Jag har varit ute och rest idag. Rent fysiskt har jag suttit på ett tåg och rest mellan Sydamerika, Australiens inland, en änglafestival i Perth och en hälsoklinik en snöig spårvagnsresa från Innsbruck. Mina vänner, jag har haft en helt fantastisk upplevelse!
Den bok jag haft med mig på färden, eller den bok som tagit mig med på färden heter Paradiset förlorat och är skriven av Cees Nooteboom. Det är mer än 10 år sedan jag läste något av Nooteboom senast, och skulle jag beskrivit honom ur minnet hade jag sagt att han skriver högst respektabla, intellektuella, tekniskt skickliga, men lite tråkiga romaner. Sådana där man läser för att man är väluppfostrad, och sedan artigt nämner, mest för att demonstrera sin goda smak. Men jag måste ha börjat med fel bok. Eller kanske var jag helt enkelt för ung när hans verk sist kom i min väg.
Det här är en bok där referenserna till konst och litteratur duggar tätt, där tyska och engelska citat interfolierar med texten, oöversatta. Det är en litterär lek som börjar med att författaren under en flygresa ser en vacker kvinna snabbt bläddra förbi en artikel om São Paulo i flygplansmagasinet, och i stället fastna vid en artikel om aboriginernas konst. Innan han klivit av planet är vi tillsammans med honom mitt inne i en fantasi om den tysk-brasilianska flickan Alma och hennes väninna Almut. De reser till Australien, ett land de vävt drömmar kring alltsedan barndomen. Och de upptäcker att det oförstörda paradis – det tidlösa tillstånd – de föreställt sig inte existerar. De reser vidare till Perth, där de deltar som statister i ett stort änglaskådespel som pågår över hela staden, ett extraknäck som Alma inte kan motstå; i hela sitt liv har hon fascinerats av änglar, och skrivit flera uppsatser om änglar i renässansmålningarna.
En av besökarna på änglafestivalen är den cyniske kritikern Erik Zondag. Han ägnar dagarna åt att skriva litanior över att alla de stora nederländska författarna aldrig dör, utan bara skriver samma bok om och om igen. Nooteboom, till exempel (ja, jag tycker sådana där meta-anspelningar är fullständigt oemotståndliga!). På besöket i Perth drabbas emellertid Zondag av Almas ängel. Efter änglafestivalen följer han med henne på en fest, som avbryts av ett polisingripande. Det ska dröja tre år innan de möts igen, helt tillfälligt och av en slump, på en österrikisk hälsoklinik, där Alma arbetar som massör och dit Erik skickats av sin fästmö för att späka sin medelålders kropp.
Och någonstans där slutar boken. Med en replik om vad paradiset egentligen är:
Har ni någonsin funderat över den som tänkte ut paradiset? Ett ställe utan missförstånd? Den måttlösa tristessen som där måste råda kan bara vara ämnad som bestraffning. Sådant kan bara en väldigt dålig författare hitta på.
s 141 i Paradiset förlorat av Cees Nooteboom.
Det låter inte mycket för världen, den här handlingen, det begriper jag. Men den som gillar romaner där varje omläsning av sidorna ger upphov till nya tankar har här en liten pärla. Det är en tät bok som kanske handlar om att förlora sin barnatro. Och om att bli botad från sin cynism. Eller kanske om något helt annat; jag är inte säker. Men det är bara en mästare som kan få sagt så här mycket på endast 140 sidor.
Det här inlägget hör till mitt nederländska tema, som legat i träda ett par månader. Jag tror jag vågar lova att det inte kommer dröja lika länge till nästa inlägg på det här temat.
8 kommentarer:
Det låter otroligt konstigt, men bra ändå på något sätt. Och titeln antar jag är en association till Miltons Paradise Lost?
A-lo: Ja, titeln är en direkt anspelning på Milton. Han är citerad flera gånger, och det sägs tydligt att titeln är likadan, fast att orden kommer i omvänd ordning.
Jag tyckte att boken var väldigt bra. Den är inte alls konstig när man läser den, den är realistiskt skriven, inte ens särskilt metafysisk eller så. Inga luddiga antydningar, men mycket intertextualitet. Ganska svårläst kan man säga, och händelsefattig. Det är svårt att beskriva hur den egentligen är, och samtidigt få fram att det är en bra bok ;-)
Vilken fantastisk recension! Det känns som att jag redan läst boken.
Snow: Ja, boken är egentligen inte mycket längre än så. Men den är en läsupplevelse, som min text inte på något sätt gör rättvisa. Jag är så glad att den här lilla boken fick följa med mig hem från biblioteket :-)
Ja, den här går ju inte att motstå, tänker jag. Så går jag till mitt biblioteks katalog för att reservera den (en snäll kollega får ta ned den fr hyllan o ställa undan den till mig så jag kan hämta den på måndag). Läser hastigt den text som finns i vår katalog om boken (en text vi inte skrivit själva), den säger så här:
"I São Paulo blir den unga Alma överfallen och våldtagen av en grupp män. För att glömma reser hon till Australien med sin väninna Almut. Australien motsvarar inte Almas drömmar. Hon beger sig till Österrike där hon träffar holländaren Erik Zondag, en medelålders litteraturkritiker som hon mött i Perth."
eh... verkar vara en lite annan bok. Din verkar bättre!
Hermia: Ack, ja baksidestexter, de ska man ju undvika så gott det går! Jag läste inte det här innan jag valde att läsa boken – jag läste den pga att Nooteboom skrivit den (och den var tunn, och jag gillade målningen på framsidan...).
Jag ska inte påstå att det inte finns något av det som står på baksidan i boken, eller att den kanske inte handlar om det, men om det är viktigt så är det i så fall bara upptakten.
Blir intressant att se vad du har att säga efter din läsning!
Hej igen!
Är inte helt säker på att det är en del av baksidestexten som finns i katalogen, men kanske. Det borde jag ha koll på...
Hermia: Det låter som en sannolik baksidestext, faktiskt. Men jag har ibland så himla svårt för såna där texter som fokuserar på oväsentligheter i boken. Om man läser baksidestexten först så tror man ju dessutom att det där är det väsentliga i boken. Och det är det inte. (Det tror jag är ett ganska objektivt påstående ;-) )
Skicka en kommentar