onsdag 16 mars 2011

Bokrea

Kolla vilket reautbud mitt hotell erbjuder!! Vad ska jag välja?






18 kommentarer:

Frida sa...

Okej, det är inte jättemycket att välja mellan,en jag ser Paul Auster. Helt plötsligt fick hyllan ett helt nytt sken :)

tidningsida sa...

Vad du än gör - ta inte Värmen!

MagnusJ sa...

För att underlätta ditt val...
Såhär skrev Per Olov Enquist om "Värmen" på Expressen Kultur under rubriken "En hederlig roman"

"Jag ser att sex förtjänstfulla, kanske lysande, författare blivit nominerade till det skönlitterära Augustpriset; jag skriver "kanske" eftersom jag än inte läst någon av dem. Därför kan jag lugnt protestera mot nomineringen, där jag saknar ett namn. Det är Ulf Lundell. Han kunde gott få priset också. Med honom är det så, att jag aldrig träffat honom, och aldrig läst en rad av hans prosa. På en semestervecka beslöt jag mig att ta itu med hans senaste, mycket tjocka, roman Värmen. Den blev ju inte nominerad. Jag blev föga förvånad över detta, jag återkommer till det. Inte på grund av boken - den är långa stycken mästerlig, kanske borde ha trimmats ner en smula. Men jag tror mig efter 45 års yrkesverksamhet kunna urskilja en riktig författares viktiga verk. Jag brukar själv tänka, att när en mycket bra kollega avger ett omdöme om mig, då lyssnar jag alltid med speciell uppmärksamhet, vad än omdömet blir. Kan man skriva själv, kan man nog skilja kvalitet från bluff. Och Värmen är en djupt gripande kärleksroman om en man från två världar (den ena känner jag, den andra, rockmusikens, är för mig som att lyssna till en man från Mars). Den är dessutom en desperat rolig roman om en känslig kvinnoälskare som kommer på kant med dels sina kvinnor, dels delar av den feministiska världen, obegripligt hur. Han är helt vansinnigt olycklig över detta, och sällan läser man ett mer tankeväckande roman om den typiske svenske mannen. Varför då, i Guds namn, var det då så självklart att Värmen inte skulle bli ens nominerad? Jag har frågat runt lite bland mina oerhört bildade och omdömesgilla vänner vad de tycker om boken. De säger då att de inte skulle drömma om att läsa den, samt uttrycker storögd förvåning när jag säger att den är mycket bra. Men varför denna självklarhet i att Lundell inte är med i racet? Det tycks vara så att en svärm av unga begåvade feministiska kolumnister, angripna på ett antal fradgetuggande och desperat roliga sidor i boken, har utsett Lundell till något slags samtida Strindberg, från den tid Strindberg var besatt av Lombrosos studier över kvinnans och förbrytarens likartade skallformer. De har med säkerhet bara läst förprickade sidor i Värmen. Sårbarheten, och tonfallet från den Lundell som är ett övergivet barn på 55 år, det kan de inte ha tagit del av. För att försäkra mig om att jag (trots de 45 årens expertis och så vidare) inte fått hjärnsläpp lät jag min hustru, feminist av en äldre årgång, läsa boken. Hon började motvilligt, men, tror jag, med ett slags stigande och häpen respekt. "Det är en hederlig roman", fick jag sen ur henne. Det var allt. Jo, det är en bra sammanfattning. I den i dag oerhört inflammerade debatten kring feminismen i Sverige är det precis den typen av rasande, men sårbart hederliga vittnesmål om den svenske mannen vi behöver."

Skövde Bokcirkel sa...

Men Nicholls ser väl trevligt ut?

jenny sa...

Ta Brooklyn-Auster! Den är en av hans riktiga pärlor. Loved it! Annars undrar jag vilken Nicholls det är? En dag ligger hemma och typ bränner mig så fort jag tittar på den, för att jag ännu inte läst den. Kära pojkvännen frågar ca varannan dag om jag inte börjat läsa denna bok som fick densamme 35-årige mannen att ligga vaken till fyra på natten för att läsa ut den- och grät när detta skedde... Gissa om JAG har förväntningar:)

Vixxtoria sa...

Frida: Rent spontant skulle jag också välja Auster. Om det inte redan var för att den stod på engelska och oläst hemma och väntade ;-)

tidningsida: Okej.

MagnusJ: Nämen, nu vill jag ju köpa (och läsa!) en bok av P-O.

Skövde bokcirkel (Böckerx3???): Ja, Nicholls ser trevlig ut, men jag har int ehunnit kolla vilken bok det är.

Jenny: Auster väntar som sagt hemma, oläst (det är skandal, jag borde läsa mer Auster snart), och jag kollade som sagt inte vilken Nicholls det var - jag hade svårt nog att förklara för mina kolleger varför jag fotograferade det magra bokbeståndet. Ni anar inte hur kreativ man måste vara om man bokbloggar i hemlighet.

En dag börjar jag ha stora förväntingar på :-D

MagnusJ sa...

Vixxtoria: Ja, läs Per Olov Enquist!
Jag ville genom Per Olov Enquist text ovan anknyta till tidigare diskussioner i annan bloggpost om Ulf Lundell och hans positionering mot det kvinnliga och hans bejakande av det manliga.
Att Lundell låter sina romankaraktärer bejaka den delen av manligheten som kan anses problematisk och positionera sig mot det kvinnliga (som du skriver) är värdefullt anser jag. Det är värdefullt eftersom det delvis går på tvärs med rådande värderingar i samhället i övrigt. Det är värdefullt eftersom det provocerar läsare och jag anser att en av konstens uppgifter är att provocera.
Självklart bör kritiker både ifrågasätta och berömma detta. Hittills har jag mest tagit del av kritiker som ifrågasätter. Per Olov Enquist berömmer däremot.

Vixxtoria sa...

MagnusJ: Enquist är en av mina stora favoriter, vilket inte hindrar att jag har en del oläst. Det är nästan medvetet; jag vill liksom inte plötsligt stå där och veta att jag inte har en enda oläst Enquist kvar i livet...

Jag håller annars helt med om det du skriver om Lundell, och jag tyckte det låg oerhört mycket i Enquist-citatet om Lundell, särskilt vad gäller Strindberg-jämförelsen (jag har ganska ofta jämfört Lundells allkonstnärskap med Strindbergs för folk som vetat mycket litet om Strindberg). För mig är dock Lundell en ganska knepig författare. Själva den mytologiserade mannen Lundell står i vägen för hans texter - och det är jag nog inte ensam om att tycka (vilket inte minst både dina egna och Enquists åsikter här vittnar om). Att jag inte tycker särskilt mycket om Jack är kanske inte så konstigt - jag är generellt inte särskilt förtjust i böcker som utspelar sig på fester och barer och där folk dricker för mycket och gör idiotiska saker. Det gäller oavsett kön på författare och huvudpersoner. (Det är antagligen en anledning till att jag inte heller fastnar för Hagman). Men Tårpilen tyckte jag mycket om. Och Friheten är en riktigt stor roman. Jag tror att Lundell kommer att bli mycket mer uppskattad (eller det är kanske inte möjligt...?!) i en framtid, då han som person inte står ivägen för dem. Eller kanske skulle det vara lättare att älska dem och ta till sig dem redan idag om det inte var en så uttalad självbiografisk approach i böckerna?

MagnusJ sa...

Mitt första möte med P O Enquist var genom dramat "Tribadernas natt" (Om Strindberg) som gjorde ett mycket starkt intryck på mig.
Jag föredrar "Tårpilen" framför "Friheten", men tycker nog att "Friheten" analyserades lite ensidigt av kritikerna när det gavs ut 1999.
Jag läste den utifrån en annan läsart. Jag läste dessutom om den i samband med att bok-bloggare uppmanades att läsa "tegelstensromaner" Om du vill läsa min text om "Friheten" så kan jag försöka få fram den?
Har du själv skrivit något om din upplevelse av "Friheten"? Jag skulle gärna läsa den texten i så fall!

Vixxtoria sa...

MagnusJ: Jag mötte också Enquist via dramatiken, tror jag, och det är också hans dramer som jag ofta har läst om. I lodjurets timme, och sen Tribadernas natt, och Från regnormarnas liv. Senare har jag läst Till Fedra, och kanske ett 10-tal andra böcker. Jag är främst fascinerad av hans skarvlösa användande av verklighet och fiktion. Och så språket, så klart. (Enquist är en av anledningarna till att man ska vara glad att man kan svenska och kan läsa på originalspråk.)

Jag kan förstå om de flesta föredrar Lundells Friheten framför Tårpilen; Friheten är ju också så mycket mer typisk för Lundell. För mig var dock Tårpilen den bok som fick mig att börja uppskatta Lundell alls – det otypiska, det poetiska, de där brutna raderna, och den misslyckade historien om boken som brann upp. (Jag tror att jag också fascinerades av att jag just då jag läste av en ren händelse råkade lyssna på 'Til Tuesdays album, som det skrivs mycket om i just den boken; man ska inte underskatta sådana tillfälligheter, haha.)

Jag skulle vara väldigt intresserad av att läsa vad du skrivit om Friheten, men jag själv läste den kanske... 1995?? Har inte skrivit något om den då, och (ursäkta) jag tänker nog inte läsa om boken i brådrasket. SÅ galen i Lundell är och kommer jag nog inte att bli. ;-)

MagnusJ sa...

I samband med att romanen "Friheten" gavs ut 1999 så hävdade litteraturkritiker att Ulf Lundell ville skylla familjens upplösning på kvinnan. De hävdade även att det fanns ett dolt kvinnohat hos författaren eftersom att de flesta som mördas i boken är kvinnor.
Idag drygt tio år senare lägger man kanske större vikt vid andra delar i boken. Jag ser till exempel hur huvudpersonen Tom Wassers vantrivsel med sig själv och med samtiden samt hans frustration över oförmågan att förändra situationen mest bildar en fond eller kuliss där andra karaktärer ges fritt spelrum. En av de karaktärerna är den före detta reklamaren Frank Antonsson som sålt sin reklambyrå och som söker upp författaren Tom Wasser. Frank vill hela tiden locka med Tom på sina planer och idéer, men det tycks hela tiden finnas ett avstånd dem emellan som tycks omöjligt att överbrygga. Frank har umgänget, idéerna, planerna och dessutom de ekonomiska förutsättningarna att förverkliga dem, men Tom förefaller hela tiden tveksam till att delta. Frank är en ny bekantskap för Tom och trots att Tom tycks sakna mening, mål och andra vänner i sitt liv är det något som tar emot, som skaver när de umgås och som gör att Tom hela tiden behåller distansen. Läser man "Friheten" utifrån ett politiskt perspektiv är det lätt att hävda att Frank symboliserar Den Fria Kapitalismen/Kapitalisten. Sociologen Slavoj Zizek hävdar att kapitalismen dött två gånger under 00-talet. Först som politisk doktrin (terrorattentatet mot World Trade Center 2001 då president Bush tillfälligtvis upphävde medborgarnas politiska fri- och rättigheter.) Sedan som ekonomisk teori (ekonomisk kris 2008 där Bush kvävde de fria marknadskrafterna för att rädda de krisande finanssystemet ifrån härdsmälta). Zizeks iakttagelse är pricksäker och skänker fler dimensioner till karaktären Frank Antonssons öde. Det är även Frank som "adopterar" och fostrar den föräldralöse Trick. Det som framstår som politiskt intressant och framåtblickande i "Friheten" är karaktären Trick sedd som ett samhällsfenomen.

MagnusJ sa...

För cirka tio år sedan reagerade jag över Tricks likhet med den litterära figuren Patrick Bateman, huvudpersonen i Bret Easton Ellis roman "American Psycho". Då var det Tricks psykopatiska drag som gjorde det största intrycket på mig; sarkasmerna, hånleendena, överlägsenheten. Hans förvrängda frihetsuppfattning och förvrängda övermänniskoideal. Den stenhårda karaktären som till slut ändå krackelerar. Idag är det snarare Tricks Mänskliga Krackelerande som kommit att inta en mer central plats. De senaste tio åren har det nämligen med jämna mellanrum rapporterats om unga, ensamma män vars gärningsmannaprofiler påminner en del om Tricks och som utfört vansinnesdåd i USA, Tyskland och inte minst i vårt grannland Finland. 2008 genomfördes en skolmassaker i finska Tusby som slutade med att gärningsmannen tog livet av sig och ett snarlikt dåd genomfördes i Kauhajoki året innan, som också slutade med självmord. Tysken Sebastian Bosse tog sig in på sin gamla skola med två avsågade hagelgevär, sköt vilt omkring sig och tog sedan sitt liv.
Även om det självklart skiljer sig en del mellan gärningsmännen så är ett utmärkande drag att de alla av någon anledning upplever att de inte har någon framtid. Efter dåden finns det inte längre någon mening i livet för dem. Den logiska följden blir självmordet. De har även alla lämnat ett "testamente" efter sig. Trick vill att Tom Wasser ska skriva hans och flickvännen Hermines historia utifrån hans dagboksanteckningar. Sebastian Bosse skrev ett skoningslöst avskedsbrev efter sig och många gärningsmän har valt att spela in sig själva på video och lägga ut det på youtube. På något sätt vill de alla bli bevarade. Ytterligare gemensamma drag är nihilismen och känslan av att vilja städa upp i en smutsig värld. De kallar sig misantroper och känner ett hat eller förakt mot samhället. De är militanta och radikala personer med dragningar mot ideologier på yttersta höger– och vänsterkanten.
Såhär drygt tio år efter att "Friheten" gavs ut rekommenderas en (om)läsning av boken med förhoppningen om en återupprättelse av Ulf Lundell som politisk författare med förmåga att tala till en bred läsekrets.

MagnusJ sa...

Man ska absolut inte underskatta sådana små tillfälligheter som t.ex. ´Til Tuesdays förekomst i boken.
Många kritiker och läsare också för den delen anser att Lundell ofta tappar i intensitet någonstans mitt i romanen, att boken blir onödigt lång och inte riktigt håller ihop hela vägen. Jag förstår den invändningen och det är inte för inte som Ulf Lundell också uttrycker sig genom sångtexter. Det paradoxala är att han även i sångtextsammanhangen – åtminstone på senare tid – kritiserats för att bli för mångordig och omfångsrik. Är det en naturlig konsekvens av hans växelbruk: romanskrivande - sångtextförfattande?
Är det kanske därför han anses komma mest till sin rätt när han skriver i skärningslinjen mellan de båda stilarna, de prosalyriska böckerna. Exempelvis ”Tårpilen” och ”En öppen vinter”?

Vixxtoria sa...

MagnusJ: Jag ska skriva ett långt svar till dig lite senare (förhoppningsvis idag). Hinner inte riktigt nu. :-)

Vixxtoria sa...

MagnusJ: Tack för de långa texter. Jag blir ju lite nyfiken på när (och i vilket sammanhang) du skrev dem.

Sen fastnar jag för alla dessa paralleller du drar mellan Lundell och verkligheten. Vanligtvis ses väl det mesta som Lundell skriver (om det så är romaner eller låttexter) som till stor del självbiografiskt. Är inte det också anledningen till att många inte läser honom (och - andra sidan - att många andra faktiskt läser honom)? Mannen Lundell står emellan texten och läsaren, och det är svårt att tolka honom förutsättningslöst. Jag är (jag hoppas att det ändå framgått något) inget stort Lundell-fan. Det betyder alltså inte att jag tycker illa om hans texter - de är tvärtom mycket bra, han är en extremt begåvad författare, men de har oftast inte talat direkt till mig. Jag har däremot många i min närhet som fortfarande har den där coffeetableboken med Lundells låttexter på sina soffbord. Den där Lundellkulten puttrar på.

Jag tror att Lundell kommer att bli mer förstådd och läst i framtiden, faktiskt. Om jag nu ska våga tro något.

Det du skriver om texterna blir därför väldigt intressant. Jag måste ha läst Friheten inte alltför långt efter att den kom ut (jag har en mycket god väninna som gillar honom, och hon har t o m köpt ett inbundet ex till mig som jag fick i present; det är rätt stort, eftersom vi båda var fattiga studenter då nånstans i mitten av 90-talet), och gjorde inte alls några kopplingar till alla dödsskjutningar. Men att jag tänkte på American Psycho, minns jag. Din politiska analys av boken gör den viktigare, tycker jag.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa och läsa om alla tre böckerna i trilogin så småningom. Värmen har jag aldrig läst, och det vore intressant att få in den i sammanhanget.

Tack för att jag fick läsa dina intressanta texter.

MagnusJ sa...

Jag skrev framförallt texten för att jag upptäckte att verkligheten liknade och överträffade dikten. Det finns en allmän uppfattning att konstnärer ibland kan befinna sig före sin tid och den känslan fick jag vid omläsningen av ”Friheten” (karaktären Trick) och jag tyckte det var viktigt att förmedla det.

Tack Vixxtoria för ett bra samtal om Ulf Lundells böcker! Det är extra imponerande att du tagit dig tid med tanke på att du inte är något stort Lundell-fan.

Vixxtoria sa...

MagnusJ: Det är jag som har nöjet och tacket helt på min sida! :-)

Men ett sånt fenomen som Lundell behöver man väl inte vara fan eller motståndare till för att diskutera? Han är ju ett fenomen och en företeelse. Och dessutom fascinerar mig minst två saker med det här: Det ena är när folk har en massa åsikter om en person utan att ha läst/sett något av vad personen har gjort. Det andra är att en person som uppenbarligen är en multibegåvad konstnär blir så kontroversiell att han (ibland hon) står ivägen för genialiteten i sin egen konst.

Jag skulle gärna lyfta upp den här debatten (och lite större frågor) i ett eget blogginlägg, det är synd om den bara förs så här i kommentarsfältet. Men jag väntar åtminstone några dagar tills jag är klar med efterspelet av det här födelsedagskalaset. Annars blir den så osynlig!

Tack igen för att du delade med dig av dina Lundell-texter.

MagnusJ sa...

"...när folk har en massa åsikter om en person utan att ha läst/sett något av vad personen har gjort. Det andra är att en person som uppenbarligen är en multibegåvad konstnär blir så kontroversiell att han (ibland hon) står ivägen för genialiteten i sin egen konst.

Jag skulle gärna lyfta upp den här debatten (och lite större frågor) i ett eget blogginlägg, det är synd om den bara förs så här i kommentarsfältet."

Vixxtoria: Håller helt med dig! Det skulle kunna bli en intressant diskussion värt ett helt eget blogginlägg.