. Omsorgsfullt valda kläder och parfym. Accessoarer som till och med jag begriper är hårdvaluta på gymnasiets estrad. Jag ville inte ens tänka på hur mycket tid det har kostat alltihop.

Ibland sitter hon faktiskt och läser på bussen. En riktigt storkonsument är hon. Kärleksromaner. Chick lit. Verklighetsflykt och drömmar. Oftast surrar hon med sin kamrater, på alla sätt hennes dubbelgångare. Fester de har varit på, fester de ska till. Killar de träffat och killar de inte träffar längre. Framtidsplaner, studier, resor.

De sista dagarna ser jag i den här 17-åringen Victoria Benedictssons uppdiktade Marianne Björk, flickan som fascineras mer av att vara förälskad och bli fästmö, av att få vackra kläder och kunna inreda sina egna rum utan tanke på kostnaden, än vem hon egentligen blir gift med, och vad ett äktenskap i själva verket innebär.

Benedictssons bok Fru Marianne är en utvecklingsroman om Marianne, som förläst på dåliga kärleksromaner går från en bortskämd högreståndsmiljö till ett liv som kuttersmycke och lyxhustru till den duglige unge bonden Börje, som med fötterna förankrade i den skånska, feta myllan, gömmer en längtan efter både skönhet och utbildning. Mariannes äktenskap blir förstås inte som hon tänkt sig; hon har inte för avsikt att befatta sig med hushållet, eller umgås med de andra bondhustrurna, utan får tillbringa större delen av dagen med att vänta på att maken ska bli färdig med dagens göromål. Börje har å sin sida drömt om att Marianne ska trivas på landet, och helt naturligt ta del av gårdens skötsel, sätta på sig ett randigt förkläde och föda barn.

I den upplaga av boken jag läser har Carin Mannheimer skrivit ett förord. Detta kom till med anledning av hennes mycket trogna tv-seriefiering av boken (som kom 2001). Mannheimer skriver om parallellerna till Flauberts Madame Bovary, där Emma Bovary läser romaner och har förutfattade romantiska uppfattningar om äktenskapet, som inte uppfylls. Likheterna är förstås helt uppenbara och avsiktliga – Benedictsson nämner till och med Emma Bovary i sin text. Vad Benedictsson dock gör med Fru Marianne är att skapa en utopisk lösning på problemet. Hennes Marianne blir tjusad och förälskad när Börjes gamle vän, den akademiska, anemiska och världsvane änklingen Pål kommer till gården. Inget mer än en stilla flört, och en enda kyss inträffar dem emellan, men Marianne känner att även detta är att gå för långt. Hon bryter med Pål, och bekänner så småningom för Börje vad som har passerat. På detta följer en lång botgöringsperiod i säck och aska, där stackars Marianne vänder ut och in på sig själv för att vara Börje till lags och bli den hustru han önskar sig. Hon anlägger köksträdgårdar, väver i vävstugan,  charmar in sig hos allt gårdsfolk, och alla grannar, och syr förstås också den typ av randiga förkläden som Börje är särskilt svag för. På köpet finner hon – naturligtvis (!) – att hon trivs bättre med denna tillvaro. Men inte förrän hon till slut blir arg och undrar vad hon egentligen kan göra mer för att sona en enda liten kyss tar alla ansträngningarna skruv.

När jag läser boken tänker jag inte bara på Emma Bovary, utan även på Emma Woodhouse, Austens hjältinna, som efter att ha roat sig med äktenskapsmäkling själv till slut kommer till ro med en betydligt äldre man som kan ge henne det lugn hon behöver. Austen skrev om Emma att hon ville skapa en huvudperson som ingen mer än hon själv skulle kunna tycka om. Och Marianne Björk är sannerligen inte en flicka som man tycker särskilt mycket om. Bortskämd och liknöjd, estetisk och snobbig. Sympatierna är förstås tänkta på det där sättet. Börjes vrede är rättmätig när han protesterar mot bröderna Björks skämt om bönder, och sätter ner foten när det tas för givet att han ska lösa upp svärfaderns ekonomiska problem.

Men medan jag läser blir jag långsamt mer och mer irriterad på Mariannes make. Den här bonden Börje Olsson köper sig en vacker hustru. Jo, det kan man faktiskt säga. Han skäms över henne, eftersom hon inte motsvarar de ideal han sätter upp för en hustru, det vill säga den strävsamma, arbetsamma bondkvinnan, som glatt styr om alla gårdens göromål, till ständig fröjd för maken. Detta ideal har Börje i sin egen mor. Hur mycket han skäms över Marianne (eller kanske snarare över sin egen skönhetslängtan som sträcker sig långt över hans eget stånd och utbildning?) är tydligt när det gång på gång framhävs vilken nära relation Börje har med sin mor, och samtidigt hur tveksam han är till att låta modern och Marianne mötas.  Mariannes förvandling till bondhustru mynnar följdenligt ut i ett möte med Börjes mor.

Jag önskar att jag kunde avsluta med att skriva att Victoria Benedictssons bok Fru Marianne är en svensk klassiker, som borde bli mer läst och uppmärksammad. Men jag vet inte riktigt. Jag tycker att boken är intressant, både språkligt, litteraturvetenskapligt och tematiskt, men det är mycket tell, och lite show, om man säger så. Sida upp och sida ner av beskrivningar hur huvudpersonerna egentligen är och egentligen tänker. Det bildar en psykologiskt trovärdig ram, men det är faktiskt lite tråkigt att läsa.

Men jag önskar mig faktiskt någon slags remake på den här. Ungefär som filmen Clueless som flyttade fram äktenskapsmäklingen i Austens Emma till 1990-talet. Lilla Marianne finns ju i högsta grad idag, i alla de där flickorna som har drömmar om hur verkligheten ska bli när de hittat sin drömprins, och som så småningom kommer uppleva skevheten mellan vad de vill ha och hur verkligheten är. Jag tycker mycket om det slut Benedictsson beskriver, hur reaktionärt det än verkar. I stället för att rymma med Pål, och ge upp sitt äktenskap (vilket väl dagens ideal skulle föreskriva?), så stannar Marianne och utvecklas. Utopin att arbeta lugnt tillsammans, att i växande kärlek uppfostra sina barn, utveckla gården och bygga ett gemensamt liv är svindlande vacker.

Victoria Benedictssons bok Pengar ingår i läsningen av klassiska kvinnliga 1800-talsförfattare som Martina på Ett hem utan böcker satt ihop. I samband med denna läsning finns en kortfattad biografi om Benedictsson här.