Alltid den där Jane

Jag har nu sett (om) hela serien Lost in Austen, tv-äventyret där 2000-talstjejen Amanda Price, som älskar Pride & Prejudice över allt annat, får besök av Elizabeth Bennet som en dag gör entré genom en tidigare okänd dörr bakom Amandas badkar. Flickorna byter tid och liv, och medan Elizabeth tar plats som barnflicka i en modern Londonfamilj (och klipper sig kort, blir vegetarian, och njuter av alla nutidens appliances (som att beställa och betala taxi med sms)) hamnar Amanda som gäst på Longbourne samma vecka som Mr Bingley flyttat in på Netherfield.

Till en början agerar hon fascinerat utifrån antagandet att alla hon möter är romanfigurer. Hon förutspår vad som ska hända, och tar saker och ting för givna. Men i denna underbara serie (och här kommer spoilervarningen) har man verkligen tagit fasta på fjärilseffekten. När Elizabeth saknas rullas förstås ett helt annat händelseförlopp upp. Jane gifter sig med Mr Collins. Charlotte Lucas åker som missionär till Afrika. Och när vi träffar Austens romanfigurer i verkligheten visar det sig att deras karaktärer mejslats och händelser förskjutits för att passa in i romanbygget. I verkligheten – jo, för de är verkliga personer, och inte bara delar av en underbar dröm som Amanda erfar – i verkligheten är Miss Bingley lesbisk, och Georgiana Darcy har inte blivit bortförd mot sin vilja, utan tvärtom försökt förföra Wickham. Och denne visar sig i sin tur vara styckets hyggligaste prick, självironisk och självuppoffrande. Det enda som jag har emot den här mycket lyckade filmatiseringen är nog att Amanda väljer en Mr Darcy som mer än något annat är en karikatyr av den figur Austen målar upp på Netherfield-balen, i stället för den ironiske (och mycket snyggare) George Wickham.

Jag har varit lite trött på de senaste årens hänsynslösa exploaterande i och av Jane Austens namn, men när resultaten blir så här bra förlåter jag allt.

(Och jag har redan börjat knacka lite i väggen bakom mitt badkar. Om inte Elizabeth känner för att titta in, så kanske Elinor Dashwood gör det. Teet står klart.)

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras (I)

Den här veckan besvarar jag en svår enkät från Fiktionista.

1. Infoga en bild av det snyggaste bokomslaget du har i din bokhylla. Förklara varför du tycker det är så snyggt.

Okej. Det här är sannerligen inte min bästa gren, och jag vet faktiskt inte vilket jag tycker är det snyggaste omslaget. Jag skulle nog inte påstå att de här är snyggast i samlingen, men jag gillar de tre pocketomslagen till Jan Kjaerstads Wergelandtrilogi, Förföraren, Upptäckaren och Erövraren . Figurativt föreställande mansfigurer med samma stilistik som en skrift från Jehovas vittnen. Jag tycker om det för att det är så oväntat för de här böckerna, som i stort sett handlar om precis allting under solen. De ger en dimension av yta och perfektion, av framgång och världsvana som passar bilden av den fiktive tv-journalisten Jonas Wergeland som är huvudperson i böckerna, men som egentligen inte alls motsvarar innehållet. Det är egentligen synd, för det innebär nog att inte rätt läsare hittar till böckerna, men en del av mig tycker nog det är bra att inte alla får del av de insikter som Kjaerstads trilogi kan ge.

Jag har skrivit om böckerna här. De passar den som läser dem på rätt tid och plats i livet (men jag tror inte att man nödvändigtvis måste vara matförgiftad i Singapore som jag var).

2. Vilka tre böcker vill du köpa härnäst?

Tja. Vill och vill. Men dessa tre kommer jag att köpa härnäst: Dan Browns nya på engelska. Henning Mankells nya om Wallander. Och den nyaste Fia-boken av Catarina Kruusval.

3. Vad skulle titeln vara till din egen självbiografi?

Varför inte?

4. Om du fick bjuda hem valfri författare i ett dygn, vem hade du bjudit och vad hade ni gjort under dygnet?

Jag skulle bjudit hem Bi Puranen, och så skulle jag lagat mat till henne, medan hon berättade om meningen med livet för mig. Jag föreställer mig att hon trots sitt norrländska ursprung gillar italienskt. Eller det är i alla fall det jag skulle laga. Om Kjaerstad ville hänga på, tror jag att jag bara skulle sitta still och insupa all kunskap och livsvisdom som samlats i mitt lilla kök.

5. Hur ser din läsritual ut (hur förbereder du din lässtund)?

Jag öppnar boken vid senast nedvikna hundörat. Eller vänder på den om den bara varit lagd uppochner. Eller eventuellt drar ut kvittot, räkningen eller toalettpappersbiten som fungerat som senaste bokmärket.

6. Föredrar du färdiga/definitiva slut eller öppna slut? Varför?

Hmmm. Jag tycker om öppna slut där författaren visar en tydlig väg. Anledningen är att helt öppna slut lämnar läsaren lite för mycket i sticket, och att författare som väljer den vägen oftast gör det för att det är lättast. Jag tycker att författaren själv ska veta hur det går, hinta åt det hållet, men låta mig som läsare kunna föreställa mig några olika slut. Den bästa sortens böcker är de som man måste läsa om ett par gånger för att förstå slutet. Eller – det är inte alltid den bästa sortens böcker, men några av de böcker med öppna slut är sådana. Ett exempel är Peter Pohls När alla ljuger. Så min favorit är nog egentligen ett mellanting mellan definitivt och öppet.

7. Vilken bok hoppas du blir film, och vem ska i så fall regissera filmen?

Jag skulle helst vilja lista en massa böcker som inte borde bli film, men jag skulle gärna se en tv-serie (inte en förkortad filmatisering!) av Tordyvlen flyger i skymningen. Om jag inte får regissera den själv så gärna Peter Schildt (som bland annat gjort Ebba och Didrik, och Glappet).

8. Infoga en sångtext som du gillar och musikvideon om du kan hitta den på t.ex. YouTube.

Äntligen kan jag peta in en länk till en låt jag förtvivlat försökt ge en plats till på min bokblogg: Gypsy, av Suzanne Vega. Från albumet Solitude Standing från 1987. Den med den mer kända låten Luka på. Ett av de tre album jag skulle ta med mig till en öde ö. (Fast lite onödigt är det förstås, eftersom jag skulle kunna sjunga alla låtar här för mig själv, och använda öde ö-platsen till nån platta som jag inte kan utantill.) Youtube-klippet nedan gör dock inte riktigt rättvisa åt den här fina sången.

Den börjar så här (hela texten finns här):

You come from far away with pictures in your eyes

of coffeshops and morning streets in a blue and silent sunrise

But night is the cathedral where we recognised the sign

We strangers know each other now as part of the whole design

9. Nämn en rolig litteraturrelaterad internetsida som du brukar vara inne på (helst något annat än en bokblogg).

Jag gillar nättidningar, och tycker både dn.se och svd.se har mycket intressant om böcker och läsning. Något roligare kommer jag inte på just nu.

10. Hur många böcker läser du i genomsnitt på ett år?

Jag har snittat på 75 de senaste åren. (Men då är inte jobbrelaterade böcker inräknade. Lägg på 50-100 där, plus en massa artiklar, förstås.) Men i år visar prognosen på fler. Bilderböcker oräknade.

Ibland blir det så rätt!

"Kan vi inte läsa om vikingarna, mamma?" frågade dottern alldeles nyss.

"Yesss", tänkte jag.

För häromdagen kom jag hem med Till vildingarnas land av Maurice Sendak – en bok jag själv aldrig hade som barn, men girigt slukade närhelst den råkade visas på tv; jag vill minnas att den fanns i någon slags tv-teaterversion. På youtube hittar jag den här illustrerade uppläsningen av den engelska originaltexten:

Och det är fantastiskt med en bilderbok som man aldrig riktigt läste när man var liten, men ändå är förmögen att älska med ett barns ogrumlade kärlek när man på allvar möter den 36 år gammal. Vanligtvis är till och med de där magiska böckerna, som man minns hade teckningar man kunde drunkna i bara platta, när jag återser dem nu som vuxen.

Men med den här historien om pojken Max som bråkar och skickas till sängs utan kvällsmat är det helt annorlunda. Den täta skog som växer upp i hans sovrum, och de vågor som för med sig en båt till hans strand finner jag lika lockande idag. Ett helt år reser han för att komma till where the wild things are, eller den underbara svenska översättningen vildingarnas land. Och där är de – vildingarna som dottern kallar för lejonvildingen och getvildingen, och de bor sida vid sida med dem som dottern benämner "vanliga vildingar" (eftersom hon inte ser likheter mellan dem och några djur). De är hemska och underbara, och Max lyckas tämja dem genom att se in i deras ögon utan att blinka. De gör honom till kung över alla vildingar, och lycklig och fri leker han med dem under månen. Men till slut driver hemlängtan honom att åter segla ett år över det stora havet, ända hem till sitt eget sovrum, där kvällsmaten står och väntar på honom. Och den är fortfarande varm.

Det är våra goda lässtunder med Gruffalon som fick mig att längta efter att dela även denna bok med dottern. Att Gruffalon är en ättling till vildingarna är ju uppenbart, men jag upptäcker plötsligt andra likheter; det är tydligt att Barbro Lindgren inspirerats till Den vilda bebiresan av den här boken. (Och den vilda bebin utvecklades ju senare till den lika vilda Max, och var han har fått sitt namn ifrån tvivlar jag nu inte på.)

Och snart kommer även en film, inspirerad av Vildingboken. Jag längtar. Den verkar inte vara alls som boken. Och ändå precis som boken...

Men jag förstår faktiskt inte varifrån dottern fått ordet "vikingar". För några vikingar har vi inte läst om. Än.

En tematrio i ursprungligt fusk

Förr eller senare kommer ju sådana där sanningsminuter, när brister uppenbaras i den myckna bokläsningen. Idag är nog en sådan. Lyran vill ha exempel på böcker som handlar om ursprungsbefolkning i veckans tematrio, och det är inte det lättaste. Jag kan komma ihåg berättelser om indianer, och för all del en och annan med samer i också, men de känns mer äventyrliga än sanna, mer myten om den ädle vilden eller hotfulle barbaren. Det bidrag jag satt ihop anser jag nog vara en fusktrio, men det är i alla fall tre böcker som på ett eller annat sätt behandlar någon slags ursprungsbefolkning. Jag hoppas få många tips från andra.

1. Den första bok jag tänker på heter Budskap från andra sidan, och är skriven av Marlo Morgan. Jag fick den i present av en kompis som var helt uppslukad av den. Själv var jag ganska skeptisk, och kunde inte läsa en rad utan att tänka new age mumbo jumbo. Hur som helst är detta berättelsen om en kvinna som vandrar genom den australiska vildmarken tillsammans med aboriginer. De visar henne sina heligaste platser, de healar hennes skador, och hon beskriver en djup övertygelse om att detta är det äkta sättet att leva. Som berättelse betraktat tyckte jag att den var mycket intressant, till och med lite spännande. Men de religiösa frälsartonerna fick mig att misstänkliggöra också de vardagligaste upplysningar. Det är synd, faktiskt, för det finns nog mycket som inte är påhitt i den här historien.

2. Dödsmantrat av Eliot Patterson. Det här är något så ovanligt som en deckare som utspelar sig i Tibet, mitt bland tibetanska munkar. Det är säkert en hel del som uppmärksammat den eftersom den är utgiven av Minotaur. Den är första delen i en serie (på engelska The Skull Mantra), och författarens intentioner är att genom deckargenren belysa och berätta om tibetanernas historia och kamp. Och till skillnad från många andra deckare lyckas faktiskt detta (hur pass väl det överensstämmer med verkliga förhållanden vill jag dock inte uttala mig om, men författaren som från början är jurist har tillbringat mycket tid i Kina, vilket torde garantera lite inside-perspektiv). Jag rekommenderar den definitivt om man vill ha en bra deckare, i en ovanlig miljö.

3. Rötter av Alex Haley visade sig för något decennium vara ett hopkok i stil med Ossians sånger eller Marklunds Gömda, men inte desto mindre har den dessförinnan fungerat som en nyckel för alla de afroamerikaner som sökt en berättelse om sitt ursprung. Det är en oerhört stark episk berättelse om en enskild släkts väg från det mörka Afrika till dagens (eller 70-talets) Amerika. Läs den!

Hur en bokälskande mamma tänker

Först köper man boken.

Sen köper man filmen.

Sen köper man gossedjuret.

Sen köper man dockskåpet.

Eller gummistövlarna.

Och målarboken, klistermärkena och pusslet.

Sen blir man arg för att det ligger saker överallt.

Den här verkligheten vill jag inte fly

Jag har lämnat vinden för några dagar, och förflyttat mig till ett alldeles genuint art deco-hotell. Jugendlampor, svängda trappor, spröjsade fönster, med välvda galler. Och en fri minibar på hotellrummet.

Att drömma sig bort med läsning är helt överflödigt.

Men jag återkommer om verkligheten skulle bli för realistisk.

En skråpuk

Aldrig har en historia rört oss så

som den om Juliet och Romeo

Så slutar Shakespearedramat i Göran O. Erikssons översättning. Och visst är det en underbar historia, om ung och hastigt uppflammad kärlek som räcker ända in i döden. Fast det handlar trots allt bara om en kärlekshistoria som varar 3-4 dagar eller så. Med Romeos vana att byta föremål för sin kärleks ömma låga hade den antagligen inte hållt mer än en vecka om våra unga älskande hade hållt sig ifrån giftbägare och dolkar.

Jag tänkte flytta fokus från Romeo. Honom känner ni ju redan. Den där ynglingen som driver runt i Verona och skriver dålig poesi till den vackra, ouppnåeliga Rosaline, ledargestalten det lilla gäng av Montague-grabbar som fördriver tiden med att retas med sina rivaler från Capulet-klanen. Romeo har en kompis också. En sån där ful lustigkurre som aldrig får ligga – ni vet en sån där som alla populära killar i plugget brukade ha i släptåg. Här heter han Mercutio, och mer tragiskt öde får man leta efter.

Historien i Romeo och Julia har ju Shakespeare (som han brukade) rippat och gjort en bättre version av, men just Mercutiofiguren brukar intressant nog tillskrivas Williams egen penna. Han är onekligen ett intressant tillägg. I pjäsen travar han runt efter Romeo, och gör obscena kommentarer där så är möjligt, och brister ut i bittra monologer över hur ful han är ("... vad bryr jag mig om att folk kan se hur ful jag är..."), eller den berömda monologen om drottning Mab – drömmarnas fe eller förbannelse, som visar oss alla i vårt rätta, fula ljus. Större cyniker än Mercutio får man leta efter. Han håller sig ständigt lite utanför sällskapet, lite på avstånd, som för att gardera sig mot att bli bortstött. I ett tidigt utkast av pjäsen laborerade Shakespeare tydligen med att göra Mercutio till en av Julias älskande, men av detta finns inget kvar i pjäsen. I stället är jag förtjust i den (fullt möjliga) tolkning som konkretiserades till exempel i Backateaterns uppsättning av pjäsen (1995), där Mercutio blev Mercutia, som var hopplöst och olyckligt förälskad i Romeo. Jag väntar på att få se en manlig Mercutio visa samma känslor på scenen, för jag tror att det döljer sig en oanad dimension av pjäsen där.

Romeo och Julia har en väldigt tydlig vändpunkt, där den romantiska, sprudlande komedin övergår i en dyster väg mot undergång. Det sker just när Mercutio dör i pjäsens mitt. Romeo och Julia har just gift sig i hemlighet, när Romeos gäng möter Julias kusin Tybalt mitt på torget i det ljuvliga Verona. Mercutio vill mucka gräl, men Romeo (som ju nu utan någons vetskap gift in sig i Capulet-släkten) försöker lugna båda lägren. Det slutar dock med att Mercutio (som inte är nån hejare på fäktning) duellerar med Tybalt. När Romeo går emellan, lyckas Tybalt – under Romeos arm – få in en dödlig stöt på Mercutio, som dör i Romeos armar (hej, det är romantiskt, hörni!). Romeo hämnas i sin tur sin vän, dödar Tybalt och drivs i landsflykt.

Jag brukar tänka att om man skulle berätta denna kärlekshistoria utifrån Mercutios perspektiv så pjäsen bara vara hälften så lång. Den skulle handla om Romeo som övergav sin barndomsvän Mercutio för något så flyktigt som kärleken. Så lite värderade han vänskapen att han inte ens anförtrodde sin bäste vän vem han nu var förälskad i. Så vitt jag kan begripa dog Mercutio fortfarande i tron att Romeo älskade Rosaline. Också måste det ha varit obegripligt för Mercutio varför Romeo, som tidigare inte backat för lite hårda tag mellan Montagues och Capulets, helt plötsligt tycker att alla ska vara vänner. Kanske driver han sig själv in i döden för att han förlorat Romeos förtroende? Det är inte lätt att vara ful, cynisk, och dessutom ensam. Jag tycker att Shakespeare är lite njugg mot Mercutio, faktiskt.

Madeleinekaka

Bilen som körde framför mig hade siffrorna 431 på nummerplåten, och en hel värld av glömda minnen öppnade sig.

431 var mitt allra första lånekortsnummer på det lilla biblioteket. Om man kunde sitt nummer utantill var det bara att själv skriva det på bibliotekskortet i fickan längst bak i boken, och byta ut det mot ett stämplat datumkort (och fanns det inga färdiga sådana kunde man stämpla själv). Det gjorde inte det allra minsta om man hade glömt sitt lånekort.

Klipp dig och skaffa ett jobb!

Lyran är oförtröttlig i sin tematrio, och den här veckan är det yrken i litteraturen. Här är mina bidrag:

1. Den sanna berättelsen om Inga Andersson av Björn Larsson. Den här boken handlar om Inga Andersson, som är forskare i kriminologi vid Lunds Universitet. Boken börjar med en något tillspetsad, men stämningsfull och atmosfärrik skildrig av Ingas lite speciella forskarliv i Lund. I sitt arbete kommer hon över information om världens mäktigaste underrättelsetjänst, och hon måste lämna Lund. Därifrån är boken en sån där typisk resa bort från allt. Den slutar i ingenting, och är inte den bästa i sin genre, men Larssons språk förlåter mycket.

2. Lilla huset på prärien-serien av Laura Ingalls Wilder. Okej. Jag ska fortsätta haussa Lilla huset på prärien-böckerna. Lauras föräldrar, Charles och Caroline Ingalls, har inga yrken i den moderna benämning vi lägger i ordet. Charles är inte ens "farmare" så som man med det menade på prärien i slutet av 1800-talet. I stället är han en mångsysslare som bedriver jordbruk. Han hjälper till med snickeriarbeten, gräver brunnar, arbetar vid järnvägen (både med att lägga räls och att vara förman), parallellt med att han sköter det lilla jordbruket som nybygget har. Genom Lilla huset-böckerna får vi följa hur han sår och skördar, hur han jagar och byter till sig salt fläsk, kattuntyg och skolböcker för skinnet, hur han gör timrade knutar, gräver brunn och stackar hö. Jag kan helt ärligt säga att med så detaljerade beskrivningar som de här böckerna är det inte mycket jag inte vet om nybyggarlivet. Redan som 6-åring var jag helt övertygad om att jag själv skulle kunna rengöra en bössa eller snida en vacker hylla, bara utifrån beskrivningarna som finns i boken. Jag minns även hustrun Carolines sätt att baka "äppelpaj" utifrån gröna tomater, och "kycklingpaj" av nedskjutna svartfåglar, eller hur hon ordnar en lampa med hjälp av en bit tyg och lite olja har också etsats sig fast. Liksom hur hon brer ut lakanen att torka på den doftande prärien, eller sätter sitt handavtryck som ett signum på de platta majsbröd hon bakar.

3. I boken Anils skugga av Michael Ondaatje (författaren till bl a Den engelske patienten) följer vi Anil Tissera, som är en rättsantropologist (smaka på det yrket). Hon är född på Sri Lanka, men har studerat i USA, och återvänder till sitt hemland, som en del av en FN-delegation som undersöker mänskliga rättighter. Hon upptäcker där nyligen brända skelett, som det blir hennes uppgift att identifiera. Det här var en spännande bok på många sätt. Yrkets våndor är skildrade på ett sätt som helt missas i Cornwells Scarpetta-böcker. Det är heller inte en deckare (även om man kan förledas att tro detta), utan en roman som på alla sätt handlar om kulturkrockar, och om att återvända till sitt ursprung. Jag undrar om jag inte tycker att det här boken är bättre än "Patienten".

Böcker som man inte borde läsa om

Genom ett regnigt Europa läser jag om en av mellanstadiets stora favoriter: Ett veck i tiden av Madeleine L'Engle. Den handlar om syskonen Meg och Charles Wallace, vars far försvunnit på ett hemligt, vetenskapligt uppdrag för (den amerikanska) regeringen. Boken (som första gången kom ut 1962) visar sig vara science fiction i sin rätta bemärkelse. Vi rör oss här i den femte dimensionen, vilket gör det möjligt att göra just ett veck i tiden, och förflytta sig från ett ställe i universum till ett annat på ett litet kick.

Med hjälp av de tre fruarna Fru Vadå, Fru Vem och Fru Vilken (och här måste jag tillstå att det engelska originalet Whatsit, Who och Which klingar bättre) är detta precis vad syskonen gör, tillsammans med Megs skolkamrat Calvin. Boken kallar det att "tessra", eller en "tesserakt". Barnen tar sig på detta sätt till planeten Camazotz, som är belägen in a galaxy far, far away. Här härskar DET, som visar sig vara en hjärna, som tagit över alla människors tankar. På denna planet kastar barnen kastar bollar i takt med DET:s pulserande rytm, mammorna ropar in barnen till middag vid samma klockslag, och alla pappor kommer hem från kontoret med höger fot först. DET håller Megs och Charles pappa fånge, och han kan bara räddas om de använder egenskaper som DET inte har. Kärlek till exempel (och här ekar det ända till Harry Potter).

Det finns böcker man faktiskt inte borde läsa om. Det här var en sådan. Jag tror att vilken 11-åring som helst fortfarande skulle älska den här, men jag har blivit vuxen och härdad, och cynisk, och kräver åtminstone ett exceptionellt språk, tredimensionell handling och lite mer show than tell. Och så har jag lite svårt för anti-kommunistiska skildringar i (ungdoms)böcker. Deras polemik och programmatiska fördömanden är lika endimensionella som den romantiskt proletäriska synen i en ungdomsbok av Sven Wernström. Tack och lov såg jag varken det ena eller andra som barn. Köp därför den här boken till alla fantasyhungrande mellanstadieungar i din närhet (boken har just kommit ut i nytryck och nyöversättning), men läs den inte högt för dem. Kärleken är kanske alltings svar, men efter en viss ålder känns det budskapet lite jolmigt när det är så tydligt utskrivet som här.

Wikipedia ger bland annat besked om att det finns ytterligare tre böcker i serien, och att boken filmatiserades 2003.

Bloggromantik

Jag befinner mig just nu på en ganska skräpig och varm vind i ett främmande land. Min nätuppkoppling består av stulna megabajt från en icke lokaliserad, troskyldig grannfastighet. Det är ganska spännande, för jag vet aldrig när nätverket kommer och går. Jag försöker skriva inlägg offline, och trycka på sänd när tillfälle finns, men andra åtaganden gör det omöjligt att vara ständigt på pass när nätkontakten är som starkast. Bloggningen går lite dåligt, och så kommer det förbli den närmaste veckan.

Men jag gör bästa möjliga av min belägenhet. Min fantasi har det aldrig varit något fel på, så jag låtsas att jag är en instängd agent som opererar under cover medan bomberna faller utanför i mörkret och fienden (de är antagligen tyskar med ansad mustasch, eller franska spioner med alldeles rak söm som slingrar sig upp längs baksidan av vaden och inunder kjolen) lurar i varje mänskligt möte. Jag måste vara ytterst försiktigt för att inte bli upptäckt och avslöjad (även om jag antar att världens enklaste spårning av ip-nummer skulle uppdaga vad jag befinner mig).

Jag ska rota runt i röran häruppe under det varma taket och se om jag inte kan hitta en sjöskumspipa (hur nu en sån ser ut) att suga på, och nån gammal skrivmaskin med egendomligt deformerade 's' eller 'a', och knattra fram de första utkasten till varje blogginlägg på en sådan. Kan ni se mig framför er?

Bra så! Då kan ni ha den bilden på näthinnan när inläggen dyker upp med viss oregelbundenhet den närmsta tiden. Och om någonting verkar oklart eller förvirrat så hoppas jag att ni ursäktar, och förstår att det är för att jag ännu är ganska oövad vad gäller kodade meddelanden.

Och nu är jag värd en belöning!

Det finns en särskild tillfredsställelse i att slå igen pärmarna om en bok som stått många år i bokhyllan. Jag har tillbringat ett par dagar med att läsa igenom Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. En bok på 121 sidor som kändes så där 3-4 gånger så lång. Faktum är att jag tror att jag läst de flesta sidorna två gånger, ofta till och med tre gånger. Jag fick läsa om och läsa om för att förstå vad där stod. Sällan har jag fått uppbåda så mycket viljestyrka för att ta mig igenom en bok.

Men jag lyckades alltså. Och jag försöker förstå vad som är bra med den här boken. Detta är i korthet historien, kantad av storslagna adjektiv, 1800-talskommatering och en brist på styckeindelning som inte står de klassiska ryska tegelstenarna efter: Sjömannen Marlow berättar om när han var kapten på ett ångfartyg som reste rakt in i Afrikas hjärta. Där träffade han den mytomspunne elfenbensjägaren Kurtz – en man som av infödingar (och sig själv) dyrkades som en gud. Kurtz rykte hade föregått honom, och Marlow såg fram emot att få samtala med honom. Men när de väl träffas (85 sidor in i boken), så är Kurtz döende, och särskilt mycket till samtalspartner är han inte. Han för feberheta monologer fulla av storhetsvansinne. Han dör, och boken slutar med att Marlow besöker Kurtz' fästmö och berättar om Kurtz sista dagar. Han ljuger för henne, och säger att Kurtz' sista ord var hennes namn. (I själva verket var det "Ohyggligt! Ohyggligt!" (ändrat från mitt felaktiga "Ofattbart!", med ett stort tack till Tekoppens tankar som uppmärksammade mig på att jag felciterat Conrad, och – tror jag – förstört lite av historiens poäng).

Allt det här är beskrivet med långa, slingrande meningar, tjocka som lianer, och dunkla som Kongoflodens vatten.

Boken Mörkrets hjärta är en berömd kortroman av flera skäl. Dels för att Joseph Conrad skrev på engelska – som inte var hans modersmål (han var född i Ukraina, och om jag förstått saken rätt så var hans modersmål faktiskt polska, men ryska, franska och tyska lär han väl också ha behärskat). Boken diskuterar vidare moralupplösning långt bort från ära och redlighet. Där finns kritik mot kolonialismen, men boken ger främst en bild av människans mörka sidor.

Well, om jag ska säga vad jag tycker, så tycker jag inte alls om det här. De ödesmättade antydningarna och tunga meningarna är förstås skickligt komponerade, men de berör mig inte alls. Jag tycker dessutom att boken är den allra värsta sortens exempel på en bok av män, för män, om män. Som dessutom slutar med det där besöket hos Kurtz fästmö som en kontrast till hela denna mörka värld. Som om ondska inte finns hos kvinnor. Och med Marlows lögn om Kurtz sista dagar får man även klart för sig att kvinnor inte kan förstå ondska, och att de till och med behöver skonas från att höra talas om den. Bullshit, förstås.

De enda jag kan föreställa mig som verkligen tycker det här är en bra bok är ynglingar i senare tonåren som drömmer om a) att inträda i Främlingslegionen, eller b) att bli en ny författare av typen arg ung man. (Om någon minns stjärnskottet Alexander Skantzke, som debuterade i början av 1990-talet, så skulle jag kunna föreställa mig att han läst och gillat den här boken.) Det är i alla fall den typen av bekantskaper som en gång i tiden rekommenderade boken till mig. Hur den hamnade oläst i min bokhylla är fortfarande lite oklart, men kanske var det också någon av ynglingarna som lämnade kvar den där.

Trivia (som delvis är anledningen till att jag trots allt beslutat mig och tvingat mig igenom den här historien): Boken har filmatiserats med John Malkovich i rollen som Kurtz. Coppolas film Apocalypse Now är en slags remake av filmen. Och boken Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist har lånat sin titel från en kommentar Kurtz har skrivit som en fotnot i ett långt dokument han lämnar efter sig.

Skörd

Det här är en historia om en flicka i min bekantskapskrets. Under hela sin uppväxt har hon fått böcker av mig till jul och födelsedager. Noga utvalda sådana – från Max, Pettson och Lindgren-berättelser, till Gripe, C.S. Lewis och Harry Potter. Och sedan Austen, Brontë och Lagerlöf.

För några år sedan när jag fyllde år fick jag så ett bokpaket av flickan och hennes familj. Det var inte helt ovanligt, för de vet ju att jag tycker om böcker. Men den här gången visade sig att boken var speciell. Det var inte en nyutkommen topplistebok vilken som helst. Nej, flickan hade själv läst den och blivit bergtagen, och med sin present var det samma erfarenhet hon ville skänka mig – på samma sätt som jag genom åren gett henne nya världar.

Och sällan har jag blivit så rörd; trots allt är den bästa present man kan ge en bokläsare just en magisk läsupplevelse. Och även om man aldrig vet hur mottagaren ska uppfatta boken, så är det ju med förhoppningen om att det blir en sådan som man ger bort sina favoritböcker.

Flickans intentioner med boken räckte egentligen för mig. Det enda sättet på vilket den här presenten kunde bli bättre var om läsningen verkligen innebar en omvälvande resa. Det gjorde den. Boken var Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón.

Det finns någon som älskar mej!

Jag har fått Lost in Austen på DVD!

Han fick ett seriealbum med Elvis.

Vi känner varann efter 12 år, min sambo och jag.

Läsvanor

Av lite olika anledningar snubblade jag över en enkät som jag (i mitt jobb) för några år sen använde för att bland annat undersöka läsvanor hos folk i olika åldrar. Eftersom bokbloggare är hopplösa enkätsuckers tänkte jag att ett utdrag av frågorna kunde passa i bloggen. Jag passade dessutom på att svara på frågorna själv, för det tror jag aldrig att jag har gjort.

Den som inte kan motstå detta lockbete får gärna lämna en länk bland kommentarerna så jag hittar till er :-)

Enkät om läsvanor

De här frågorna rör endast läsning, och böcker som du läser utanför ditt arbete eller dina studier.

(1) Varför läser du böcker? Avkoppling? Information? Spänning? Annat?

Främst avkoppling skulle jag säga. Sedan lär jag mig gärna något på köpet, men det får inte bli för ansträngande, eftersom jag har så mycket jobbläsning där jag måste lära mig. Men motståndslös läsning göre sig inte besvär.

(2) Vad för slags böcker gillar du? Deckare, hästböcker, romaner, science fiction, historiska romaner, facklitteratur, biografier...

Åh, jag är allätare. Jag läser gärna faktalitteratur (t ex samhällsvetenskap, psykologi, historia) utanför mitt eget fält, en hel del alldeles vanliga romaner, ungdomsböcker och deckare. Mindre av diktsamlingar och noveller, ännu färre biografier. Och jag kan inte säga att jag direkt är, eller nånsin har varit, nån storkonsument av hästböcker.

(3) Vilka böcker har du läst på sista tiden? (1-3 titlar)

Jag nämner två:

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser

Lord Peters smekmånad av Dorothy Sayers

(4) Finns det någon bok eller någon typ av bok som du aldrig skulle läsa? Varför?

Reseskildringar är det tråkigaste jag vet. De kan möjligen vara intressanta om de beskriver en plats som jag själv besökt, men jag läser dem helst inte före en resa. Fast jag håller med om att det kan kännas rätt kymigt när man läser en resebok efter att man kommit hem, och upptäcker en massa intressanta saker som man missat. Som det solfjädersformade torget i Siena till exempel. Jag förstår inte hur det är möjligt att tillbringa en hel dag i denna lilla toscanska pärla utan att snubbla över torget en enda gång, men jag är ett levande bevis för att det går.

(5) Finns det någon bok/några böcker som du skulle vilja läsa, men inte har läst?

Ja, tack och lov. För att nämna en bok som jag inte läst och inte tjatat om till döds på bloggen (och inte ens köpt och ställt på värmning hemma i hyllan) så längtar jag lite efter att läsa Arvet efter Gustav Vasa av Lars-Erik Larsson. Jag tyckte mycket om hans Gustav Vasa-biografi, men har inte läst den här (som handlar om Vasa-sönerna).

(6) Säg en riktigt bra bok, som du har läst!

Jag blundar och pekar nånstans i listan med böckerna som jag gett högst betyg... Och vinnare den här gången blir (lite otippat, faktiskt) Tales of Beedle the Bard av J.K. Rowling - sagosamlingen som kompletterar Harry Potter-serien.

(7) Var får du tag på böckerna du läser? Bokhandel? Present? Bibliotek? I mammas och pappas bokhylla? Lån av kompisar? Annat?

Köper mest nuförtiden eftersom ekonomin tillåter. Därutöver är det bibliotekslån, eller lån från vänner och familj. Eller jag är inte så kitslig, faktiskt. Jag lånar gärna böcker från obekanta och ovänner och andra mänskors släktingar om det är något jag verkligen vill läsa. En liten, liten promille av det jag läser får jag i present, och då blir jag glad :-)

(8) Har du många böcker hemma? Hur många hyllmeter ungefär?

Lågt räknat 37 meter. Dotterns bilderböcker, och sambons statistiska dito oräknade. Och jag orkar inte räkna hur många hyllmeter de dubbla raderna utgör.

(9) Kommer du ihåg om någon brukade läsa högt för dig när du var liten? Vem? När?

Mamma, pappa och mormor mest. Alltid innan jag skulle sova, och ibland annars också, om man hade tur.

(10) Hur ofta skulle du säga att man läste för dig? Välj mellan aldrig, ibland, ofta, varje dag/kväll.

Varje dag/kväll

(11) Kommer du ihåg vad man läste för dig?

Jag minns inte så mycket av bilderboksläsningen. Men jag har tydliga minnen av att min mamma läste Bullerbyböckerna för mig medan hon matade min nyfödda lillebror, och då var jag i treårsåldern. Därefter minns jag bland annat Emil, Karlsson på taket och Kulla-Gulla. Och mormor brukade läsa sagan om pojken som åt ikapp med jätten.

(12) Brukar du själv läsa högt för någon ibland? Vem? När?

Dottern. När vi äter frukost, när vi borstar tänderna, när vi åker bil, när vi ska gå och lägga oss, när vi har lust. Eller åtminstone när hon har lust.

(13) Vad läser du då?

I morse var det Rödluvan och Lilla spöket Laban. I kväll blir det nog Rödluvan och Lilla spöket Laban. Och i morgon bitti kanske vi slår till på Rödluvan och Lilla spöket Laban.

Samvetsfråga

En riktigt tjock bok – en sån där på över 500 sidor – får man räkna den som två för att få upp sin lässtatistik?

Upp flyga orden, tanken stilla står

Igår kunde jag inte låta bli att ironisera lite över att det faktum att en 1600-talskista var lite för omfångsrik skulle vara ett bevis för att dess hyresgäst författat de teaterstycken som vi pläga kalla Shakespearedramer. Ibland kunde jag ju hålla mig för att skriva ner mina frukosttankar i en blogg till allmänt beskådande, men när jag nu gjort det får jag väl löpa lite längre ut på linan, och visa att jag med hjälp av några kommentarer (tack Lena!) och google har gjort lite hemläxa.

För det första har vi frågan om huruvida Shakespeare har skrivit de dramer som attribueras honom eller inte. Jag tror ju att det är så, men i det här sammanhanget ska ni inte låta auktoritet vägleda er; jag är bara en vanlig Shakespeare-älskare, som möjligen började läsa honom i lite för unga år, och möjligen fått möjlighet att fördjupa mig lite mer än genomsnittet genom några terminers universitetsstudier i dramatik. Jag kan inte heller säga att frågan är så viktig för mig; dramerna blir varken bättre eller sämre beroende på vem som skrivit dem. (Det finns säkert någon som har avvikande åsikt i den frågan också.)

Frågan är dock varför det över huvud taget finns tvivel om att det är William Shakespeare som skrivit Hamlet, Romeo & Juliet och En midsommarnattsdröm. Stefan Stenudd skriver i sin blogg att det beror på att senare tiders forskare fann det för otroligt att någon utanför den bildade (aristokratiska) klassen skulle kunna ha författat sådana storverk. En annan anledning till att man betvivlar hans identitet är att det inte finns några uppgifter om att han gått i skola, eller några dokument som kopplar samman Shakespeare med pjässkrivande (t ex inga brev eller kvitton, eller någon tribut från det litterära London vid hans död). Dessa icke-bevis för till exempel Brian Hicks fram, när han kritiserar den falang som "okritiskt" accepterar att Shakespeare skulle vara författare till sina verk.

Stenudds blogginlägg länkar till en tidningsnotis från 1990, som beskriver hur forskare körde Shakespeares samlade dramer genom ett datorprogram och kom fram till att de språkliga mönster (lexikala, morfologiska och grammatiska förmodar jag, även om artikeln inte anger det) som pjäserna uppvisar utesluter de flesta av de Shakespearekandidater som förts fram genom århundradena. (Butter listar dem idag). Den som inte kunde uteslutas på detta sätt var just Fulke Greville (eller Greyville, som han också kallas). Alltså just densamme vars kista nu ska öppnas. (Och om nån tycker att den här datoranalysen låter lite science fiction, så kan jag försäkra att det faktiskt inte är det. Men det ligger rätt mycket manuellt arbete bakom, innan det är dags att sätta datorerna i arbete.)

Greville var nu inte vem som helst. Han var förvisso en 1600-talsförfattare. En advokat, utbildad i Cambridge, uppvuxen en liten bit utanför Stratford-upon-Avon, son till en lord. Konstsamlare, och troligen även en sponsor till Shakespeare, och – som Butter anmärker – detta skulle väl vara en förklaring så god som någon till varför han eventuellt fyllt sin kista med sina favoritpjäser. (Och jag kan inte låta bli att fylla i med den mest uppenbara anledningen: Han gillade Shakespeare, helt enkelt! Jag skulle själv inte ha något emot att begravas bland hans samlade verk i halvfranska band.)

Bloggen Errata hänvisade igår med anledning av DN-artikeln (som mycket riktigt kommer från TT Spectra, och hänvisar till att uppgifterna från början är publicerade i danska Politiken) till den här utmärkta redogörelsen över varför Shakespeare skrev sina dramer själv. I stort sett går den här texten historiskt källkritiskt tillväga. Man menar att eftersom det inte finns några spekulationer under Shakespeares livstid angående hans identitet, eller om att det skulle råda tvivel om att det var skådespelaren Shakespeare som författade de scenstycken som tillskrevs dramatikern Shakespeare, så finns det ingen anledning till att tro mer på senare tiders vanföreställningar om att det måste vara någon mer bildad person. Shakespeares samtid tvivlade inte på att det var hans penna som skrivit dramerna.

För var och en som har sett, eller själv spelat ett Shakespearedrama torde det dock vara uppenbart att dess tillkomst har skett i nära anslutning till en scen. De är inga skrivbordsprodukter, utan vittnar om stor erfarenhet från någon som själv mången gång nött scenens tilja. Jag skulle nog själv luta åt att dramerna delvis är ett resultat av ett teatersällskaps erfarna, improviserande i samspel med publiken. (Och det här orkar jag inte googla upp idag, men jag är säker på att jag någon gång under mitt liv har läst något om sådana teorier, så om någon vill understödja mina påståenden genom att bidra med en länk, så är det välkommet!)

Kanske skulle det kunna vara lite som i den historiskt inkorrekta, men ack, så underbara filmen om en förälskad Shakespeare (värt att notera är ju förresten att Christopher Marlowe, som är en av "Shakespeare-kandidaterna", och en pjäsförfattare, samtida med vår William finns med i en av filmens roller):

Citatet som jag använder i rubriken kommer förresten från en svensk översättning av Hamlet. Det är ur Hamlets kommentar när han styvfadern Claudius falla på knä och be. I sin helhet lyder det så här "Upp flyga orden /tanken stilla står /Ord utan tanke /aldrig himlen når". Och inte för att nån är intresserad, men det var händelsevis det första Shakespeare-citat som jag som 11-åring lärde mig.

Selma och hennes far

I morse hann jag läsa en intressant DN-essä om Selma Lagerlöf. Ja, den är några dagar gammal, och skriven av Lisbeth Larsson, som bearbetat en föreläsning som hon höll med anledning av att Lars Gustafsson tilldelades Selma Lagerlöfspriset i år. Det handlar således både om Gustafsson och Lagerlöf, men då jag för det första ännu inte läst så mycket Gustafsson (där kan vi tyvärr tala om en överdosering från min svensklärare, som sedan avskräckt mig i många år), och för det andra den senaste månaden tänkt mycket på det som Larsson skriver om Lagerlöf blir det den delen av artikeln jag kommenterar här.

När jag besökte Mårbacka tidigare i sommar blev jag påmind om att det fortfarande finns några verk av Selma Lagerlöf som jag inte läst (tänk ändå vad världen är underbart beskaffad!). Liljecronas hem, till exempel. Och de biografiska böckerna har jag – förutom Mårbacka – olästa; jag är ju inte så förtjust i biografier. Jag har nu börjat tänka mer och mer på att jag skulle vilja sätta tänderna i hela författarskapet och läsa mig igenom det från början till slut, med lite mer vuxna ögon. Jag räknar inte med att bli besviken. Projektet får dock anstå, åtminstone till nästa år.

Men tillbaks till Larssons artikel: hon undersöker bland annat fadersgestaltens betydelse för Lagerlöfs författarskap. Hon påpekar det paradoxala i att Selmas far beskrivs som charmig och kraftfull, men i alla sina gärningar bevisar motsatsen (en liten konflikt mellan show and tell, alltså). Även detta var något som slog mig under rundvandringen på Mårbacka. Överallt står det om alla storslagna planer som löjtnant Lagerlöf dragit upp för den värmländska gården. Och överallt beskrivs också hur misslyckade projekten var; den stora lada som under sommarmånaderna inhyser en Lagerlöfsutställning beskrivs till exempel vara resultatet av löjtnantens kostsamma försök att bygga hus på gammal sjölera. När Selma Lagerlöfs far dog hade han förbrukat alla familjens pengar, och intecknat huset upp över skorstenen. Familjen fick flytta.

Alla som läst något litet om Lagerlöfs författarskap och liv vet ju att hennes käraste dröm var att köpa tillbaka det älskade Mårbacka. Att rusta upp det. Det var till detta hon använde sina Nobelprispengar (som inte räckte långt; ständiga lån och bidrag och innovativa lösningar för att få pengar var nödvändiga – lanseringen av havremust till exempel). Men Larssons artikel stöder den känsla jag upplevde så stark vid besöket Selmas hem i somras: att det var faderns livsverk hon fullföljde.

Lisbeth Larsson kontrasterar kvinnobilderna och prästerna Gösta Berling (från debuten) och Karl-Arthur (från den romantrilogin Löwensköldska ringen mot slutet av författarskapet). Jag har också ofta tänkt på just de där figurerna, och hur de skiljer sig åt. Den karismatiske kavaljeren Berling, som blir förlåten allt, och hans senfödde släkting Karl-Arthur som inte ens efter år av botgöring som missionär mottas med värme av hustrun Anna Svärd.

Larsson ger en spännande tolkning av anledningen till denna förvandling, denna vridning av temat: Lagerlöf hade påbörjat sina memoarer! I Mårbacka (som utkom 1922) beskrivs hennes far som den hjälte och ofelbare inspiratör, såsom han alltid framhållits. Men sedan avbryter Lagerlöf sina memoarer, för att skriva Löwensköldsböckerna (1925-28). Och som ett resultat av dem ser hon i de sista memoarböckerna fadern i ett helt annat ljus.

För mig var den här artikeln en välkommen ny ingång till Selma Lagerlöfs författarskap. Läs gärna Larssons artikel, för den innehåller många fler godbitar (också om Lars Gustafsson), som jag sannerligen inte gör rättvisa här.

Shakespeare or not Shakespeare

Ibland (med ett genomsnitt på 3,7 gånger om dagen) önskar jag att tidningarna skulle låta bli att skriva om saker som de inte orkar reda ut ordentligt.

DN skriver till exempel att man nu ska öppna den engelska författaren Fulke Grevilles kista för att undersöka om han månne kan vara upphovsmannen bakom en del av Shakespeares dramer. Det borde förstås finnas en hel hoper anledningar till att man misstänker just Greville, men tidningen uppger som huvudskäl att hans kista är så omfångsrik och påkostad att man "länge anat att flera verk har gömts tillsammans med Greville".

Idag är jag för trött för att googla (och dessutom har jag egentligen inte tid heller) för att få klarhet i den här historien, men kan någon förklara för mig precis på vilket sätt det skulle vara ett bevis för att Greville har skrivit Shakespearedramerna bara för att han låtit begrava sig tillsammans med dem?

Inte en helt ny historia

Jag läste ut Håkan Nessers senaste bok Maskarna på Carmine Street för några dagar sedan. Medan jag läste den tyckte jag att jag hade en ganska klar bild av vad jag ville skriva om boken. Och sedan gick helgen med sådana där vanliga aktiviteter som att bryta upp golvet i vardagsrummet och äta citronpaj. Och nu tror jag att jag vill skriva något helt annat om Nessers bok.

Nesser hör till de där författarna som skriver samma böcker om och om igen. Han brukar variera sig mellan 2-3 (kanske 4) teman. Här har han tagit med sig historien om ensamma människor (sådana skriver han ju oftast om) och ett försvinnande (som även det är vanligt i hans böcker), och dragit till New York. Varvat med exakta adressangivelser (vilket är ovanligt för Nesser, och känns överflödigt här) och litterär namedropping (där varenda författare som satt sin fot i NY nämns, gärna i samband med diverse barer och caféer) berättar han historien om det mycket ensamma paret Eric Steinbeck och hans hustru Winnie Mason, som fått sin fyraåriga dotter Sarah bortrövad av en man i en grön bil. Winnie har redan tidigare haft en dotter som tillsammans med sin far dött i en bilolycka, och hon går in i en depression vid Sarahs försvinnande. Polisen hittar inga ledtrådar, och när Winnie kommer ut från kliniken bestämmer sig paret alltså för att åka till New York för att få en nystart. Det är i stort sett upplägget till den här historien.

När jag läste boken tänkte jag att berättelsen var som en labyrint, där Nesser sakta ledde oss in mot mitten och själva kärnan av historien. Det är trots allt en av hans specialiteter – att skruva till historien med ytterligare en upplysning just när man som läsare trodde att man hade allt klart för sig. Han är en av de bästa, nu levande, svenska författarna med den talangen. Men under läsningen fick jag då och då i stället känslan av att det handlade om en lök, och att det inte fanns något att upptäcka när alla lagren skalats bort. Efter själva läsningen känns det som en kombination. Det var en labyrint utan så mycket där inne i mitten. Lite besviken är jag.

Winnie får hemliga, andliga meddelanden som talar om var Sarah finns, att hon lever, och hur hon ska kunna träffa henne. Eric tror inte på dessa, men har fått rådet av Winnies läkare att uppmuntra hennes fantasier. En morgon är så Winnie försvunnen, och Eric påbörjar ett sökande i spåren efter Winnies antydningar. Det visar sig så småningom att det legat något i det som Winnie sa. Vid det här laget har berättelsen varvats med andra övernaturliga inslag; Eric berättar exempelvis hur han en gång råkat ringa en okänd kvinna som var på väg att ta livet av sig, men bestämt sig för att låta bli om någon ringde inom en minut. Som läsare har vi nu accepterat att det här är en historia där andra bitar än de vardagliga måste användas för att få pusslet att gå ihop.

Jag tror det är därför jag inte riktigt tycker att Nesser lyckas i den här boken. Språkligt sett är det här hans allra bästa. Inte ett ord för mycket (förutom att han kunde ha strukit vägbeskrivningarna av Erics vandringar på Manhattan), det typiskt nesserska språket som lyckas använda alldeles vanliga ord, alldeles korta och enkla meningar och ändå skapa ett tätt nät som drar en in i berättelsen och gör det svårt att lämna den innan sista sidan.

Men vad gäller historien? Nesser är en mästare i att lura läsaren, men jag tycker inte om att ledas in på tankarna att det här är en mer övernaturlig berättelse än vad det är, när författaren ändå med ett skott drar mig tillbaks till de realistiska tolkningarna mot slutet. Det känns som om han hela tiden laborerat med nödlösningar, som om han inte förmått hitta på vanliga antydningarna med naturlig förklaring i den här historien, och därför måste slänga in lite hokus pokus. Och inte nog med att upplösningen inte helt går i samklang med historiens uppbyggnad – det långsamma, suggestiva som plötsligt avslutas med ett big bang tycker jag skämmer det vackra, precisa berättandet som lovar så mycket i början av den här historien.

Det är en bok som Nesserälskarna (och jag hör till dem) naturligtvis måste läsa. Men annars rekommenderar jag exempelvis Carambole eller En helt annan historia. Två böcker där författaren är i sitt nesse. Språket i Carmine Street lovar dock gott för framtiden. Jag hoppas han tar med sig den här tonen, och det mer avskalade sättet att berätta historien till nästa bok.

Kalasdags

Den här veckan är det kalasdags i Lyrans tematrio. Tre kalas som jag minns från litteraturen är dessa (och jag kanske hade kommit på fler om jag inte stigit upp halv fyra för att flyga över hela Sverige):

1. Lisas 7-årsdag i Barnen i Bullerbyn. Hon får ett helt nytt rum i present, och behöver inte längre dela rum med Lasse och Bosse som ritar mustasch på hennes dockor och berättar spökhistorier, och gör små manicker så att det går att vrida på lysknappen, så att ljuset släcks. I stället får hon ett helt nytt rum med nya trasmattor och docksängar och bokhylla och ett litet bord med stolar. Åååååh, vad jag önskade att jag skulle få ett sådant rum i present när jag var liten.

2. Skördefesten i boken Hungerspelen som jag läste om på semestern, och skrev om här. Under denna "fest" i Nordamerika i en avlägsen framtid, väljs två ungdomar ut, som ska skickas som deltagare till de så kallade Hungerspelen, där de måste kämpa mot 23 andra tonåringar för att överleva. Ett påbjudet "firande", för att påminna folket om vem som bestämmer. Och ett sätt att vända på orden, värdigt 1984.

3. Åh, här kan jag passa på att efterlysa en italiensk bok, som jag inte kommer ihåg namnet på, men som innehåller ett mycket tragiskt födelsedagsfirande. Som jag minns det är det en flicka som beskriver sin mors födelsedagsfirande. Modern har klätt upp sig, ordnat med mat och dryck och bjudit gäster. Och så väntar hon. Och väntar. Och väntar. Och ingen kommer. Jag har svårt att tänka mig något mer tragiskt. Jag ryser bara vid tanken på hur det skildrades i den här boken. Och om någon kommer ihåg vad den heter eller vem som har skrivit den är jag tacksam för alla tips.

Drömmen om en internatskola

På min lista över femton-betydelsefulla-böcker så smugglade jag in en okänd skönhet från Enid Blyton. Hon skrev ju inte bara Fem-böcker, nämligen, utan introducerade mig i den engelska internatskolemiljön med boken Första terminen på Malory Towers. Boken hörde till den hög med flickböcker som jag redan som ganska liten flicka fick överta efter min mamma.

Malory Towers-boken är inte alls en mysteriebok, som Fem-böckerna eller Blytons Äventyrsböcker (Äventyrens ö, Äventyrens flod osv). Boken skildrar i stället hur 11-åriga Doris (eller Darrell som en googling avslöjar att hon heter i original) kommer till sin första termin på den anrika internatskolan Malory Towers, ett slott med fyra torn invid kusten i Cornwall. Hon får nya kamrater (intelligenta Alicia, full av upptåg, trogna, trumpna Sally som längtar hem, bortskämda Gwendoline som aldrig tidigare gått i skola, förskrämda Mary-Lou...) och nya lärarinnor (bland annat ges helt fantastiska karikatyrer av skolans två fransklärarinnor). Den första boken skildrar hur Doris finner sig tillrätta i den nya miljön. Hon vill gärna vara med i populära Alicias gäng, som ständigt hittar på upptåg med lärarinnorna, men ändå hänger med i skolans höga tempo. Efter att bittert ha fått erfara att hon själv inte är riktigt så styv (just ordet "styv" används ofta i den här boken) i franska och historia för att klara av både skolarbetet och practical jokes, når Doris insikten att hon har en pålitlig vän i Sally.

Det som dröjt sig kvar hos mig är dock inte historien som sådan. Det är i stället det där med 10 flickor som ligger och viskar i en sovsal när ljuset släckts. Och tanken på skolans fyra olika torn, som vart och ett innehåller elevhem. Och ordningsmän i varje sovsal, i varje klass, och förstås för varje elevhem. Husmors bekymmer med packade väskor utan namnlapp. Dagrummet, där flickorna skriver sina brev hem. Tennisplanen, simlektionerna. Spratten de anordnar för lärarna. Föräldrarnas besök på mitterminslovet (bara ett sånt ord: "mitterminslov"). Breven hem. Matsalen, skoluniformen (i brunt och gult, med en hatt till, tänka sig!). Och att man på allvar diskuterade att bortskämda Gwendoline borde ha några "daska med baksidan av hårborsten". Ack, vad jag ville åka till en internatskola (helst i England), men det var tyvärr omöjligt att övertala mina föräldrar om den nödvändigheten.

Jag längtade i många år, under ständiga omläsningar, efter att få följa fortsättningen av Doris och de andras skolgång (det måste ju finnas någon anledning till att boken hette "första terminen", tänkte jag). Det var emellertid först som vuxen som jag sprang på bokens uppföljare (Andra året på Malory Towers) på ett antikvariat. Nu har jag googlat mig fram till att det inte finns mindre än sex böcker i serien. De återstående fyra verkar finnas i nytryck (och dessutom har någon – surprise! – skrivit alldeles aktuella uppföljare till böckerna) på engelska. Över huvud taget verkar Malory Towers vara något av ett begrepp bland engelska läsare (google ger 160 000 träffar).

Och jag börjar ana vad min nästa Amazon-beställning kommer innehålla.

For the record

Jag avslutade som sagt biblioteksdebatten för min del med reflektionerna häromdagen. Strax därefter hittade jag följande två inlägg, som fördjupar sig i ett par aspekter som jag berör lite mer översiktligt. Det ena finns hos Tales of a Librarian som bland annat skriver om det ironiska i att man i tänket här verkar tycka det är för jobbigt att läsa; man föredrar att prata om böcker (= in med författarna), än att ta sig tid till att läsa vad de skrivit (= ut med böckerna). Det andra finns hos Mats på Tysta tankar som reder ut en del av flosklerna i debatten, och jämför med retoriken som används i skoldebatten.

Och jag vill inte att fler än nödvändigt ska missa Ingrids fina bild på det läsande rivjärnet som hon kallade farmor!

Nu ska jag fortsätta läsa en tjock, röd bok nära mig. Trevlig söndagsläsning du också!

Bokbloggarens dilemma

- Ska man skriva om böcker eller läsa dem?

- Ska man läsa vad andra skriver om böcker, eller läsa böckerna de skriver om?

- Ska man diskutera böcker, eller ska man läsa dem?

Idag svarar jag b på alla frågor!

Ett bibliotek med böcker

Jag har sett att många har besökt, och fortsätter att besöka mina inlägg i debatten om huruvida det ska finnas böcker på bibliotek eller inte. Jag har tänkt och tänkt på frågan de sista dagarna och läst de senare artiklarna som skrivits i Sydsvenskan. Andrzej Tichy har skrivit ett tänkvärt inlägg som jag bara kan instämma i. Stadsbibliotekarien Elsebeth Tank skriver ett långt inlägg där hon förklarar varför man förändrar. Där finns många floskler och frågetecken, tycker jag.

Jag skulla vilja avsluta frågan för min del (den här gången) med de här reflektionerna:

Ett bibliotek måste slänga, rensa och göra sig av med delar av sina samlingar. Det är ett kontinuerligt arbete, som pågår därför att litteratur blir föråldrad, eller för att böckers popularitet dalar – idag behövs 40 exemplar av Keplers Hypnotisören för att möta efterfrågan, men man kan makulera 39 exemplar av Törnfåglarna, som var populär för sådär 25 år sedan. Att man sorterar ut är i sig förståeligt, även om man kan ha många tankar om vad som ska sparas och vad som ska slängas. Personligen är jag inte säker på att första steget för litteratur som stått i magasin 10 år är att köra den till soptippen. Kanske ska man i stället testa att ta fram och skylta upp en del av exemplaren innan de gallras? (Det är säkert en del bibliotek, som gör det. Hermia skriver till exempel i en kommentar till mig att på hennes bibliotek har de en satsning som heter "Smakprov från magasinet". Spännande, tycker jag!) När gallringen väl är skedd tycker jag dock att Malmö Stadsbibliotek har agerat cyniskt när man hellre kör böckerna direkt till papperskvarnen, än först bjuder ut dem till försäljning. Kostnadseffektivt eller inte, men man har då inte förstått att böcker har ett större värde (och kräver större respekt) än andra (döda?) ting! Man ändrar sig nu, och delar ut böcker under lördagen.

Men jag vill återkomma till den där magasinsfrågan. Det är inte så enkelt som att säga att om ingen vill låna böckerna i magasinet, så vill heller ingen köpa dem. När man rotar i bibliotekets fyndlådor med gallrad litteratur vet jag att många med mig köper på sig böcker som man läst en gång, men kanske inte precis kommit sig för att låna igen. Jag har köpt på mig stora delar av den litteratur jag läste som barn på det sättet.

Och för att kommentera magasinsaspekten ytterligare: Om man inte specifikt söker efter en bok som står magasinerad (och då måste man veta om den sedan förut), hittar man den ju inte. Och inte ens om den står i magasinet orkar man alltid beställa fram den, eftersom det kan ta en dag eller två innan man får den - kanske har man inte möjlighet att återkomma, kanske var det ett ögonblickets ingivelse att läsa den boken, som inte fullbordas, därför att det var lite för krångligt att få tag i boken. När man diskuterar webbsidor brukar man tala om hur många klick bort viss information befinner sig. För att förenkla vill man att det ska vara så få klick som möjligt, eftersom det ökar människors benägenhet att komma rätt. Jämfört med ett par extra musklick är steget att leta i bibliotekskatalog, beställa från magasin, återkomma ett par dagar senare, köa vid lånedisken och äntligen få sin bok ganska stort. Måste man dessutom beställa boken från ett annat bibliotek (vilket ofta torde innebära ytterligare ett steg av köande vid lånedisken) – ja, då kan det helt enkelt ha blivit lite för krångligt.

Själv har jag hittat många okända godbitar, och påmints om sådant jag rekommenderats, läst om, sett på film eller teater, genom att helt enkelt stå vid bibliotekshyllorna och läsa på bokryggar från a till ö. Sammantaget har jag säkert tillbringat veckor av mitt liv med denna sysselsättning. Men även jag har lockats av skyltade böcker. De brukar stå ovanpå bokhyllorna. De brukar finnas snurrställ. Det brukar vara vissa hyllor (ofta en för varje avdelning), där nya böcker frontas. Stora bibliotek har ofta olika forum, där man kan ha tematiska utställningar till exempel med Nobelpristagare, böcker som liknar Harry Potter, eller gör-det-självböcker för semesterfixaren. Det här är lockande. Många hittar oväntade pärlor, och plockar på sig böcker som man inte i förväg planerat.

Men sen finns det andra gånger. När man vet precis vad man letar efter. När man har kollat i bibliotekskatalogen hemifrån och konstaterat att det ska finnas ett exempelar inne. Men när man kommer dit, så står boken inte att finna. Den kan vara förkommen, men den kan lika gärna ha skyltats nånstans, och inte ens bibliotekarierna vet var den är. Jag har heller aldrig varit med om att en bibliotekarie då beställer boken från ett annat bibliotek, eftersom boken enligt systemet "ska finnas inne" (och för att förekomma invändningar mot detta, så är jag övertygad om att det finns bibliotek och bibliotekarier som löser detta dilemma snabbt och elegant, men jag har alltså inte råkat ut för det, trots påstridighet vid flera tillfällen och på många olika bibliotek).

Jag är alltså en ganska van biblioteksbesökare. Jag har hängt på bibliotek sen långt innan jag kunde läsa (vilket i och för sig inte var särskilt många år av mitt liv). Min familj besöker folkbiblioteket med åtminstone ett genomsnitt på en gång i veckan. I jobbet utnyttjar jag bibliotek så gott som dagligen. Under perioder av mitt liv har jag många gånger samtidigt haft böcker hemma som kommer från 4-5 olika bibliotek. Jag utnyttjar dessutom många av bibliotekets nättjänster för att låna och beställa böcker, förlänga lån, och göra olika slags sökningar. I mitt arbete beställer jag flera gånger i veckan hem elektroniskt material från bibliotek runtom i världen.

Vilket leder oss in på frågan om de nya medierna. Och här finns den största paradoxen. Man kan få plats med många e-böcker och elektroniska ljudböcker på det utrymme som 2, 6, eller 16 ton böcker upptog. Därför är det i det elektroniska tidevarvet absurt att slänga gamla böcker för att få plats med lika många nya. Sedan kan man som jag ha en önskan att bibliotekens bestånd ska växa, och inte vara konstant. Att en bok in betyder en ut – är det verkligen ett nödvändigt likhetstecken?

Malmö bygger om för att möta nya besökare. Och mitt huvud surrar av frågor: Har man frågat vad som skulle få nya besökare att komma till biblioteket? Har man frågat de gamla vad som skulle få dem att stanna kvar, eller vad som skrämmer bort dem? Ska man gå så långt i sin iver att locka till sig nya besökare att man brister i service för de besökare man redan har? Varför måste det vara otidsenligt att vilja ha böcker på bibliotek? Att önska att man kan hitta det man letar efter i hyllorna? Att hellre se att det finns fler böcker, än att de som finns syns bättre (ja, det som upprört mig mest med alltihop är att en anledning till att man slänger böcker är för att de som finns kvar ska få utrymme att stå med framsidan utåt, och att inte ens de böcker som visar ryggarna får lov att trängas längre – ack, det finns ju inget mer lockande än ett överflöd av böcker, medan det här ger en bild av ett fattigt bibliotek – låt vara att magasinen tydligen är välfyllda)?

Stadsbibliotekarien skriver att man vill öka antalet besökare med 200 000. Jag undrar om hon menar fysiska besök, eller även räknar in besök på webbplats? För jag tror att de fysiska besöken kommer att minska i framtiden, därför att fler kommer låna böcker elektroniskt. En del bibliotek kommer att få slå igen, och i byarna kommer protesterna skalla lika högt som när man då och då bestämmer sig för att stänga en kyrka. Det är lite sorgligt, det är det. Ansatsen att öka bibliotekets besök på sikt är dömd att misslyckas. Men utlån kan man öka. Sannolikt ökar sannolikheten för att öka lånen med att man har fler titlar.

Vi bär ut böckerna och in med författarna, är den slogan under vilken man genomför den här satsningen. Jag vet inte. Rent bortsett från att jag gillar böcker mer än författare, så undrar jag vad som händer när anslagen är slut, och inga fler författarkvällar kan ordnas? Med kostnaden för en författare kan man köpa många böcker från många olika författare. Och med undantag från några få exhibitionistiska författare, så tror jag att de flesta som skriver hellre ser sina (och andras) böcker på biblioteket, än en ändlös (?) kavalkad av skribenter (som ofta, men inte alltid gör sig bäst mellan pärmar). Vad händer förresten med utländska författare i den här satsningen? Det kostar mycket att flyga in folk från Sydamerika och Australien. Ännu mer att skaffa en tidsmaskin för att kunna få besök av tidigare århundradens storheter. Tänker man mångfald (det brukar man säga att man gör i Malmö), så går det här emot den principen. Jag funderar även lite grann över vilka ovana biblioteksbesökare som återkommer efter sådana här arrangemang. Men jag hoppas förstås att biblioteket ska upptäckas av fler.

Slutligen då. Jippon, kringaktiviteter, författarmöten, diskussioner kring ny och gammal litteratur – för allt detta kan biblioteket vara en scen. Men ett bibliotek utan böcker är bara en estrad. Klyftan mellan de som vill ha biblioteket som ett flaggskepp och en evenemangsmagnet, och de som ser biblioteket som en plats för reflektion, en kunskapsstation har blivit synlig i den här debatten. Det är klart att det finns många bokkramare (jag är själv en sådan), för vilka biblioteket är en klippa i en föränderlig värld. Det finns en trygghet dammiga böcker, och luft som står nästan helt still.

Måste det finnas en motsättning? Måste det byggas bibliotek som är så öppna, att det är omöjligt att hitta en lugn vrå utan ett författarsamtal, en bokcirkel eller ett grupparbete? En plats för mig och en nyupptäckt, ålderstigen skatt...

Pseudokolumnist

Det vore synd om någon missade Anna Hallberg i DN, där hon skriver om hur trött hon är på en bokmarknad som översvämmas av "romaner" skrivna av krönikörer från företrädelsevis kvällstidningar.

Jag tänker att trenden är ett ytterligare ett tecken på medias Matteuseffekt. Den som syns kommer synas ännu mer, och de som står i skuggan blir ännu mer osynliga.

Det enda sättet att få uppmärksamhet för ett okänt namn är om namnet sägs vara en pseudonym. Mitt tips till debutanter (och nu menar jag riktiga debutanter, inte kolumnister som skrivit sin första romaaaaan) är dock att skriva under sitt eget namn, men hävda att det är en pseudonym för Ebba von Sydow eller Fredrik Virtanen.

Modermord

Först är det kanske på sin plats att påminna om att den här bloggen har spoilervarning på alla sina inlägg. Men med detta är gjort skrider jag till verket med att diskutera några aspekter av Dorothy Sayers Kamratfesten. Det är en bok där man, om man vill, kan se brottet som endast en komplikation i den kärlekssaga som utspelar sig mellan den framstående deckarförfattarinnan Harriet Vane och den aristokratiske deckarhjälten Lord Peter Wimsey.

Oxfords akademiska ankdamm är skådeplatsen för det könsdrama som spelas upp i boken. Som en förlängning av klostrens kyska nunneordrar viger vittra kvinnor sitt liv till vetenskapen. Boken frossar i föreställningar om kvinnor i celibat som blir galna av att leva ihopträngda, och förtrycka sin sexualitet. Åsikten att akademiska kvinnor inte är riktiga kvinnor, att kvinnor som är mödrar (eller åtminstone gifta) är värda mer. Att kvinnor som arbetar (i princip med vad det vara må) tar maten ur munnen på männen, förminskar dem, gör dem värdelösa, och därigenom dömer deras hustrur och barn till svält.

En kvinna som orsakar en mans fall är precis vad som ligger bakom den här deckargåtan: En manlig, fuskande historiker avslöjas på grund av en granskande kvinna som sätter forskningens sanningsanspråk i första rummet. Han måste lämna sitt arbete, och tar så småningom till följd av detta sitt liv. Hans efterlämnade änka, Annie, inackorderar sina barn, och tar under antaget namn plats som husa i det kvinnliga Oxfordcollege som är bokens skådeplats, för att få tillfälle att hämnas inte bara på den forskare som indirekt orsakat hennes döde makes nesliga nederlag, utan även på hela den kvinnliga akademiska värld som lett till hennes olycka.

Hämnden tar hon med den äran. Oanständiga teckningar, hotelsebrev, insinuationer, vandalism, hängda dockor, trakasserier, mordförsök. Akademien är skakad. De kan inte, vill inte gå till polisen, rädda som de är för skriverier och dåligt rykte. I stället kontaktar de deckarförfattarinnan Harriet Vane, en före detta student vid colleget, och frågar om hon vill åta sig att reda ut mysteriet. Hon kommer dit, kanske mest för att hon lockas av Oxfords slutna värld, och vill dra sig tillbaka från skriverier, mordanklagelser och ett liv där hon skriver för brödfödan, till det stilla, eftertänksamma livet som en grundlig, ganska tråkig, forskningstermin i dammiga bibliotek innebär.

Men medan Annies gärningar eskalerar, misstänker alla inom colleget alla. Och i lärarrummet går diskussionerna höga. En del lärare tillstår att de anser att även om de själva valt den akademiska banan, så utför ändå en kvinna som gifter sig och blir mor en större gärning. En variant av den här åsikten är att visserligen ska kvinnor inte arbeta (utanför hemmet), eftersom de då tar jobb (och mat och värdighet) från männen (vi ska betänka att boken skrevs under eller strax efter 30-talets depression), men undantag kan förstås göras för änkor. Särskilt sådana med barn, som behöver en inkomst. Dekanen understryker att de är så glada att kunna hjälpa någon som Annie. Men andra tycker att det är för mycket daltande med de arbetande mödrarna. Som Annie. Ska hon behöva ha ett eget rum bara för att hon är mor, medan andra delar av tjänstefolk måste dela? Och varför denna förståelse för att hon inte kan sköta sitt arbete när barnen är sjuka?

Kärlekshistorien mellan Vane och Wimsey ses kanske som en parallellhistoria. Kanske i värsta fall som en bihandling, en komplikation i detektivens liv. Men så är det förstås inte. Boken är i själva verket inte alls en kriminalroman, utan en illustration över det problem Harriet står inför. För samtidigt som hon kommer underfund med och brottas med sina känslor för Lord Peter, så står hon till synes inför valet att offra sin självständighet, sin yrkeskarriär, sitt eget jag om hon skulle gifta sig med honom.

Men när Sayers gör änkan och modern Annie till den skyldiga i den här berättelsen punkterar hon en gång för alla modersmyten som gör det omöjligt för kvinnor att på männens villkor ta del av livet utanför hemmet. Kvinnor är inte heliga. Mödrar inte mer upphöjda än andra. Kvinnor är inte en särskild slags människor som ska behandlas med silkesvantar och hållas höjda över varje misstanke.

Detta med reflektionen att Sayers trots allt inte låter Annie begå mord. Mordförsök och anstiftan till självmord är det närmaste hon kommer. Läser man stora delar av Sayers produktion, och ser hur hon delar ut silkessnören (= självmordsmöjligheter) till varje mördare som är en gentleman, så inser man att även om hon inte låter en mördare gå fri, så kan heller inte alla mördare behandlas lika. Sayers skrider över könsgränser i den här (och andra) böcker, men inte klassgränser.

Till slut tycker jag mig se hur kvinnans inträde på brottets väg, skapar ett utrymme för Harriets ja till Peter. Gränserna mellan hem och arbete har suddats ut; kvinnans plats har blivit större. Om en kvinna kan vara både mor och brottsling kanske en annan kvinna vara både hustru och författare?

Det går att skala av många andra förklaringslager till Harriets kluvna känslor inför att förlora sin frihet när och om hon gifter sig med Lorden. Det är inte i alla så kallade detektivromaner det är möjligt.

Det finns dock en stor ironi i den här boken. I denna feministiska pamflett lyckas den tillkallade Harriet Vane inte lösa mysteriet utan hjälp av Lord Peter. Jag har funderat på om det var Sayers fredsoffer. En roman som så tydligt för fram kvinnans självklara plats inom akademin (och givetvis annorstädes), och så effektivt punkterar myten om den heliga modern, måste inte den erbjuda någon liten manlig triumf för att återställa balansen? För jag kan inte tro att Sayers egentligen inte bedömde Harriet kapabel att lösa den här deckargåtan, när hon låter henne vara Wimseys intellektuelle jämlike.

Subtraktion

Varje dag den här veckan har det anlänt ett bokpaket i min brevlåda. Idag till och med två. Det är trevligt. Väldigt trevligt till och med. Och ett resultat av nån halvtimmes slöklickande på Bokbörsen, Antikvariat.net och Tradera.

Men det kan ju inte fortsätta i den här takten. Jag räknar:

Om det är fem böcker som kommer hem till mig varje vecka.

Och om jag läser, låt oss säga, i bästa fall 3,5 böcker (oräknat Bu och Bä, och vi förutsätter också att jag inte ger Anna Karenina någon ny chans, för då spricker prognosen).

Ja, då ligger jag ändå på 1,5 boks plus i slutet av varje vecka.

Om vi vidare tänker oss att jag läser någon extra bok under semesterveckorna, och att bussen blir försenad på torsdagar som vanligt (och därutöver förutsätter att inga böcker jag läser är längre än 309 sidor, och att dottern alltid somnar före 20:03 på vardagar, och att jag inte behöver rätta en enda omtenta under höstterminerna), så kan man kanske tänka sig så där 5-6 bonusböcker per år, utöver veckomedelvärdet.

Men summa summarum släpas det alltså hem 75 böcker om året som inte har minsta chans att bli lästa (biblioteksböcker oräknat).

Jaha. Så fick jag det svart på vitt. 75 böcker. Det ser lite mycket ut.

Men det förklarar en hel del. Det gör det faktiskt.

Ett intelligentare sätt att säga "Jag älskar dig"!

Ja, det är väl dags att avslöja vem jag är förälskad i den här gången dårå. Låt mig först förklara att jag har några svaga punkter under mitt cyniska skal, och det är ett faktum att ironiska, bildade herrar inte behöver göra sig särskilt mycket besvär för att få mig på fall. I verkliga livet krävs därutöver nån slags attraktion (och där är jag tyvärr lite kitslig) för att jag ska göra mer än att ta del i en dräpande tävling om vem som kan producera den mest ekvilibristiska repliken, men i bokens värld faller jag som en fura varje gång.

Min senaste nyförälskelse är Dorothy Sayers skapelse Lord Peter Death Bredon Wimsey (eller Peter Death Job Bredon Wimsey som han heter i boken Mördande reklam). Den rike hobbydetektiven, som atletiskt, humoristiskt och med genomträngande blick talar med bönder på bönders vis och bokstavligen med lärde män på latin. När han är på sitt bästa humör talar han dessutom franska.

Han har litterära förelöpare, förstås. Sherlock Holmes framhålls ständigt, och jag tror inte vi ska räkna bort Somerset Maughams Ashenden heller. Efterföljarna är många. Inte bara Elisabeth George Thomas Lynley – den finns även tydliga spår i Åke Edwardssons gestaltning av Eric Winter. Och glöm för all del inte fotografen Harry Friberg, som paret Trenter skrev om.

Men den parallell som jag tydligast gör är till Sir Percival Blakeney, mer känd under sitt nom de guerre Röda Nejlikan. Den rike gentlemannen som roas av äventyret att rädda oskyldiga aristokratiska liv undan den franska revolutionens terror. Han maskerar denna verksamhet under ett sällsynt drygt yttre, där han låtsas mer bekymrad över sin skomakares yrkesskicklighet eller hur putsad pincenén är, än hur många huvuden som rullat till följd av Madame la Guillotine.

Ack, min förälskelse i Röda Nejlikan uppstod redan i mellanstadieåldern, och inte har den gått över än. Jag antar att det måste ha varit den här filmen (med Anthony Andrews i titelrollen) som inspirerade mig, och fick mig att läsa om böckerna gång på gång (för att inte tala om hur många gånger jag sett filmen). Och min fascination för motståndsrörelser och spionverksamhet har nog delvis samma ursprung.

För att man verkligen ska falla i farstun för de här hjältarna krävs en färgstark kvinnlig motpart som gör att han kommer till sin rätt. (Man skulle kunna tänka sig att den kvinnliga sidekicken erbjuder tillfälle för den kvinnliga läsaren till identifikation, men nej, jag har oftare identifierat mig med de manliga hjältarna, vilket antagligen säger något både om mig, och om ett samhället som lyfter fram manliga dygder till beundran.)

Men låt oss hoppa tillbaks till Lord Peter. Dorothy Sayers låter honom kvickt och elegant lösa upp intrikat komponerade deckarknutar i en rad mysterier som hållit för tidens tand. Oftast med hjälp från den trogne betjänten Bunter, Scotland Yard-kommissarien Parker (som så småningom gifter sig med Wimseys syster) och/eller den till synes harmlösa miss Climpson (lite mer energisk än Christies miss Marple, men med många liknande strängar på lyran). Men det är inte förrän i boken Oskuld och arsenik (vilken underbar titel den fått på svenska, med härlig hänsyftning till Almqvist!!) som det bränner till. Wimsey träffar den för mord anklagade Harriet Vane, blir förälskad, och påbörjar sålunda en fem år lång resa fylld av regelbundet återkommande och avvisade frierier. Wimsey och Vane (som förstås blivit frikänd efter Wimseys ansträngningar) möts igen i boken Drama kring ung dansör, där Harriet får en egen lugn och metodisk, lite butter, men förnuftig röst. När Lord Peter inte heller här lyckas vinna hennes hjärta lämnar Sayers kärlekssagan och skriver sina två bästa deckare (Mördande reklam och De nio målarna) helt utan Vane. Om man läser om (nästan) alla Wimsey-böckerna i rätt ordning och i ett svep som jag sysslat med denna sommar saknar man Harriet något oerhört i de här enastående deckargåtorna. Inte med ett andetag nämns hon, och trots att Lord Peters intelligens briljerar (liksom hans atletiska övningar i Mördande reklam, och oväntade kunskaper om engelska kyrkoringningar i målarna), finns ett tomrum som inte blir fyllt förrän boken Kamratfesten, där Vane och Wimsey slutligen förenas i en obeskrivbar omfamning.

Det som gör kärleksparet Wimsey och Vane så oförglömliga för mig är dialogerna. Wimsey och Vane i Dansören eller Kamratfesten kan jag knappt läsa utan att rodna. Lika laddade och betydelsefulla som Darcy och Elizabeth Bennets dans på Netherfield. Två jämlikas lek med orden. Kamratfesten (som jag lovar att inom kort återkomma till) är bland mycket annat en fantastisk kärlekshistoria.

Det är således min smältande svaghet för kärlekshistorier där svallande och svällande känslor döljs i rapp dialog som gör Stolthet och fördom till min Austenfavorit, och det är också dialogen och samspelet mellan kärleksparet som jag dras till i boken Förvandlingen som jag skrivit om tidigare (och som fler än Klotho faktiskt kan ta och läsa!).

---

En fullständig lista över Dorothy Sayers verk finns här.