fredag 4 mars 2011

Som tur är inte rena cirkusen

Jag är ingen cirkusromantiker. Faktum är att jag till och med (men utan framgång) försöker hoppa över kapitlet "Pippi på cirkus" när vi har högläsning hemma. En bok som heter Saabyes Cirkus skulle jag således aldrig gett mig på (än mindre köpt hem i inbundet skick), om inte Hermia uppgivit denna bok av Lars Saabye Christensen som en av sina största läsupplevelser förra året.

Lite tveksamt öppnade jag således boken. Några timmar senare stängde jag den.


Då hade jag forsat igenom en 200-sidig intensivt driven berättelse om några månader under ett anonymt berättarjags uppväxt. Vi är i Oslo. Det är inte nån cirkus i sikte så långt man ser, men berättarjaget arbetar som blomsterbud för att tjäna ihop till en eftertraktat elgitarr – en röd Fender. Han cyklar kors och tvärs över hela stan, och ibland lämnar han blommor hos kvinnan som heter Aurora. Det är hon som en gång i tiden har jobbat på en cirkus. Och något hon säger och gör lär berättarjaget något om honom själv. Mötena med denna åldrade cirkusprinsessa blir den bestående lönen av allt blomsterbudande; när det kommer till kritan köper han aldrig gitarren. 

Det är en underlig berättelse det här. En metaberättelse, som i själva verket utspelar sig under en svindlande, minnesfylld sekund då den vuxne, erkände författaren håller på att trilla ner från en scen vid ett författarengagemang i Paris. Det är en sån där vindlade berättelse, som jag tycker är så vanlig hos de norska författarna nuförtiden. Som i Kjaerstads böcker om Jonas Wergeland börjar Saabye Christensen från en händelse, hoppar planlöst till nästa, över till en tredje, och sen tillbaks till den första händelsen igen – som av en händelse. Det snirklar sig fram. Man följer honom troget, men blir lika häpen varje gång han drar in tråden och visar att han inte tappat spåret; tråden är verkligen röd, men berättelse kräver associationer och utvikningar för att bli komplett. Som i Per Pettersons böcker forsar historien fram över sidorna, det går inte att låta bli att föras med. Som hos Knausgård finns en uppväxtskildring i skarven mellan populärkultur och oförstående föräldrar. 

Jag fastnar mest för det där metaperspektivet. Den där dallrande sekunden under författarföreläsningen, som blir en Madeleinekaka in i barndomen. Jag påminns om Cees Nootebooms lilla bok Paradiset förlorat, där en annan författare möjligen fantiserar ihop några livsöden under en flygresa. 

Jag tyckte mycket om Saabyes cirkus. Jag använde den som lite pausläsning mitt i Knausgårds Min kamp  (vilket alltså är ett mycket gott betyg), men jag skulle tro att Saabye kan funka som huvudläsning också. Halvbrodern kommer det bli så småningom i alla fall. 

9 kommentarer:

Monika Häägg sa...

Den låter väldigt lockande i din beskrivning. Kanske kommer jag att läsa den!

Jenny B sa...

Jag tycker riktigt mycket om Lars Saabye Christensens Beatles, en barndomsskildring med både fina tids- och miljöskildringar och psykologiska insikter. Den var väldigt realistisk, men vad du berättar om Saabyes cirkus låter faktiskt ännu mer intressant. Norrmännen, de kan de!

Hermia sa...

Ja, de kan verkligen norrmännen (mer än att åka skidor..). Är så glad över att Saabye Christensen hittat hem även till dig, Vixxtoria!

Vixxtoria sa...

Monika Häägg: Gör det!

Jenny B: Ja, det finns många riktigt riktigt bra norrmän jag gillar. Jag känner på mig att jag kommer att läsa mig igenom hans författarskap! Ingen rusning, men en sån där långsam avbetning.

Hermia: Jag är så glad för att ha blivit inspirerad!

Hanneles bok-paradis sa...

ibland kan det vara kul att besöka en främmande värld..

jenny sa...

Visst är det en pärla denna lilla bok! Jag hittade till den efter att pojkvännen höjt den till skyarna, och efter att Hermia sedan oxå hyllat Halvbrodern så fantastiskt, står även denna på väntelistan för läsning. Håller oxå med om jämförelsen med Kjaerstad; denna fascinerande förmåga att föra in oss på otaliga sidospår i en (s)vindlande berättelse. Me like! I Kungen av Europa firar ju Kjaerstad rena triumfer med detta; jag älskade den, och den är banne mig inget annat än ett rent allkonstverk i ordet bästa bemärkelse. Hundra trådar, men allt faller på plats perfekt! Hoppas Halvbrodern kommer att hålla för mina nu, knasigt höga förväntningar;-)

Vixxtoria sa...

Hannele: Ja, det är väl därför man läser annat än sina egna dagböcker.

Jenny: Jag har inte läst Kungen av Europa. Jag har över huvud taget varit lite rädd att återvända till Kjaerstad efter Wergelandtrilogin; den var en så fantastisk upplevelse, också verkligen ett allkonstverk, och det kan sannerligen inte alla författare skriva! Men jag har ett par olästa Kjaerstad i hyllan som jag förr eller senare kommer läsa så klart! Halvbrodern ska jag också skaffa vid tillfälle. Har du läst Petterson, förresten? Rekommenderas annars!!!

jenny sa...

Jo, jag började på Ut och stjäla hästar för ngt år sedan. Var övertygad om att Pettersson absolut var för mig och om hans briljans som jag hört om överallt. Men, jag måste ha lidit av tillfällig förvirring eller dyl just då- för jag gillade inte alls! My, my märkligt. Kommer nu inte ihåg vad "problemet" var, bara att jag inte greps alls- och att jag (olikt mig som du vet;-)la ner den rätt snabbt. Måste ha varit ngt fel på mig där & då och borde ge honom en ny chans:)
Och om Kjaerstad; skam till sägandes har jag bara läst första Wergelandboken, men de övriga två väntar hemma. Sedan måste jag få säga att hans briljans ibland kan gå över styr oxå: hans senaste Jag är bröderna Walker tyckte jag faktiskt inte alls om. På något sätt. Visst han skriver ju fortfarande galant, men innehållet, innehållet....den var ju direkt osmaklig bitvis, och jag ville ibland kasta ut boken gnm närmaste fönster då han bara gick för långt i vidriga beskrivningar av vissa sexuella skeenden...Gubbsjuk så det skriker om det. Så den förhoppningen om en ny makalös roman föll pladask;-)

Vixxtoria sa...

jenny (sorry att du fått vänta länge på svar på det här!): Förvånande att du inte gillar Pettersson, faktiskt. Men mest synd om dig ;-)

Ibland träffar man ju dessvärre på en bok vid fel tillfälle, och väldig hajp kan sannerligen göra att man tycker sämre om en bok som man annars skulle gillat.

Angående Kjaerstad så har jag länge tvekat att läsa mer av honom för att jag blev så förförd (haha) när jag upptäckte (haha) Wergelandtrilogin. Och så hörde jag att någon av hans efterföljande böcker (Tecken till kärlek måste det väl varit) blev en besvikelse enligt nån recensent... Men det är nu snart 10 år sen jag läste trilogin, så det är dags att läsa lite mer tror jag. Hoppas slippa gubbsjuka.

Det är kanske f ö lika viktigt att sluta läsa en bok (om man aldrig gör det) som att tvinga sig igenom en bok om man alltsomoftast lägger ifrån sig böcker utan att ge dem någon chans...