Jag angriper alltid en bok som jag kan förvänta mig ger upphov till skrämmande känslor med särskild omsorg. Försöker liksom omge den med mjuka och menlösa läsupplevelser. Feel bad av det värsta slaget läser jag inte när jag är ensam hemma, och undviker precis innan jag ska gå och lägga mig. Det är möjligt att jag tolkar feel bad som värre än det behöver vara, när jag här (i stegrande hemskhetsordning) ger Lyran tre bidrag till veckans tematrio.
Här är några exempel, i stegrande bad-ordning.
1. Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Med boken nyss avslutad känner jag fortfarande ordentliga äckelkänslor över Stridsbergs uppslukande roman om Valerie Solanas – hennes utåtagerande svar på övergrepp, och hennes upplevelse av klyftan mellan själ och kropp, och Stridsbergs skildring av hur förvirrade känslor och oemotsägligt förnuft blandas.
2. Järnbörd av Magnus Dahlström. En pjäs om skuld och straff. Ett kammarspel med fyra skyldiga människor, som väntar på ett straff, utan att vara riktigt säkra på vad de gjort. Våldsamt är förnamnet. Orkar man läsa det här så upptäcker man att det är bra.
3. Rannsakningen av Peter Weiss. Iscensättandet av Nürnbergrättegången, baserad på äkta vittnesmål. Jag har aldrig sett den på scen. Jag har inte ens förmått läsa längre än till tredje sången. Sen spydde jag.
4 kommentarer:
Järnbörd sorterades som skräckel på min ris. Jävligt bra. När jag läste till socialpedagog och var ute och åt med några andra i klassen undrade de andra vad det var för bok jag hade med mig. Jag tog upp boken och läste avsnittet där mamman bryter sönder sitt barn. Du skulle ha sett minerna. Men va fan, en socialarbetare får inte vara för känslig...
Jag ser Järnbörd som en scen från Helvetet där de plågar varandra. Det tar ju inte slut heller.
Lunds studentteater satte upp Rannsakningen för några år sedan. Jag hade ingensom helst vilja att gå att se den.
Men det är en bra text.
"Skärbrännaren" är en nästan ännu bättre pjäs av Magnus Dahlström än "Färnbörd". Det är synd inte alla hans pjäser finns utgivna i en volym.
Pål: Skräckel är definitivt det ord som beskriver Dahlström bäst. Jag tycker också att han är bra, alltså (jag hoppas att det framgår, även om inläggsrubriken kanske antyder något annat). Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte så mycket av Järnbörd dock (det är 15 år sen jag läste den). Den där väntan, de där fyra människorna, deras förskräckliga historier. Helvetet eller dess förgård, definitivt! Det borde nästan vara obligatorisk läsning för socialarbetare, kanske? ;-)
Jag trodde att jag hade Järnbörd härhemma och letade bland mina pjäser, men det visade sig att det är Stålverket som ligger härhemma. Så den började jag läsa nu.
Petter: Jag håller med om att Dahlströms pjäser borde vara lättare att få tag i. Gärna samlingsvolym! Jag har sett något av honom på Göteborgs stadsteater också, men jag kan inte för mitt liv få ihop vilken pjäs det kan ha varit. Jag hade fått för mig att det var en pjäs om Kode-mordet som hade urpremiär i Gbg i mitten av 90-talet, men hittar ingen information om det. Jag kan minnas fel författare, fel pjäs eller fel tidpunkt. Teatern är dock rätt.
Jag har aldrig sett Rannsakningen, och jag har alltså inte ens lyckats ta mig igenom pjäsen. Det går bara inte. Men jag håller med om att det på sätt och vis visar att det är en bra text.
Skicka en kommentar