Förra helgen var jag på Värmdö igen, och besökte det där Sommarhemmet som Peter Pohl har skrivit så mycket om, och jag läst om så många gånger. Jag läste alltså om en av mina favoritböcker Klara papper är ett måste, den kronologiskt sista boken i serien om Micke Stenberg. Det är möjligt att man uppskattar boken mer om man har suttit i elevrådet sedan andra klass, och att det är därför jag tycker Stenbergs paragrafryttarlek med råttan är så underhållande. Jag var inne på det spåret när jag skrev om boken sist, och den som vill veta handlingen kan uppdatera sig där.
Det finns ju många sätt att angripa ämnet omläsning av böcker. En sak som jag aldrig slutar fundera över är varför jag ständigt återvänder till vissa. Och varför jag fortfarande tycker de är bra. Ja, att man har ljuva minnen kring en bok är inte så konstigt, men det är inte alltid dessa minnen säger något om bokens kvaliteter. I stället kan det vara omständigheterna kring läsningen som påverkar: man fick boken av en kär person; man läste boken i en underbar omgivning; man mådde väldigt bra när man läste boken; man mådde väldigt dåligt men kände sig bättre när man läste boken; boken var mycket bättre än alla andra bottennapp man läste vid samma tidpunkt... Det är ju faktiskt först vid en omläsning – när man träffar boken i ett annat sammanhang, så att säga – som man på allvar upptäcker om det är en bra bok. Ibland visar det ju sig inte vara det (och i och med en sådan omläsning förloras inte sällan även det skimmer som vidhäftade den första läsningen – oftast till stor sorg!).
Men Pohls bok är alltså en bok som håller för omläsning hos mig. Om och om igen. Jag vet faktiskt inte hur många gånger den här har gåtts igenom. 5-6 gånger i sin helhet, och ytterligare lika många gånger i nån slags halvhet, där jag slår upp en sida mitt i, börjar läsa och inte kan sluta.
Och jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som lockar med just den här boken. Vad fyller den för behov hos mig, och säger den något om mig? Jag har aldrig varit ungdomsledare (även om det i vissa fall är en definitionsfråga hur man ska definiera rollen som universitetslärare). Jag är inget romantiserande kollobarn, och har varken arbetat specifikt med problembarn eller varit ett själv. Så när jag analyserar varför jag dras till Klara papper är ett måste så kan jag tänka mig några saker: Boken är lika spännande som en deckare. Eller en bättre liknelse är kanske ett amerikanskt rättegångsdrama när det är som bäst. För att förstå och få ut så mycket som möjligt av boken måste jag som läsare lägga samman pusselbitar som strös ut över de här dryga 500 sidorna. Även om hålen i pusslet inte är riktigt lika stora som i Pohls bok Janne, min vän gäller det att hålla i hatten där Pohl svänger sig med kanslisvenskan. Och jag är ju en läsare som alltid uppskattar att behöva tänka.
Men ska jag vara ärlig (och om man nu över huvud taget ska göra en sån här analys så bör man väl försöka vara ärlig?) så tror jag att det är kärlekshistorien mellan Micke och Leena som lockar mest. Det är en sån där hopplös kärlekshistoria, där båda älskar varandra, men där de aldrig får varandra. Lika omöjligt som för Arvid och Lydia. Som för Tristan och Isolde.
Leena går i nian första gången hon och Micke träffas, en januarikväll utanför Södra Latin. Micke är tjugofem år. Leena och medlemmarna i sällskapet ER (dvs Eliminera Råttan) leker spioner. Använder lösnord och kodnamn. Hon har ögon som gulnar när hon blir arg, och hon frågar i princip rent ut om Micke skulle göra vad som helst om hon bad honom. Skulle han kanske kunna köra över Råttan? Men nej, det kan Micke inte tänka sig. Över huvud taget är han rättrådig, Micke. Det han saknar i strategisk kunskap om schackspelande tar han igen i livserfarenhet, och han kan förutse att ER:s planterade bevis kommer slå tillbaka på dem själva. Kanske är det detta som vinner respekt hos Leena? Men läser man boken flera gånger uppfattar man nog att elektriciteten mellan dem finns redan från början.
Ja, ibland tänker jag att hela boken i själva verket inte alls är en rättshaveristisk kamp utan en kamouflerad kärlekshistoria. När jag fastnar för en sådan tolkning så skulle jag kunna se det som ytterligare en bonus för den läsare som har både hjärta och hjärna.
Nu läser jag glädjande nyheter att stycken som strukits ur originalmanuset till Klara papper är ett måste under 2010 ska publiceras i en bok kallad Berättelser från Sommarhemmet. Då börjar jag hoppas att det kanske en dag också kommer en uppföljare som berättar om fortsättningen om Micke och Leena. Vad hände när de träffades nästa gång, och åldersskillnaden på 9 år inte längre var så förskräckande? Visst finns det en fortsättning på den här historien?
(Monica Nordström Jacobsson har också skrivit en avhandling som tar upp bland annat Pohls serie om Micke Stenberg, men den ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.)
10 kommentarer:
Är Micke med i den där hemskt sorgliga Vi kallar honom Anna?
Ja, det är Micke som är jagberättaren i Anna-boken (boken är ju så ovanligt berättad, att den vänder sig till ett "du"). Det är för övrigt den Micke-bok som jag tycker man ska börja med (om någon annan läser här just nu).
Min dotter är ett stort Peter Pohl-fan. När hon var yngre brukade jag läsa några av hennes låneböcker, delvis på kul, delvis för att se om hon läste "lämplig litteratur". Och jag måste säga att efter Vi kallar honom Anna så blev jag bekymrad. Det var nära att jag bedömde honom som olämplig. För svart, för hemskt, för deprimerande. Och självmord är ju smittsamma.
Tursamt nog för dottern så var hon stabil i humöret och såg ofta glad ut, så hon fick fortsätta läsa Pohl. Men jag vågade inte fler.
Glad och lustig har väl Pohl aldrig blivit beskylld för, men det gör honom inte sämre. I just Klara papper... (som är mycket självbiografisk) är det någon som går emot hans egen beskrivning som svår och tråkig, med att han ju "har sitt allvar". Jag tror nyckeln till det hela ligger där.
Jag tycker nog du kan ge dig på Janne, min vän i alla fall. Visst är det på många sätt en hemsk berättelse, men den handlar också om ett mysterium, och framför allt om en väldigt varm vänskap!
(Min mamma läste också oftast mina böcker som jag släpade hem. Men det enda hon förbjöd mig att läsa var nog Jurtjyrkogården, och då var jag nog inte mer än 11 år. Jag önskar än i dag att jag hade lyssnat på henne, men det är nog det enda råd som jag känner så inför. Normalt ger hon riktigt usla sådana, nämligen.)
Aldrig dragits väldigt till Pohl, faktiskt, tycker böckerna har verkat lite vältra sig i elände på ett inte helt sympatiskt sätt. Men det är bara så jag har fått dem presenterade. Eleverna gillar dem inte alls längre heller, vilket är konstigt för det är något som hänt bara på en 4-5 år eller så, sedan jag började jobba. Tidigare slukade dem dem, med hull och hår, och det vara lite samma elever som även läste alla böcker om Dave peltzer.. Kan också ha varit en bidragande orsak till att jag inte var särskilt sugen på att läsa.
Bokomaten: Vilken massa intressanta riktningar som mitt svar på ditt inlägg kommer att ta.
Dels en som handlar om att Pohls böcker har ändrat karaktär de senaste dryga 10 åren. Janne-boken, Micke-serien, Annette-serien och Jag saknar dig, jag saknar dig är helt outstanding. De andra böckerna är mer problemformuleringar, som nästan alltid tagit sin utgångspunkt i någon verklig händelse. Pohl har ett sätt att arbeta som anonymiserar, förändrar, poetiserar och problematiserar, men inte besvarar företeelser och problem i vardagen. Vad innebär det att en far är misstänkt för att ha begått ett brott (När alla ljuger)? Hur mycket har man rätt att välja liv åt sina barn (Sekten)? Vad påverkar vilken riktning våra liv tar, är det bara statistik, och social bakgrund, eller kan vi gå utanför det förutbestämda (Tusen kulor)? Hur hanterar man att någon dör, när det är en obotlig sjukdom, när man vet att det ska hända (Men jag är kvar hos er)? Jag är väldigt fascinerad och full av beundran hur han tar sig an dessa ämnen, och tycker också om att han lägger sig vinn om att finna ett språk som passar historien. Däremot är jag inte så känslomässigt förtjust i de här böckerna, om du förstår skillnaden.
Han har ju ofta kritiserats för just det där du tar upp - att han "vältrar sig i elände". Kanske hör han till de författare som helt enkelt inte alla ska läsa? Kanske blir det svårt därför att han sällan eller aldrig skriver rosenskimrande slut? Däremot vill jag gärna påpeka att hans slut är ÖPPNA - de är alltså inga dystopier, eller hopplösa fall. Alla läsare passar inte alla böcker.
Eftersom du nu tog upp detta med Peltzer (och liknande), så är en (av flera!) skillnader mellan Pohl och allmänt spektakulära BOATSer, att han INTE vältrar sig i eländet för eländets egen skull. Jag tror helt enkelt att det här är historier som han vill berätta, men att han inte är intresserad av att göra det på något insmickrande sätt.
Och så över till att det är samma elever som brukade läsa Peltzer som läste Pohl... Det var ju väldigt intressant att höra. I så fall tror jag att det helt enkelt är suget efter de "sanna historierna" som lockar, och i det fallet är ju utbudet otroligt mycket större idag än för några år sen. De mer lättsmälta mediala berättelserna har säkert skuffat ut Pohls mer svåråtkomliga språk, och öppna slut.
Fast jag tror vi kan räkna med ett uppsving nu när Jag saknar dig, jag saknar dig filmatiseras. Det är förresten också den bok (vid sidan av Janne, min vän) som jag varmt rekommenderar att man läser. Man behöver ju inte läsa hela produktionen av Pohl, eller hur?
Jag gör rätt ofta besök i högstadieklasser. Ungefär vid vart tionde besök så hamnar jag i en klass där väldigt många är hängivna Peter Pohl-läsare.
Då är det alltid samma sak:
Det visar sig att dessa tonåringars lärare i svenska älskar, läser och diskuterar Peter Pohls böcker med eleverna.
Så jag har inte Bokomatens erfarenhet av att Peter Pohl idag skulle vara mer "omodern" än tidigare - men däremot att vissa lärare (gärna med stöd av en skolbiblioekarie) kan göra underverk när det gäller elevernas kunskap om litteratur och deras mod att våga läsa till exempel Peter Pohl-romaner.
lena kjersén edman
(jag skriver om alla Micke-böckerna i "Fantasy & Reality" och
"Författare som stör och berör". )
Lena: Det är intressant, och egentligen kunde jag spreta ut åt en massa håll efter din kommentar också, men eftersom jag har en dejt med dammsugaren nöjer jag mig med att säga att tänk ändå vilket inflytande någon annans (upplysta) entusiasm har för vad man väljer att läsa. Den frågan kan man återvända till hur många gånger som helst, och jag kommer absolut att göra det.
Jag minns inte mycket av Klara papper är ett måste. En sån bok som jag läste för snabbt, definitivt. Ville komma framåt och veta hur det gick, missade hela berättelsen.
Jag har alltid funnit folks rädsla för det mörka i Pohls berättelser beklämmande. För mig heter motpohlen klämkäckhet á la Carola, och i den finner jag inget sant och äkta.
Kontakt: Ja, det är ju inte en bok som kanske vinner på att man läser snabbt. Ledtrådarna till vad som "egentligen" händer finns ju insmugna här och där, och även om jag läst boken i sin helhet kanske fem eller sex gånger (och delar av den ytterligare lika många gånger), så tycker jag alltid att jag upptäcker nya delar. Det är definitivt en av mina största Pohl-favoriter.
Men över till det mörka hos Pohl - jag har också svårt för ett sånt där generellt påstående om honom att a) han skriver bara mörka böcker, och b) det är dåligt att bara skriva mörka böcker, och c) det är dåligt att bara skriva mörka böcker utan hopp när man skriver för barn och ungdom.
Det blir så många konstiga slutsatser som man måste förhålla sig till tycker jag. Att en författare måste lätta upp en mörk bok med två tokroliga till exempel. På vilket sätt blir det bättre? Och har man bara sådana här krav på en så kallad "ungdomsboksförfattare"? Gäller det vuxenförfattare också? Nähä. Varför inte det?
Och jag upplever faktiskt inte Pohl som så där himla svart. Han skriver om problem, om väldigt svåra saker, men hans historier innebär sällan eller aldrig att allting återställs i slutet, som om inget hänt. Böckerna brukar beskriva ett skeende, och sluta med att personerna i hans böcker måste leva vidare med det som har hänt. Det man möjligen kan ha synpunker på är att historierna slutar lite för tidigt, och man vet inte riktigt hur personerna ska lyckas leva vidare. (I vissa fall, som till exempel med flickan Anette, som ju baseras på en verklig flickas liv, så har fortsättningen på livet inte blivit så glatt som man kunde hoppas, har jag läst att Pohl sagt. Det är väl sannolikt så med många hans böcker, som ofta tar sin utgångspunkt i verkliga händelser. Kanske inte att det har gått illa alla gånger, men att han valt att skriva boken innan han "vet hur det går".)
Oftast tror jag kritiken kring hans svartsyn bottnar i att vuxna personer läser hans böcker med en mall för ungdomsboksen för ögonen, och när hans form inte passar så innebär det kritik.
Personligen tycker jag att han är en väldigt god författare, med en enorm utveckling över åren. Hans språkliga experimenterande har mycket orättvist fått stå i skymundan för de svåra berättelser han tar upp.
... och där blev det en avhandling, men mest för att jag tror att du håller med mig, och inte som polemik mot din kommentar :-)
Skicka en kommentar