Jäkla syokonsulent

När jag påbörjade en planlös genomgång av i stort sett alla kurser som den humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet erbjöd visste jag inte vart det skulle leda, bara att jag ville veta så mycket som möjligt om så mycket som möjligt. Men hade jag vetat att det fanns något som hette littkrimmare hade mitt yrkesval varit självklart! Tänk att få tillbringa hela arbetsdagarna med att spåra Shakespeare-förfalskningar? Eller läsa Jane Eyre på arbetstid?

Jag har precis läst Jasper Ffordes bok Var är Jane Eyre, och om jag kommer verka mer schizofren än vanligt här på bloggen är det för att jag har fått en ny litterär hjälte: Thursday Next. (Den icke helt oävna svenska översättningen är Torsdag Nesta.) Thursday en littkrimmare som lever i ett parallellt England, där Wales har bildat en självständig republik (med mycket frostiga relationer till England) och Krimkriget fortfarande pågår. Faktum är att Thursday själv är krigsveteran från Krimkriget, och hon har mycket bestämda åsikter om hur det 131 år långa kriget borde avslutas.

Jag hade tänkt inleda det här blogginlägget  med att säga att boken är en litteraturnördarnas Liftarens guide till galaxen, men när jag läst ut boken och äntligen tog mig an baksidestexten så upptäckte jag att det var precis vad som stod där. För vilken annan bok som helst hade jag blivit irriterad av en sådan sak, men här känns det helt naturligt – ungefär som om boken läser mina tankar. Det här är nämligen en bok där gränserna mellan fiktion och verklighet flyter. Tidsresor och tidsförskjutningar är vardagsmat. Thursdays far är till exempel tidsväktare och kan dyka upp när som helst med underliga upplysningar och anspelningar om vad som har skett och vad som ska ske; mest förtjust är jag i den lösning på vem som skrev Shakespeares dramer som boken erbjuder: det var helt enkelt Thursdays far som åkte tillbaks till sekelskiftet 1500-1600 och dumpade av originalmanuskripten där. Och Thursdays farbror Mycroft är en uppfinnare av den allra galnaste sorten; han har skapat en litteraturportal som gör det möjligt för vem som helst att kliva in i en bok. Problemet är att man kan råka ändra händelserna inne i boken om man inte aktar sig. Och om det är originalmanuskriptet man travar runt i får det förstås konsekvenser för alla versioner och upplagor av texten.

Utifrån detta kan ni själva föreställa er vilken katastrof det blir när ärkeskurken Acheron Hades kidnappar Jane Eyre just när hon räddat Mr Rochester från den eldssvåda hans galna hustru Bertha anlagt i hans sovrum. Konsekvenserna av att Jane försvinner blir helt enkelt att historien slutar där (eftersom det är en jag-roman berättad ur Janes perspektiv kan inget mer hända). Det blir Thursdays uppdrag att återbörda Jane till romanen och vaka över henne så att inget mer som stör handlingen inträffar.

Det mest fantastiska med den här boken är alla de små och stora litterära referenserna. Och tycker man om litteratur är det helt oemotståndligt med ett samhälle där litteraturen är så viktig att särskilda polisrotlar ägnas åt den. Eller där det inte är Jehovas vittnen som ringer på dörren, utan en baconian – alltså en person som är övertygad om att Francis Bacon skrev Shakespeares dramer, och nu vill frälsa dig till samma övertygelse. Mest nöje har man av Ffordes bok ju mer man läst tidigare, och särskilt om man har en faiblesse för engelska författare: Dickens och Wordsworth utgör bara grundkursen.

Boktoka har också läst och överväldigats och skrivit om boken. Hon berättar även lite mer sansat om bokens egentliga handling, medan jag mest är alldeles sprallig efter den här upplyftande läsningen.
Jag gläds något alldeles ofantligt åt att det redan finns tre till böcker i den här serien som jag kan läsa. Det ska jag gå och göra nu (fast först ska jag ställa mig framför spegeln och väsa: My name is Thursday. Thursday Next! Give me that Shakespeare script. Now!)