Jag vet inte riktigt, men det känns både misslyckat och otursbringande att släpa med sig samma – fortfarande olästa – böcker på semestern i år som förra året.
Samtidigt lär de ju inte bli lästa om de stannar hemma.
onsdag 30 juni 2010
måndag 28 juni 2010
Midsommarkrans
Svalan katten rosen döden av Håkan Nesser. Jag kommer inte ihåg en stavelse av den här boken, och det tycker jag är skönt. Den har dock fått högsta betyg i mina noteringar, vilket tyder på minst en oväntad nesseristisk twist mot slutet. Jag har en längre tid nu varit på det klara med att detta kommer vara nästa Nesser-bok som jag läser om, så påminn mig inte om handlingen.
Rosens namn av Umberto Eco. Medeltidsdeckare eller bildningsroman, det är frågan när läsaren får följa med den unge munken Adso och hans lärare William av Baskerville som undersöker mystiska dödsfall i ett kloster, med hjälp av logik à la Thomas av Aquino. Den här är nog läst två eller tre gånger, och jag minns handlingen mycket väl, men jag hoppas jag hinner med två eller tre omläsningar till innan jag dör. Jag är så gammal (eller kanske tråkig) att jag uppskattar bildningsinslaget mer än deckarintrigen.
Näckrosdammen av Annika Thor. Andra delen i serien (som inleds med En ö i havet) om Steffi och Nelli, två judiska flickor som under andra världskriget flyr från Österrike till Sverige. De hamnar på en ö i göteborgska skärgården, och utsätts både för vänlighet och kulturkrockar. (Jag har förresten alltid tänkt att den här serien är lite som Marianne Fredrikssons Simon och ekarna, fast för barn. Och möjligen med lite mindre psykoanalytisk ansats.)
Surdeg eller croissant?
Jag har fått för mig att jag ska ta och läsa ut den där högen med böcker som jag samlade ihop på lite olika ställen i huset när jag städade i helgen. Det är såna där böcker som har blivit liggande halvlästa under året som har gått. Halvlästa betyder just det – jag har läst så där 100 sidor i varje bok, och sen "tappat bort" dem. Ja, de har liksom glidit in under sängen, eller hamnat under nån stickad tröja som jag inte använt på länge för att jag skulle behöva handtvätta den först, eller gömt sig långt under andra böcker som verkade mycket roligare, eller av någon inte helt utredd anledning lagts på sambons nattygsbord.
De här halvlästa böckerna ska inte förväxlas med såna där böcker där jag läst trettio fyrtio eller kanske till och med femtio eller sextio sidor, och sedan lagt boken ifrån mig, för att den inte riktigt var vad jag hade lust att läsa just då. Det här är liksom böcker där jag läst en tredjedel, eller kanske till och med så gott som hälften, och det är böcker jag vill läsa klart.
Och så tänker jag att den borde gå fort, den där klarläsningen, för jag har ju trots allt läst så mycket. Vad jag då inte tar med i beräkningen är att jag har glömt namnet på varenda huvudperson. Och jag kommer inte ihåg vad deras älskade heter heller, och jag är inte säker på om de har varit i Paris, drömmer om att åka i Paris, eller kanske har varit med om ett hemskt lustmord i Paris.
Så det slutar helt enkelt med att jag får läsa om boken från början för att förstå nåt.
Om jag har räknat rätt kommer jag att vara upptagen hela semestern med att bara läsa ut och läsa om halvlästa böcker.
Då är det så skönt att komma ihåg att jag är en person som aldrig nånsin har fullföljt en enda läsplan eller lyckats pricka av allt på en läslista eller hängt med till slutet i ett enda läsprojekt.
De här halvlästa böckerna ska inte förväxlas med såna där böcker där jag läst trettio fyrtio eller kanske till och med femtio eller sextio sidor, och sedan lagt boken ifrån mig, för att den inte riktigt var vad jag hade lust att läsa just då. Det här är liksom böcker där jag läst en tredjedel, eller kanske till och med så gott som hälften, och det är böcker jag vill läsa klart.
Och så tänker jag att den borde gå fort, den där klarläsningen, för jag har ju trots allt läst så mycket. Vad jag då inte tar med i beräkningen är att jag har glömt namnet på varenda huvudperson. Och jag kommer inte ihåg vad deras älskade heter heller, och jag är inte säker på om de har varit i Paris, drömmer om att åka i Paris, eller kanske har varit med om ett hemskt lustmord i Paris.
Så det slutar helt enkelt med att jag får läsa om boken från början för att förstå nåt.
Om jag har räknat rätt kommer jag att vara upptagen hela semestern med att bara läsa ut och läsa om halvlästa böcker.
Då är det så skönt att komma ihåg att jag är en person som aldrig nånsin har fullföljt en enda läsplan eller lyckats pricka av allt på en läslista eller hängt med till slutet i ett enda läsprojekt.
torsdag 24 juni 2010
Miljötänkande i svensk filmbransch
Om man yttrar ordet "Beck" så får man en diskussion om Beckfilmer på köpet. Så inträffade således igår i mitt kommentarsfält under tillkännagivandet att jag har tänkt läsa om Sjöwall/Wahlöö-deckarna i sommar. Det fick mig att ta tag i en bloggidé som jag närt under en tid – nämligen att undersöka rundgången i filmatiseringen av svenska deckare. Man behöver inte vara filmfantast (det är inte jag) för att notera samma trötta polisansikten i varenda tv-serie. Undersöker man det hela lite systematiskt finner man att det stämmer. En del av våra svenska skådespelare och en skådespelerska torde vara väääääldigt trött på poliser. Och som tittar kan man nästan undra om det bor 9 miljoner människor i det här landet.
Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!
Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)
Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!
Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.
Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan polis misstänkt i filmen Sommarmord (av Lars Molin, baserad på boken med samma namn). Och sedan blev han alltså Beck i våra tv-apparater varenda söndagkväll. Låt oss inte kommentera det vidare, utan glädjas åt att den sagan är all. Han har dessutom en roll i Millennium-trilogins första del, baserad på Stieg Larssons böcker.
Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.
Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)
Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.
Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.
Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?
Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten) och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.
Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.
Andra som vi sett lite grann av är Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).
Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.
Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.
Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.
Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.
Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:
Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär.
Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse, Fiendens fiende, Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare.
Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken.
Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen.
Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna.
Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna.
Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.
Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.
Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen.
Åsa Larsson har under 00-talet skrivit fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka.
Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik.
Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen.
Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen.
Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.
Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här.
Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!
Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)
Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!
Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.
Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan
Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.
Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)
Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.
Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.
Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?
Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten) och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.
Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.
Andra som vi sett lite grann av är Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).
Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.
Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.
Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.
Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.
Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:
Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär.
Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse, Fiendens fiende, Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare.
Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken.
Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen.
Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna.
Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna.
Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.
Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.
Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen.
Åsa Larsson har under 00-talet skrivit fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka.
Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik.
Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen.
Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen.
Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.
Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här.
onsdag 23 juni 2010
A-människor och B-människor
På väg hem från jobbet passerar jag varje dag minst ett bibliotek. Idag hittade jag den här skylten utanför dörren:
När sådana här nyheter tillkännages upptäcker man att världen plötsligt delas upp i två läger:
a) Dom som tänker "Jippi! Äntligen får jag en chans att rensa ur bokhyllorna och bli av med en massa hyllvärmare och tråkiga Nobelprisförfattare som jag fått av svärsonen i julklapp!"
b) Och dom som tänker "Åååå nej! Jag som inte har plats för fler böcker hemma! Och inte har läst klart dom jag köpte förra loppisen. Och inte har råd med en skilsmässa heller. Skit också! Det kommer säkert finnas jättemånga Nobelpristagarböcker."
När bokälskaren fyller år
Jag har skrivit en önskelista som ser ut så här:
Ja, det var allt på listan. Och jag vet inte riktigt. Jag tycker liksom att det är nåt som saknas. Vad kan jag mer behöva?
Tillägg: Ja, jag fyller ju inte år just nu. Det här är inför en tämligen närliggande framtid. Ni kan ju sprida ut eventuella grattis jämnt över juli, så blir det ganska rätt :-D
- Ficklampa med riktigt lång batteritid.
- Fodral till min nya iPhone (den har så klart redan ett sånt där grönt skal).
- Träningsvikter som man kan fästa med kardborreband till exempel runt anklarna (ja, det är vad min sjukgymnast önskar åt mig, så att säga. Förra året önskade hon mig en balansplatta. Så kul är hon.).
- Nån dvd-box med nån tv-serie som jag förhoppningsvis tycker är bra (det går bra med vilken tv-serie från efter 2005 som helst utom Grey's Anatomy, för det är den enda jag har sett. Förresten går det bra med säsong 5 av Grey's också.)
Ja, det var allt på listan. Och jag vet inte riktigt. Jag tycker liksom att det är nåt som saknas. Vad kan jag mer behöva?
Tillägg: Ja, jag fyller ju inte år just nu. Det här är inför en tämligen närliggande framtid. Ni kan ju sprida ut eventuella grattis jämnt över juli, så blir det ganska rätt :-D
tisdag 22 juni 2010
Jag och tio romaner om ett brott
Jag hade sedan flera veckor tillbaks bestämt mig.
Ja, först hade jag velat i ganska många månader, det är sant. När jag förra sommaren läste om (nästan) alla Dorothy Sayers böcker om Lord Peter Whimsey så skissade jag i bakhuvudet på en större Plan, som innefattade att jag denna sommar antingen skulle ge mig på en omläsning av Trenters böcker om Harry Friberg eller Sjöwall/Wahlöö-deckarna. Ja, ni vet – Beck. Men nu under våren har beslutet att skjuta upp den där omläsningen mer och mer mognat fram. Det finns så mycket annat jag vill läsa, och jag förlorade lusten för att läsa om Roseanna och Den vedervärdige mannen från Säffle och de andra. (Och jag kan inte med bästa vilja i världen bli inspirerad av att det kommer ännu en Beck-film. Snarare tvärtom, faktiskt.)
Ja, jag var alltså rätt nöjd. Så där lugn som man blir när man har beslutat sig för att det typ skulle bli en rysk eller japansk sommar, eller något annat pretentiöst. (Jag hade till exempel en sommar när jag var runt 22 och bara läste Kafka och Camus. Vi behöver ju inte prata mer om det just nu, men jag använde hemskt mycket svart kajal på den tiden också.)
Men idag läste jag den här fina intervjun med Maj Sjöwall. Och så kom jag ihåg framför allt hur otroligt tilltalad jag är av dialogen i Sjöwall/Wahlöö-böckerna. De där samtalen och förhören som ibland verkar planlöst flyta ut över sida efter sida. (Och har blivit dåligt kopierade i så många deckare sedan dess.)
Så nu sitter jag här och botaniserar på Bokbörsen, och surfar runt på Tradera och bjuder på de böcker i Beck-serien som jag inte redan äger. I sommar är det jag och Gunvald Larsson som löser mord. Fast min favorit är faktiskt Kollberg (ni som läser Karin Fossum har väl inte missat att Seiers hund heter Kollberg, va?)
Jag har förresten aldrig läst böckerna i rätt ordning tidigare; det blir en ny erfarenhet. Huruvida man måste läsa böcker i nån viss ordning eller inte är i och för sig en omdebatterad fråga. Senast i ett milslångt inlägg hos En bok om dagen.
Ja, först hade jag velat i ganska många månader, det är sant. När jag förra sommaren läste om (nästan) alla Dorothy Sayers böcker om Lord Peter Whimsey så skissade jag i bakhuvudet på en större Plan, som innefattade att jag denna sommar antingen skulle ge mig på en omläsning av Trenters böcker om Harry Friberg eller Sjöwall/Wahlöö-deckarna. Ja, ni vet – Beck. Men nu under våren har beslutet att skjuta upp den där omläsningen mer och mer mognat fram. Det finns så mycket annat jag vill läsa, och jag förlorade lusten för att läsa om Roseanna och Den vedervärdige mannen från Säffle och de andra. (Och jag kan inte med bästa vilja i världen bli inspirerad av att det kommer ännu en Beck-film. Snarare tvärtom, faktiskt.)
Ja, jag var alltså rätt nöjd. Så där lugn som man blir när man har beslutat sig för att det typ skulle bli en rysk eller japansk sommar, eller något annat pretentiöst. (Jag hade till exempel en sommar när jag var runt 22 och bara läste Kafka och Camus. Vi behöver ju inte prata mer om det just nu, men jag använde hemskt mycket svart kajal på den tiden också.)
Men idag läste jag den här fina intervjun med Maj Sjöwall. Och så kom jag ihåg framför allt hur otroligt tilltalad jag är av dialogen i Sjöwall/Wahlöö-böckerna. De där samtalen och förhören som ibland verkar planlöst flyta ut över sida efter sida. (Och har blivit dåligt kopierade i så många deckare sedan dess.)
Så nu sitter jag här och botaniserar på Bokbörsen, och surfar runt på Tradera och bjuder på de böcker i Beck-serien som jag inte redan äger. I sommar är det jag och Gunvald Larsson som löser mord. Fast min favorit är faktiskt Kollberg (ni som läser Karin Fossum har väl inte missat att Seiers hund heter Kollberg, va?)
Jag har förresten aldrig läst böckerna i rätt ordning tidigare; det blir en ny erfarenhet. Huruvida man måste läsa böcker i nån viss ordning eller inte är i och för sig en omdebatterad fråga. Senast i ett milslångt inlägg hos En bok om dagen.
Besök i djurparken
Lilla O tyckte det var svårt att komma på djur i förra veckans tematrio, och var lite undrande till hur jag kunde fylla ett helt A4. Nu har jag tagit mig till jobbet bara för att fotografera mitt kollegieblock och bevisa att det var lätt som en plätt. Jag konstaterade dessutom att ganska många (däribland fru O själv) har exemplifierat med ännu fler djurtitlar, som jag inte kom på när jag spånade.
Så frågan är vad det är med djur egentligen. Tycker man att de ohämmat kan anropas i var och varannan boktitel bara för att de inte är läskunniga?
Eller om vi ska vara lite allvarliga: Visst är det fascinerande hur mycket betydelse man får med på köpet bara för att man använder ordet "varg" eller "orm"? Kulturellt är det också väldigt fascinerande; räkna med att konnotationer kring ord som "gris" och "hund" skiljer sig beroende på var folk vuxit upp.
Så frågan är vad det är med djur egentligen. Tycker man att de ohämmat kan anropas i var och varannan boktitel bara för att de inte är läskunniga?
Eller om vi ska vara lite allvarliga: Visst är det fascinerande hur mycket betydelse man får med på köpet bara för att man använder ordet "varg" eller "orm"? Kulturellt är det också väldigt fascinerande; räkna med att konnotationer kring ord som "gris" och "hund" skiljer sig beroende på var folk vuxit upp.
(Jag ber inte om ursäkt för handstilen – jag är ju ändå doktor – men man ser lite bättre hur oläslig handstil jag har om man klickar på bilden.)
Kvinnor och äktenskap
Ibland har jag svårt att inte ytterligare tematisera tematrior när andan faller på. Så är det den här veckan då Lyran vill att vi skriver om tre böcker som handlar om bröllop. Jag listar tre verk vars titlar för dåtidens läsare signalerade att det handlade om fantasieggande frågeställningar.
Mor gifter sig av Moa Martinson har en väldigt intressant titel, som det är lätt att förbise. Dels därför att så många har hört titeln (om de också inte läst boken), dels därför att det inte är särskilt sensationellt eller ovanligt med en mor som gifter sig idag. Men smaka lite på orden och föreställ er ett samhälle där ogifta mödrar var paria och både den som fick barn utanför äktenskapet och den som var född utanför äktenskapet skulle skämmas. Då blir titeln genast mer laddad. Boken i sig rymmer dessutom alla de komplikationer man kan tänka sig. Vad gör inte en ogift kvinna för att bli gift? Vad står hon inte ut med för att inte hamna i de ogiftas hörna igen, och vad måste inte både hon och dottern ställa upp på för att få vara "en riktig familj"?
Tjänstekvinnans son av August Strindberg är en nästan lika utsliten titel. Här anspelar Strindberg på den bibliska Hagar (hon som var Saras tjänarinna, och som fick ett barn tillsammans med Abraham. Barnet fick namnet Ismael, och försköts tillsammans med sin mor när Sara äntligen födde Abraham den äkta sonen Isak. Myten används ibland för att förklara exempelvis fiendskapen mellan judar och muslimer). Men tjänstekvinnan i fråga är även Strindbergs egen mor. Hon som fick en son med sin arbetsgivare utanför äktenskapet, och sedan gifte sig med honom. I hela sitt liv kände Strindberg mindervärdeskomplex för detta att inte vara född i äkta säng. Med boken skriver
Kronbruden av August Strindberg. I det här dramat (som blev opera) får vi veta hur olyckligt det kan gå för en flicka som vill bära brudkrona när hon gifter sig, trots att hon inte är oskuld, utan har fött ett barn i lönndom. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det inte gick särskilt bra. Det finns en tv-version av den här operan från 1990 som jag såg för länge sen.
Sammanfattningsvis kan man säga att det har blivit hemskt mycket lättare att vara kvinna och mor nuförtiden. Vi kan vara döttrar till ogifta kvinnor och själva ha barn och ändå gifta oss i kyrkan med krona och allt. Dessutom kan vi nog vara ganska säkra på att våra söner inte skriver bittra böcker om detta i framtiden. Fast helt säkra kan vi inte vara, ty tiderna kan förändras fortare än någon anar. Ingen av de här böckerna är mycket äldre än 100 år.
Mor gifter sig av Moa Martinson har en väldigt intressant titel, som det är lätt att förbise. Dels därför att så många har hört titeln (om de också inte läst boken), dels därför att det inte är särskilt sensationellt eller ovanligt med en mor som gifter sig idag. Men smaka lite på orden och föreställ er ett samhälle där ogifta mödrar var paria och både den som fick barn utanför äktenskapet och den som var född utanför äktenskapet skulle skämmas. Då blir titeln genast mer laddad. Boken i sig rymmer dessutom alla de komplikationer man kan tänka sig. Vad gör inte en ogift kvinna för att bli gift? Vad står hon inte ut med för att inte hamna i de ogiftas hörna igen, och vad måste inte både hon och dottern ställa upp på för att få vara "en riktig familj"?
Tjänstekvinnans son av August Strindberg är en nästan lika utsliten titel. Här anspelar Strindberg på den bibliska Hagar (hon som var Saras tjänarinna, och som fick ett barn tillsammans med Abraham. Barnet fick namnet Ismael, och försköts tillsammans med sin mor när Sara äntligen födde Abraham den äkta sonen Isak. Myten används ibland för att förklara exempelvis fiendskapen mellan judar och muslimer). Men tjänstekvinnan i fråga är även Strindbergs egen mor. Hon som fick en son med sin arbetsgivare utanför äktenskapet, och sedan gifte sig med honom. I hela sitt liv kände Strindberg mindervärdeskomplex för detta att inte vara född i äkta säng. Med boken skriver
Kronbruden av August Strindberg. I det här dramat (som blev opera) får vi veta hur olyckligt det kan gå för en flicka som vill bära brudkrona när hon gifter sig, trots att hon inte är oskuld, utan har fött ett barn i lönndom. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det inte gick särskilt bra. Det finns en tv-version av den här operan från 1990 som jag såg för länge sen.
Sammanfattningsvis kan man säga att det har blivit hemskt mycket lättare att vara kvinna och mor nuförtiden. Vi kan vara döttrar till ogifta kvinnor och själva ha barn och ändå gifta oss i kyrkan med krona och allt. Dessutom kan vi nog vara ganska säkra på att våra söner inte skriver bittra böcker om detta i framtiden. Fast helt säkra kan vi inte vara, ty tiderna kan förändras fortare än någon anar. Ingen av de här böckerna är mycket äldre än 100 år.
måndag 21 juni 2010
Med lite ny teknik
Jag har inte hunnit blogga på hela dan. Och inte läsa heller för den delen. Jag har nämligen köpt den där iPhonen som jag suktat efter så länge.
Och jag har precis upptäckt att detta kommer innebära en revolution i mitt liv: Jag kommer att kunna låna om mina biblioteksböcker var jag än befinner mig i sommar!
Hjälp vad mycket pengar jag kommer att spara! Och de kan jag genast – var jag än befinner mig – återinvestera med hjälp av ett klick på en nätbokhandel nånstans långt ifrån mig.
(Nu ska jag bara googla runt efter appen som lämnar tillbaks biblioteksböckerna, och hämtar köpeböckerna på Shellmacken. Återkommer om det.)
Och jag har precis upptäckt att detta kommer innebära en revolution i mitt liv: Jag kommer att kunna låna om mina biblioteksböcker var jag än befinner mig i sommar!
Hjälp vad mycket pengar jag kommer att spara! Och de kan jag genast – var jag än befinner mig – återinvestera med hjälp av ett klick på en nätbokhandel nånstans långt ifrån mig.
(Nu ska jag bara googla runt efter appen som lämnar tillbaks biblioteksböckerna, och hämtar köpeböckerna på Shellmacken. Återkommer om det.)
söndag 20 juni 2010
Enter: Victoria Westling
Jens Liljestrand har skrivit en novell i tre delar för Sydsvenskan. Novellen utspelar sig 2018, och har formen av en intervju med exdrottningen och numera Victoria Westling. Här möter vi en framtid där kung Carl Gustaf har avlidit, och Victoria abdikerat. Hon hämtar barn på dagis och ger inte intervjuer. Carl Philip är naturfotograf, Madeleine designar kläder, och Silvia har dragit sig tillbaka till Öland. Man anar mellan raderna en konstitutionell kris sedan monarkin upphörde; Mona Sahlin sägs inte vara odelat glad över beslutet.
Vad jag särskilt imponeras av är Liljestrands sätt att återge Kronprinsessans sätt att uttrycka sig; det är mycket lätt att känna igen hennes röst. Det känns som att han fångat hennes personlighet, både hennes humor, värme, engagemang, allvar och diplomati. Och invävt i de kontrafaktiska replikerna finns de fakta vi vet om kungafamiljen och deras känslor och tankar om sitt ämbete. Det är tonsäkert, på pricken och väldigt väldigt trovärdigt. Läs del 1, del 2 och del 3.
Vad jag särskilt imponeras av är Liljestrands sätt att återge Kronprinsessans sätt att uttrycka sig; det är mycket lätt att känna igen hennes röst. Det känns som att han fångat hennes personlighet, både hennes humor, värme, engagemang, allvar och diplomati. Och invävt i de kontrafaktiska replikerna finns de fakta vi vet om kungafamiljen och deras känslor och tankar om sitt ämbete. Det är tonsäkert, på pricken och väldigt väldigt trovärdigt. Läs del 1, del 2 och del 3.
lördag 19 juni 2010
Och kärleken förde dem samman
Jag har förberett mig för en dag framför tv:n.
Hjärtchipsen behöver kanske inte någon förklaring (?), men antagligen chokladen. Jag hade tänkt motivera den med att kronprinsessparet förlovade sig i mars, men vid en koll visade det sig att det visst var i februari förra året som tilldragelsen ägde rum. Så då får jag väl nöja mig med att säga sanningen: att den blott och enbart är till för att hålla mitt blodsocker på en jämn nivå.
Dagen till ära har jag tagit fram ett par speciella näsdukar (det syns lite dåligt, men det är alltså ett vackert broderat "V" på dem). Näsdukarna är en gammal födelsedagspresent (för som bekant börjar även "Vixxtoria" på V). Jag har aldrig snutit mig i dem, och jag är inte säker på att jag ska ändra på det idag, så för säkerhets skull har jag också laddat med ordentligt med pappersnäsdukar. Erfarenheten från Mette-Marits, Märta Louises, Maximas och Marys bröllop säger att det går åt mycket papper.
Boken Arvet efter Gustav Vasa är skriven av Lars-Olof Larsson, som fick Augustpriset i fackboksklassen för boken Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann? (Denna bok räknade jag för övrigt som en av förra decenniets största läsupplevelser.) Boken berättar om de turbulenta åren efter Gustav Vasas frånfälle, då hans söner och sonsöner stred om tronen. Den diskuterar och förklarar därmed bakgrunden till den monarki och det arvsrike vi har idag. Larsson diskuterar i sitt förord just valet av ordet "arvet" i titeln. Han vill att detta ska syfta inte bara på sönernas uppdelning av riket, utan på allt som Vasas övertagande av tronen innebar för det Sverige vi lever i idag. Jag ser fram emot att ta mig igenom större delen av boken under dagen (men så här långt har tv-sändningen innehållit så spännande diskussioner om bordsdukning och spekulationer om klänningar att jag inte kommit så långt ännu).
Och därmed tangerar vi diskussionen om monarki och republik, om makt och privilegier. Tänk att den äntligen kommit igång! Några av dagens inlägg sammanfattar mina egna tankar: DN har en osignerad ledare som diskuterar kungafamiljens balans mellan att vara bevakade och tillgängliga, mellan att vara priviligerade och underkastade bestämmelser om religion och restriktioner för sin yttrandefrihet. Lena Andersson signerar en annan DN-ledare och lyfter där fram den makt som monarkin ännu besitter. Själv är jag fortfarande väldigt nyfiken på Cecilias Åses bok om den svenska monarkin som jag inte orkat beställa upp från bibliotekets källare, men Åse talade nyanserat i ett reportage i förra söndagens Godmorgon världen.
Men idag gläds jag åt att en ung kvinna, vars liv från allra första början varit så fyllt av restriktioner, gifter sig med precis vem hon vill. För kärleken är värd att fira. Alltid!
Hjärtchipsen behöver kanske inte någon förklaring (?), men antagligen chokladen. Jag hade tänkt motivera den med att kronprinsessparet förlovade sig i mars, men vid en koll visade det sig att det visst var i februari förra året som tilldragelsen ägde rum. Så då får jag väl nöja mig med att säga sanningen: att den blott och enbart är till för att hålla mitt blodsocker på en jämn nivå.
Dagen till ära har jag tagit fram ett par speciella näsdukar (det syns lite dåligt, men det är alltså ett vackert broderat "V" på dem). Näsdukarna är en gammal födelsedagspresent (för som bekant börjar även "Vixxtoria" på V). Jag har aldrig snutit mig i dem, och jag är inte säker på att jag ska ändra på det idag, så för säkerhets skull har jag också laddat med ordentligt med pappersnäsdukar. Erfarenheten från Mette-Marits, Märta Louises, Maximas och Marys bröllop säger att det går åt mycket papper.
Boken Arvet efter Gustav Vasa är skriven av Lars-Olof Larsson, som fick Augustpriset i fackboksklassen för boken Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann? (Denna bok räknade jag för övrigt som en av förra decenniets största läsupplevelser.) Boken berättar om de turbulenta åren efter Gustav Vasas frånfälle, då hans söner och sonsöner stred om tronen. Den diskuterar och förklarar därmed bakgrunden till den monarki och det arvsrike vi har idag. Larsson diskuterar i sitt förord just valet av ordet "arvet" i titeln. Han vill att detta ska syfta inte bara på sönernas uppdelning av riket, utan på allt som Vasas övertagande av tronen innebar för det Sverige vi lever i idag. Jag ser fram emot att ta mig igenom större delen av boken under dagen (men så här långt har tv-sändningen innehållit så spännande diskussioner om bordsdukning och spekulationer om klänningar att jag inte kommit så långt ännu).
Och därmed tangerar vi diskussionen om monarki och republik, om makt och privilegier. Tänk att den äntligen kommit igång! Några av dagens inlägg sammanfattar mina egna tankar: DN har en osignerad ledare som diskuterar kungafamiljens balans mellan att vara bevakade och tillgängliga, mellan att vara priviligerade och underkastade bestämmelser om religion och restriktioner för sin yttrandefrihet. Lena Andersson signerar en annan DN-ledare och lyfter där fram den makt som monarkin ännu besitter. Själv är jag fortfarande väldigt nyfiken på Cecilias Åses bok om den svenska monarkin som jag inte orkat beställa upp från bibliotekets källare, men Åse talade nyanserat i ett reportage i förra söndagens Godmorgon världen.
Men idag gläds jag åt att en ung kvinna, vars liv från allra första början varit så fyllt av restriktioner, gifter sig med precis vem hon vill. För kärleken är värd att fira. Alltid!
fredag 18 juni 2010
Kvartetten som åt smörgås
Boken handlar om fyra unga kvinnor som delar lägenhet (två rum utan kök, och naturligtvis inget badrum) hos en änka på Norrtullsgatan. Berättarjaget är Pegg, som typ är 23 och har kommit till Stockholm med sin lille bror i släptåg (jag tror han heter Putte och är sisådär 11 eller 13 år). Deras föräldrar är döda och det är nu Peggs ansvar att dra försorg om brodern. Han blir inackorderad för att gå i skolan, och Pegg flyttar in i det lilla kvinnokollektivet. Och där fanns som sagt inget kök. Det man mestadels äter är mackor, och längtan efter lagad varm mat genomsyrar den här boken. Liksom solidariteten att den som har pengar bjuder de andra på gårdagens bröd från bageriet, och pilsner. Kanske till och med lite smör!
Det här är en bok med frisk och frejdig ton, ungefär som en Sickan Carlsson-film (åh, jag älskar Sickan Carlsson, men här finns ett sammanfattande youtube-klipp för den som inte är bekant med denna den svenska filmens allra små raraste smilgropar). De bittraste erfarenheter tas med en klackspark och återges med ett leende. Wägner är alltså lika slagfärdig och rapp som i uppföljaren Pennskaftet (som skrevs efter Norrtullsligan).
Men det här är ingen rösträttsbok, utan här är temat rätten att arbeta. Och att få betalt för det. Det är högaktuella frågor också idag, då vi diskuterar svarta jobb och vita jobb, hur arbetslösheten bland unga skjuter i höjden, hur högskoleutbildning kan göra den arbetssökande överkvalificerad för de jobb som finns, och där arbetslösa utförsäkras. Ett samhälle där det inte finns jobb till alla, men där folk ändå måste försörja sig och får skylla sig själva. Lite 1908 känns det.
Den där arbetsrätten har hos Wägner ett könsperspektiv (och i viss mån klassperspektiv). Varför ska kvinnor arbeta? En fråga som delas upp i två: Å ena sidan: Varför ska de ta jobben från männen, låta dem gå arbetslösa och oförsörjda? Och å andra sidan: Varför ska de arbeta (oftast mer) för halva lönen? Här finns också klassperspektivet, där unga kvinnor från välbärgade klasser kan ta ett arbete för att roa sig eller för all del kanske bidra på sitt sätt, men naturligtvis utan att begära full lön för detta. Pegg frågar den yngsta flickan (som heter Magnhild, men kallas Baby) i Norrtullsligan:
- Baby, sade jag, vad har du i lön?
- Sextiofem. Hur så?
- Och hur länge har du varit på Bolagen?
- Knappast ett år än. Säg ingenting om löneförhöjning! Bad en gång i våras, därför att jag inte kunde leva på sextiofem.
- Nå?
- Ja, chefen svarade så mycket som, att fröken vet väl, att det här är ingen försörjningsinrättning.
Och de har också helst bättre flickor med pappor i bolagets tjänst, som håller dem med rum och städning och lagad mat tre gånger om dagen.
- Är det meningen, sade jag, att lönen skall vara till parfymer och handskar och choklad Suchard?
- Det är meningen, sade Eva.Klassperspektivet och den dåliga lönen märks även på andra sätt. Berättarjagets Peggs rika kusin gifter sig, och när Pegg berättar om brudklänningen för väninnorna kan hon meddela att: "Lägg ihop alla våra löner för den här månaden, så får du ungefär hälften av vad kapseln [dvs brudklänningen] kostade." (s 93) Däremot ser jag inga ifrågasättanden av att de rika har mer pengar (boken är trots allt skriven några år före ryska revolutionen), utan här handlar frågan mer om varför de flickor som försörjs av sina fäder ska ta arbete från de unga kvinnor som behöver det för sin försörjning. Och varför de rika flickorna ska dumpa lönerna för de fattiga!
Boken är en underlig blandning av kvinnogemenskap, klasskamp, arbetsrätt och flärd. Och sex. Ett tag funderade jag på att jämföra den här kvartetten med Carrie och hennes väninnor i Sex and the City, men det haltade lite grann, även om Norrtullskvartetten och deras väninnor sannerligen är lika giftaslystna som någonsin Carrie. På ett par ställen i boken skämtas det om att de borde skaffa sig älskare och äkta män som kan försörja dem (det är precis samma skräck som Jane Austen hanterar i sina romaner, för övrigt. Det kan man tänka på när man beskyller henne för att vara "romantisk". Hennes böcker är ju tvärtom kärva berättelser om hur svårt det är för fattiga flickor att kunna försörja sig, och hur de är tvingade att ta den som vill ha dem trots att de inte har pengar). Hos Wägner kan man definitivt ana rädslan för vad som ska hända den dagen man inte kan arbeta längre. Emmy, den äldsta i ligan på Norrtull, ligger i stort sett däckad efter arbetsdagens slut. Hennes glädjeämne (?) är att brodera samma bonad om och om igen (hon ger bort dem i present, och de har alltid lydelsen "Lär att lida utan att klaga"), men det är tydligt att hon faktiskt är riktigt sjuk. Hon har däremot inte alltid råd att betala till sjukkassan, men mot slutet av boken förstår man att hon insett att hon nog inte har så mycket val. På s 95 säger hon så här:
Ser du, nu har jag slutat bonaden, sade hon. Lär att lida utan att klaga! Och i morgon går jag till doktorn. Jag betalte in till sjuk- och begravningskassan i går för kvartalet. Så allting är klart nu...Jag gråter lite när jag läser den här boken. Och jag skrattar ganska mycket, för det jag slås av igen är framför allt humorn hos Wägner. Åh, jag tycker hon är så rolig. Man måste gång på gång stanna upp och fnissa till mitt i härligheten. Humorn finns både i framställningen av sakernas tillstånd, i berättarjagets röst, och i dialogen mellan flickorna. Här är det söndagsmorgon och Eva säger:
- Den som är yngst får stinga upp och koka kaffe!
Och Magnhild jämrade:
- Jag skall väl inte vara yngst i dag igen! Jag var yngst i söndags. (s 25)
Det här sättet att berätta, att skämta, får mig att dra en rak linje från Wägner till exempelvis Astrid Lindgrens Kati-böcker (det kan inte vara någon tillfällighet att Katis bästa väninna (och rumskamrat) heter Eva, precis som Peggs!!) Jämför det här utdraget från s 12 i Kati i Italien (Kati och Eva sitter och ordnar till det i sitt gemensamma hem):
- Heminredningsdriften och frutitelsdriften har kommit mången flicka på fall, sa jag vist. Ja, ja, det är kanske inte så konstigt förresten.
- Åja, sa Eva, så himla märkvärdigt underbart kan det väl inte vara att plötsligt få heta exempelvis fru Johansson. Och för stackars Johansson måtte det vara så lagom roligt, när han kommer underfund med fruns rangordning: Först kommer handdukarna och sen kommer matsilvret och sen kommer kaffeservisen och sen kommer ingenting och sen kommer Johansson.
(s 12 Kati i Italien, Astrid Lindgren, från 1952).
Lite grann associerar jag vidare till tonen och stilen hos Gun-Britt Sundström (även om jag tycker att det hos hennes raljerande ton i Maken, och ännu mer i För Lydia finns djupare stråk av vemod än hos Wägner och Lindgren). Det här kommer från början av Maken, när berättarjaget Martina just träffat Gustav som frågar vad hon gjort tidigare:
- Vad gjorde du i England, jobbade au pair?
Jag skakar på huvudet, au pair-flicka, jag! (När jag hör ordet hushåll osäkrar jag min revolver.)
- Lärde mig engelska och sådde min vildhavre.
Spårvagnen pinglar i pausen som uppstår.
- Vad ska du bli när du blir stor då?
- Större än jag är tänker jag inte bli, svarar jag kort; vad har han med min framtid att göra, det är ett ämne som jag undviker att beröra ens med mig själv. (s 9)
Ja, Wägner är rolig, också när hon är allvarlig. Som här, när Pegg frågar minstingen Baby om hennes erfarenheter av karlar:
- Är detta första gången en herre märker, att du finns till, Baby? sade jag. Hur gammal är du?
- Aderton år, Pegg, men jag har alltid bott i Halmstad.
Jag lade min hand på hennes krusiga huvud och bad någon slags liten bön för henne.
Jag märker att det här jag skriver behandlar så lite av vad boken handlar om. Baby strejkar till exempel och mister arbetet, och tvingas så småningom ta ett med ännu mindre betalt. Emmy blir ju sjuk, men det tar inte arbetsgivaren hänsyn till. Pegg kurtiseras av sin arbetsgivare, men vill till sist inte nöja sig med att bli hans älskarinna. Eva återser till slut en gammal kärlek, och gifter sig och ligan upplöses. Det är glädje, sorg, goda vänner och ett liv som går att leva, men som skulle kunna vara bättre. Och kvinnor som kämpar för att det ska bli bättre! Framför allt är boken en verklighet som är hundra år gammal men alldeles oemotståndligt lättillgänglig.
Om jag ska dra en sista parallell så får det bli till den flick-kvartett som hyr hus tillsammans och tar sig igenom högskolan i Kingsport, i tredje boken om Anne på Grönkulla (den som på svenska heter Drömmens uppfyllelse, och i kanadensiskt original har det mer världstillvända namnet Anne of the Island, och utkom 1915). Hos Anne är flickorna mer privilegierade. De utbildar sig och även om flera av dem ska komma att försörja sig efter denna (Anne undervisar ju sig igenom fyra år i nästkommande bok, till exempel), så kommer de alla från goda familjer, och kommer inte att stå på bar backe efter studierna. Men L. M. Montgomery har också hon en kvinnoverklighet bakom sin skildring av Annes studieår. Kanske är Norrtullsligan ett dokument av vad de svenska kvinnorna gjorde under samma tid?
P.S. När jag skrev det förra inlägget om Wägner föreslog någon (aka "Snowflake") en orgie (aka "festival") i Wägnerläsning. Det är alltså det jag håller på med, så här lite för mig själv. Eftersom jag hemskt gärna vill läsa mer av Wägner å det snaraste, men är drabbad av förbannelsen att om jag börjar prata om och planera för vilka böcker jag ska läsa, så blir de inte utlästa, så drar jag inte i någon festival just nu. Men om nån vill läsa och diskutera och länka (eller starta Wägner-festivaler med specialdesignade loggor och invigningslåtar och smörgåsbord i form av ett pennskaft) så är jag den första att applådera uppmuntrande (aka "spamma kommentarsfältet").
P.P.S. Det har gjorts stumfilm på Norrtullsligan, förresten. Och enligt kommentarerna hos den här länken var den riktigt bra.
Omgiven av Snödrottningen, Spökskogen och Mörka speglande vågen
Jag vill gärna balansera det sorgliga och dödsallvarliga i mitt förra inlägg med att dela en högst konkret iakttagelse jag gjorde häromdagen:
Mitt hus har gröna gavlar!
Tänk, att jag inte observerat det förut, trots att jag själv är den som både valt och köpt färgen!
Jag insåg nästan samtidigt att jag dessvärre sover i det västra gavelrummet. Det var ju lite konstigt planerat, faktiskt.
Mitt hus har gröna gavlar!
Tänk, att jag inte observerat det förut, trots att jag själv är den som både valt och köpt färgen!
Jag insåg nästan samtidigt att jag dessvärre sover i det västra gavelrummet. Det var ju lite konstigt planerat, faktiskt.
Att älska livet
Folk dör. Och det är så sorgligt när man känner dom.
Folk som jag känner dör ofta i juni (det kan ju vara värt att känna till och planera för om man blir närmre bekant med mig*), så mitt i den här försommargrönskan får jag minnesbilder av rödögda vaknätter och lupiner på en grav.
Den här veckan är inte sorgen främst min, men ett par hastiga och oväntade händelser har fått mig att minnas mina kära döda. Till exempel fick jag för ganska många år sedan i slutet av maj veta att min farmor inte skulle leva så länge till. Det är sådana besked livet bjuder på ibland, och på något sätt måste de hanteras, liksom de sömnlösa nätter de för med sig. En bokälskares metod att hantera det mesta är bokläsning, men det är omöjligt att läsa vad som helst i sådana här situationer. Banaliteter fungerar inte. Deckare är helt uteslutet. Mer komplicerade böcker (språkligt eller tematiskt) faller på sin egen orimlighet – en sådan koncentration kan inte uppbådas. Det måste vara någonting på allvar. Det måste vara något som på riktigt handlar om Liv och Död.
Vid det här tillfället minns jag att jag fastnade för en omläsning av en bok som med dagens terminologi skulle kallas en BOATS. En sann historia, berättad av en pappa som hade fått cancer och inte ville dö: Jag älskar livet! skriven av Anders Veborg. Det handlar om en helt vanlig småbarnspappa som får leukemi, och som gör allt som står i hans makt för att bli frisk. Han söker upp fler läkare, han prövar oortodoxa metoder. Jag minns en scen där han möblerar om i sovrummet och ställer sängen på snedden så att den ska hamna utanför de magnetiska kraftfält som korsar sovrummet. Och jag minns sidor som fylls med strålbehandlingar, och svärföräldrar som kör hem veckohandlingen och hämtar sonen på dagis. Boken är skriven som ett minne till Veborgs 6-årige son, för att han ska minnas sin pappa om eller när han inte längre finns.
Jag kan inte hitta boken härhemma just nu, men som jag minns det är det en tämligen osentimental skildring. Praktisk och konkret, full av handlingsplaner och tillförsikt. Och just därför så drabbande. Sista kapitlet är skrivet av Anders Veborgs hustru. Han överlevde alltså inte. Eftersom det var en omläsning så visste jag ju att det var så det skulle gå, när jag läste och grät. Och jag vet inte om de där tårarna var ett sätt att bereda väg för min egen sorg, eller att i själva verket hålla den stången. Kanske både och. (Fast jag har senare tänkt att det kanske var ett dåligt omen, eller åtminstone dåligt omdöme att välja att läsa om en bok om cancer, där man vet att någon dör på slutet?) Men på något sätt fungerade den för att koncentrera tankarna, och hålla den egna oron i schack.
Ja, för mig finns det således vissa ögonblick i juni, när grönskan hunnit bli precis lagom tät, och ljuset faller in från ett särskilt håll som jag minns både min farmor och boken av Anders Veborg. (Min farmor var däremot ingen storläsare, men jag skulle tro att hon sörjde lite grann att hon aldrig fick läsa mer än de fyra första delarna i serien om Grottbjörnens folk. Vi som levt och tagit oss igenom den femte delen sörjer ju snarare att vi läst fler än fyra delar.)
*Men jag känner förresten ganska många som exempelvis gift sig i juni. Ingen som jag kan komma på har ännu skilt sig, de flesta har fått barn och en del har till och med köpt husvagn. Det kanske känns betryggande för någon som läser det här, och liksom känner bokbloggande mig, och är rädd för att det vilar nån slags förbannelse eller så över min bekantskap.
Själv är jag varken gift eller har husvagn. Jag är inte död heller, tack och lov. Ja, tack och lov för att jag ännu kan gå och glädjas vid den store Gudens gåvor i denna ljuva sommartid.
Folk som jag känner dör ofta i juni (det kan ju vara värt att känna till och planera för om man blir närmre bekant med mig*), så mitt i den här försommargrönskan får jag minnesbilder av rödögda vaknätter och lupiner på en grav.
Den här veckan är inte sorgen främst min, men ett par hastiga och oväntade händelser har fått mig att minnas mina kära döda. Till exempel fick jag för ganska många år sedan i slutet av maj veta att min farmor inte skulle leva så länge till. Det är sådana besked livet bjuder på ibland, och på något sätt måste de hanteras, liksom de sömnlösa nätter de för med sig. En bokälskares metod att hantera det mesta är bokläsning, men det är omöjligt att läsa vad som helst i sådana här situationer. Banaliteter fungerar inte. Deckare är helt uteslutet. Mer komplicerade böcker (språkligt eller tematiskt) faller på sin egen orimlighet – en sådan koncentration kan inte uppbådas. Det måste vara någonting på allvar. Det måste vara något som på riktigt handlar om Liv och Död.
Vid det här tillfället minns jag att jag fastnade för en omläsning av en bok som med dagens terminologi skulle kallas en BOATS. En sann historia, berättad av en pappa som hade fått cancer och inte ville dö: Jag älskar livet! skriven av Anders Veborg. Det handlar om en helt vanlig småbarnspappa som får leukemi, och som gör allt som står i hans makt för att bli frisk. Han söker upp fler läkare, han prövar oortodoxa metoder. Jag minns en scen där han möblerar om i sovrummet och ställer sängen på snedden så att den ska hamna utanför de magnetiska kraftfält som korsar sovrummet. Och jag minns sidor som fylls med strålbehandlingar, och svärföräldrar som kör hem veckohandlingen och hämtar sonen på dagis. Boken är skriven som ett minne till Veborgs 6-årige son, för att han ska minnas sin pappa om eller när han inte längre finns.
Jag kan inte hitta boken härhemma just nu, men som jag minns det är det en tämligen osentimental skildring. Praktisk och konkret, full av handlingsplaner och tillförsikt. Och just därför så drabbande. Sista kapitlet är skrivet av Anders Veborgs hustru. Han överlevde alltså inte. Eftersom det var en omläsning så visste jag ju att det var så det skulle gå, när jag läste och grät. Och jag vet inte om de där tårarna var ett sätt att bereda väg för min egen sorg, eller att i själva verket hålla den stången. Kanske både och. (Fast jag har senare tänkt att det kanske var ett dåligt omen, eller åtminstone dåligt omdöme att välja att läsa om en bok om cancer, där man vet att någon dör på slutet?) Men på något sätt fungerade den för att koncentrera tankarna, och hålla den egna oron i schack.
Ja, för mig finns det således vissa ögonblick i juni, när grönskan hunnit bli precis lagom tät, och ljuset faller in från ett särskilt håll som jag minns både min farmor och boken av Anders Veborg. (Min farmor var däremot ingen storläsare, men jag skulle tro att hon sörjde lite grann att hon aldrig fick läsa mer än de fyra första delarna i serien om Grottbjörnens folk. Vi som levt och tagit oss igenom den femte delen sörjer ju snarare att vi läst fler än fyra delar.)
*Men jag känner förresten ganska många som exempelvis gift sig i juni. Ingen som jag kan komma på har ännu skilt sig, de flesta har fått barn och en del har till och med köpt husvagn. Det kanske känns betryggande för någon som läser det här, och liksom känner bokbloggande mig, och är rädd för att det vilar nån slags förbannelse eller så över min bekantskap.
Själv är jag varken gift eller har husvagn. Jag är inte död heller, tack och lov. Ja, tack och lov för att jag ännu kan gå och glädjas vid den store Gudens gåvor i denna ljuva sommartid.
onsdag 16 juni 2010
Jag vet vad du gjorde förra sommaren
Under förra sommaren dominerades bokbloggarna av boklistor. När man prickade av alla dessa listor kunde man känna sig duktig för att man läst så många klassiska bra böcker, bli inspirerad för att det fanns så många olästa kvar, eller bara känna sig obildad.
Jag har haft en del böcker från listorna i åtanke när jag har köpt nya böcker och funderat över vad jag vill läsa. En hel del titlar har hamnat i min bokhylla där de väntar på läsning. Jag trodde nog däremot inte att jag hade fått läst så många böcker från de här listorna, men när jag igår satte igång och summerade tyckte jag inte att det var så illa. (Framför allt blev jag positivt förvånad över att jag "råkat" läsa flera stycken böcker utan att komma ihåg att de fanns på någon av listorna.)
Här är min listuppdatering sedan förra sommaren, med länkar till de inlägg jag eventuellt har skrivit om böckerna (ja, jag upptäcker att det var ganska många av de här som jag hittills inte skrivit något om. Det måste så klart åtgärdas i åtminstone de fall när böckerna var riktigt bra eller riktigt dåliga.)
1. Den första listan som cirkulerade var den här, som jag bland de svenska bokbloggarna spårade tillbaks till Ett hem utan böcker, och som mina efterforskningar visade kanske hade sitt ursprung hos LibraryThings. Det verkar vara en lista på de 100 mest lästa böckerna i den anglosaxiska världen.
På den kan jag sedan förra sommaren pricka av:
The lovely bones (Alice Sebold)
The Time Traveller's Wife (Audrey Niffenegger)
Brave New World (Aldous Huxley)
2. Nästa lista var Lyrans svenska lista (originalet finns här). Här har jag sedan förra året prickat av:
Bränt barn söker sig till elden (Cordelia Edvardson)
Pennskaftet (Elin Wägner)
3. Sedan dök Butters bra böcker upp (originalet finns här). En alternativ lista på 100 internationella böcker. Här har jag sedan förra året läst:
Press-stop (Evelyn Waugh)
Persepolis (Marjane Satrapi)
4. Sedan kom min egen lista med 100 barn- och ungdomsböcker (speciellt anpassad för oss som var barn på 70-talet). Där har jag inte läst en enda ytterligare sedan förra året (men jag funderar på att göra om listan och dela upp den i barn å ena sidan och ungdom å den andra. Om det blir en väldigt regning sommar och jag har tröttnat på att städa socklådan så kanske genomför de planerna också.)
5. Och så följde Fias Fantasylista (originalet finns här), där jag visst har råkat läsa en hel massa böcker sedan förra sommaren:
The Time Traveller's Wife (Audrey Niffenegger)
Jonathan Strange and Mr Norell (Susanna Clarke)
Den femte systern (Mårten Sandén)
Thursday Next (Jasper Fforde)
Nu lutar jag mig tillbaka och inväntar årets sommarplågor. Vad kan vi förvänta oss? De 100 bästa deckarna? De 100 mest överskattade klassikerna? De 100 böcker som det bloggats mest om under året? De 100 mest oumbärliga böckerna att ta med sig på fjällvandringen?
Jag har haft en del böcker från listorna i åtanke när jag har köpt nya böcker och funderat över vad jag vill läsa. En hel del titlar har hamnat i min bokhylla där de väntar på läsning. Jag trodde nog däremot inte att jag hade fått läst så många böcker från de här listorna, men när jag igår satte igång och summerade tyckte jag inte att det var så illa. (Framför allt blev jag positivt förvånad över att jag "råkat" läsa flera stycken böcker utan att komma ihåg att de fanns på någon av listorna.)
Här är min listuppdatering sedan förra sommaren, med länkar till de inlägg jag eventuellt har skrivit om böckerna (ja, jag upptäcker att det var ganska många av de här som jag hittills inte skrivit något om. Det måste så klart åtgärdas i åtminstone de fall när böckerna var riktigt bra eller riktigt dåliga.)
1. Den första listan som cirkulerade var den här, som jag bland de svenska bokbloggarna spårade tillbaks till Ett hem utan böcker, och som mina efterforskningar visade kanske hade sitt ursprung hos LibraryThings. Det verkar vara en lista på de 100 mest lästa böckerna i den anglosaxiska världen.
På den kan jag sedan förra sommaren pricka av:
The lovely bones (Alice Sebold)
The Time Traveller's Wife (Audrey Niffenegger)
Brave New World (Aldous Huxley)
2. Nästa lista var Lyrans svenska lista (originalet finns här). Här har jag sedan förra året prickat av:
Bränt barn söker sig till elden (Cordelia Edvardson)
Pennskaftet (Elin Wägner)
3. Sedan dök Butters bra böcker upp (originalet finns här). En alternativ lista på 100 internationella böcker. Här har jag sedan förra året läst:
Press-stop (Evelyn Waugh)
Persepolis (Marjane Satrapi)
4. Sedan kom min egen lista med 100 barn- och ungdomsböcker (speciellt anpassad för oss som var barn på 70-talet). Där har jag inte läst en enda ytterligare sedan förra året (men jag funderar på att göra om listan och dela upp den i barn å ena sidan och ungdom å den andra. Om det blir en väldigt regning sommar och jag har tröttnat på att städa socklådan så kanske genomför de planerna också.)
5. Och så följde Fias Fantasylista (originalet finns här), där jag visst har råkat läsa en hel massa böcker sedan förra sommaren:
The Time Traveller's Wife (Audrey Niffenegger)
Jonathan Strange and Mr Norell (Susanna Clarke)
Den femte systern (Mårten Sandén)
Thursday Next (Jasper Fforde)
Nu lutar jag mig tillbaka och inväntar årets sommarplågor. Vad kan vi förvänta oss? De 100 bästa deckarna? De 100 mest överskattade klassikerna? De 100 böcker som det bloggats mest om under året? De 100 mest oumbärliga böckerna att ta med sig på fjällvandringen?
tisdag 15 juni 2010
Vingar som bär
Främmande fågel är Anna Janssons bästa deckare tycker jag. Här kommer fågelinfluensan (eller något mycket liknande) till Gotland och sprider sig över ön. Myndigheternas försök att isolera de sjuka lyckas inte riktigt, och jag tycker framför allt att slutet är väldigt spännande (och okej då; jag ska inte avslöja det om någon vill läsa den här i sommar). Jansson förenar här sina specialkunskaper sjukvård (hon är sjuksköterska från början) och Gotland, och det gör inte så mycket att psykologin haltar här och där.
Måsen av Anton Tjechov, en av hans allra mest spelade dramer. Här älskar alla fel personerna och försöker förtvivlat finna sin plats i en tillvaro stadd i förändring. Tjechov påstod ju att han skrev komedier, men här slutar det tragiskt så det förslår. Jag läser om den här i sommar (för jag har äntligen beställt hem en samling med alla Tjechovs dramer på svenska).
Mitt liv som pingvin av Katarina Mazetti är en tragikomisk berättelse om hur tre livsöden vävs samman under en semester till Sydpolen. Inledningsvis många skratt och typiskt mazettiska vardagsiakttagelser, men det blir tråkigare ju längre in i boken man kommer, och tyvärr alltför förutsägbar mot slutet.
Och som bakgrundsmusik till veckans trio spelar jag Fåglar av Cornelis Vreeswijk.
Några bubblare till fågeltrion: Vildanden av Ibsen, Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors, Svalan, katten, rosen, döden av Håkan Nesser, Lilla Sparvel (ja, jag tänker i alla fall alltid på en sparv när jag ser titeln) av Barbro Lindgren, Tornfalken av Lloyd Alexander, Tuppen är död av Ingrid Noll, Tuppenkuppen av Viveca Lärn, Törnfåglarna av Colleen McCollough, Flyttfåglar av Marianne Fredriksson, Olycksfågeln av Camilla Läckberg samt Tuppen gal tidigt på torsdag av Berndt Andersson. (Ja, och utifrån den här listan så önskar jag en särskild tematrio som fokuserar på "Tuppar" i titeln.)
måndag 14 juni 2010
Synd att missa
Men nu har jag äntligen hittat den ideala novellsamlingen, nämligen Margaret Atwoods bok Leva i synd och andra berättelser. Här är 11 noveller samlade, fristående delar av en och samma kvinnas liv. Ett fåtal av berättelserna har tidigare publicerats, och det fascinerar mig lite hur Atwood trots detta har fått ihop helheten. Hemligheten bakom den här samlingen är att den alltså lika gärna kan läsas som en roman. Det är rent ut sagt en genial idé för en novellsamling. Eller för en roman. Varje berättelse blir ett konstverk i sig själv, kan vridas och vändas på, och varje berättelse blir en del i den stora helheten, om man vill.
Vi får 11 nedslag i kvinnan Nells liv, hennes uppväxt som extramamma till en mycket yngre, blyg och sjuklig syster. Hennes intellektuella och kroppsliga brådmogenhet. Hennes förhållande med en gift man, relationen till hans barn och fru och till de nya hemmen de skapar åt sig. Och de sista historierna som berättar om Nell och hennes föräldrar. Jag tycker om berättelserna för att där finns en positiv ton, för att där inte är outtalade konflikter och förebråelser och en massa skav emellan människorna. Jag tycker om att folk på det stora hela förstår varandra, även om de blir olyckliga ibland.
Den novell som jag ser som en av nycklarna i samlingen heter Min förra hertiginna, och är uppbyggd kring en analys av en Robert Browning-dikt som det tonåriga berättarjaget kämpar med inför sin examen. Atwood vrider och vänder på dikten, och visar hur olika tolkningar ändrar betydelsen. Efter att ha läst ut novellen är jag riktigt matt. Jag tänker att jag nästan inte vågar fortsätta läsa boken. Är det så mycket tankemöda som jag själv behöver lägga ner på varenda historia? Det känns nästan övermäktigt.
Ett annat tema som skymtar fram i flera av kapitlen är behovet att berätta. Att skapa berättelser av bitar av livet, att skapa sammanhang, att ta händelser, personer och fragment av samtal från verkligheten och använda dem som pusselbitar i en historia. Kanske är det så Atwood vill att vi ska se hennes berättelse? Som de där lapptäckena i boken Alias Grace – en av Atwoods bästa romaner, och den av hennes romaner som jag tycker att Leva i synd mest påminner om.
Och det är svårt att inte göra jämförelser. Jag tänker på det när jag läser, för mina tankar slinker hela tiden iväg och jämför med Alice Munros novellsamling Kärlek Vänskap Hat (som jag skrivit om här och här). Jag blir irriterad. Måste jag nödvändigtvis jämföra två författare bara för att de råkar komma från Kanada, skriva noveller och då och då förekomma i Nobelprisdiskussionerna? Ändå är det svårt att låta bli. Monros samling beskriver olika kvinnor och olika aspekter av att vara kvinna och att växa upp, att ofta få nöja sig, trots att livet inte blivit som man velat. Att vara bitter och otillfredsställd. Atwoods samling skapar i stället en helhet, en historia om en och samma kvinna, även om den effektfulla tekniken att bruka fristående noveller för detta blixtbelyser ett skeende, en relation eller ett minne. Munro är mer sorgsen och solkig. Atwood mer kraftfull och humoristisk (ja, hon är på sina ställen mycket rolig)! Munros historier är på ytan banalare men kräver oerhört mycket tankemöda; de är så skickligt uppbyggda att alla händelser inträffar mellan orden. Atwood är mer drastisk och burlesk, och mer explicit. Jag tycker mycket om båda, men föredrar nog Atwood om jag skulle tvingas välja.
Jag läste mycket Atwood för ungefär ett decennium sedan. I år har jag gett mig på henne igen, dels genom en omläsning av Oryx och Crake (den hade blivit mycket bättre; en trevlig upplevelse!), dels genom min läsning av Penelopiaden. Just den här novellsamlingen blev jag uppmärksammad på hos Textappeal. Jag tackar för det, för annars hade den inte blivit läst just nu i alla fall.
Jag avslutar med ett exempel på Atwoods humor, hämtat från s 121, och novellen Monopol:
... och sedan låg de och darrade under Tigs duntäcke mellan Tigs trådslitna lakan, tätt omslingrade i en desperat omfamning som påminde Nell om hennes viktorianska romanförfattares beskrivningar av drunknande. Folk drunknande en hel del i den sortens romaner, särskilt om de hade haft utomäktenskapligt sex.
fredag 11 juni 2010
Impersonated
Jag var på biblioteket igår. När jag gick därifrån var jag inte helt säker på om jag var mig själv eller om jag hade förvandlats till Snowflake.
(Och den utlästa 600-sidiga 7-dagars-låns-boken är också tillbakalämnad. I tid. Kors i taket!)
(Och den utlästa 600-sidiga 7-dagars-låns-boken är också tillbakalämnad. I tid. Kors i taket!)
tisdag 8 juni 2010
Vad är en bok och när har man läst den?
Fler och fler kommer ut som svettigt sammanbitna bokläsningstävlare i mitt kommentarsfält här nedan. Och fler och fler presenterar strategier för att uppnå tresiffriga tal i lässtatistiken innan året är slut. Lilla O läser numera inte endast Läsalättböcker, utan även diktsamlingar. Bokstävlarna läser seriealbum. Bokbabbel studerar och skaffar sig därmed mer lästid än vi andra som måste jobba för att ha råd att köpa böcker. Maria åberopar handikapp på grund av minderåriga barn. Nästa steg är antagligen att Lyran hävdar att hennes lästa böcker borde räknas om med en faktor på 1,5 eftersom de flesta är skrivna av Nobelpristagare ;-)
Alla dessa kreativa förslag på att fuska får mig att fundera på hur vi egentligen beräknar de där lästa böckerna som vi listar och jämför hela tiden. Är det i själva verket så att vi jämför jordnötter med vattenmeloner?
Så härmed offentliggör jag mina kriterier för vad som räknas som en läst bok:
Alla dessa kreativa förslag på att fuska får mig att fundera på hur vi egentligen beräknar de där lästa böckerna som vi listar och jämför hela tiden. Är det i själva verket så att vi jämför jordnötter med vattenmeloner?
Så härmed offentliggör jag mina kriterier för vad som räknas som en läst bok:
- Hela boken ska vara utläst för att få räknas. Om en bok har omfattande för- och/eller efterord behöver dessa dock inte läsas (om de inte är skrivna av författaren själv).
- Det år som infaller när boken är utläst räknas som "läsår", även om huvuddelen av boken kan ha lästs ett föregående år.
- Böcker som läses för arbetets räkning får inte räknas in, även om de undantagsvis var både roliga och intressanta.
- Bilderböcker för barn räknas ej in i lässtatistiken (även om man läst den mer än 127 gånger på ett år).
- Varje pjäs som ingår i en drama-antologi får räknas som en bok. Detsamma gäller för samlingsvolymer med flera diktsamlingar; varje ingående diktsamling får räknas som en bok.
- Novellsamlingar räknas dock endast som en utläst bok när alla novellerna är lästa.
- En omläsning av en bok räknas som en läst bok, hur många gånger man än läser ut den.
- Serieböcker räknas inte (fast jag erkänner att det är en väldigt enkel punkt för mig, eftersom jag i princip aldrig läser sådana).
- Kokböcker och konstböcker (och liknande) får räknas om man verkligen läser allt i hela boken. Om man bara bläddrar i den, endast dreglar över chokladkakereceptet, eller placerar den på soffbordet för att imponera räknas den inte som läst.
- Genomlyssnade ljudböcker räknas som lästa om man inte sov sig igenom mer än uppskattningsvis 15 % av uppläsningen.
- Lästa e-böcker räknas som en vanlig pappersbok.
- Tjuvläsning av andras dagböcker räknas av moraliska skäl inte in i statistiken.
Mest och flest
Dessa dagar svarar alla på en läsenkät från Paulas bokblogg. Jag kan inte heller motstå.
Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor?
Så här ser det nog ut ungefär:
(Jag antar dessutom att om jag rotade fram alla Kittyböcker så skulle Carolyn Keene segla in som god tvåa på den här listan.)
Köper eller lånar ni mest?
Av de böcker jag läser är fördelningen ungefär 50-50 mellan egna böcker och bibliotekslån/lån från andra.
Sparar ni alla böcker ni köper?
Ja. I princip. Men jag har börjat fundera över att sluta spara en del böcker som har blivit sparade väldigt länge. Börjat fundera sa jag.
Inbundet eller pocket helst?
Spelar ingen roll alls. Jag läser vad jag kommer över.
Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (om du nu läser om böcker)
Det borde vara Agnes Cecilia av Maria Gripe eller Ovan hav, under sten av Susan Cooper.
Eller kanske Max potta.
Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor?
Så här ser det nog ut ungefär:
- Agatha Christie (de senaste två årens omläsningar har tvingat mig till en massa inköp, eftersom biblioteken inte har några kompletta Christiesamlingar).
- Astrid Lindgren (i stort sett hela produktionen, utom några bilderböcker)
- Maria Gripe (det mesta, utom några tidiga böcker som är mycket svåra att få tag i)
- William Shakespeare (ett 20-tal böcker, med långt fler pjäser, varav många är samma pjäs(er) i olika översättningar)
- Martha Sandwall-Bergström eller Håkan Nesser med ett femtontal böcker vardera.
(Jag antar dessutom att om jag rotade fram alla Kittyböcker så skulle Carolyn Keene segla in som god tvåa på den här listan.)
Köper eller lånar ni mest?
Av de böcker jag läser är fördelningen ungefär 50-50 mellan egna böcker och bibliotekslån/lån från andra.
Sparar ni alla böcker ni köper?
Ja. I princip. Men jag har börjat fundera över att sluta spara en del böcker som har blivit sparade väldigt länge. Börjat fundera sa jag.
Inbundet eller pocket helst?
Spelar ingen roll alls. Jag läser vad jag kommer över.
Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (om du nu läser om böcker)
Det borde vara Agnes Cecilia av Maria Gripe eller Ovan hav, under sten av Susan Cooper.
Eller kanske Max potta.
måndag 7 juni 2010
Det är en tävling – glöm aldrig det!
Jag har läst 1500 sidor skönlitteratur på en vecka. Jag undrar om inte det är något slags rekord (särskilt som att jag inte har haft semester, och inte ens har läst (särskilt mycket) på arbetstid).
Fast statistiskt blir det ändå ganska dålig utdelning, eftersom alla dessa sidor bara fördelar sig på tre och en halv bok. Nästa år ska jag kanske börja räkna sidor i stället för böcker. (Jo, för hur mycket vi än tiger om det i bokbloggosfären så pågår det egentligen en tävling om hur många böcker man läser per år. Lyran läste till exempel 100 böcker 2009, medan jag bara hann med 99 stycken. Trots att jag bokstavligt talat läste till klockan fem i tolv på Nyårsafton.)
Eller förresten. Jag kanske ska gå över till att beräkna lästa ord. Lästa svåra ord. Annars kommer Lilla O bara att gå om mig på mållinjen med 72 Läsa Lätt-böcker i veckan. Och det är faktiskt fusk!
(Jag vill i och med detta inlägg även meddela att den där 600-sidiga 7-dagarslånsboken är utläst. Nu ska det bli ruggigt spännande att se om jag kommer ihåg att lämna tillbaks den till på torsdag. Jag slår vad om att jag glömmer. Nån som vill förlora lite pengar på att sätta emot?)
Fast statistiskt blir det ändå ganska dålig utdelning, eftersom alla dessa sidor bara fördelar sig på tre och en halv bok. Nästa år ska jag kanske börja räkna sidor i stället för böcker. (Jo, för hur mycket vi än tiger om det i bokbloggosfären så pågår det egentligen en tävling om hur många böcker man läser per år. Lyran läste till exempel 100 böcker 2009, medan jag bara hann med 99 stycken. Trots att jag bokstavligt talat läste till klockan fem i tolv på Nyårsafton.)
Eller förresten. Jag kanske ska gå över till att beräkna lästa ord. Lästa svåra ord. Annars kommer Lilla O bara att gå om mig på mållinjen med 72 Läsa Lätt-böcker i veckan. Och det är faktiskt fusk!
(Jag vill i och med detta inlägg även meddela att den där 600-sidiga 7-dagarslånsboken är utläst. Nu ska det bli ruggigt spännande att se om jag kommer ihåg att lämna tillbaks den till på torsdag. Jag slår vad om att jag glömmer. Nån som vill förlora lite pengar på att sätta emot?)
Svenska fakta
Lyrans tematrio denna vecka påbjuder en lista på tre bra svenska böcker som blivit lästa senaste året. Så lätt! tänkte jag och kollade igenom min läslista. Och kollade igen. Och igen.
Det visade sig att det fanns riktigt få svenska bra romaner på den listan. Tänk, jag som trodde att jag mest läste böcker av svenska författare jämt. (Det är rätt underligt det där, vilka föreställningar man har om vad man "egentligen" läser. Visst kan man ljuga med statistik, men ganska ofta ljuger man bättre utan.) Min trio blir därför tre svenska fackböcker som jag läst och tycker är tillräckligt bra för att omnämnas, men som jag av olika anledningar inte har bloggat om (nästan alls) under året.
1. Slaveriets historia, del 1 av Dick Harrison. En genomgång av slaveriets historia från urminnes tid fram till renässansen ungefär. Bitvis mycket intressant, men med ett 200-sidigt mittenparti som är stentråkigt. (Det borde nästan vara skottpengar på någon som har förmågan att lägga fram en sak både intressant och roligt men låter bli detta.) Jag ser fram emot att läsa del 2 och 3, men jag måste faktiskt muntra upp mig lite först. Den stora behållningen av boken är kunskapen att slaveriet har varit en viktig del i de flesta ekonomier runt om i världen. Det är alltså ingen företeelse som fanns en kort tid i antikens Rom, återuppstod med de transatlantiska slavtransporterna till Nya världen, och dog ut i och med det amerikanska inbördeskriget. En annan intressant detalj är att slavhandeln i Afrika förekom många hundra år före det att europeerna började importera slavar till Amerika
2. Världens lyckligaste folk av Lena Sundström. Sundström flyttar till Köpenhamn i några månader för att på plats ta reda på vad som hänt i Danmark. Hon ställer till synes naiva frågor för att begripa hur den gemytliga bild av Danmark som hon vuxit upp med har blivit ett samhälle där folk röstar på Dansk Folkeparti. Det här är kanske inte Sundströms allra bästa bok, och den lämnar läsaren med fler frågor än den ger svar. Men det är inte så dumt att stå där med sina frågor ibland.
3. De apatiska av Gellert Tamas. Det här faktiskt inget mindre än en rafflande politisk samtidsthriller, baserad på två av Tamas reportage för SVT:s Uppdrag granskning. Det handlar om apatiska flyktingbarn som bärs ombord på chartrade flygplan för att avvisas från Sverige. Det handlar om det cyniska spelet för att misstänkliggöra barnens sjukdom och deras föräldrars avsikter. Simulerar barnen? Förgiftas de av föräldrar? Allra mest handlar det om hur politiker inte tar ansvar för konsekvenserna av sin förda politik, utan tvärtom försvarar den in absurdum. Jag fastnar för tanken att det för vissa är viktigare att bestämma, än vad man bestämmer.
Det visade sig att det fanns riktigt få svenska bra romaner på den listan. Tänk, jag som trodde att jag mest läste böcker av svenska författare jämt. (Det är rätt underligt det där, vilka föreställningar man har om vad man "egentligen" läser. Visst kan man ljuga med statistik, men ganska ofta ljuger man bättre utan.) Min trio blir därför tre svenska fackböcker som jag läst och tycker är tillräckligt bra för att omnämnas, men som jag av olika anledningar inte har bloggat om (nästan alls) under året.
1. Slaveriets historia, del 1 av Dick Harrison. En genomgång av slaveriets historia från urminnes tid fram till renässansen ungefär. Bitvis mycket intressant, men med ett 200-sidigt mittenparti som är stentråkigt. (Det borde nästan vara skottpengar på någon som har förmågan att lägga fram en sak både intressant och roligt men låter bli detta.) Jag ser fram emot att läsa del 2 och 3, men jag måste faktiskt muntra upp mig lite först. Den stora behållningen av boken är kunskapen att slaveriet har varit en viktig del i de flesta ekonomier runt om i världen. Det är alltså ingen företeelse som fanns en kort tid i antikens Rom, återuppstod med de transatlantiska slavtransporterna till Nya världen, och dog ut i och med det amerikanska inbördeskriget. En annan intressant detalj är att slavhandeln i Afrika förekom många hundra år före det att europeerna började importera slavar till Amerika
2. Världens lyckligaste folk av Lena Sundström. Sundström flyttar till Köpenhamn i några månader för att på plats ta reda på vad som hänt i Danmark. Hon ställer till synes naiva frågor för att begripa hur den gemytliga bild av Danmark som hon vuxit upp med har blivit ett samhälle där folk röstar på Dansk Folkeparti. Det här är kanske inte Sundströms allra bästa bok, och den lämnar läsaren med fler frågor än den ger svar. Men det är inte så dumt att stå där med sina frågor ibland.
3. De apatiska av Gellert Tamas. Det här faktiskt inget mindre än en rafflande politisk samtidsthriller, baserad på två av Tamas reportage för SVT:s Uppdrag granskning. Det handlar om apatiska flyktingbarn som bärs ombord på chartrade flygplan för att avvisas från Sverige. Det handlar om det cyniska spelet för att misstänkliggöra barnens sjukdom och deras föräldrars avsikter. Simulerar barnen? Förgiftas de av föräldrar? Allra mest handlar det om hur politiker inte tar ansvar för konsekvenserna av sin förda politik, utan tvärtom försvarar den in absurdum. Jag fastnar för tanken att det för vissa är viktigare att bestämma, än vad man bestämmer.
lördag 5 juni 2010
Lättförtjänta pengar?
Visst är det lite optimistiskt av biblioteket att sätta 7-dagars-lån på en bok som är mer än 600 sidor tjock?
fredag 4 juni 2010
I gullregnens månad
I bokälskarens trädgård är ogräset litterärt.
Och ganska vackert.
Och nu uppdaterat med rätt ogräs (det finns mycket att välja på).
torsdag 3 juni 2010
Guldkant på tillvaron
Nu har jag ägnat en stund åt att betala räkningarna. Pengarna som jag har kvar tänkte jag spendera antingen på en ny iPhone eller på mina förseningsavgifter på biblioteket.
Några åsikter om jag ska prioritera en närmast obegränsad tillgång till fler böcker än jag nånsin kommer hinna läsa, eller en möjlighet till bildbloggning under sommarens tältläsning?
Några åsikter om jag ska prioritera en närmast obegränsad tillgång till fler böcker än jag nånsin kommer hinna läsa, eller en möjlighet till bildbloggning under sommarens tältläsning?
Vad går an?
Det finns tydligen gränser. När boken Tom är död av Marie Darrieussecq kom ut fick författaren kritik för att hon (i jagform!) skrivit om en mor som förlorar sitt barn, utan att detta var självupplevt. Att skriva om förlorade barn får man alltså endast göra om man själv råkat ut för det. Det här är en så stor och intressant fråga att jag ville diskutera den i ett eget inlägg, men det var många som inte kunde hålla sig ifrån att kommentera detta när jag skrev om Darrieussecqs bok häromdagen.
Ja, det finns tydligen gränser för vad man får skriva, men jag tycker de är lite otydliga. Finns det andra områden som är förbjudna? Får man skriva om övergrepp, incest, självmord, afasi, graviditet, ångest, massmord, barnamord, våldtäkt, slaveri och hur det är att arbeta i en konsumkassa om man själv inte har personlig erfarenhet av detta?
Och är det skillnad på skönlitteratur och facklitteratur? Får en journalist till exempel inte rapportera från en rättegång om gruppvåldtäkter om man själv inte har blivit våldtagen eller våldtagit? Borde Dick Harrison åtalas för trafficking för sin historiska trebandsöversikt över slaveriet? Ska Camilla Läckberg spärras in för anstiftan till mord på grund av kursiverade textavsnitt som illustrerar mördarens tankar? Får ingen skriva avhandlingar om världssvälten som inte har svultit (ihjäl) själv?
Min misstanke är att debatten uppstår just för att det är en kvinna som är mor som skriver om ett förlorat barn utan att ha upplevt det själv.
Ödets finger pekar mig denna vecka i tydligt riktning mot Darrieussecq. I det nummer 2 av ViLäser som jag tagit mig igenom finns nämligen även en artikel om rabaldret kring Darrieussecqs bok, och då handlade det inte bara om smaklösheten i att skriva om ett dött barn hon inte hade, utan även om anklagelser om plagiat. (Darrieussecq är för övrig nu aktuell med en bok som handlar om plagiat.) Tom är död skulle plagiera en bok av Camille Laurens (som på svenska heter I deras armar, och handlar just om Laurens förlust av en son). Mer om denna karusell finns i Kristoffer Leandoers understreckare i Svenska Dagbladet.
Jag vill gärna säga några ord om Darrieussecqs bok innan jag fortsätter resonemanget om vad man får skriva om och inte.
Darrieussecqs bok är ett seriöst och uppriktigt försök att leka "tänk om". Ett modigt sätt att angripa det allra värsta. I Darrieussecqs fall kanske också ett sätt att förstå sina egna föräldrar erfarenhet; de hade förlorat ett barn. Boken är nästan 230 sidors ältande i den förlorade sonen, i moderns skuld (barnet dog i en olycka medan hon sov middag). Ältandet, upprepandet, cirklandet som långsamt blir allt större ellipser är bokens stora styrka, och tillsammans med det skenbart vardagliga språket blir det en process av förlust, sorg, bearbetning och nyorientering.
Det här är ingen spekulativ bok. Det är ingen bok som förringar en förälders sorgearbete, det är inte en bok som förminskar det, som gottar sig i eländet eller som tycker att det bara är att rycka upp sig. Jag ser det tvärtom som en trovärdig kontrafaktisk undersökning av den abnorma situationen att förlora ett av sina barn. En bra bit in i boken deltar modern i en samtalsgrupp för sörjande föräldrar, en grupp som förvandlas till en tävling om vem som har rätt att sörja mest. Berättarjaget jämför egoistiskt sin förlust av fyra-och-ett-halvt-åringen med kvinnan som förlorat sin femtonåring (vad har hon att beklaga? Hon fick ju ändå femton år, en hel evighet!) och familjen som förlorat sitt veckogamla barn i plötslig spädbarnsdöd (vad har de att sörja? De kände ju aldrig sitt barn). I båda fallen "vinner" således berättarjaget detta spel mellan sorgliga förlorare. Hon drar fullständigt absurda slutsatser så klart. Men jag tycker gestaltandet av hur modern för sig själv rättfärdigar att hennes sorg är värd mest sätter fingret på vad det handlar om när man sörjer.
Och det är också den här bilden som blir intressant. Det skulle vara helt otänkbart att ifrågasätta reaktionerna som är beskrivna i en bok som är skriven av en mor som förlorat sitt riktiga barn. Det går inte att diskutera varför en sådan mor tänkte eller handlade som hon gjorde, utan att rikta kritik mot hennes sorg, utan att trampa på den, förminska den och spekulera i den. En skönlitterär bok som behandlar samma frågor hjälper däremot inte bara författaren att hantera sina värsta farhågor, utan tar även med läsaren på samma resa. En skönlitterär bok gör det möjligt att diskutera det allra hemskaste med distans, utan att respektfullt tassa på tårna runt någon annans sorg.
Idag finns en intensiv mediabevakning kring varje stor katastrof. Idag exploateras människors sorg och förtvivlan på löpsedlar och i spelfilmer. Psykologer och krisgrupper kallas in till skolor och arbetsplatser vid dödsfall. Böcker som baseras på sanna berättelser om svåra sjukdomar, om tsunamikatastrofer, gisslandramer och familjehemligheter blir bästsäljarsuccéer. Vi gråter (ibland lika mycket över dåligt språk som över innehållet). Mediebevakningen karaktäriseras av en paradoxal blandning av sensationslystnad och respekt.
Jag tror att skönlitteraturen (och konsten i alla dess former!) har en viktig roll här. Inte bara för att olycksoffer knappast kan ha patent på att skriva om katastrofer, utan för att det är viktigt med plattformar där rädslor, sorg och svåra frågor kan diskuteras utan att någon enskild blir utsatt och ställd till svars. Det går inte att ifrågasätta hur någon reagerar på förlusten av en livskamrat, en bror, en bästa vän, ett barn, men det är lätt att hamna i en situation där någon enskilds reaktion ses som mall för ett normalt förlopp – både av den drabbade och av omvärlden. Men skräcken för att förlora någon finns hos var och en, och vi måste hantera den på något sätt. Med hjälp av konst och litteratur kan vi både nyansera ett skeende, och ställa det på sin spets. Det är både välsignelsen och förbannelsen som den mänskliga föreställningsförmågan för med sig.
Nya Vågen i P1 diskuterade 3 november 2010 också frågan om fakta och fiktion i litteraturen. Det var ett tag sen jag lyssnade på programmet, men om jag inte minns fel innehåller det även en diskussion om hur man ska kunna recensera böcker baserade på sanna händelser. (Jag har inte tid att lyssna igenom programmet igen just nu, men det är möjligt att just den senare diskussionen förekom i ett annat kulturprogram under vintern.) Hur ska man recensera en bok skriven av någon som utsatts för incest? "Det var en bra bok"? "Språkligt sett finns det mycket att önska"? "Den beskriver en hemsk verklighet som inga barn ska behöva utsättas för"?
Ja, det finns tydligen gränser för vad man får skriva, men jag tycker de är lite otydliga. Finns det andra områden som är förbjudna? Får man skriva om övergrepp, incest, självmord, afasi, graviditet, ångest, massmord, barnamord, våldtäkt, slaveri och hur det är att arbeta i en konsumkassa om man själv inte har personlig erfarenhet av detta?
Och är det skillnad på skönlitteratur och facklitteratur? Får en journalist till exempel inte rapportera från en rättegång om gruppvåldtäkter om man själv inte har blivit våldtagen eller våldtagit? Borde Dick Harrison åtalas för trafficking för sin historiska trebandsöversikt över slaveriet? Ska Camilla Läckberg spärras in för anstiftan till mord på grund av kursiverade textavsnitt som illustrerar mördarens tankar? Får ingen skriva avhandlingar om världssvälten som inte har svultit (ihjäl) själv?
Min misstanke är att debatten uppstår just för att det är en kvinna som är mor som skriver om ett förlorat barn utan att ha upplevt det själv.
Ödets finger pekar mig denna vecka i tydligt riktning mot Darrieussecq. I det nummer 2 av ViLäser som jag tagit mig igenom finns nämligen även en artikel om rabaldret kring Darrieussecqs bok, och då handlade det inte bara om smaklösheten i att skriva om ett dött barn hon inte hade, utan även om anklagelser om plagiat. (Darrieussecq är för övrig nu aktuell med en bok som handlar om plagiat.) Tom är död skulle plagiera en bok av Camille Laurens (som på svenska heter I deras armar, och handlar just om Laurens förlust av en son). Mer om denna karusell finns i Kristoffer Leandoers understreckare i Svenska Dagbladet.
Jag vill gärna säga några ord om Darrieussecqs bok innan jag fortsätter resonemanget om vad man får skriva om och inte.
Darrieussecqs bok är ett seriöst och uppriktigt försök att leka "tänk om". Ett modigt sätt att angripa det allra värsta. I Darrieussecqs fall kanske också ett sätt att förstå sina egna föräldrar erfarenhet; de hade förlorat ett barn. Boken är nästan 230 sidors ältande i den förlorade sonen, i moderns skuld (barnet dog i en olycka medan hon sov middag). Ältandet, upprepandet, cirklandet som långsamt blir allt större ellipser är bokens stora styrka, och tillsammans med det skenbart vardagliga språket blir det en process av förlust, sorg, bearbetning och nyorientering.
Det här är ingen spekulativ bok. Det är ingen bok som förringar en förälders sorgearbete, det är inte en bok som förminskar det, som gottar sig i eländet eller som tycker att det bara är att rycka upp sig. Jag ser det tvärtom som en trovärdig kontrafaktisk undersökning av den abnorma situationen att förlora ett av sina barn. En bra bit in i boken deltar modern i en samtalsgrupp för sörjande föräldrar, en grupp som förvandlas till en tävling om vem som har rätt att sörja mest. Berättarjaget jämför egoistiskt sin förlust av fyra-och-ett-halvt-åringen med kvinnan som förlorat sin femtonåring (vad har hon att beklaga? Hon fick ju ändå femton år, en hel evighet!) och familjen som förlorat sitt veckogamla barn i plötslig spädbarnsdöd (vad har de att sörja? De kände ju aldrig sitt barn). I båda fallen "vinner" således berättarjaget detta spel mellan sorgliga förlorare. Hon drar fullständigt absurda slutsatser så klart. Men jag tycker gestaltandet av hur modern för sig själv rättfärdigar att hennes sorg är värd mest sätter fingret på vad det handlar om när man sörjer.
Och det är också den här bilden som blir intressant. Det skulle vara helt otänkbart att ifrågasätta reaktionerna som är beskrivna i en bok som är skriven av en mor som förlorat sitt riktiga barn. Det går inte att diskutera varför en sådan mor tänkte eller handlade som hon gjorde, utan att rikta kritik mot hennes sorg, utan att trampa på den, förminska den och spekulera i den. En skönlitterär bok som behandlar samma frågor hjälper däremot inte bara författaren att hantera sina värsta farhågor, utan tar även med läsaren på samma resa. En skönlitterär bok gör det möjligt att diskutera det allra hemskaste med distans, utan att respektfullt tassa på tårna runt någon annans sorg.
Idag finns en intensiv mediabevakning kring varje stor katastrof. Idag exploateras människors sorg och förtvivlan på löpsedlar och i spelfilmer. Psykologer och krisgrupper kallas in till skolor och arbetsplatser vid dödsfall. Böcker som baseras på sanna berättelser om svåra sjukdomar, om tsunamikatastrofer, gisslandramer och familjehemligheter blir bästsäljarsuccéer. Vi gråter (ibland lika mycket över dåligt språk som över innehållet). Mediebevakningen karaktäriseras av en paradoxal blandning av sensationslystnad och respekt.
Jag tror att skönlitteraturen (och konsten i alla dess former!) har en viktig roll här. Inte bara för att olycksoffer knappast kan ha patent på att skriva om katastrofer, utan för att det är viktigt med plattformar där rädslor, sorg och svåra frågor kan diskuteras utan att någon enskild blir utsatt och ställd till svars. Det går inte att ifrågasätta hur någon reagerar på förlusten av en livskamrat, en bror, en bästa vän, ett barn, men det är lätt att hamna i en situation där någon enskilds reaktion ses som mall för ett normalt förlopp – både av den drabbade och av omvärlden. Men skräcken för att förlora någon finns hos var och en, och vi måste hantera den på något sätt. Med hjälp av konst och litteratur kan vi både nyansera ett skeende, och ställa det på sin spets. Det är både välsignelsen och förbannelsen som den mänskliga föreställningsförmågan för med sig.
Nya Vågen i P1 diskuterade 3 november 2010 också frågan om fakta och fiktion i litteraturen. Det var ett tag sen jag lyssnade på programmet, men om jag inte minns fel innehåller det även en diskussion om hur man ska kunna recensera böcker baserade på sanna händelser. (Jag har inte tid att lyssna igenom programmet igen just nu, men det är möjligt att just den senare diskussionen förekom i ett annat kulturprogram under vintern.) Hur ska man recensera en bok skriven av någon som utsatts för incest? "Det var en bra bok"? "Språkligt sett finns det mycket att önska"? "Den beskriver en hemsk verklighet som inga barn ska behöva utsättas för"?
onsdag 2 juni 2010
Apropå trampet av små, små fötter
När jag för ett par veckor sedan kom ut ur garderoben som fotnotsfetischist öppnades fördämningarna. Jag fick boktips i ett aldrig tidigare skådat antal. Jag ser fram emot att beta av dem ett efter ett, men hittills har jag inte ens hunnit till biblioteket för att betala mina ganska dryga förseningsböter.
Däremot var bussen försenad igår (igen) och jag fick tillfälle att ta itu med ett annat tips jag fick: Ingemar Unges artikel om fotnotskärlek i senaste ViLäser (nr 2, 2010). Till skillnad från mig så är Unge inte endast fascinerad av fotnoter – han när en hemlig, andäktig dröm att själv få författa en! Det var en rafflande berättelse fram till den drömmens uppfyllelse. Tack, Agneta, för tipset!
Man kan ju fundera över varför fotnoter egentligen fascinerar åtminstone mig och Ingemar Unge. Det har jag gjort. För tillfället lutar jag åt att jag själv egentligen föreställer mig att fotnoterna är dörrar till en fördold värld av mystisk, otillgänglig kunskap. Sånt som inte alla vet och inte alla kan få reda på. Det känns ungefär som att jag får tillgång till statshemligheter när jag läser de där raderna med förminskat typsnitt längst ner på sidorna.
Jag är inte helt säker på om det gör mig till gnostiker eller romantiker.
(I ViLäser fanns förresten också en lång intervju med Linn Ullmann, som kanske nån är intresserad av. Den kan läsas (nästan?) i sin helhet här.)
Däremot var bussen försenad igår (igen) och jag fick tillfälle att ta itu med ett annat tips jag fick: Ingemar Unges artikel om fotnotskärlek i senaste ViLäser (nr 2, 2010). Till skillnad från mig så är Unge inte endast fascinerad av fotnoter – han när en hemlig, andäktig dröm att själv få författa en! Det var en rafflande berättelse fram till den drömmens uppfyllelse. Tack, Agneta, för tipset!
Man kan ju fundera över varför fotnoter egentligen fascinerar åtminstone mig och Ingemar Unge. Det har jag gjort. För tillfället lutar jag åt att jag själv egentligen föreställer mig att fotnoterna är dörrar till en fördold värld av mystisk, otillgänglig kunskap. Sånt som inte alla vet och inte alla kan få reda på. Det känns ungefär som att jag får tillgång till statshemligheter när jag läser de där raderna med förminskat typsnitt längst ner på sidorna.
Jag är inte helt säker på om det gör mig till gnostiker eller romantiker.
(I ViLäser fanns förresten också en lång intervju med Linn Ullmann, som kanske nån är intresserad av. Den kan läsas (nästan?) i sin helhet här.)
tisdag 1 juni 2010
Wivallius eviga klagovisa
Jag bor i Skåne. Ja, det är inte helt frivilligt, och därför försöker jag väga upp denna omständighet med att glädjas åt de små små fördelar som finns med att bo så här långt söderut.
Som att man lugnt kan räkna med att kunna läsa böcker utomhus utan att använda vantar. Åtminstone den förste juni.
Men nu tror jag sannerligen flyttlasset behöver packas.
Hur tjocka vantar behöver man i Toscana så här års, tror ni?
Som att man lugnt kan räkna med att kunna läsa böcker utomhus utan att använda vantar. Åtminstone den förste juni.
Men nu tror jag sannerligen flyttlasset behöver packas.
Hur tjocka vantar behöver man i Toscana så här års, tror ni?
Nattskräck
Sent på nätterna läser jag just nu Marie Darrieussecqs bok Tom är död, där berättarjaget skriver fram sorgen över sin son. Han som dog bara fyra och ett halvt år gammal. Det går långsamt framåt, för jag är trött, det är sent och jag har svårt att läsa utan att gråta. Jag vet ännu inte säkert hur och varför pojken dog, men jag anar att det finns en skuld där. Kanske en mor som var för trött och inte kunde vaka över sonen under middagsluren.
Det är en bok jag bara klarar av att läsa när jag håller min egen sömnvarma dotter i min famn och känner att hon lever. Och jag läser tills text blir suddig av tårar och sömn. Då lägger jag ifrån mig boken och blir klarvaken. Jag kan ju inte gärna läsa om Häxorna en gång till efter bara en vecka, så det blir att vrida och vända på sig i flera timmar innan sömnen infinner sig.
Och jag kan inte låta bli att fundera över om det finns böcker som jag inte borde läsa. Ja, det händer faktiskt inte alltför sällan att jag försöker komma fram till ett svar på den frågan. Det jag brukar komma fram till är att jo, visst finns det böcker jag inte borde läsa. Jag borde inte slösa mitt liv på meningslösa böcker. Böcker som varken roar mig eller lyfter upp mig. Böcker som inte ger mig mer kunskap eller vidgar mitt bild av världen. Böcker där jag inte känner igen mig eller böcker som inte talar till mig. Men nej, just den här boken är inte en sådan.
Det finns saker som är helt outhärdliga att genomleva. Den som lever finns mitt i det där, men jag som läsare måste hoppa över vissa partier, fuska mig fram, skumma och tjuvläsa slutet för att orka ta mig igenom. Som böcker om förintelsen. Som Majgull Axelssons bok Rosario är död. Böcker om tortyr, incest, kärlekslöshet och död. Jag måste tvinga mig att läsa sådana böcker. Jag gör det alltid med tacksamhet över allt det jag värdesätter i mitt liv. De människor som står mig nära som jag har hos mig. Den mat jag har i kylskåpet, den utbildning jag har genomgått, det arbete jag har och de framtidsplaner jag känner mig tillräckligt trygg för att försiktigt smida. Det som är självklart en vanlig dag blir i katastrofens och utsatthetens ljus en ynnest. Vi är alla olika, men för mig är det viktigt att ibland bli påmind om detta.
Men jag tänker ibland att det finns ett drag av förmätenhet inblandat. Jag sitter här och frossar i andras olycka, mår kokett dåligt och läser vidare. Jag ursäktar mig ädelt med att jag det är min skyldighet att åtminstone orka läsa om eländet om andra har kunnat genomleva det. Det är svårt att läsa om andras olyckor utan sensationslystnad och utan att slå sig för bröstet av ren präktighet. Jag försöker klara av balansgången med inlevelse och tacksamhet, vilket inte minskar känslan av skakande katharsis när boken är utläst.
Marie Darrieussecq skriver – om jag har förstått saken rätt – inte om en självupplevd händelse (och det tänkte jag att jag skulle diskutera i ett inlägg senare i veckan).
Det är en bok jag bara klarar av att läsa när jag håller min egen sömnvarma dotter i min famn och känner att hon lever. Och jag läser tills text blir suddig av tårar och sömn. Då lägger jag ifrån mig boken och blir klarvaken. Jag kan ju inte gärna läsa om Häxorna en gång till efter bara en vecka, så det blir att vrida och vända på sig i flera timmar innan sömnen infinner sig.
Och jag kan inte låta bli att fundera över om det finns böcker som jag inte borde läsa. Ja, det händer faktiskt inte alltför sällan att jag försöker komma fram till ett svar på den frågan. Det jag brukar komma fram till är att jo, visst finns det böcker jag inte borde läsa. Jag borde inte slösa mitt liv på meningslösa böcker. Böcker som varken roar mig eller lyfter upp mig. Böcker som inte ger mig mer kunskap eller vidgar mitt bild av världen. Böcker där jag inte känner igen mig eller böcker som inte talar till mig. Men nej, just den här boken är inte en sådan.
Det finns saker som är helt outhärdliga att genomleva. Den som lever finns mitt i det där, men jag som läsare måste hoppa över vissa partier, fuska mig fram, skumma och tjuvläsa slutet för att orka ta mig igenom. Som böcker om förintelsen. Som Majgull Axelssons bok Rosario är död. Böcker om tortyr, incest, kärlekslöshet och död. Jag måste tvinga mig att läsa sådana böcker. Jag gör det alltid med tacksamhet över allt det jag värdesätter i mitt liv. De människor som står mig nära som jag har hos mig. Den mat jag har i kylskåpet, den utbildning jag har genomgått, det arbete jag har och de framtidsplaner jag känner mig tillräckligt trygg för att försiktigt smida. Det som är självklart en vanlig dag blir i katastrofens och utsatthetens ljus en ynnest. Vi är alla olika, men för mig är det viktigt att ibland bli påmind om detta.
Men jag tänker ibland att det finns ett drag av förmätenhet inblandat. Jag sitter här och frossar i andras olycka, mår kokett dåligt och läser vidare. Jag ursäktar mig ädelt med att jag det är min skyldighet att åtminstone orka läsa om eländet om andra har kunnat genomleva det. Det är svårt att läsa om andras olyckor utan sensationslystnad och utan att slå sig för bröstet av ren präktighet. Jag försöker klara av balansgången med inlevelse och tacksamhet, vilket inte minskar känslan av skakande katharsis när boken är utläst.
Marie Darrieussecq skriver – om jag har förstått saken rätt – inte om en självupplevd händelse (och det tänkte jag att jag skulle diskutera i ett inlägg senare i veckan).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)