Produktplacering

Jag läser hos Martina på Ett hem utan böcker om en bokklubb som just nu läser Pickwickklubben. Det får mig att överväga om jag ska hänga på läsningen lite i hemlighet så där. I större delen av mitt liv har jag velat läsa den här Dickens-boken, eftersom det är en av Anne på Grönkullas älsklingsböcker; efter en intensiv tentaperiod i boken Drömmens uppfyllelse är det just en omläsning av Pickwickklubben som hon hänger sig åt. Naturligtvis äger jag ett eget exemplar, i engelskt original The Pickwick Paper. Runt 870 sidor är den. Det är väl det som ständigt får mig att tveka. Det är inte bara läsning. Det är ett projekt, som är lite för stort för att jag ska åta mig det just nu. (Banne mig, om jag inte tror att Anna Karenina har en större chans här!)

Men företeelsen att få boktips genom andra böcker är annars intressant, tycker jag. Jag har tidigare nämnt Maria Gripes lobbande för Dorian Greys porträtt i boken Skugg-gömman. Från min barndom minns jag också exempelvis det idoga läsandet av Kristens resa som flickorna i Alcotts Unga kvinnor ägnade sig åt.

Det mest slående exemplet återfinns dock i Edith Nesbits böcker. Jag läste dem med stor förtjusning. Det var upptäckten av Huset Ardens gåta som fick mig att på allvar överge bibliotekets Hcf-avdelning och börja läsa Hcg-böcker; böcker utan bilder på varenda sida! Men i en av Nesbits böcker (och jag kan för mitt liv, och trots en massa bläddrande i de utrensade biblioteksexemplar som jag har i min ägo, inte komma ihåg vilken) låter hon en av huvudpersonerna få en bok i födelsedagspresent. Och det speciella med den boken är att den är skriven av – Nesbit själv! Om jag inte minns alldeles fel är presentboken Amueletten. Nå, denna bok fanns inte på mitt lilla skol/by-bibliotek, och i flera år sökte jag den förgäves. När jag äntligen fann den var jag lite för gammal för att uppskatta den. Men jag tänker ibland på hur Nesbit hajpade sig själv, och på att det ändå måste vara lite unikt.

Visserligen är det inte ovanligt att särskilt i serieböcker för barn och ungdomar hitta sådana där hänvisningar som säger till exempel att "detta kan du läsa om i boken Fem söker en skatt". Och det är för all del inte bara barnboksförfattare som sysslar eller sysslade med sånt här. Sommarens omläsning av Dorothy Sayers böcker ger precis samma sak vid handen. I partier kryllar det faktiskt av fotnoter som säger att detta kan man läsa om i Oskuld och arsenik, eller En sky av vittnen eller Mysteriet på Bellonaklubben.

Man ser inte det här så ofta i moderna böcker. Det är lite synd faktiskt. Att produktplacera sina egna titlar eller andra är en ganska trevlig intertextualitet. Betydligt trevligare än att droppa designnamn och namnet på olika bruna drycker. Och boktitlar får gärna nämnas i lite alla möjliga sammanhang utan att det stör mig. I Abbas The day before you came läser sångaren till exempel Marilyn French.