Så bra att det är ointressant

Jag läser dagens understreckare som analyserar Pija Lindenbaums normbrytande författarskap. Lindenbaum debuterade med bilderboken Else-Marie och småpapporna, om flickan som har sju småpappor och en stor mamma. Hon har skrivit om Kenta som vill leka med barbisar, om homosexuella män i Lill-Zlatan (snacka om känga till heteronormativiteten i fotbollsvärlden), och inte minst hittat på Gittan – flickan som på ytan verkar vara en av de där tysta tjejerna som lever sitt liv i stillhet, men som dansar med gråvargar, skaffar sig älgbrorsor eller leker med fårskallar så fort ingen ser. Gittan-böckerna har fått mig att förstå att många i min närhet kanske tänker, fast jag inte tycker att det verkar så. Det är en nyttig lärdom för nån som jag.

Det jag framför allt gillar med Lindenbaum (och som den här understreckaren av Åsa Warnqvist sätter ord på) är hennes sätt att normalisera det som går utanför normen. Det är väl inget konstigt med killar som vill ha prinsessklänning. Eller mammor som vill ha sju karlar i badet. Eller får som äter plåster. Just frånvaron av problematisering är vad som gör henne spännande. Hon får mig att upptäcka att en hel del av de problem jag ser uppenbarligen bara finns i mitt huvuden, och jag borde låta dem stanna där, och inte projicera dem på folk som inte upplever det som problem.

Förresten känns det väldigt förutsägbart att använda ordet "normbrytande" (som jag gör ovan) i kombination med Lindenbaums författarskap. Så förutsägbar skulle hon aldrig vara.

Understreckaren funkar fint att kombinera med en (om)lyssning till hennes Sommarprogram. Och bilderböckerna brukar dyka upp i reabackar på Willys. Det är nästan en förolämpning tycker jag; dubbla priset borde man betala, eftersom det är en så fin läsupplevelse för både föräldrar och barn.