Jag längtar verkligen efter Pamela Jaskoviaks nya diktsamling. (Och det är inte ofta jag längtar efter diktsamlingar, det är det inte. Och det är mycket sällan jag bloggar om böcker som jag längtar efter. Så jag hoppas ni förstår signifikansen hos det här inlägget.)
Hoppas nu bara Regnet och gräset är lika bra som den här recensionen.
5 kommentarer:
Jag läste ett par diktsamlingar av Jaskoviak för många år sedan. Mycket bra, dessutom fullt befripliga på det där lite undflyende poesiviset :/
Pål: Jag håller med. Det var nog ganska länge sen hon kom ut med nån diktsamling, förresten.
Åh, svart tulpan... borde nog läsa igen.
Anonym: Svart tulpan var fin!!
Jag gillade dock allra allra bäst hennes bok om Agadir.
Ska börja läsa den i kväll, men älskar som du Agadir my love mest av allt.
Skicka en kommentar