Igår fick jag som sagt en bok med lettiska noveller från Titti. Det tycker jag var roligt och intressant av många skäl – mycket på grund av överraskningen och det roliga i att få en oväntad present, av att någon tänkt till lite extra och försökt göra mig glad (tror jag). Men det är också spännande för att jag inte tror att jag nånsin läst nån författare som kommer från Lettland. Det närmsta jag kommit är en tjock bok av en litauisk författare som jag lånade hem från biblioteket förra hösten men aldrig läste, samt Henning Mankells bok Hundarna i Riga. (Jag har dock besökt Riga, om man händelsevis vinner några pluspoäng på det.)
I dessa tider då nationalistiska strömningar löper genom Europa irrar mina tankar vidare och jag undrar om det egentligen spelar nån roll varifrån författarna till de böcker jag läser kommer. Har jag verkligen missat något bara för att jag inte läst lettisk litteratur förut?
För man har ju föreställningar om engelska deckare. Och den stora amerikanska romanen. Och ni vet hur man tänker på franska romaner som böcker med en filosofisk (och lätt dekadent) touch. Hos Hermia pågår en diskussion som delvis berör skillnader mellan svensk och norsk litteratur – som om det är något som är lätt att ringa in.
Jag har de senaste dagarna drumlat fram som en petig besserwisser och kommenterat hos både EnligtO och Lyran när de föreslagit "tyska" böcker som inte alls varit skrivna på tyska (i Lyrans fall böcker av Gitta Sereny – hon skriver på engelska –, och i O:s fall Anne Franks dagbok – skriven på nederländska). Men varför över huvud taget detta fokus på vilket språk en bok är skriven på, så länge den är översatt och vi kan tillgodogöra oss den?
Frågan är ju betydligt större än alla de aktuella inläggen från alla de fina bloggambassadörerna för Bokmässan som just nu inventerar sina kunskaper om tysk litteratur. Det är många som gärna vill, och en del som lägger sig vinn om, och en liten grupp som lyckas läsa litteratur skrivna på andra språk än svenska och engelska. I den eviga jakten på att hinna läsa Alla Världens Bästa Böcker innan man dör är det så klart en god strategi. Vill man veta mer om kulturer och seder, människor från andra tider och andra platser så funkar det också. (Och jag är ju inte på något sätt emot att folk läser böcker från alla världens hörn – tvärtom!)
Men går det att säga att litteratur på ett visst språk är "på ett visst sätt"? Och är det i så fall språket, kulturen eller några tongivna författare som haft turen att bli översatta till ett språk som vi kan läsa som vi då egentligen beskriver?
Om man inte vet varifrån en författare kommer eller vilket språk hen skriver på går det då att avgöra detta (ja, vi förutsätter att orter som Dar es-Salaam och Rio de Janeiro har anonymiserats, och att namn som Françoise och Raskolnikov har försvenskats)? Finns det någon folksjäl som vi kan urskilja? Och är det bra eller dåligt, eller bara ett utslag av den mänskliga hjärnans önskan att kategorisera intrycken för att göra världen begriplig?
Och just nu utmynnar mina tankar i en fundering om hur svensk litteratur "är". Vi som lever här och behärskar svenska och läser massvis med svenska böcker (från alla tider) – kan vi beskriva den svenska litteraturen med några svepande ord? Och hur då i så fall?
18 kommentarer:
Jag tycker absolut att det finns språkliga drag. Eftersom jag favoriserar det engelskspråkiga, så har jag konstaterat att engelskor skriver ofta roligt, och med ett intryck av lätthet.
Amerikaner har ett flyt, ett driv.
Jag har klart svårare att ta till mig böcker från andra språkområden, det finns alltid en tröskel.
Nu måste jag jobba, men jag ska fundera mer på detta och återkomma.
Såklart att jag försökte göra dig glad. Inte skulle jag väl för mitt liv välja en bok som jag trodde skulle göra dig ledsen. ;-)
Snow: Du är så välkommen tillbaka.
Jag tycker ju också att det finns mycket man känner igen, men en fråga är hur mycket man styrs av att man "vet" vem som skrivit...
Titti: Nej, inte trodde jag att du ville göra mig ledsen. Men kanske retas eller utmana mig eller vidga mina vyer eller nåt ;-)
Det är som religioner.
Det är större skillnad mellan författare och litteraturer inom ett land än mellan böcker från olika språkområden.
Ändå finns det saker i en kinesisk roman från 30-talet som du inte hittar i andra länders romaner från 30-talet.
Skandinaviska arbetarromaner är olika tyska och franska och ryska sådana.
Modernistiska skandinaviska romaner - not so much.
Skillnaderna är svårare att se i samtida litteratur. Delvis därför att det som blir mest översatt och läst från mindre länder ofta är det som påminner om annat som vi läser.
Eller uppfyller våra förväntningar om hur landets litteratur ska vara.
Tack Petter. Nu behöver vi antagligen inte fundera mer över frågan.
Men humorn är ett sånt där svårfångat fenomen, som jag ofta inte förstår nyanserna av i böcker från språkområden jag är obekant med.
Ämnen däremot är inga problem.
Sen kan jag också i finsk, isländsk, kanadensisk, och för den delen shetländsk (Ann Cleeves) känna igen det norrländska sinnelaget. Det känns hemma, jag förstår det.
Dessutom, många författare skriver ju in ett landskap i sina böcker. Det kan handla om berg, floder/vatten, mörker/årstider, whatever... som gör det till specifikt för det geografiska området. Det är inte utbytbart.
Jag har många tankar om det här! Jag försöker att inte vara för snabb med att kategorisera utifrån nationalkaraktärer, för varje författare har förhoppningsvis hittat sitt eget språk. Men helt kan man ju inte bortse från vilket land någon kommer från; man blir påverkad av språkmelodin, satsmelodin, grammatiken, de visor man sjungit som barn och namn på smörpaketen man kan köpa i affärerna. Grammatiken! Just ikväll på min lektion i ryska (översättning av skönlitterära texter till svenska) blev det diskussion om att ryska substantiv saknar definition av en/ett eller den/det redan vid översättning av novellens titel. Därtill en diskussion om att det finns färre former för förfluten tid än i svenskan, men fler och oftare använda former av particip. Så många språkliga skillnader som inte bara blir en stötesten för översättaren, utan också säkerligen formar författarens ursprungliga tankar!
Det är därför jag envisas med att läsa på originalspråk så mycket som möjligt. Kanske beror det på min egen bristande kunskap att jag tycker att böcker på tyska ofta har ett klart och precist språk, kanske är det verkligen så.
Frågan är intressant. Jag läser helst på originalspråk (på de få stackars språk jag nu behärskar)- mest för att jag vill känna närvaron av det främmande språket och vara så nära berättelsen som möjligt. Snowflake skrev om humor- det heter ju att varje land har sitt skratt- det tycker jag stämmer. Det är möjligt att våra nationalkaraktärer (jag gillar egentligen inte ordet) mer och mer slätas ut på grund av att världen blir mer och mer internationaliserad- men det finns skillnader i seder och bruk, det finns något där i rötterna som ger den där spännande kryddan- differensen. Vive la difference. JennyB:s inlägg är intressant- språkets olika byggstenar har säkert betydelse för hur berättelsen gestaltas. Hur används språket - verben, substantiven etc. Svenskan är ett mycket ordfattigt språk- engelskan är mycket ordrik- det måste bli skillnader i framställningen- och svårigheter med att översätta och få fram "rätt nyans". ja, nu brer jag ut mig och jag bladdrar på- men den här debatten är mycket intressant (som sagt).
Jag tänker på en sak till: styrelseskicket. Eller rättare sagt, att ha levat i en diktatur. Det gör språket till ett annat, försiktigare. Man lindar in, antyder, använder symboler och bilder, olika lager. Ämnena väljs kanske utifrån sin ofarlighet? Eller om författaren är både modig och kritisk så blir det något annat.
Och en sak till: folkslag med starka muntliga traditioner påverkas (förhoppningsvis) av dem. Om de kan undvika att tvingas in i fållan av hur litteratur ska se ut. Nu tänker jag främst på nordamerikanska indianer (mer specifikt Sherman Alexie) men det gäller säkert samer och alla möjliga andra ursprungsspråk- och kulturer.
Jag tror att för en författare att finna sin egen röst så ingår även att ha med sig sitt ursprung. Känna sitt ursprung, välja det man vill ha med sig och förkasta det man inte vill ha.
Vilken fin diskussion ni har hållit igång här medan jag har jobbat och slitit hela dagen med att skriva en outline till en bok. Spännande tankar har ni i alla fall, och jag kan på många sätt känna igen vad jag själv tänker. Men några frågor tillbaks till er, då:
Snow: Du är alltså i själva verket inne på montesquieusk klimatlära när du diskuterar hur geografin påverkar litteraturen! Är det snarare omgivningen än språket som skapar en viss karaktär hos litteraturen i ett språkområde?
JennyB: Men är det inte i själva verket likheter i kultur och tänkande du beskriver? Det behöver ju inte vara svårare att översätta innehåll, mening och ton bara för att två språk inte har samma syntaktiska eller grammatiska struktur. Eller tänker du rentav att det är språkets uttrycksmöjligheter som är det som ger karaktären i ett språk?
Och originalspråk kan man ju för all del läsa på, om man behärskar det, men för de flesta människor innebär det ju att det blir många språkområden som man inte alls läser om man vill läsa allt på originalspråk.
Ingrid: Jag håller med både dig och Snow om humorn, men det där med att svenskan är ett ordfattigt språk är i stort sett en myt, som jag dessvärre inte kan låta stå okommenterad ;-)
Jag kan på min höjd sträcka mig till att engelskan har betydligt större dokumentation av sitt ordförråd (i form av en längre tradition av ordböcker, och att man därmed har fler äldre former bevarade), men det finns inga skillnader storleken i ordförråd hos en vanlig engelsktalande och en vanlig svensktalande. I praktiken betyder det mer dokumenterade ordförrådet alltså ingenting. Dessutom finns det inget naturligt språk i världen som inte kan skapa möjlighet att uttrycka det som behövs i fall det är nödvändigt. Fattiga språk finns i den bemärkelsen inte.
Snow: Här tycker jag du kommer åt något viktigt. Det som vi ser som "karaktäristiskt för ett visst språk" är kanske just detta: särskilda tankemönster, sätt att behandla ett visst ämne, typiska sätt att angripa eller utöva en genre. Det känns som om det här handlar mest om kulturens/kontextens/omgivningens traditioner.
Det sista du kommer in på – författarnas röst blir ju intressant också om man tänker på hur författare från _olika_ områden liknar varandra, trots att de vuxit upp under olika förutsättningar.
Jag tror att språkets byggstenar (glosor och grammatik) påverkar hur man tänker och berättar, framför allt vad gäller tonen och stämningen i berättelsen. En mening som var kort men innehållsrik på ett språk kan behöva skrivas med många fler och klumpigare ord på ett annat språk. Då kan man lättare beskriva den händelsen kort och snabbt, i förbigående, i det första språket, medan det i det andra språket alltid blir en större affär.
Tro mig, jag läser böcker från så många olika språkområden som möjligt - lettiska författare vore otroligt intressant! Men kan jag språket någorlunda bra vill jag försöka på originalspråket. Jag känner stor respekt och tacksamhet mot översättare, men kan jag språket själv sitter jag bara och funderar på hur meningen lät i original.
Olika förutsättningar kan ju vara lika på andra sätt. Igen då, det norrländska, som jag ser som att det har med att göra med:
1) årstider/klimat En lång kolsvart och kall vinter påverkar psyket och mentaliteten. En kort intensiv och dygnet runt-ljus sommar också.
Och därmed (ofta) språket och ämnena.
2) centrum/periferi/makt Man befinner sig långt bort från där det händer och bestäms, på gott och ont. Man är inte nån som räknas.
Härifrån kan jag personligen dra det vidare till att jag ofta gillar även annan litteratur skriven ur underdog-perspektiv, det kan vara etniskt, sexuellt, socioekonomiskt, whatever. Alla som inte räknas.
Montesquieu har jag lyckats undvika. :-)
Som vanligt tänker jag inte färdigt innan jag skriver (då skulle det inte komma många ord) men jag räknar med att det är tillåtet här.
Det där med inga skillnader i antal ord mellan engelsktalande och svensktalande var intressant, var kommer det ifrån?
Snow: Montesquieu är ju han med klimatläran från 1700-talet (tidigt 1800-tal?) som menade att folk påverkades av klimatet. Det finns en ganska tydlig nord-syd-tanke hos honom (typ att kylan gör att europeer tänker bra, och att värmen gör att man tänker dåligt, och därför har de inte kommit lika långt i utvecklingen i t ex Afrika). Hans tankar finns ju även i den tidens nationalistiska strömningar, t ex hos Herder (som just diskuterade det där med "folksjälen", som jag använde i min rubrik).
Men jag är helt med på att vi påverkas av omgivningen - både den fysiska och den psykiska (dvs alltifrån om vi är uppvuxen i en stor familj, har fått gå på internatskolor eller lever i ett odemokratiskt samhälle), och att det här återspeglas i det sätt vi uttrycker oss. Men sen funderar jag just nu (med anledning av det du skriver) på om det är så att vi känner igen författare från ett visst språkområde på grund av att de här faktorerna är inherenta, eller om det är så att författarna omedvetet har påverkats av, eller medvetet vill identifiera sig med andra författare inom samma språk. För den typen av litteratur vi läser blir en slags modell när vi skriver själva. (Alltså enligt linjen att om du har läst en massa tidningsartiklar så är du bättre på att skriva en text som ser ut som en typisk tidningsartikel, än om du aldrig har läst en tidningsartikel i hela ditt liv)...
Man får absolut hålla på att tänka innan man skriver i mitt kommentarsfält (jag gör samma sak). Just här försöker jag förstå hur du (och Jenny och Ingrid) tänker, samtidigt som jag funderar över vad jag håller med om och vad jag själv tycker. Och tror. Och funderar över... Äsch...
Tanken om att engelskan är ett rikare språk än svenskan är ett sånt där rött skynke för mig. Jag ska ta och utveckla precis hur språkvetenskapen ser på den saken, nyanserat och med exempel vid ett senare tillfälle, okej? Men om vi i korthet bortser från att de ordbildningsstrukturerna ser olika ut på svenska och engelska (t ex att engelskan säger "the book" = 2 ord, medan svenskan säger "boken" = 1 ord, vilket innebär att engelskan vinner poäng direkt, eller att svenskan har möjlighet att bilda ett oändligt antal sammansättningar, som lexikonskrivarna har valt att _inte_ ta med i lexikonen, vilket gör att svenskan verkar mer ordfattigt än det är), så har svensktalande och engelsktalande inte väsenskilt olika hjärnor. Det betyder att de har möjlighet att lära sig ungefär lika många ord under sin livstid, och att använda ungefär lika många ord när de talar och skriver. En enskild normalsvensktalare, eller enskild normalengelsktalare har alltså inte på något sätt olika stora ordförråd.
Vad bra att du tar upp att ett normalt svenskt ordförråd inte är mindre än ett normalt engelskt ordförråd! Jag har engelska kollegor som skryter om hur Shakespeare och andra lade grunden till deras vackra, ordrika språk när jag själv aldrig hört dem tala mycket mer än pidginengelska.
Jag tänkte förtydliga en sak jag sade om hur ens språk formas, vad gäller vilka ramsor och sånger man har hört. Om man hört en speciell ordföljd i t.ex en barnvisa så skapar man en stämning (som man antingen kan spela på eller bryta mot) om man använder den i sitt språk. Fler svenska än spanska författare kommer nog att använda uttryck som "spring i benen". I en översättning kommer kanske det att låta konstigt. Möjligtvis kommer olika översättare att välja olika översättningar; mer poetiska, exakta, personliga eller helt annorlunda. Så på det sättet blir ju inte likheten så stor mellan författare med samma språk, ändå... Ja, det här blev inget argument åt ena eller andra hållet, bara en utvikning.
Jag menar inte alls (á la M:s klimatlära) att nord= intelligentare och bättre, snarare handlar det om ett mindervärdeskomplex. Att man vet att man är lite off, att man inte riktigt räknas.
Att de som räknas befinner sig nån annanstans.
Intressant diskussion det här, fast jag är inte helt säker på att jag hänger med riktigt. Det kan bero på gårdagens resa och sena kväll vilket lätt till en lite för trött hjärna som nästan pratat danska o norska efter tätt nordiskt umgänge i ett ryskt språkområde, eller på att jag helt enkelt inte riktigt förstår. Kommentaren som kommer nu kan alltså vara lite "fel", alternativt att ngn redan skrivit detsamma utan att jag tagit in det.
Det allra allra mesta, nästan allt, jag läser läser jag i översättning. Skillnaden i romaner mellan författare fr olika länder i världen tänker jag är kulturella skillnader snarare än språkliga skillnader (men med språket uttrycker vi väl vår kultur?). Så när svenska ord sätts på romaner skrivna på andra språk försvenskas litteraturen, inte för att språket är svenska men för att språket i sig självt speglar det kulturella.
Tänker på japanska Murakami som tolkas olika beroende på vilket språk han översatts till. De översättande länderna tolkar på olika sätt, utifrån sin referensram.
Och så tänker jag på att litteratur skriven på spanska ser ju olika ut också om den är fr Spanien el t ex Chile.
En annan sak jag tänkte på för ett tag sedan var om det är så att i en alltmer globaliserad värld litteraturen (och kanske andra kulturella uttryck) blir mer lika. Att kulturella skillnader (som jag absolut tror syns i litteraturen, och då även i översättningar) tunnas ut.
Hej hörni. Jag har inte övergett den här diskussionen, jag har bara jobbat och tagit hand om kräkande barn några dagar. Jag återkommer.
Nu vill jag först be om ursäkt för spamningen, men eftersom jag precis haft en fin eftermiddag med några tjeckiska författare som utvecklade sig om just den tjeckiska litteraturen vill jag nämna det här: http://kulturdelen.blogspot.com/2010/11/michal-ajvaz-och-jaroslav-rudis.html
Skicka en kommentar