söndag 6 februari 2011

Snygger, Snäller och Dummer

Vi läser mycket folksagor hemma nuförtiden. Tidigare har det mest handlat om rikt illustrerade och ofta mycket förkortade versioner, men nu är det the real thing. Styvsystrar som skär av sig hälarna. Elaka drottningar som förgiftar sina konkurrenter och gläds när de faller döda ner. Häxor som kastas in i heta ugnar och dör. Barn som sätts ut i skogen för att svälta ihjäl. Andra barn som förvandlas till rådjur för att sedan jagas. Ja, listan blir bara längre och längre, ju mer vi utforskar bröderna Grymms sagosamlingar.

Det mest påfallande är dock hur många flickor det är som är vackra, och när kungen eller en prins får se de vackra flickorna så vill de genast gifta sig. Om vi för ett ögonblick försöker låta bli att irritera oss på det till synes i självklara att alla dessa flickor genast vill gifta sig med kungasönerna, kan vi i stället fundera över hur dumma de där karlarna är egentligen. Ta prinsen i Snövit, till exempel. Han ser alltså Snövit i sin glaskista (hon är i själva verket skendöd, men prinsen tror ju att hon är stendöd) och blir så förälskad att han vill släpa med sig den döda tjejen till sitt slott, så att han kan titta på henne. (Det är ju i och för sig tur i oturen att han får för sig en sån sak, eftersom själva rubbandet av kistan får den förgiftade äppelbiten att lossna ur Snövits hals, och hon blir levande igen.) Vad har han tänkt göra sen? Tänk om han i framtiden träffar en levande flicka att gifta sig med – ska hon då bara acceptera hans nekrofila drag och tacka ja till frieriet? Eller har han på allvar tänkt att sitta där i slottet och stirra på en död, men vacker flicka resten av sitt liv? (Ja, i så fall är det ju inte mindre än en evolutionär fördel att hans gren av ätten dör ut.)

Sen har vi prinsen i Törnrosa. Han tar sig (äventyrslystet och förutsättningslöst får man förmoda) genom en törnroshäck som bestått i 100 år, och sedan genom ett dammigt slott, fullt av sovande människor. Det borde ju funnits några snygga kökspigor och slumrande hovdamer som kunde locka honom, men inte – han stövlar rätt upp i det högsta tornet där han hittar en 115-årig tjej som sussar så sött, och utan att ens reflektera över ålderskillnaden (vilket i och för sig är positivt) kysser han henne. Jag undrar om vi faktiskt inte har passerat gränsen för otillbörligt utnyttjande här – eller ska prinsar i allmänhet förutsätta att flickor vill bli kyssta av okända män när de tar sin skönhetssömn? Jag undrar också hur chockad han egentligen blev när hon vaknade; det kan han väl knappast ha räknat med!

Dummast av alla tycker jag dock prinsen i Askungen är. Han dansar med den vackra Askungen inte mindre än tre kvällar i rad. Han vägrar förstå den talande vinken att hon varje kväll springer ifrån honom, och stryker i stället beck på slottstrappan för att försöka fånga henne. Men allt han lyckas få tag i är en vacker liten sko. Dagen efter åker han land och rike runt och provar denna sko på alla flickor han träffar. Han noterar över huvud taget inte själv när en del flickor hugger av sig hälar och tår för att kunna trycka in sina feta tassar i skon, utan det måste han bli uppmärksammad på av några kvittrande duvor. Hela skoprovningen är sannerligen ett mysterium: Om han har dansat med en jänta tre kvällar så borde han väl känna igen henne utan att behöva besvära sig med att prova skor? Och om han inte känner igen henne (för Askungen är ju trots allt rätt smutsig och har inte alls så vackra klänningar på sig till vardags) så kanske han kan se om hon kommer ihåg vad de pratade om, till exempel. För vilken man vill gifta sig med en kvinna som han varken orkat se på eller talat med under tre hela kvällar?

Ja, det här är bara en del av alla de funderingar som sagoläsandet genererar hos mig. Faktum är att jag lite bättre fördrar alla historier om vargar som slukar barn och killingar hela och sedan blir uppsprättade och ihopsydda utan att dö förrän de själva går och trillar ner i brunnen. Just nu tvekar jag inför att läsa om en av mina gamla älsklingssagor – Prins Hatt under jorden. När jag var liten var jag alltid lite förälskad i den där Prins Hatt. Och ingen ska i alla fall komma och säga att det berodde på hans utseende, för enligt sagan fick inte ens hans fru se honom i dagsljus på flera år.

Min irritation över det osannolika med alla dessa prinsar som på ett ögonblick förälskar sig i vackra flickor – levande eller till synes döda –  minskar dock något när jag av en händelse lyssnar till ett intressant program från Vetandets värld (17 jan 2011). Programmet handlar om hur vi oftare litar på vackra människor. Vi tillskriver dem goda egenskaper, och röstar till exempel oftare på vackra politiker. Socialpsykologer har dessutom funnit att vi är trevligare mot vackra människor. Och – att vackra människor dessutom är duktigare och snällare än andra människor. Det sista tolkas som en effekt av att vackra människor genom hela livet blivit positivt bemötta av omgivningen.

Man kommer till och med in på hur bokomslag lockar till läsning (!), och fastslår givetvis under programmets gång att ens omdöme kan förändras när man lär känna någon. Eller läser en bok och upptäcker att den inte alls är så bra som man trodde.

Programmet är värt sin lyssning inte minst för att den tar sin utgångspunkt i hur Edmund litar på Vita Häxan i Narniaböckerna.

I kväll ska jag läsa Pomperipossa och beklaga den stackars häxan. Tänk om hon varit lite vackrare – då hade folk kanske varit snälla mot henne, och hon hade inte behövt utvecklas till en elak trollpacka som förvandlade barn till gäss för att sedan äta upp dem.

16 kommentarer:

snowflake sa...

Jag hörde också det där programmet, men har ett par invändningar. Den första att det i nån bisats slogs fast att ingen tänkande människa köper böcker på omslaget, men det vet jag ju av egen erfaranhet är helt fel. Jag köper såväl böcker på omslag som vin på etiketten, och blir oftast nöjd.

Det andra är att människor inte får vara FÖR vackra. Alltför vackra kvinnor uppskattas inte av andra kvinnor, som gärna vill tro att de förstnämnda är ytliga och helst korkade. Efter ett tag kanske de vanliga kvinnorna kommer över aversionen, men den finns där initialt helt klart.
Och, jag tror det är än värre för riktigt vackra män. Jag har stött på två riktigt vackra män genom åren, och oj vad andra män har avskytt och hånat dem. Bara sådär på reflex, att de skulle vara omanliga, veka, opålitliga, korkade, inte räknas in i den manliga gemenskapen.

Så den dimensionen finns också.

För övrigt tycker jag det är fint att ni läser Vargen och de sju killingarna. :-)

Vixxtoria sa...

Nä, det där med bokomslag (eller whatever) och tänkande var lite förhastat sagt, haha. Men det var kul att det över huvud taget kom upp (jag tror egentligen att det är lite svårt att tillämpa samma kriterier som för vackra människor på sådant som bokomslag, kläder, vin eller vad det än är som är styrt av mode. Ett bokomslag som säljer ett år, skulle 10 år senare betraktas som omodernt, och 20 år senare som snyggt och retro...). Jag köper för övrigt vin baserade på de där mer eller mindre ifyllda cirklarna som Systembolaget tillhandahåller ;-)

Annars är det ganska mycket mer komplicerat hur vi bedömer människor (jag jobbar lite med en del forskande psykologer, och vi diskuterar en del kring det här då och då). Stor skillnad på verkliga livet och att se någon på foton eller film, till exempel, därför att den vackra människans interaktion med oss själva påverkar. Men jag tyckte det var ett riktigt intressant program, där de fick med förvånansvärt mycket.

Vargen och killingarna är en storfavorit härhemma just nu, ja. Vi är till exempel i stort behov av ett golvur för att på allvar kunna leka sagan.

Vixxtoria sa...

Och ja just det. Det där med hur man ser på vackra kvinnor är intressant. Jag inbillar mig att de som uppskattar vackra kvinnor minst är andra vackra kvinnor... Men jag är inte riktigt så vacker själv, så jag kan ha fel.

Vackra män tycker jag det är lite Dorian Gray-varning på, även om det kan vara trevligt att titta på dem. :-)

Petter Malmberg sa...

Redan bröderna Grimms versioner av sagorna är rätt starkt tillrättade jämfört med de gamla folksagor de bygger på.
I de äldsta varianterna av "Törnrosa" så vaknar hon först när hennes tredje barn, som fötts med tänder, biter henne i bröstet under amningen. Prinsen är då fadern till de tre barnen.

Å andra sidan slutar "Askungen" i de äldsta varianterna inte med att hon gifter sej med prinsen utan med att hon får en massa mat som han glatt kalasar på.

Vixxtoria sa...

Petter: Ja, jag utelämnade det där med Grimm-brödernas tillrättalägganden den här gången. Vi läste några av originalsagorna (eller original och original – det finns ju inga original till det här, bara en hemskt massa parallella varianter) när jag läste barn- och ungdomslitteratur. (Eller om det till och med var när jag läste litteraturvetenskap... hm.) Askungevarianten kommer jag ihåg, men det där med Törnrosa och hennes tre barn har jag inte hört tidigare. Påminner ju lite mer om Prins Hatt då, faktiskt. Och styrker för övrigt min tes om prinsens smak för att ge sig på värnlösa brudar.

Nathalie T sa...

När jag var liten hade jag en bok (hade och hade, har nog fortfarande kvar den) som innehöll svenska folksagor. Förutom att vara vackra var hjältinnorna också otroligt snälla och inte själviska för fem öre.

Hanneles bok-paradis sa...

åj, det visste jag inte om "vackra" människor..

Jenny B sa...

Jo, jag blev nog också påverkad åt konstiga håll av alla folksagor jag läste som barn. Men nu som vuxen byter jag glatt kön på de tuffare huvudpersonerna till flickor, om det funkar, och låter prinsen bli kär i Askungen för att hon är smart och rolig.

Jag har också retat mig på alla prinsars blixtförälskelser i vackra flickor, men har en mild förhoppning om att de också klickade på något djupare plan. Jag tror (och hoppas) på kärlek vid första ögonkastet. För tjugo år sedan var jag på dubbeldejt med min bästis. Killarna tog irriterande nog med en tredje kille, varken särskilt snygg eller uppklädd för kvällen. Redan på 30 meters håll, innan han sagt ett ord, hade min väninna förälskat sig i just honom. Klick-klick! De är fortfarande gifta. :)

Maria Turtschaninoff sa...

Lästips: A Tale Dark and Grimm av Adam Gidwitz! Lämpar sig för både barn och föräldrar. Tar upp några av de underligaste och grymmaste av Grimms sagor, och spinner vidare.

snowflake sa...

Så Törnroseprinsen tvingar sig på Törnrosa när hon sover? Bra att den har ändrats, får jag säga.

Det där med att Askungen istället kalasar på en massa mat borde däremot ligga fint i tiden. :-)

fullbokhylla sa...

En nyfiken fråga: Hur pratar du med dottern om de här prinsarna och prinsessorna? Jag har hittills bara läst Prinsessan på ärten i pixiboksform för Ebbot, men jag fick slänga den för jag blev bara arg och generad. Nu var et ju en lite annan litterär kvalitet i övrigt på den och bröderna Grimm, men ändå?

Vixxtoria sa...

Nathalie T: Antalet sagosamlingar är nog oändligt, och jag har också flera samlingar av just svenska folksagor. En del av de här sagorna är ju dessutom "konstsagor" -dvs skapade för att likna de mer traditionella sagorna. De är ofta mer pedagogiska upplever jag, och som jag minns det är det oftast där just det där "osjälviska" uppträder. De grimmska hjältinnorna är också väldigt dygdiga allihop, men ganska opersonliga minst sagt.

Hannele: Nej, det är mycket spännande man kan få veta om man lyssnar på radio.

Jenny B: Det är klart man tror på kärlek vid första ögonkastet. :-) (Det har i alla fall aldrig hänt mig att jag blivit kär i någon "efter påseende".) Kanske är i sjäva verket folksagorna en samling berättelser om folk som blir kära vid första ögonkastet? Läser man dem så behöver man inte förundras över att prinsarna faller i farstun och prinsessorna säger ja, så fort de hör frierierna ;-)

Men det där med att prinsen blir kär i Askungen för att hon är smart och rolig (eller kanske lite dum och bortkommen, varför kan inte man inte bli förälskad i såna personer?) det måste vi nog tala om mer här. Vi har liksom haft de samtalen ganska mycket, och nu njuter vi (båda två tror jag) av att faktiskt läsa precis som det står. Men det är dags att problematisera lite grann igen, tror jag.

Maria T: Det låter som ett bra tips! Ska jag absolut skriva upp och kolla upp vid tillfälle! (Det var länge sen jag fördjupade mig i sagorna, men det kan vara dags igen!)

Snowflake: Det där med att man kalasade på mat var ganska vanligt slut i många sagor, vill jag minnas. Man tänkte kanske i verkligheten mer på mat än på vem man skulle gifta sig med??!!

Fullbokhylla: Vi har pratat ganska mycket om prinsessor, faktiskt. Per Gustavssons Prins- och prinsessböcker hjälper ganska mycket, där man leker mycket med rollerna. "Problemet" tycker jag är att vi har läst Gustavssons prinsessböcker först, och inte har de där referensramarna om sagoprinsessorna sen tidigare. Men annars snackar vi mycket om att man till exempel behöver svärd som prinsessa. Och min dotter är ärligt talat mest fascinerad av sagor om troll, så det har varit mycket trollsnack.

Men jag gillar din fråga, ska fundera mer på den och återkomma. Kanske med eget inlägg?

Emmas Bokhylla sa...

Oj, vilken bra text, du slog huduvet pa spiken nar det galler saker som jag ocksa har funderat pa nar det galler sagor.

Nar jag var mindre alskade jag folksagorna, men nar jag blev lite aldre sa fick de mig att fundera en massa, som till exempel pa hur det kom sig att kungen ville gifta sig med prinsessan, som faktiskt var hans dotter...? Jag fick ingen riktig klam pa det dar da.

Just nu har jag dessutom en langtidsprojekt, jag laser Broderna Grimm pa engelska i en samlingsvolym och hittills har det slagit mig hur tillrattalagda de svenska versionerna som jag laste nar jag var liten var... Och hur elaka manniskorna i sagorna oftast ar, hur lite sympati man far for dem! Da ar det kanske skont att man far en tillfixad version, speciellt nar jag har ovan laser att Tornrosa hade tre barn nar hon vaknar... Vad sager det om hennes sexuellt snedvirdna prins?!

fullbokhylla sa...

Ser fram emot ett sådant inlägg. Jag funderar mycket på det där, om man ska censurera bort böcker man inte själv gillar eller om det också ger en snedvriden bild. Och när det gäller klassikerna är det nästa ännu mer intressant. Ta Ture Sventon, till exempel. Jag står ju inte generellt upp för författare som skriver "neger", men i en om än relativt modern klassiker blir ju diskussionen en annan.

Får nog klura på ett eget inlägg också! ska vi se vem som hinner först? (jag skulle lägga pengarna på dig!)

Paperback Lover sa...

Men Vixx, det förstår ju vem som helst varför du är förtjust i Prins Hatt! Det är ju just för att du inte fått se honom, han är lite hemlig och oåtkomlig, just därför vill du ha honom :-)

Typiskt mig att fokusera på fel sak så jag vill för den sakens skull säga att jag håller med vad gäller allt det andra. Det om gräsliga prinsar.

Vixxtoria sa...

Paper: Jag har inget emot att du läser mina inlägg långt senare (så klart), men jag brukar ha glömt bort hur jag tänkte när jag skrev dem vid det laget. Så det spelar alltså nästan ingen roll om du fokuserar på fel sak ;-)

Jag tror i det här fallet att det ligger mycket i det där du skriver om Prins Hatt, dock. Det hemliga, oåtkomliga och själva pseudonymen. Passar bra ihop med att jag vurmar för såna där figurer som Röda nejlikan och Mannen med järnmasken.

Emmas bokhylla: (Sorry, jag måste ha missat att du kommenterade detta för flera veckor sen!!): Intressant fundering över kungar som vill gifta sig med prinsessor/döttrar. Lite semantisk clash, kan man tänka. Jag har också en Bröderna Grimm-bok på engelska och läste en del av dem för ganska många år sen. Fast min engelska Grimm-bok är nog fortfarande en "barnversion"; Törnrosa får definitivt inte tre barn i den boken. Men jag måste komma ihåg att kolla hur det är med Askunge-varianten; det finns ju två spridda versioner. Dels den som finns i Sverige (en "tysk variant" kan man säga) där Askungen får vackra klänningar när hon går till sin mors grav, dels den version som jag har för mig spreds genom franska barnkammarböcker, till den anglosaxiska världen, och som sedan återspeglas i t ex Disney-versionen: den där Askungen träffar sin gudmor som är en fé och åker i en vagn gjord av en pumpa till slottet etc.

Fullbokhylla (har missat din kommentar också - måste ha bloggsovit en dag för ett par veckor sen): Ja, jag ska verkligen få till (så småningom...) ett inlägg som diskuterar det där att våra barn läser ironiska versioner av folksagorna innan de ens känner till originalhistorierna. Nu när vi är mitt inne i de riktiga folksagorna inser jag vilken otrolig kraft det finns i de här berättelserna. Det arkaiska, stereotyper. Men beprövat genom århundradena, och något som fortfarande fascinerar!