Varför 4-åringar har gråhåriga mammor

Vi läste boken Varför prinsar och prinsessor inte har krona på huvudet skriven av den norska prinsessan Märtha Louise. Det gav upphov till följande ordväxling:

Mamman: Vet du att den här boken faktiskt har skrivits av en riktig prinsessa. Hon heter Märtha Louise och bor i Norge. Det är ett annat land, som ligger bredvid Sverige.
Dottern (förvånat): Finns det prinsessor nu också?*
Mamman: Ja, visst finns det det.
Dottern: Varför då?
Mamman: Ja, det finns det faktiskt dom som undrar.
Dottern: Undrar du det mamma?
Mamman: Ja, ibland.
Dottern: Undrar du det just nu mamma?
Mamman: – – – /ja, här minns jag inte riktigt vad jag svarade, men nån barnanpassad variant av Cecilia Åses bok om den svenska monarkin. Sen läste vi sagan./

Själva boken ska jag skriva om nån annan gång. Det korta omdömet lyder att den är bättre än man kan tro, men ni behöver inte springa benen av er för att få tag i den. Får ni en dotter nån gång är det förresten sannolikt att hon får den i present av nån äldre släkting som har köpt den på en bokrea (får ni en son kanske ni dock behöver köpa den själva). Utan barn behöver ni den knappast; då kan ni traggla på med Anna Karenina, eller vad ni nu har för tegelstenar från Waterloo i bokhyllan.


*Det är inte lätt att förstå det där; troll finns ju till exempel inte. Nuförtiden. Någon unge på dotterns dagis har visst hittat trollben i skogen, har jag hört. Det är nog med troll ungefär som dinosaurier. 

Februaripoesi

Jag längtar verkligen efter Pamela Jaskoviaks nya diktsamling. (Och det är inte ofta jag längtar efter diktsamlingar, det är det inte. Och det är mycket sällan jag bloggar om böcker som jag längtar efter. Så jag hoppas ni förstår signifikansen hos det här inlägget.)

Hoppas nu bara Regnet och gräset är lika bra som den här recensionen.

En bok som skulle ha kunnat men inte förmådde

Jag har ju varit alldeles begeistrad över min Elin Wägner-läsning så fort jag nämnt den här på bloggen. Jag underhåller till och med nån slags föreställning att jag ska läsa alla hennes böcker. Det kommer bli svårt, för det folkbibliotek som jag frekventerar har inte alla böckerna, och jag hör till de biblioteksbesökare som ytterst sällan får för mig att beställa biblioteksböcker (man måste nämligen komma dit och hämta dem inom en mycket snålt tilltagen tid, och tidspassning och jag hör inte ihop. Dessutom händer det ofta att man måste stå i en lång kö för att beställa böcker, men jag ska låta det vara osagt om jag behöver det i det här fallet; det kan hända att biblioteket i fråga har utvecklat en nättjänst för bokbeställning. Jag har inte kollat.)

I alla fall. Min Wägnerläsning begränsas för tillfället av bibliotekets urval av böcker, och den Wägnerbok jag fick med mig hem häromsistens (för nästan fyra månader sedan, och ja, jag har böter att betala på den) var boken De fem pärlorna. Vi kan ju säga så här att jag inte tycker att det här är en Wägner-bok man ska börja med. Det är till och med möjligt att det här är den sista Wägner-bok man ska välja att läsa, kanske ska man till och med hoppa över den. Denna rekommendation baserar jag nu inte bara på mina egna upplevelser, utan på vad jag läst om bokens mottagande. Enligt Wägner-artikeln på wikipedia blev den till exempel ingen försäljningssuccé.

Vad handlar den då om, denna bok som inte är så bra? Den kom ut 1927 och skulle kunna vara en ganska spännande roman om kärlek och motståndsrörelser, i ett fiktivt land i det tyskspråkiga Mellankrigseuropa (jag är ju svag för motståndsrörelser, spioner och mellankrigstiden, så det här borde vara en bok för mig). Hit kommer en ung idealistisk amerikanska, som romanen igenom kallas för Credo (eftersom hon börjar var och varannan mening med "jag tror"). Hon ska arbeta för Europas uppbyggnad efter första världskriget. Hon blir sekreterare för en man som omväxlande kallas riksföreståndaren och översten, ibland även generalen och kungen. Han är ett avsatt och landsförvisat statshuvud för landet Vinland. Oftast befinner han sig i grannlandet Treves och smider planer mot Cark, mannen som nu styr Vinland.

Om jag förstått saken rätt är denna bok Wägners bidrag till diskussionen om vilket land Pfalz-regionen skulle tillhöra – Tyskland eller Frankrike. Bokens tillkomst föregicks av en rundresa i Ruhr-området, och är menat som ett inlägg i fredsdebatten. Nå, såna här underliggande syften brukar man inte behöva bry sig om i fall det i övrigt är en bra bok, men det här är faktiskt en alldeles ovanligt rörig bok – inte bara för att alla personer ständigt benämns med ett otal tillnamn (det finns prinsar som är prinsar, och prinsar som är hotellägare, det finns prinsessor och grevinnor och drottningar, och ibland är dessa tillnamn endast menade i överförd bemärkelse; jag blir mer och mer förvirrad ju längre berättelsen fortgår). Där jag tidigare fascinerats av Wägners rappa (och roliga) stil, finner jag här en fragmentarisk berättelse, som saknar driv, och faktiskt innehåller en hel del överspänd och romantisk smörja. Den unga flickan Credo blir ju förstås förälskad i den kvinnotjusande riksföreståndaren – en kärlek som blir besvarad, och leder till en kort men intensiv kärlekshistoria. Fast han är förstås redan gift, den 54-årige översten. Och det finns gott om försmådda älskarinnor både här och där, som komplicerar historien.

Boken innehåller en hel del episoder som skulle kunna ha varit väldigt spännande. Förklädda kurirer som skickas hit och dit. Gendarmer som ska luras undan, och rika män som spelar dubbelspel. Mordförsök och silverskatter. Fostlandskärlek och soldater som heroiskt offrar sitt liv för fel sak. Hemliga brev, och folk som ger igen för gammal ost i stället för att tänka på rikets bästa. Och så finns den där naiva och troskyldiga kärleken som unga Credo känner, och använder för att övertyga översten att mot bättre vetande spara ärkefienden Carks liv. Denna ädelmodiga handling leder till att Cark i stället lyckas med sitt mordförsök på översten. Trots allt detta blir boken aldrig så spännande som den skulle kunnat bli. Jag skulle i vanliga fall förklara det med tidens tand, och dagens actionförstörda läsare och yadayada, men eftersom jag vet vad Wägner har presterat tidigare, så blir jag bara besviken, och har ingen lust att försvara den här boken.

Jag säger helt enkelt: Undvik De fem pärlorna, om det så är den enda Wägnerbok ditt bibliotek förmår uppbåda. Skaffa Norrtullsligan eller Pennskaftet, och glöm inte bort Åsa-Hanna, som även om den också har lätt överspända religiösa drag är nästan lika storslagen som Lagerlöfs epos om Charlotte Löwensköld. Själv ska jag göra mitt bästa för att få tag i Väckarklockan och Kvarteret Oron.

En av de där kartbilderna jag visade härom dagen kommer förresten från den här boken, och det tror jag inte nån gissade!

Lite som du

En del bokälskare gör det i sängen.

Andra gör det var som helst.

Den här och alla andra böcker

Varför ser alla böcker så bra ut innan man börjar läsa dem?

Ett eget land

Det är nåt visst med böcker med kartor i. De ska helst vara placerade längst fram i boken (det är nämligen mycket irriterande att ha läst en hel bok och i huvudet skapat sig en bild av var alla främmande städer, berg, floder och slättland ligger i förhållande till varandra, och så när hela berättelsen är slut upptäcka en tafflig och oproportionelig karta där allt ligger på fel ställe), och så att säga både tala om för läsaren att det är en fiktiv värld som beskrivs, men samtidigt även säga att denna värld så gott som finns på riktigt – det finns till och med en karta över den.

De här åtta kartbilderna lyckades jag hitta vid en snabb rundtur i mitt hem. Kan ni identifiera dem alla?

(Det går att klicka på bilderna, så blir de lite större.)

Om böcker som jag hunnit läsa

Snygger, Snäller och Dummer

Vi läser mycket folksagor hemma nuförtiden. Tidigare har det mest handlat om rikt illustrerade och ofta mycket förkortade versioner, men nu är det the real thing. Styvsystrar som skär av sig hälarna. Elaka drottningar som förgiftar sina konkurrenter och gläds när de faller döda ner. Häxor som kastas in i heta ugnar och dör. Barn som sätts ut i skogen för att svälta ihjäl. Andra barn som förvandlas till rådjur för att sedan jagas. Ja, listan blir bara längre och längre, ju mer vi utforskar bröderna Grymms sagosamlingar.

Det mest påfallande är dock hur många flickor det är som är vackra, och när kungen eller en prins får se de vackra flickorna så vill de genast gifta sig. Om vi för ett ögonblick försöker låta bli att irritera oss på det till synes i självklara att alla dessa flickor genast vill gifta sig med kungasönerna, kan vi i stället fundera över hur dumma de där karlarna är egentligen. Ta prinsen i Snövit, till exempel. Han ser alltså Snövit i sin glaskista (hon är i själva verket skendöd, men prinsen tror ju att hon är stendöd) och blir så förälskad att han vill släpa med sig den döda tjejen till sitt slott, så att han kan titta på henne. (Det är ju i och för sig tur i oturen att han får för sig en sån sak, eftersom själva rubbandet av kistan får den förgiftade äppelbiten att lossna ur Snövits hals, och hon blir levande igen.) Vad har han tänkt göra sen? Tänk om han i framtiden träffar en levande flicka att gifta sig med – ska hon då bara acceptera hans nekrofila drag och tacka ja till frieriet? Eller har han på allvar tänkt att sitta där i slottet och stirra på en död, men vacker flicka resten av sitt liv? (Ja, i så fall är det ju inte mindre än en evolutionär fördel att hans gren av ätten dör ut.)

Sen har vi prinsen i Törnrosa. Han tar sig (äventyrslystet och förutsättningslöst får man förmoda) genom en törnroshäck som bestått i 100 år, och sedan genom ett dammigt slott, fullt av sovande människor. Det borde ju funnits några snygga kökspigor och slumrande hovdamer som kunde locka honom, men inte – han stövlar rätt upp i det högsta tornet där han hittar en 115-årig tjej som sussar så sött, och utan att ens reflektera över ålderskillnaden (vilket i och för sig är positivt) kysser han henne. Jag undrar om vi faktiskt inte har passerat gränsen för otillbörligt utnyttjande här – eller ska prinsar i allmänhet förutsätta att flickor vill bli kyssta av okända män när de tar sin skönhetssömn? Jag undrar också hur chockad han egentligen blev när hon vaknade; det kan han väl knappast ha räknat med!

Dummast av alla tycker jag dock prinsen i Askungen är. Han dansar med den vackra Askungen inte mindre än tre kvällar i rad. Han vägrar förstå den talande vinken att hon varje kväll springer ifrån honom, och stryker i stället beck på slottstrappan för att försöka fånga henne. Men allt han lyckas få tag i är en vacker liten sko. Dagen efter åker han land och rike runt och provar denna sko på alla flickor han träffar. Han noterar över huvud taget inte själv när en del flickor hugger av sig hälar och tår för att kunna trycka in sina feta tassar i skon, utan det måste han bli uppmärksammad på av några kvittrande duvor. Hela skoprovningen är sannerligen ett mysterium: Om han har dansat med en jänta tre kvällar så borde han väl känna igen henne utan att behöva besvära sig med att prova skor? Och om han inte känner igen henne (för Askungen är ju trots allt rätt smutsig och har inte alls så vackra klänningar på sig till vardags) så kanske han kan se om hon kommer ihåg vad de pratade om, till exempel. För vilken man vill gifta sig med en kvinna som han varken orkat se på eller talat med under tre hela kvällar?

Ja, det här är bara en del av alla de funderingar som sagoläsandet genererar hos mig. Faktum är att jag lite bättre fördrar alla historier om vargar som slukar barn och killingar hela och sedan blir uppsprättade och ihopsydda utan att dö förrän de själva går och trillar ner i brunnen. Just nu tvekar jag inför att läsa om en av mina gamla älsklingssagor – Prins Hatt under jorden. När jag var liten var jag alltid lite förälskad i den där Prins Hatt. Och ingen ska i alla fall komma och säga att det berodde på hans utseende, för enligt sagan fick inte ens hans fru se honom i dagsljus på flera år.

Min irritation över det osannolika med alla dessa prinsar som på ett ögonblick förälskar sig i vackra flickor – levande eller till synes döda –  minskar dock något när jag av en händelse lyssnar till ett intressant program från Vetandets värld (17 jan 2011). Programmet handlar om hur vi oftare litar på vackra människor. Vi tillskriver dem goda egenskaper, och röstar till exempel oftare på vackra politiker. Socialpsykologer har dessutom funnit att vi är trevligare mot vackra människor. Och – att vackra människor dessutom är duktigare och snällare än andra människor. Det sista tolkas som en effekt av att vackra människor genom hela livet blivit positivt bemötta av omgivningen.

Man kommer till och med in på hur bokomslag lockar till läsning (!), och fastslår givetvis under programmets gång att ens omdöme kan förändras när man lär känna någon. Eller läser en bok och upptäcker att den inte alls är så bra som man trodde.

Programmet är värt sin lyssning inte minst för att den tar sin utgångspunkt i hur Edmund litar på Vita Häxan i Narniaböckerna.

I kväll ska jag läsa Pomperipossa och beklaga den stackars häxan. Tänk om hon varit lite vackrare – då hade folk kanske varit snälla mot henne, och hon hade inte behövt utvecklas till en elak trollpacka som förvandlade barn till gäss för att sedan äta upp dem.

Om alla dessa läsfrånvända vardagsbestyr

Vi har städat lite grann härhemma idag. Sett till att bokhögarna i biblioteket som sig bör reser sig högre än tvätthögarna. Skrivit in lästa böcker med tillhörande betyg i min lilla svarta bok, så att de sedan kan sorteras in i bokhyllorna. Slängt tulpanerna i vasen på köksbordet, eftersom jag nu på lördan för första gången den här veckan hade tid att lyfta blicken ur en bok under så lång stund att jag upptäckte hur de slokade. Passat på att flytta runt bokhögarna på köksbänken för att komma åt att torka bort alla brödsmulor. Hjälpt dottern att stoppa in bilderböckerna i bokhyllan för en stund så att vi kunde byta duk på soffbordet. Ja, ni vet sånt där som alla människor gör på lördagseftermiddagarna.

När jag kom upp till sovrummet var det dags att byta lakan. Det innebär ju att man står inför det där gamla vanliga problemet var man ska göra av alla böckerna som man har i sängen medan man bäddar om. Jag är alltid mest rädd för att jag ska råka slå ihop böckerna utan att vika hundöron eller stoppa in en socke som bokmärke. (Jag är fullt medveten om att inte alla har det här problemet; för en del är det ju hur lätt som helst att hålla s 217, s 38, s 454 och s 5 i minnet hur länge som helst, men jag hör till de bokläsare som alltid blandar ihop vilken sida som hör till vilken halvläst bok.)

Sen var det badrummet. När jag läser i badkaret och har blivit russinskrynklig och börjat hacka tänder i det kallnade vattnet och insett att det nog är dags att tvätta håret, torka mig och gå till sängs med en god bok – ja, då kastar jag alltid – och oftare än man kan tro med en välriktad knyck – mina böcker i tvättkorgen, för att de inte ska drabbas av vattenskador medan jag duschar. Ofta glömmer jag ju sedan bort dem, tills det som idag är dags att sortera tvätten. Och det blir som det brukar. En hög med mörk tvätt i 60 grader. En ylletvätt. En hög med pocketdeckare. En hög med vittvätt. En hög med pretentiösa prisvinnare. En hög med smutsiga vantar. Och till sist de där överblivna, utramlade sidorna som man blir glad att man hittar så att man äntligen kan få reda på vilka kärlekspar som fick varandra, och vilka som levde olyckliga i alla sina dagar.

Nu ska jag sätta mig och antingen fortsätta läsa lite på sidan 36 eller på sidan 458. Jag minns inte riktigt hur det var i den här boken.

Hur gick eran lördagsstädning?

Denna eviga och evinnerliga fråga

Varför gör filmskapare livet så svårt för sig genom att förutsätta att originalförfattaren har fått allting om bakfoten? 

s 40 i Engleby av Sebastian Faulks

En bra bok för en Torsdag

Jag vet inte riktigt hur mycket tid jag har tillbringat i mitt liv med att göra olika dramaövningar, men en del timmar är det. En improvisationsövning som jag då och då varit med om går ut på att bejaka de andra skådespelarnas infall och idéer – att gå med i stället för att gå emot. Om en medspelare föreslår att vi i improvisationen driver bageri, bordell eller bara är busschaufförer i Borås så ropa ja! och spela med. Det är en förvånansvärt givande strategi, som tillämpas alldeles för sällan i verkliga livet. I det liv vi sägs leva på riktigt har folk alltid sura motförslag och negativa invändningar så fort någon försöker vara det minsta innovativ.

Det här var en inledning som ska mjuka upp er lite inför Jasper Ffordes bok Lost in a good book. Den är nämligen så där härligt absurdistisk att jag tror att man bara kan uppskatta den till fullo om man har ett öppet och tillåtande sinne, och säjer ja till alla vansinnigheter som författaren föreslår.

Lost in a good book är andra boken om hjältinnan Thursday Next. Hon dyker första gången upp i boken The Jane Eyre Affair (Var är Jane Eyre på svenska), som jag blev överförtjust i när jag läste den för ett drygt år sedan. Thursday lever i en kontrafaktiskt värld, så som den kunde gestaltat sig om Krimkriget fortfarande pågick, om England invaderats av Tyskland under andra världskriget, om zeppelinare användes som fortskaffningsmedel, om Wales var en självständig, socialistisk republik, om ost var en eftertraktad smuggelvara, om dronter, neanderthalare och mammutar hade återuppstått (genom kloning?) och om litteraturen var så viktig att det behövdes specialrotlar inom polisen för att ta hålla ordning på alla förfalskningar som var i omlopp.

Det är även en värld där tidsresor är möjliga, vilket medför att det yttersta hotet inte är att döda någon, utan att se till att han eller hon aldrig har blivit född. Thursdays far har till exempel straffats på det sättet. Han var en tidsvakt som misskötte sig, och har nu officiellt raderats ur alla register, genom att tidspolisen helt enkelt ändrat om händelserna så att han aldrig blivit född. Thursdays far flyr dock tidspolisen genom att resa kors och tvärs i tid och rum, och dyker upp hemma hos Thursday (eller hennes mamma) med oviss regelbundenhet. Det var förresten han som en gång tog med sig 18 Shakespeare-pjäser tillbaks till 1500-talet. I nutid har de hunnit bli 32 stycken (eller 33, eftersom Thursday lyckas hitta en förlorad pjäs i boken), och i det här citatet diskuterar Thursday och hennes far hur det kan ha gått till.

Jag bidrog ju med ett annat citat för några veckor sedan, när jag var mitt uppe i läsningen av boken. Här har Thursday hoppat in i Austen-boken Sense and sensibility och diskuterar fördelen med böcker som är skrivna i tredje person. Diskussionspartnern är ingen mindre än Marianne Dashwood, som förklarar att den stora fördelen med tredje persons-berättandet är att bokens karaktärer kan göra vad de vill när de inte nämns i boken. (I en berättelse i första person förändras ju hela historien om berättarjaget löper amok.)

Ja, jag vet inte om ni börjar förstå det här nu, men det är alltså en bok där litteraturen bokstavligt talat är levande. Thursday håller på att lära sig att hoppa in och ut ur böcker, vilket även för läsaren innebär en härlig exposé genom världslitteraturen. Hennes mentor är ingen mindre än den försmådda ungmön Miss Havisham från Dickens Great Expectations. Och när Thursday ställs inför rätta (för att ha ändrat slutet i Jane Eyre – något som inträffar i slutet av första boken), så sker det givetvis i domstolen från Kafkas Processen.

Något som blir uppenbart i den här boken är att inte bara levande människor kan dras in i böcker – romankaraktärer kan även slippa ut och leva i vår värld. Det är särskilt vanligt att obetydliga bipersoner,  får för sig såna idéer. (Det presenteras även ett intressant utbytesprogram, där bokkaraktärer får möjlighet att se sig om i världen genom att byta plats med varandra. Om du har läst böcker där en person verkar vara till förvillning lik någon i en annan (dussindeckare? chiclittbok?) så kan det vara detta du råkat ut för.)

Jag ska inte säga så mycket mer om den här boken, även om det finns många ord jag skulle kunna använda. Det här är en bok man antingen älskar, eller tycker är alldeles för konstig. Den har sina skönhetsfläckar och lite förfuskat skrivna partier, och man inser framför allt att man missar mycket om man inte kan sin (engelska) litteraturhistoria på fingrar, tår, näsvingar och örsnibbar. Men accepterar man att detta är en hjältesaga, med ärkefiender och superskurkar, och går man med öppet sinne in i boksidorna och utbrister "ja, men det här var ju för roligt!" – ja, då har läsningen av den här boken alla förutsättningar för att bli en trevlig dockskåpslek med favoritkaraktärer från litteraturens alla hörn.

Om det jag skrivit ovan inte är tillräckligt för att du, läsare och litteraturnörd, ska kasta dig in på nätbokhandeln och beställa boken, så nämner jag bara så här på slutet ett gigantiskt bibliotek där världens alla böcker finns samlade. Och där Chesire-katten är huvudbibliotekarie.

Bokstävlarna läste första delen eftersom jag var så entusiastisk över den. Marias bokliv har hunnit ända till del fyra (Something rotten, som så klart handlar om Hamlet), och är fortfarande entusiastisk. Och jag är så entusiastisk att jag numera har alla fem böckerna i serien hemma. Jag kommer fortsätta att ta mig igenom dem med mycket nöje. Men det ska vara när rätt anda faller på.

De lyckliga tu

Men vem blev då min 44 444:e bloggbesökare? Jo, inte mindre än två stycken har skickat in bildbevis på sin visit i form av en skärmdump. Det låter lite konstigt, men jag antar att det beror på att blogger uppdaterar räkneverket med vissa specifika tidsintervaller (kanske en gång varje eller varannan minut). På så sätt kan flera besökare se samma antal sidvisningar. Resultatet av detta är i alla fall att både Titti och Eli kommer föräras varsin bok som jag inte behöver längre. Stort grattis! Nu måste jag dock fundera över vilka böcker jag inte tycker är bra och vill bli av med och som kan passa er. Jag skulle ju trots allt vilja att ni fick böcker ni kunde uppskatta.

Jag vill även passa på att flagga för att när bloggen närmar sig 88 888 så kommer jag att utlysa en tävling om vilken bloggläsare som är mest lik Ulla-Bella i Solstollarna.

(Inom parentes måste jag också uttrycka hur glad (!!!!!) jag är över att ha så många besökare på bloggen. Otroligt är vad det är. Statistiken visar att en del dessutom återkommer, vilket är ännu svårare att förstå. Så, välkommen igen, du förbi-ilande läsare! Och betänk att det kan bli du som lämnar den 5555:e kommentaren, även om det är mest troligt att det blir jag själv.) 

Om böcker som alla andra utom jag har hunnit läsa

Bokstävlarna förutspådde att jag skulle klaga på att alla bokbloggare läser och skriver om John Ajvide Lindqvists nya bok. Så nu gör jag det.

Och med anledning av att till och med Lisa på Tinyfeist har brutit sin bloggtystnad för att skriva om en annan bok som alla har läst utom jag, så spelar jag med andan i halsen, med skoskav och långt efter alla andra, denna låt för er:



Själva rubriken har En bok om dagen hittat på.

Jag har alltså ingenting alls med det här inlägget att göra. (Men jag läser jättebra böcker hela tiden, fast jag tänker inte tala om vilka dom är.)

Gillar du fyror?

Någon gång under dagen kommer den här bloggen att komma upp i 44 444 besökare. Eftersom jag gillar siffran fyra, och eftersom det är väldigt långt till 55 555 besökare (för jag tror inte Blondinbella kommer länka till mig den här veckan heller), så tänkte jag fira med en tävling som alla som vet hur man gör en skärmdump kan vara med i.

Så om det är du som är min fyrtiofjärdetusendefyrahundrafyrtiofjärde besökaren så ta en skärmdump på besöksräknaren en bit ner i vänstermenyn och mejla som bevis. På så sätt får jag chansen att bli av med en bok som jag inte vill ha.

Dålig, sämre, sämst

Jag angriper alltid en bok som jag kan förvänta mig ger upphov till skrämmande känslor med särskild omsorg. Försöker liksom omge den med mjuka och menlösa läsupplevelser. Feel bad av det värsta slaget läser jag inte när jag är ensam hemma, och undviker precis innan jag ska gå och lägga mig. Det är möjligt att jag tolkar feel bad som värre än det behöver vara, när jag här (i stegrande hemskhetsordning) ger Lyran  tre bidrag till veckans tematrio.

Här är några exempel, i stegrande bad-ordning.

1. Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Med boken nyss avslutad känner jag fortfarande ordentliga äckelkänslor över Stridsbergs uppslukande roman om Valerie Solanas – hennes utåtagerande svar på övergrepp, och hennes upplevelse av klyftan mellan själ och kropp, och Stridsbergs skildring av hur förvirrade känslor och oemotsägligt förnuft blandas.

2. Järnbörd av Magnus Dahlström. En pjäs om skuld och straff. Ett kammarspel med fyra skyldiga människor, som väntar på ett straff, utan att vara riktigt säkra på vad de gjort. Våldsamt är förnamnet. Orkar man läsa det här så upptäcker man att det är bra.

3. Rannsakningen av Peter Weiss. Iscensättandet av Nürnbergrättegången, baserad på äkta vittnesmål. Jag har aldrig sett den på scen. Jag har inte ens förmått läsa längre än till tredje sången. Sen spydde jag.

Bokklubbskarriär

Ja, det är ju sedan länge ingen som helst hemlighet hemlighet att jag har svårt att säga nej till bokklubbserbjudanden. När jag ser mig runt i mitt hem inser jag att det har varit så hela livet.

Det började antagligen redan i förskoleåldern med Kalle Ankas bokklubb. Dottern har ärvt en handfull böcker sen den tiden (till exempel boken om Lilla Hiawahta nedan), men en hel del av den rätt digra samlingen måste ha skingrats genom utlån och en vattenskada i mina föräldrars källare.

I den här vevan var jag och min bror även medlemmar i en bokklubb med sagoböcker. Ganska vackert illustrerade originalsagor i vissa fall – Törnrosa, Jack och bönstjälken och Tummeliten minns jag. Den samlingen har decimerats mer än Kalla Anka-samlingen, så jag lyckas inte ens hitta en bok att fotografera som exempel.

Sagoböckerna följdes för min brors del av ett medlemsskap i Kalle Anka-pocket, och för min del av Disney's bokklubb. Här kunde man få (förkortade) klassiker som Huckleberry Finns äventyr och Baskervilles hund, liksom mer nyskrivet men okänt, som boken Bugs Potter – i farten (en bok jag var oerhört förtjust i; den handlar om en high school-kille som spelar trummor som en gud, och jag har ända sedan dess varit svag för just trummisar).

Parallellt med Disney-klubben var jag medlem i några betydligt mer kvalitetsmedvetna barnboksklubbar. Ett tag till exempel i en nystartad klubb som kallades Läsbiten. Deras koncept (som jag minns det) var att ge ut välkända barnböcker på nytt, med egen logga på baksidan, vilket bilden nedan från av Mollie Hunters bok Bäckahästens pärlor visar. (Jag minns också att jag redan hade lånat och läst Bäckahästen, och tyckte den var bra, och därför var glad att den var med som bokklubbserbjudande; det var faktiskt ganska vanligt att jag hade läst en del bokklubbsböcker, men ändå ville ha dem.) Jag tror inte jag var med i den här klubben särskilt länge – ett minne som stöds av att det bara finns en handfull böcker med Läsbiten-logga i min bokhylla.

Jag minns långt ifrån namnet på alla barnboksklubbar jag var medlem i. Barnens bokklubb? Läslustan? Vad hette de allihop? Även om jag verkligen gillade Disney-bokklubben (hallå – Tre deckare!) så tyckte jag ändå att de bästa klubbarna var de som valde böcker från många olika förlag, och skrev spännande om dem i boktidningen.  Det brukade inte vara så svårt att övertala mina föräldrar att säga ja till böckerna heller – jag var lyckligt lottad på det viset. Och jag skulle gärna vilja peka på den viktiga roll bokklubbsböcker kan spela för det barn som kan ha välvilliga, men inte särskilt insatta föräldrar. Många stora läsupplevelser kom i min väg – lite aktuellare och lite annorlunda än det som biblioteket kunde erbjuda. Många varma tankar sänder jag som vuxen ibland fortfarande till de som gjorde urvalet i mina barnboksklubbar.

Jag minns idag inte alltid säkert vilka bokhylleböcker som är bokklubbsböcker, men två barn- och ungdomsboksexempel är Svart arv av Mildred D Taylor – en spännande historia (lite som Mississippi Burning för barn), och boken Amys ögon av Richard Kennedy (som jag minns beskrev boktidningen detta som en bok man inte kunde sluta läsa, men jag har fortfarande inte tagit mig igenom den. Jag kan ha haft den sen 1983).

En annan för mig okänd bok som kom med en bokklubb är Margaret Mahys Förvandlingen. Fortfarande en av mina favoritböcker. Jag tjatar om den jämt. Senast finns den med på ett hörn här. Och ja, det är så klart Inger Edelfeldt som har ritat omslagsbilden.

Min första riktiga vuxenbokklubb gick jag med i just när jag började första året på gymnasiet. Välkomstpremien den gången var en väska i jeanstyg. Jag använde min till gympakläder i flera år, faktiskt (och det var inte så länge sen som jag såg nån annan släpa runt på en likadan på stan). Dessutom fick jag Alf Henrikssons Hexikon och första delen av Den svenska litteraturhistorien (Lönnroth & Delblanc). En av de första riktiga bokklubbsböckerna som hamnade i brevlådan var boken nedan, Under ytan av Gail Godwin. Den var rätt bra tyckte jag då (och jag minns att jag kände mig väldigt vuxen när jag som 16-åring liksom fick vuxenböcker hem i brevlådan), och den är långt ifrån så flärdfull som omslagets glansiga silverbokstäver ger vid handen. Undertiteln Father Melancholy's daughter (vilket är den engelska originaltiteln) har jag dock undrat över i alla år. Den antyder att boken skulle vara känd under detta namn, att den kanske filmatiserats med det namnet eller getts ut tidigare med annan titel. (Eller tyckte förlaget själva att den svenska titeln Under ytan var något missvisande, och långt ifrån lika suggestiv som originalet?) Någon som vet något om det?

Och någonstans här var jag även medlem i en betydligt mer romantisk bokklubb. Jag vill minnas att jag lockades av de där små tjocka reklamhäftena som man alltid fick hem i brevlådan på den tiden, och nåt i stilen två böcker för 10 kronor. Sen förband man sig som vanligt att köpa 2 böcker inom det närmaste halvåret. Jag var inte med så länge i den här bokklubben, och jag har inte en enda bok kvar. Min mamma kan ha kastat böckerna, eller så är det faktiskt möjligt att jag själv har slängt dem vid något tillfälle.

Jag flyttade hemifrån efter gymnasiet, och hade sagt upp alla bokklubbar jag var med i just då. Men det dröjde inte länge förrän bokklubbarna snokade reda på min nya adress och började ge skamliga förslag.  Jag nappade till exempel på att köpa hem 15 band av Den svenska historien. Jag gillar fortfarande att titta på bilderna i de här böckerna, men aktar mig lite för att läsa texten, som oftast är från 50-talet. Men jag sa nej till att prenumerera på Polisens årsbok. Det finns faktiskt gränser.

Under åren har jag gått in och ut i Bonniers bokklubb, Böckernas klubb, Månadens bok och allt vad de heter. Jag är otrogen och strategisk, som många bokklubbsmedlemmar verkar vara.

En del mer specialiserade klubbar har jag dock också varit medlem i genom åren. Den historiska bokklubben Clio till exempel – ett bra sätt att få lite fakta hem i brevlådan. Den här boken var bra – något för alla som läst och vurmat för Karin Johannissons böcker, och vill ha mer i den stilen: Catrines intressanta blekhet av Eva Lis Bjurman.

En annan specialbokklubb som jag gick med i när jag nyss fått barn var Månpocket. Jag tyckte att jag inte fick läst nåt över huvud taget. Jag gick med (och fick ett badlakan med gigantisk Månpocket-logga) och hade målsättningen att åtminstone läsa ut den pocket som landade i brevlådan innan nästa kom. När det började misslyckas efter ett år gick jag ur. (Jag tyckte också det var besvärligt att jag ytterst sällan var intresserad av månadsboken, och sällan heller av de aktuella böckerna, utan behövde leta igenom hela sortimentet för att med ett skohorn hitta en bok jag inte hade läst och ändå var intresserad av.) De här är två av de böcker jag fick och läste i den klubben: Maria Swelands Bitterfittan och Jodi Picoults Allt för min syster.

Men även om jag talar om bokklubbarnas lov – och före internetbokhandlarna så var det sannerligen en revolution för den som bodde långt från en bokhandel! –  så har så klart även jag böcker som jag glömt avbeställa. Det är ofta böcker som står och förblir olästa, hur bra de än kanske är. De här två till exempel:

Carol Shields-boken Mary Swann hade jag visst läst till sidan 87 visar bokmärket (bestående av ett kuvert från det som då hette Föreningssparbanken). Den har jag tänkt att jag ska läsa ut så småningom (även om jag nog behöver börja från början; om jag inte missminner mig landade boken i min brevlåda runt 1995). Boken Näckrosträdet av Elsie Johansson kom hem till mig någon gång i början av 2000-talet. Jag har läst några kapitel, men tycker inte alls om den. (Faktum är att om någon vill ha den, så hojta gärna till i kommentarsfält eller med mejl, jag skänker mer än gärna bort den, för jag kommer inte att läsa den här boken.)

Men de allra flesta böcker jag får via bokklubben läser jag ganska omgående. För mig är bokklubbstidningarna ett bra sätt att få en snabbt svep över aktuella böcker som är på gång (jag läser ju inte katalogerna från Svensk bokhandel, och häckar sällan på förlagens hemsida), framför allt vad gäller populära fackböcker, som nog utgör åtminstone hälften av de bokklubbsböcker jag beställer.

Som exempel på några riktigt bra böcker som jag läst bara på grund av att de en gång i tiden dök upp i en bokklubbstidning finns Jayne Anne Phillips Sommarlägret:

Eller en gång i tiden Roald Dahls bok Mitt liv som pojk.

Den senaste bokklubbsbok (till mig då alltså) som kom in i mitt hem var ingen mindre än Atwoods Syndafloden. För det är ju möjligt att välja böcker som man verkligen verkligen vill läsa också från bokklubbssortimentet.

Min målsättning är emellertid att inte gå med i fler bokklubbar under överskådlig tid. Men jag lovar inget. Det finns trots allt erbjudanden man inte kan säga nej till. Och vad gäller bokklubbspremier måste man ju pröva dem alla åtminstone en gång. Annars kan jag tipsa bokklubbsvärlden om att barnvaktscheckar är en framtidsbransch!

Ett barn (som tjänar pengar) ska jag ha när jag blir stor

Vi håller på med lite yrkesvägledning härhemma. Dottern har tyvärr sedan en tid övergett alla planer på att bli bilmekaniker (som vi vore i behov av en sån i vår släkt!), och har funderat rätt mycket över veterinär och sjörövare i stället. Just sjörövaryrket lockar mycket, men hon har flera gånger bekymrat frågat om flickor verkligen kan vara sjörövare. I såna lägen är det skönt att kunna plocka fram ett äss som Brechts Sjörövar-Jenny ur rockärmen!

Arkeolog är också ett drömyrke. Eller om det är paleontolog hon egentligen menar. Det hon vill göra är nämligen att å ena sidan gräva och upptäcka skatter och å andra sidan gräva och upptäcka ben efter sedan länge utdöda troll och dinosaurier. Kanske går yrkena att kombinera, även om jag har försökt intressera henne för den mer ekonomiska sidan av saken – kan hon inte tänka sig att till exempel arbeta lite med bygg och gräv? Rörläggare tjänar nog betydligt mer än arkeologer nuförtiden. Säkrare arbetsmarknad också. Fast nej, pekuniära argument biter ännu inte på min dotter.

Det senaste budet är emellertid att hon vill jobba som expedit. Helst som fröken i en kassa med rullband och streckkoder, men jag tror hon med lite mild övertalning kan tänka sig att arbeta i en bokhandel, så länge kunderna betalar tjugotretton centimeter och femtio kontant.

Nu måste vi bara ta reda på hur mycket bokhandelsexpediters mammor får i rabatt.

Hur man gör amerikansk feelgood om det ofattbara

Låt mig börja med att bekänna att jag – på den tiden det begav sig – tyckte att Dallas skulle varit mycket bättre utan JR. Jag gillar lyckliga och konfliktlösa tillstånd. Jag gillar människor som tycker om varandra, som bryr sig om sina barn, sina grannar och ler vänligt mot okända, svettstressade mammor med trotsande två-åringar i affären. Jag gillar folk som tar hand om sig själva och varandra, stöder andra i motgångar och osjälviskt gläds åt framgångar. Jag omger mig gärna med sådana personer, och drömmer om ett utopiskt tillstånd där alla i världen lever som i slutet av en amerikansk feelgood-film.

Men jag har nyss och med förfäran insett att jag som vuxen finner det ointressant att läsa om en sådan här perfekt värld.  

Boken det handlar om är Rosta bröd. Det är en bok som Roger Rosenblatt har skrivit i sorgen efter sin dotter Amy. Hon var en lycklig, omtyckt, effektiv och fullständigt fantastisk 38-årig trebarnsmor och läkare. Hennes hjärta stannade medan hon sprang på löpbandet i familjens gillestuga. Roger och hans fru Ginny flyttade in hos svärsonen Harris. Ginny sköter om allting (och det är en himla massa, fastän barnen går i skolan och minstingen har barnflicka på heltid), och Roger bidrar med att rosta bröd. Den där brödrostningen ska nog tolkas metaforiskt på något sätt och ge läsaren lika filosofiska insikter som när man exempelvis ser filmen Hur man gör ett amerikanskt lapptäcke.

Rosta bröd lanseras som en bok i samma anda som Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie. Bara det borde få en att låta bli den. Jag tyckte nämligen mycket om Tisdagarna; jag tyckte om den där utvecklingen och insikten som berättarjaget gick igenom. Jag tyckte om livsfilosofin, tanken att leva i ögonblicket, tanken att ta vara på vad livet kan ge, även om det inte är mycket och även om man vet att det snart är slut. Jag tyckte mycket om tanken att finnas där för varandra. Framför allt tyckte jag mycket om att författaren inte höll på och kladdade med en spetsig tuschpenna för att skriva mig på näsan hur viktigt det är att ta vara på varandra.

Det sista man kan kalla Rosta bröd är dynamisk. Det är en bok utan utveckling: Amy är död och familjen tycker mycket om varandra i början av boken, och Amy är död och familjen tycker mycket om varandra i slutet av boken. Det är en statisk bok där ingen någonsin bryter samman. Den enda konflikt som uppstår är att en svärdotter blir lite sur på berättarjaget i ungefär 10 rader, därför att han milt tillrättavisat sitt barnbarn, svärdotterns son. Men den rynkade pannan har slätats ut innan ursäkter ens har hunnit uttalas. Rosta bröd innehåller många ord om sorg – den är en varm uppvisning i hur sorgen idealt kan hanteras i en kärleksfull familj. Men den släpper inte in läsaren i sorgen, ingenstans krackelerar ytan. Änkemannen och svärsonen Harris fördrar ständigt sina svärföräldrars närvaro i huset. Vänner och släktingar har alla goda och nära relationer med samtliga. De köper presenter till sin ingifta svägerskas brors barn (eller vad det bli, rätt långt bort är det i alla fall). Barnens förskola samlar in pengar till en bänk till Amys minne.

En sån här bok är oangripbar. Hur ska jag kunna kritisera texter där en far beskriver känslorna inför sin dotters död – välformulerat och färdigtänkt, polerat och disneyfierat, utan att någonsin lätta på den bedrövade men värdiga masken? Hur ska jag kunna skriva att det är tråkigt att läsa om hur alla de hundratals vännerna i flera månader turas om att lämna färdiglagade middagar vid dörren? Hur ska jag kunna uttala tanken att det inte berör mig det minsta när Rosenblatt påstår att de senaste månaderna har varit en jobbig tid för honom, eftersom han inte med alla sina halvsideslånga skildringar av ögonblicksbilder och barndomshistorier lyckats visa för mig att tiden varit påfrestande?

Nej, har man inte drabbats av sorg själv så får man här ingen hjälp att förstå hur det kan kännas. Och har man råkat ut för en nära anhörigs bortgång så förstår jag inte heller hur Rosenblatts bok ska kunna vara till tröst. I denna värld av terapeuter och förstående lärare, med stipendier som instiftas i Amys namn, och ett nätverk av inkännande gamla kolleger och barndomsvänner – hur ska man kunna känna igen sig? Amy var perfekt när hon levde. Familjen hanterar hennes död perfekt. Om det här inte var något som hänt på riktigt, där tre barn förlorat sin mor så skulle jag nästan skriva att det är en bok som börjar bra, och blir ännu bättre på slutet.

Jag hittar ingen resonansbotten i mina egna upplevelser. I denna stillastående bok finns inte ens något filosofiskt att greppa om. Mina förhoppningar stiger när Rosenblatt nämner att han kör han mot rött ljus. Men det är också den enda gången då hans sorgsna yta krusas en smula. Jag ska inte gå så långt som att säga att jag har tråkigt (men att läsa den här boken är ungefär som att plöja igenom de där julbreven min familj får från avlägsna amerikanska släktingar varje år – en dubbelsidig A4-sida med utläggningar av hur mina fjärdedelskusiner gör succé som specialistläkare, föder välskapta barn och tillbringar långa sommarmånader med att surfa i familjens Florida-villa, medan fadern sköter sitt välbetalda advokatjobb med vänster hand och framgångsrikt ger ut böcker om snäckor (!) med den andra och modern tar hand om sin sjuka gamla mamma och volontärarbetar på kyrkans förskola. Det är trevligt på alla sätt, men nån särskild spännande historia är det ju inte!)

Jag tänker på andra böcker om sorg jag läst. Till exempel den modiga boken om Anne-Britt som miste dottern Johanna i Göteborgsbranden – en bok som (om än betydligt mindre välskriven) verkligen tar läsaren med genom sorgearbetets alla komplicerade processer. Eller Annika Borgs exceptionellt välformulerade bok om sin fars sjukdom och bortgång. Rosenblatts bok berör inte, och den är faktiskt inte ens så bra att jag lutar mig tillbaks och njuter av språket.

Så låt mig avsluta med att avråda från att sätta den här boken i handen på någon som nyss förlorat en älskad människa. Alla som inte har haft en mamma som bett 30 nära (!) väninnor skriva visdomsord till en på 18-årsdagen och sedan sparat dem i en pärm så att man kan ta fram dem för tröst och råd under resten av livet kan lätt känna mindervärdeskomplex av den kärleksfulla omgivning som omger Amy och hennes familj. Dock vill jag understryka att jag av hela mitt hjärta gläds åt att familjen Rosenblatt har varit välsignade med allt det stöd de har fått av varandra och andra vid sin svåra förlust, och jag önskar – med djup uppriktighet – att det är något som alla vi som förlorar någon får uppleva.

Och det finns ett par rader som fuktar mina ögon: När Amys äldre bror mot slutet av det första sorgeåret får en son och ger honom namnet Nathaniel A – bara "A", så som Amy brukade kallas. Då snyftar jag till.

Boktoka tyckte dock att hon fick en glimt av hur sorg kan vara när hon läste det här.  Enligt O tyckte också att boken var känslolös och nedtonad (jag håller med henne om att det måste finnas en massa känslor där under ytan, och jag kan inte begripa varför inte boken ens låter oss ana detta). Bokomaten känner inte heller något särskilt för de här människorna, och fascineras och gläds, liksom jag, över den enorma uppslutning kring familjen. En bok om dagen vill också bli gripen av  Rosenblatts sorg, men blir det inte. Bokblomma tycker inte bara om boken, utan tycker dessutom att den är rolig.

Om man inte hinner läsa dom så hinner man i alla fall köpa dom

Det är en allmänt erkänd sanning att en bokälskare som inte hinner läsa så mycket som hon önskar är i behov av att köpa fler böcker.

Kom inte hit och kasta skit!

Alltså inte så att jag precis vill ha några näthatare i mina kommentarsfält. Tvärtom får de gärna fortsätta lysa med sin frånvaro.

Men det är ju inte utan att jag undrar om man blir mer kärleksfull av att läsa böcker.




P.S. Ett himla fint exempel på nätkärlek bara sådär hittar du idag hos It's a Literary Thing. Och sen när du läst det och fått en tår i ögat och känner hur du älskar i alla fall en del av världen, så kan du titta in till Johanna och krama henne lite. Kom igen – visa hur bra du är på att gruppkramas, annars kastar vi ut dig ur bokbloggsgemenskapen! 

Till "Orolig abibliofob -82"

Böcker, böcker, böcker har på grund av för många böcker fått problem på de flesta områden i livet (något som lätt kan uppstå om man väljer ett bloggnamn med för många böcker i titeln, så jag skulle så här inom parentes vilja uppmana alla hugade bokbloggsstartare att noga tänka igenom bloggadress och alias). Jag inser att jag trots ett pressat arbetsschema måste rycka ut som bokpsykolog.

När man som Böcker, böcker, böcker drabbas av något som måste beskrivas som tvångstankar kring böcker, ett maniskt samlande av böcker, och rädsla att stå utan något att läsa, så är det viktigt att komma ihåg att man inte är ensam om denna situation. Böcker, böcker, böcker diagnosticerar sig alldeles riktigt som en abibliofob – ett obotligt, kroniskt tillstånd som det kan ta tid att lära sig leva med. Men här följer några både allmänna och konkreta råd som Böcker, böcker, böcker och andra abibliofober kan ta till sig.

1. Ta kontakt med andra i samma situation! Om du inte redan har gjort det föreslår jag att du omgående gör följande: startar en bokblogg, besöker en bokmässa, går med i en bokklubb, gör dagliga besök på bibliotek, i bokhandlar och på gymmets omklädningsrum (där man allt som oftast hittar en bokälskare läsande i ett hörn i stället för att gå på sitt gympass). Om du är blyg och inte vågar tala direkt med främlingar kan du med hjälp av en väl vald bok signalera att du är en av dem. Du kan också lämna efter dig ett diskret spår av papperslappar med viktiga citat. Det kommer hjälpa dig mycket att få kontakt med likasinnade.

2. Om du av någon anledning inte har möjlighet att nätverka med andra läsande människor rekommenderar jag att du i stället köper några böcker i ämnet "folk som läser för mycket". Kanske kan du börja med Michael Endes Den oändliga historien?

3. Böcker, böcker, böcker beskriver problemet med att råka köra sina älsklingsböcker i tvättmaskinen – ja säg den läsare som inte råkat ut för det, haha! Men man lär sig med åren. Ett tips är att använda sig av ljudböcker när man uppehåller sig i tvättstugan. Ett annat är att be någon annan sköta tvätten – har man ingen sambo, så är det faktiskt inte så dyrt med dagens RUT-avdrag, och oftast kan samma person (sambo eller Rut) även ta hand om matlagning och dammsugning, vilket ger dig mer lästid. (Tänk emellertid på att dammsugning kan störa läsningen, så det är bäst att den sker i ett annat rum.)

4. Vidare beskriver Böcker, böcker, böcker den dåliga vanan att lämna fläckar av mat efter sig i de böcker hon läser. Detta är ett otyg som många snarast borde vänja sig av med – det är ett slöseri med mat, vilket i förlängningen innebär att matkontot ökar på bekostnad av bokkontot. Det är helt enkelt inte hållbart i längden! Tugga således med stängd mun när ni läser med mat i munnen! (Med anledning av att den senaste fläcken var en grapefruktsfläck i en bok om Sookie måste jag dock uttala en förhoppning om att det rörde sig om blodgrape.) Vet du inte riktigt hur du ska komma tillrätta med problemet rekommenderar jag införskaffandet av en etikettbok av Magdalena Ribbing.

5. Rädslan för att bli utan böcker gör att stackars Böcker, böcker, böcker springer runt som en skållad råtta mellan bokhandlar och bibliotek och samlar ihop till en daglig dos läsning för att stilla ångesten. Utifrån beskrivningen förstår jag att det är en icke oansenlig mängd böcker som släpas runt varje dag. Det kommer att ge allvarliga ryggproblem om inte åtgärder vidtas snarast. Om man inte vill eller kan övergå till e-böcker, så föreslår jag en oteknisk, men pålitlig lösning: en Dramaten-väska. Om man har möjlighet att gå hem vid lunchtid, så bör en normalstor räcka. Själv har jag en svart, som jag är oerhört nöjd med.

6. När böckerna sedan väl kommit in i lägenheten hos Böcker, böcker, böcker så uppstår nya problem. Böckerna tar så stor plats att övriga möblemanget måste säljas eller bytas ut, datorer försvinner och Böcker, böcker, böcker känner även oro över att golvet kan komma att svikta och att grannarna till följd av detta kan komma att avlida av en missriktad, fallande bok. Detta är, som ni inser, allvarliga, men vanligt förekommande problem. Böcker, böcker, böcker ska genast sluta skämmas för den situation hon hamnat i, och ta kontakt med den släkt och vänner som hon sedan länge inte vågar träffa. Om man väl börjar tala om hur man känner visar det sig ofta att hjälpen är närmare än man tror. Jag har till exempel många av mina böcker utlånade till min mamma, och jag får på detta sätt utrymme för fler böcker hemma hos mig. Flera av mina närmsta vänner upplåter i sin tur hyllplan och källarförråd till andra av mina böcker. Detta hade aldrig kunnat ske om jag inte en gång i tiden berättat om min situation för dem.

Angående den bokstavligt talat överhängande faran för grannarnas liv och hälsa, är mitt förslag att du, Böcker, böcker, böcker, går ner och talar med dem. Ingen vill ju riskera att taket rasar in i huvudet på en när man sitter och läser en god bok, eller hur? Dina grannar kommer sannolikt att blir förskräckta när du berättar hur nära förestående en sådan händelse är, och omgående flytta. Därmed kommer du att ha en hel extra lägenhet nära till hands, vilket kommer lösa många av dina mest akuta problem.

Slutligen vill jag också gärna nämna det du själv tar upp i slutet av ditt brev, nämligen knarklangning. Det här är ett utmärkt sätt att finansiera sin abibliofobi, särskilt för den som inte har några moraliska aspekter på drogmissbruk. Tänk dock på att det sannolikt är mindre ångestskapande för dig att gömma knarket i den bärbara datorn (om du kan hitta den) än att skära ut ett hemligt fack i en bok.

Och kära Böcker, böcker, böcker – allra sist vill jag tacka dig för ditt mod! Det är inte alla som vågar vara så öppna med de problem som denna diagnos medför. En eloge till dig!

Och fortsatt trevlig läsning!

Bokpsykologen

Vilken bok tänker jag på?

Jag har fortsatt mycket att göra. Jag hinner inte riktigt avsluta de där blogginläggen om böcker jag läst, och som jag skulle vilja skriva om. Så i stället planerar jag för framtiden och tar tillfället i akt och skriver en recension om en bok jag ännu inte har läst. Jag förutspår nämligen att jag inte både hinner läsa och skriva om den här boken i februari.

Men i mina planer för februari ingår att läsa en riktigt, riktigt bra bok. Jag tror att den kan räknas som deckare, och dessutom en av de allra bästa deckare som nånsin har skrivits. Den ska förnöja mig under de ynkliga små minuter som jag kommer ha över mellan arbetet och drömmen.

Så här tycker jag om den i förväg:

Detta är en bok med ett slut mer oväntat än upplösningen i filmen Sjätte sinnet – det är mitt överförtjusta intryck efter att ha slagit igen pärmarna. Jag blev överraskad, utan att känna mig lurad. Alla bitar föll på plats; jag började genast bläddra igenom boken för att se hur skickligt ledtrådarna var utlagda, och njuter samtidigt – än en gång – av de välformulerade meningarna (och kanske den eleganta översättningen).

Det har varit befriande skönt med en huvudperson utan alkoholproblem, utan trassliga relationer med sin mamma och sitt ex, och utan bortglömda dagishämtningar och medicinska problem till följd av skräpmaten. Jag tycker också om att jag sluppit hänvisningar till gamla mystierier, utan relevans för den aktuella berättelsen. I stället har jag läst en tätt sammanspunnen historia, där också det som till synes verkade vara utvikningar vidgade och fördjupade historien.

Jag anar även en kärlekshistoria där nånstans mellan raderna – kanske är det det som skänker boken både hopp och vemod. Och de många hänvisningarna till kultur, litteratur och historia är välkomna i en genre som annars är full av hårdkokta hjältar, med tuff utsida.

Det låter väl som en ganska okej läsupplevelse för den som är kräsen?

Nu behöver jag bara hjälp med att hitta boken. Shoot!

Farväl i dyningen

Och hon glömmer sin bok i sanden, en övergiven rosa pappersruta om förlorad kärlek i havskanten. Vinden vänder bladen i den några gånger, stjärnorna läser i den en natt innan den försvinner i havet.

s 89 ur Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Det måste vara den vackraste text om en boks sista andetag som jag nånsin läst.

Att säja nej är att dö en smula

Jag har precis avbeställt månadens bokklubbsbok. Det känns alltid lika sorgligt att logga in på hemsidan och klicka på "Avbeställ"-knappen. En missad möjlighet. En bok jag kanske kommer att glömma bort att köpa när den kommer i pocket.

Jag har över huvud taget svårt med det här med bokklubbserbjudanden. Jag öppnar kuverten, vässar de medskickade blyertspennorna och sätter fast de små pusselbitarna i plast på kylskåpet. Jag läser erbjudandena, och väljer vilka 2, 3 eller 4 böcker jag kan tänka mig för mitt välkomstpaket. Studerar premierna noga. Små vita handdukar kan man väl alltid behöva? Ljusstakar? Salt- och pepparkar?

Jag kan – med stor självövervinnelse – motstå fleecefiltar och marimekkoskålar, men när man lockar med små ministereor blir jag alltid alldeles till mig. En cd-spelare i köket, det vore inte så dumt. Eller i mitt bibliotek. Nästan en nödvändighet. För vi har ju trots allt ganska många cd-skivor i vårt hem, och de spelverktyg som redan är i vår ägo räcker inte på långt när till för att spela dem alla. Inte samtidigt i alla fall.

Ja, jag minns inte riktigt vilken bokklubb det är som erbjuder ministereon, men ni har säkert fått samma erbjudande. Flera gånger. Kanske har ni till och med nappat på det. Flera gånger.

Det har jag. Flera gånger.

Ja, jag har inte mindre än två gånger fått en sån där ministereo (och två välkomstböcker, givetvis. En gång minns jag att jag fick Katarina Wennstams Dödergök och en bok av Karin Alvtegen som jag redan hade; det är svårt att veta om det är Skuld eller Skam som står i bokhyllan när man blir exalterad, och lätt att strunta i vilket om det är en ministereo som ligger i potten). Och inte mindre än två gånger har stereon visat sig vara så behäftad med fel att det varit omöjligt att använda den. En lucka som inte går att stänga. Skivor som inte vill snurra. Och många kontakter med kundtjänst, innan jag ger upp, går ur klubben och lämnar stereon på återvinningscentralen.

Det höll på att bli en tredje gång härom dagen. Jag vred och vände på de välkomstböcker som erbjöds. Funderade på vem som fyller år inom kort. Och på hur många dubletter som känns acceptabelt att ha i bokhyllan. Men till slut fick jag erkänna att jag faktiskt inte kunde hitta två böcker som jag inte hade läst i   välkomsterbjudandet. Jag sitter här och grämer mig fortfarande. Detta hade kunnat bli tredje gången gillt!

En cd-spelare i badrummet. Tänk er!



(Uppdatering. Missa inte Marias bokliv, som länkar till en film där John Ajvide Lindqvist sjunger egenkomponerad sång om bokklubbar!!!!!!)

Typisk debutant

Det finns ju några grundregler i en deckare. Om man kommit till sidan 286 till exempel. Då måste spänningen antingen vara olidlig - eller så borde vi vara inne på tredje mordet och ha kunnat eliminera en del misstänkta.

Eftersom inget av det här stämmer på boken jag läser just nu så måste antingen jag eller författaren ha missförstått genren.

Trevlig helg!

Det är säkert många som har noterat att jag försummat min blogg på sistone. Det är emellertid ingenting emot vad jag har försummat min läsning. Mitt arbete har dock inte blivit ett dugg försummat den här veckan, vilket är lite ovanligt.

Men misströsta inte. Jag har minst fyra, långt gångna, men urtråkiga utkast i pipelinen. Jag försöker göra dem lite roligare, och återkommer om det har lyckats. Eller om jag har gett upp och publicerar dem ändå.

Trevlig helg önskar jag er allesammans. Själv ska jag – jobba!




P.S. Jag har märkt att en del har märkt att man kan följa mig på Twitter (jag föll till föga när jag till slut hittade ett Twitteralias som jag kunde stå ut med). Det är inte tillnärmelsevis lika kul att twittra som att blogga, men ett underbart hjälpmedel om man vill hålla reda på hur många glas vin andra medbloggare dricker på fredagskvällarna, och skälla på sina medtrafikanter.

P.P.S. Jag har inte hunnit vandra runt i bokbloggosfären ett enda dugg sista veckan, så om ni själva har skrivit något häpnadsväckande, eller om ni mot förmodan upptäckt att någon annan bokbloggare gjort det så lämna gärna en länk nedan. Med häpnadsväckande menar jag främst i fall någon gift sig, fått barn, bytt bloggadress eller läst ut Anna Karenina.

Och två i minne...

Okej. Nu har jag tränat i drygt en timma. Hur många böcker var det man fick köpa då (det kom två med posten igår och tre i förrgår om det påverkar uträkningen).

Viktigt

Har ni tänkt på att om man läser en pocketbok kan man vika upp den ordentligt i ryggen precis på var sextionde sida?

Visa lite verklighet

Ibland vet jag inte vad jag finner mest irriterande: böcker där till synes normalt fungerande människor nästan inte har några bekanta (mer än på sin höjd en argsint pappa, en exman, en självupptagen bästis och damen i tobakshandeln på hörnet), eller böcker där till synes alldagliga och ointressanta människor har fullt med gentjänster att kräva in av gamla goda vänner som är advokater specialiserade på människosmuggling, läkare som forskar på ovanliga afrikanska virussjukdomar och astronauter vid NASA.

15.54 på Ikea...

... och jag är helt övertygad om att jag behöver en ny klocka.







Uppdaterat: Äsch, det syns ju inte så tydligt på den här bilden. Men klockan har alltså en bokhylla under sig. Ett absolut måste!!

Bara sex

Sara på GloryBox deltar i en utmaning där man listar sina fiktiva kärlekar i filmens värld. Eftersom det här är en bokblogg kan ju inte jag lista mina filmhjältar, så jag tänkte i stället åka tillbaks in i hjärtat på Vixxtoria, 17 år, och försöka minnas vilka litterära killar hon gick i gång på. Jag har antagligen glömt någon (icke höglitterär typ), men de här tror jag mig minnas att hon inte skulle kunnat motstå.

1. Jag tjatar ibland om Sorry Carlisle i Margaret Mahys ungdomsbok Förvandlingen. Jag ska sluta med det, för då kan det komma nån annan och sno honom. Men han är alltså en alldeles underbar kille, som i själva verket är en häxa. Så där rolig, och smart och hänsynsfull och snygg – precis som man vill ha dem. Och så magiska krafter på det! (Ni måste betänka att när jag växte upp var inte biblioteken och bokhandlarna fulla med böcker om vampyrer och trollkarlar, så det här var faktiskt lite exceptionellt.)

2. Hamlet, prins av Danmark. Jag lärde mig Att vara-monologen utantill innan jag fyllde 12, och blir ända sedan dess mycket svag i knäna varje gång den missförstådde prinsen nämns. Jag samlar på olika Hamletöversättningar, och jag åker naturligtvis inte till Helsingör för att köpa danskt öl!

3. Mercutio. En liten mindre känd Shakespeare-stjärna är Romeo Montagues bäste vän, Mercutio. Jag har nämnt honom här (för övrigt ett av mina mest googlade inlägg). Han är en stackars missförstådd pratmakare, som aldrig får ligga, förmodligen ful på ett sånt där sätt som har både att göra med dålig hållning och dito självförtroende. Som tonåring lärde jag mig många Mercutiocitat utantill, men jag har inte använt dem till särskilt mycket sen dess. Sedan Tybalt dödar honom blir Romeo och Juliet  förvandlad från komedi till tragedi. Ibland läser jag därför bara halva pjäsen.

4. Och om jag nu ändå är inne och ömmar med alla mina moderskänslor för de där kantiga ynglingarna som förbannar hela världen, så kommer jag ju inte så osökt in på Holden Caulfield. Den där begåvade grabben i Salingers Räddaren i nöden, som liksom vägrar tro att någon på allvar vill honom något gott. Vill man inte bara motbevisa honom? Och inbillar man sig inte att om han bara blev förälskad i en själv, så skulle hela livet förändras för honom? Ja, det kanske inte alla läsare gör, men jag gjorde gör det definitivt.

5. Men över till de mer välkammade pojkarna. Om jag är helt ärlig finns det nog fortfarande tillfällen då jag dagdrömmer om  Gilbert Blythe. Det finns något så oemotståndligt över denna trofaste beundrare, och jag är nog inte den enda läsarinnan genom tiderna som tyckt att det inte var mer än rätt åt Anne Shirley om hon skulle förlora Gilbert bara för att hon inte begrep att han var förälskad i henne.  (Är det förresten någon som minns det där paret i nån av det sena 90-talets Gifta-sig-i-tv-serier. Hon hade fallit för honom bara för att han hette Gilbert;  ända sedan hon läste Anne på Grönkulla-böckerna hade hon nämligen bestämt sig för att hennes egen man skulle heta just så. Jag har alltid undrat över hur det gick med det äktenskapet. Ja, alltså mellan tjejen som gifte sig i tv med sin Gilbert – Anne Shirley och Gilbert Blythe fick ju åtta barn och levde lyckliga på Ingleside i alla sina dagar.)

6. Och från det vattenkammade över till de verkliga hjältarna. Jag har tidigare avslöjat min svaghet för Röda Nejlikan, men i ärlighetens namn tror jag att det främst var filmen med Anthony Andrews som fick mig på de tankarna. Så låt mig behålla Sir Percy Blakeney som en stark bubblare, och i stället avslöja min kärlek till en man i gröna trikåer: Robert Locksley. Mannen i Sherwoodskogen och hans muntra män. Lägereldar, lurade sheriffer, och att ge till de fattiga... Jag är nog fortfarande mer fascinerad än självaste Karl-Bertil Jonsson.

Träning eller kolera?

Igår läste jag en lång artikel om hur man ska skrämma sig själv till att hålla sina nyårslöften. Hemligheten är tydligen (enligt Peter Singer, professor i etik) att man ska upprätta "ett kontrakt som gör det kostsamt att misslyckas". Det kan till exempel gå ut på att man måste betala rätt mycket pengar till folk som skövlar regnskogen (om man nu gillar regnskog) ifall man bryter sitt löfte. Eller att man får betala en straffavgift om man tar ut sina egna pengar från banken.

Jag har nu funderat en stund (närmare bestämt ungefär i en timma, under vilken jag också motionscyklade, fastnade i benpressen och funderade på vad ett antal andra tortyrinstrument heter på svenska) för att försöka  komma fram till hur jag ska kunna använda denna strategi i mitt vanliga liv.

Jag har i stort sett två stora vardagsproblem. Det ena handlar om att jag tycker det är dödstråkigt att träna, och det andra om att jag verkligen borde låta bli att tvångsmässigt och utan eftertanke skaffa fler böcker. Men kanske skulle jag kunna förändra de här två egenskaperna (det vill säga driften att ständigt ligga kvar i soffan och läsa en ny bok).

Jag lutar mest åt morotsmetoden: Att få lov att införskaffa en ny bok varje gång jag går och tränar.

Men enligt Singer borde piskan ge bättre effekt: Att vara tvungen att träna en gång för varje bok jag släpar hem.

Varenda bok jag kunde komma över läste jag

Och jag grät mej till sömns efter alla dar, med Säkert/Annika Norlin. Hon sjunger, men är inte med i videon, men den här var en så himla bra illustration att den måste ses!



Jag älskar Annika. Kanske mest för att hennes tonårstid verkar ha varit lika kul som min. Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid. Det är mycket bättre att vänta på att fylla 38, ha huslån, behöva skrapa bilen varenda morgon, tänka ut något nyttigt till middag (idag igen!) och välja så pedagogiska leksaker till sitt barn så att hennes tonårstid blir bättre. Seriöst: Det är mycket bättre!

Dessutom har jag i princip råd att köpa de flesta böcker jag vill. Särskilt om styrräntan håller sig på en något sånär moderat nivå framöver.

Så kort som det var sagt

Hos Ord och inga visor undras det om vi bokbloggsläsare föredrar långa eller korta inlägg. Om jag ska tala för mig själv i den frågan kan jag bara säga att jag föredrar riktigt bra blogginlägg*, som är så korta som möjligt.

Men om de händelsevis är dåliga, så får de gärna vara kortare än så.






*Och med ett riktigt bra blogginlägg menar jag – för att citera mig själv – oftast inte en avskrift av baksidestexten till en riktigt bra bok.

Ett liv i tredje person

Ibland enar sig universums alla krafter och det finns inget sätt att värja sig.

På tv ikväll talar Miss Elinor Dashwood med Edward Ferrars, så artigt, belevat och tillbakahållet i Ang Lees version av Austens drama Sense and sensibility. De undertryckte känslorna kommer fram i leenden och blickar (och man kan nästan förlåta Emma Thompson och Hugh Grant för att de är sådär 20 år för gamla för sina rollkaraktärer).

I boken jag läser (fortfarande Lost in a good book av Jasper Fforde) har vår hjältinna Thursday Next just hoppat in i samma bok. Hon träffar Marianne Dashwood i slutet av kapitel fem (ja, alltså av Sense and Sensibility; i Ffordes bok är det kapitel 24), och för en diskussion med henne om huruvida de behöver vara försiktiga i hur de agerar, för att inte förstöra bokens händelser för de som läser den.

"Don't we have to be careful as to what we say?" I [det vill säga Thursday Next] managed to utter, looking around nervously. 

"Goodness me no!" exclaimed Marianne with a delightful giggle. "The chapter is over and, besides, this book is written in the third person. We are free to do what we please until tomorrow morning when we depart for Devon. /.../ You look confused, poor thing! Have you been into a book before?"

"I went into Jane Eyre once."

Marianne frowned overdramatically.

"Poor, dear, sweet Jane! I would so hate to be a first-person character! Always on your guard, always having people reading your thoughts! Here we do what we are told but think what we wish. It is a much happier circumstance, believe me!"

ur Lost in a good book, s 259, av Jasper Fforde

Åh, jag älskar den här boken. Båda två.

Livet går vidare

Det är nog många inom förlagsverksamheten som är oroliga vid den här tiden på året. Folk har köpstopp. De lovar att läsa ur bokhyllan innan de så mycket som går in i en bokhandel. De klickar bort Adlibris reklammejl halvlästa. De skaffar bibliotekskort och beställer upp dammiga klassiker ur magasinet. En del karaktärsfasta bokbloggare och -läsare kommer hålla ut hela januari. De riktigt duktiga ända fram till bokrean i februari.

Men jag vill trösta bokbranschen med att de kan andas ut. 2011 blir sannolikt inte det år då redaktörer och omslagstecknare blir uppdragslösa och får sluta sina dagar med att elda upp feltryckta provexemplar i utkylda stugor i lantlig miljö.

Och hur kan jag veta det så säkert? Jo, jag har redan köpt 14 böcker i år. Varav jag endast behöver en på jobbet (och den borde jag köpt 2010, så jag är inte säker på att den ska räknas med här).

Jag kommer nog inte hinna läsa alla den här månaden, så förmodligen blir det lite tröstköpning på det redan i början av februari.

Nostalgiska svar

Bokbabbel ställer frågor. Jag svarar. Och jag verkar i huvudsak vara på ett ungdomsbokshumör idag, märker jag.

1. En bokserie du önskar hade fortsatt längre?
Kulla-Gulla-serien. Jag skulle så gärna vilja veta om Gulla och Tomas Torpare klarade av att genomföra en social revolution på Höje gård. Och vad skulle alla deras barn heta?? Ja, förutom trillingarna Gunilla och Beatrice och Frederike då.


2. En bok du önskar fler människor läste och pratade om?
Jag känner mig så där lite däst på nya bokintryck, och önskar lite halvlamt att folk slutade surra om intressanta böcker. Men fler borde definitivt läsa, diskutera och förfäras över Döden i grytan som jag läste under hösten.


3. En bok alla borde läsa minst en gång?
Sin älsklings favoritbok. (Man får hoppas att en sådan läsning inte slutar så här sorgligt, som den här historien ur verkligheten, återgiven av Kafka på jobbet.)


4. En bok du återkommer till gång på gång?
Få se nu om det finns nån favorit som jag inte redan tjatat sönder här på bloggen. Almqvists Drottningens juvelsmycke har jag inte nämnt på nästan ett år tror jag. Det är en sådan gåtfull bok, som jag behöver läsa om och om igen för att förstå bättre. Hur var det med Tintomara? Vem mördade Gustav III?  Eli har skrivit väldigt bra om boken.

5. Favoritomslag?
Jag bryr mig inte så mycket om kolapappret, bara innehållet har tuggmotstånd och fastnar lagom mycket i tänderna. Men en bok som jag köpte blott på grund av omslaget (jag hade aldrig hört talas om boken innan, och läste ingen baksidestext innan jag satte igång och läsa) var Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. Det kan vara så att jag går igång mer på typsnitt än bilder. Eller så har jag vid det här laget lärt mig att en omslagsbild brukar säga 1000 ord som inte har med boken att göra.

6. Mest irriterande karaktär?
Lady Catherine de Bourgh i Stolthet och fördom!! Jag kan inte alls ta henne med sånt jämnmod som Elizabeth. Jag blir fullständigt galen på henne varenda gång hon lägger sig i hur andra människor packar sina resväskor, eller föreslår att Elizabeth ska öva pianospel i Mrs Jenkins rum, så att hon inte stör nån annan. Ghaaaa!

7. Om en bok innehåller _____ kommer jag att läsa den! (Samt exempel på en sådan bok)
Motståndsrörelser och/eller spionverksamhet. En bra ungdomsbok är Tornfalken av Lloyd Alexander. En bra vuxenbok är Charlotte Gray av Sebastian Faulks. (Den måste jag läsa om snart! Men se för all del inte filmen. Eller gör det då, men läs boken också, för det är två helt olika historier som berättas.)

8. Sorgligaste dödsfallet?
Beth. Den änglalika systern i Louisa Alcotts Unga kvinnor alltså. Och så gråter man så klart floder över Jenny Love Story av Erich Segal. Där man kan lika gärna se filmen, förresten – det påverkar inte gråtmängden ett dugg!

9. Om du skulle skriva en bok skulle den heta?
I skuggan av maskerna. Eller kanske Stuck  in a roundabout om jag försökte lansera mig internationellt.

10. Favoritkärleksförhållande?
Laura och Sorry, som jag brukar skriva om då och då. Och just nu så börjar jag känna enorm längtan om att läsa om det där undflyende och spirande som finns mellan Carolin och den mystiske Adam i Skugg-gömman. (Skugg-gömman är en typisk januari-bok, eller hur?)

11. Favorit icke-romantiska/-sexuella förhållande?
Den där lärar–elev-relationen som finns mellan Adso och William of Baskerville i Rosens namn. Jag tycker så mycket om hur kunskap överförs i en förtroendefull relation och i en adekvat situation. Den bästa av alla inlärningsmetoder! (Jag skulle kunna nämna Sokrates dialoger här också, men de är trots allt ganska opersonliga.)

12. En bok du rekommenderat åt många människor?
Hmmm. Har inte haft nån sån universalbok på sista tiden. Men inspirerad av att Matilda gjorde den till book of the year 2010, så puffar jag gärna fram Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Den berättar om andra världskrigets fasor från en tysk sida. Hur är det att vara bland de skyldiga? Hur är det att efter kriget bli förvandlad till en förövare, när man bara var en "vanlig" människa som råkade bo i Tyskland under kriget? (Och i förlängningen: hur skulle man själv ha agerat i den situationen?)


13. En bokserie som gärna hade fått sluta betydligt tidigare än vad den gjorde?
Holly Hock håller på att läsa John Marsdens ungdomsboksserie I morgon när kriget kom. Den är häpnadsväckande bra (vilket inte minst Hollys rapporter om ständigt (nattliga?) sträckläsningar vittnar om). Den var från början tänkt som en trilogi, och de tre första böckerna i serien är ordentligt sammanhållna. De fyra sista böckerna i serien är inte dåliga heller, och totalt är det en mycket uppslukande septalogi som jag tror att de flesta skulle ha stort nöje av. Men sedan skrev Marsden ytterligare tre böcker om Ellie – berättarjaget i I morgon...-böckerna. Urdåliga! Stor varning på dem!

14. Ett återkommande inslag i intrigen du retar dig på?
Jag tycker det är så ofantligt tråkigt när utpressning är motivet i deckare. Det är liksom ett så ointressant brott.

15. En bok du gärna skulle se som film?
Tordyveln flyger i skymningen. Jag begriper verkligen inte varför den inte filmats redan? Ständiga repriser av radioföljetongen kan inte kompensera! Anders Grönros – hallå-å?!


16. Favorittegelsten? (Bok med fler än 500 eller 600 sidor beroende på vem som definierar)
Favorittegelsten att hata just nu är Anna Karenina. Det är en riktigt bra bok, men över 900 sidor och det går ofattbart långsamt att ta sig igenom den. (Och to be honest – eftersom jag vet hur den slutar så känns det som en väldigt lång dags tågresa mot undergången.) Men om jag puttrar på i den här lästakten är jag klar mot slutet av 2014. Titta in för en fullständig recension då!