Killsnack

När jag var runt 20 år (låt oss säga ungefär mellan 18 och 22, men det är lite flytande gränser här), så underhöll jag i all hemlighet ett läsprojekt som var en del av En Stor Plan.

Jag ville förstå Hur Män Tänker, och det bästa sättet (tänkte jag) att göra det var så klart att läsa böcker av män för att på så sätt förstå dem inifrån. (Nu efteråt är jag faktiskt inte helt säker på vad jag hade tänkt att jag skulle göra när jag hade förstått det där. Jag önskar – åh, vad jag önskar –  att jag skulle kunna säga att det ingick i Min Stora Plan att jag – sedan jag förstått männens värld – tänkte starta en subversiv och omstörtande gerillaverksamhet med det yttersta målet att ta över världen. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag helt enkelt ville använda min insidesinformation för att få dem att älska mig. Ja – för att vara än mer specifikt: för att få ett ganska litet antal manliga individer att bli förälskade i just mig.)

Jag läste inte bara manliga författare under den här perioden – långt ifrån! Jag tyckte dock – sant eller osant – att jag hade mindre att lära mig av de kvinnliga författarna.

När jag läste böcker av manliga författare förde jag nästan alltid nån slags mentala anteckningar. "Aha, så här är män", tänkte jag. (Jag tänkte väldigt sällan att män är djur, det vill jag gärna understryka, men det är klart att jag undrade lite när jag läste Djurfarmen.) Det var ganska tydligt att de flesta män gillade tjejer som hade långa ben, långt (brunt) hår och som var lite mystiska. Men mest gillade de att umgås med andra män, dricka sprit, och köra motorcykel, bil eller flygplan om något fanns till hands. Det var rätt tråkigt att läsa om, men det tråkigaste (och mest påfallande) tyckte jag var att andra män, sprit och motorcyklar (eller kanske en gitarr) verkade vara det centrala i männens liv. De tillbringade hemskt lite tid med att sukta över och älta senaste mötet med den där brunhåriga mystiska tjejen.

Man kan ju dra många slutsatser av den insikten. Att man borde skaffa sig långt (brunt) hår och vara lite mystisk till exempel. Eller att man borde börja dricka sprit och köra motorcykel. Ni kan ju fundera över vilket jag gjorde. 

Vilka författare läste jag då? De valdes rätt slumpmässigt. Det blev de som råkade finnas i min närhet, de som rekommenderades (eller rentav pådyvlades) av svensklärare och litteraturhistorien, de som jag gick förbi på biblioteket, de som en granne lånade ut. Kort sagt: om boken var skriven av en man kom den att ingå i Mitt Stora Projekt.

Minnena är lite suddiga, och det är svårt att med säkerhet urskilja hönor och äggröra så här i efterhand, men det är möjligt att det var läsningen av Räddaren i nöden som blev startskottet till den här Planen. Jag var 17 år då, och blev våldsamt förälskad i Holden Caulfield; jag tyckte att jag förstod både mig själv och världen och allting. Framför allt har jag för mig att jag tyckte mig förstå en pojke som jag var mycket förälskad i bättre sedan jag läst Räddaren (huruvida pojken ifråga läste Salinger vet jag för övrigt inte, men vi diskuterade Candide vid ett tillfälle).

Jag satte en kort tid efter det här igång med att läsa andra manliga kultböcker. På drift av Keroac, till exempel. Moment 22 av Joseph Heller. Jack av Ulf Lundell. Zen eller konsten att sköta en motorcykel (fortfarande halvläst) av Pirsig.

Gemensamt för många manliga kultböcker är att de handlar om motorcyklar, krig och sprit. Det intresserade mig inte ens på den tiden, och som en naturlig konsekvens kom jag att läsa en del böcker som inte var fullt lika kultförklarade. Det blev en del Björn Ranelid och Douglas Adams. John Irving och Niklas Rådström. Sofokles och Fritiof Nilsson Piraten.

Jag har ju heller sällan nöjt mig med att läsa en bok av en författare jag gillar, så det blev långa sittningar med allt av Salinger. Och jag blev förälskad i Seymour Glass i stället för Holden Caulfield. Vi var lite mer jämngamla, och han var dessutom lite mer vuxen och lite mindre arg. Det kändes konstruktivt.

Paul Auster var central här också. Jag började med New York-trilogin, som jag köpte i Olle Hellströms bokaffär i Ullared, utan att ha en aning om vad det var för något (det här skedde runt 1990; ett par år senare blev jag förvånad över att läsa långa artiklar om Auster på kultursidorna). Och allt som Klas Östergren skrivit; Östergren var på denna tiden närmast ett underbarn, med ungdomsalster som Attila, Plåster och Ismael. En granne introducerade honom genom att sätta Fattiga riddare och stora svenskar i händerna på mig – fortfarande en av mitt livs största läsupplevelser.

Andra som kom i min väg vid den här tiden var Jonas Gardell, Torgny Lindgren och Walter Ljungquist. Stig Dagerman och Jan Guillou. Och Ingmar Bergman, Bo Bergman och Hjalmar Bergman. Och Hjalmar Söderberg och Hjalmar Gullberg. Love Almqvist, så klart. Och Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Och några av det tidiga 90-talets stjärnskott. Till exempel Per Hagman. Eller Alexander Skantzes bok Grattis Gud! Mot slutet av den här perioden läste jag Kafka, Camus och Hamsun. Och Peter Høeg och Vilhelm Moberg. Och vi är framme vid ungefär år 1995, och jag var ungefär 22 år.

Jag vet inte exakt när jag slutade läsa med min Plan i åtanke. Jag har aldrig gjort något direkt avslut, men det är länge sen jag valde min lektyr baserat på könet hos författaren. Nånstans i mitten av 90-talet hade jag i alla fall nått fram till den insikt och åsikt som jag har idag: att likheter och olikheter mellan människor inte främst går mellan könen. Inte heller går linjen mellan goda och dåliga författare här.

Och om jag ska avrunda det här inlägget så skulle jag vilja göra det med att delge er den här sensmoralen: Nuförtiden läser jag inte böcker för att de är skrivna av män, utan för att jag tycker att det finns många män som skriver bra böcker.

Jag tror dessvärre att det är insikt man bara kan nå den hårda vägen.