Som tur är inte rena cirkusen

Jag är ingen cirkusromantiker. Faktum är att jag till och med (men utan framgång) försöker hoppa över kapitlet "Pippi på cirkus" när vi har högläsning hemma. En bok som heter Saabyes Cirkus skulle jag således aldrig gett mig på (än mindre köpt hem i inbundet skick), om inte Hermia uppgivit denna bok av Lars Saabye Christensen som en av sina största läsupplevelser förra året.

Lite tveksamt öppnade jag således boken. Några timmar senare stängde jag den.

Då hade jag forsat igenom en 200-sidig intensivt driven berättelse om några månader under ett anonymt berättarjags uppväxt. Vi är i Oslo. Det är inte nån cirkus i sikte så långt man ser, men berättarjaget arbetar som blomsterbud för att tjäna ihop till en eftertraktat elgitarr – en röd Fender. Han cyklar kors och tvärs över hela stan, och ibland lämnar han blommor hos kvinnan som heter Aurora. Det är hon som en gång i tiden har jobbat på en cirkus. Och något hon säger och gör lär berättarjaget något om honom själv. Mötena med denna åldrade cirkusprinsessa blir den bestående lönen av allt blomsterbudande; när det kommer till kritan köper han aldrig gitarren. 

Det är en underlig berättelse det här. En metaberättelse, som i själva verket utspelar sig under en svindlande, minnesfylld sekund då den vuxne, erkände författaren håller på att trilla ner från en scen vid ett författarengagemang i Paris. Det är en sån där vindlade berättelse, som jag tycker är så vanlig hos de norska författarna nuförtiden. Som i Kjaerstads böcker om Jonas Wergeland börjar Saabye Christensen från en händelse, hoppar planlöst till nästa, över till en tredje, och sen tillbaks till den första händelsen igen – som av en händelse. Det snirklar sig fram. Man följer honom troget, men blir lika häpen varje gång han drar in tråden och visar att han inte tappat spåret; tråden är verkligen röd, men berättelse kräver associationer och utvikningar för att bli komplett. Som i Per Pettersons böcker forsar historien fram över sidorna, det går inte att låta bli att föras med. Som hos Knausgård finns en uppväxtskildring i skarven mellan populärkultur och oförstående föräldrar. 

Jag fastnar mest för det där metaperspektivet. Den där dallrande sekunden under författarföreläsningen, som blir en Madeleinekaka in i barndomen. Jag påminns om Cees Nootebooms lilla bok Paradiset förlorat, där en annan författare möjligen fantiserar ihop några livsöden under en flygresa. 

Jag tyckte mycket om Saabyes cirkus. Jag använde den som lite pausläsning mitt i Knausgårds Min kamp  (vilket alltså är ett mycket gott betyg), men jag skulle tro att Saabye kan funka som huvudläsning också. Halvbrodern kommer det bli så småningom i alla fall.