fredag 18 juni 2010

Att älska livet

Folk dör. Och det är så sorgligt när man känner dom.

Folk som jag känner dör ofta i juni (det kan ju vara värt att känna till och planera för om man blir närmre bekant med mig*), så mitt i den här försommargrönskan får jag minnesbilder av rödögda vaknätter och lupiner på en grav.

Den här veckan är inte sorgen främst min, men ett par hastiga och oväntade händelser har fått mig att minnas mina kära döda. Till exempel fick jag för ganska många år sedan i slutet av maj veta att min farmor inte skulle leva så länge till. Det är sådana besked livet bjuder på ibland, och på något sätt måste de hanteras, liksom de sömnlösa nätter de för med sig. En bokälskares metod att hantera det mesta är bokläsning, men det är omöjligt att läsa vad som helst i sådana här situationer. Banaliteter fungerar inte. Deckare är helt uteslutet. Mer komplicerade böcker (språkligt eller tematiskt) faller på sin egen orimlighet – en sådan koncentration kan inte uppbådas. Det måste vara någonting på allvar. Det måste vara något som på riktigt handlar om Liv och Död.

Vid det här tillfället minns jag att jag fastnade för en omläsning av en bok som med dagens terminologi skulle kallas en BOATS. En sann historia, berättad av en pappa som hade fått cancer och inte ville dö: Jag älskar livet!  skriven av Anders Veborg. Det handlar om en helt vanlig småbarnspappa som får leukemi, och som gör allt som står i hans makt för att bli frisk. Han söker upp fler läkare, han prövar oortodoxa metoder. Jag minns en scen där han möblerar om i sovrummet och ställer sängen på snedden så att den ska hamna utanför de magnetiska kraftfält som korsar sovrummet. Och jag minns sidor som fylls med strålbehandlingar, och svärföräldrar som kör hem veckohandlingen och hämtar sonen på dagis. Boken är skriven som ett minne till Veborgs 6-årige son, för att han ska minnas sin pappa om eller när han inte längre finns.

Jag kan inte hitta boken härhemma just nu, men som jag minns det är det en tämligen osentimental skildring. Praktisk och konkret, full av handlingsplaner och tillförsikt. Och just därför så drabbande. Sista kapitlet är skrivet av Anders Veborgs hustru. Han överlevde alltså inte. Eftersom det var en omläsning så visste jag ju att det var så det skulle gå, när jag läste och grät. Och jag vet inte om de där tårarna var ett sätt att bereda väg för min egen sorg, eller att i själva verket hålla den stången. Kanske både och. (Fast jag har senare tänkt att det kanske var ett dåligt omen, eller åtminstone dåligt omdöme att välja att läsa om en bok om cancer, där man vet att någon dör på slutet?) Men på något sätt fungerade den för att koncentrera tankarna, och hålla den egna oron i schack.

Ja, för mig finns det således vissa ögonblick i juni, när grönskan hunnit bli precis lagom tät, och ljuset faller in från ett särskilt håll som jag minns både min farmor och boken av Anders Veborg. (Min farmor var däremot ingen storläsare, men jag skulle tro att hon sörjde lite grann att hon aldrig fick läsa mer än de fyra första delarna i serien om Grottbjörnens folk. Vi som levt och tagit oss igenom den femte delen sörjer ju snarare att vi läst fler än fyra delar.)


*Men jag känner förresten ganska många som exempelvis gift sig i juni. Ingen som jag kan komma på har ännu skilt sig, de flesta har fått barn och en del har till och med köpt husvagn. Det kanske känns betryggande för någon som läser det här, och liksom känner bokbloggande mig, och är rädd för att det vilar nån slags förbannelse eller så över min bekantskap.


Själv är jag varken gift eller har husvagn. Jag är inte död heller, tack och lov. Ja, tack och lov för att jag ännu kan gå och glädjas vid den store Gudens gåvor i denna ljuva sommartid. 

4 kommentarer:

Helena sa...

Jag har varit förskonad från sommardöden själv - min sorgemånad har med jämna mellanrum varit november vilket kanske är mer passande med tanke på dess gråhet. Å andra sidan har jag alltid tyckt att sorgen ligger lite på lur i allt det där skira som försommaren är.

Jag väljer precis samma sorts böcker som du när jag är bedövad av sorg eller annan sorts ledsenhet. Just Veborgs bok har jag inte läst men (allt för många) andra. Det finns något trösterikt i att dela det svåra med andra, om än genom böcker.

Jag hoppas att din sommar i år och framöver får vara fri från döden och sorgen och att du får tid att läsa många upplyftande och trösterika böcker!

Från en som faktiskt inte läst en enda av böckerna om Grottbjörnens folk och inte sörjer det så mycket alls faktiskt :)

Anonym sa...

Reidar Ekner: "Efter flera tusen rad".

Poesi, som denna, hjälper inte ur sorgen men i sorgen.

Det bästa som jag har fått av vänner - när jag har mist någon jag älskar och har tappat fotfästet - är dikt.

lena kjersén edman

Ingrid sa...

Det var väldigt fint skrivet Vixxtoria. För mig är det november och vinter som ger associationer till döden- en grå skugga som faller över allt.... Veborgs bok läste jag för några år sedan- och jag blev också mycket berörd av den. Han trodde att han skulle klara upp det- men sjukdomen vann över honom.... Som tröst i sorg säger jag som Lena ovan, poesi har alltid varit till stor hjälp för mig. "Grottbjörnens folk" kan man däremot gärna vara utan (och jag har läst två delar- fler kommer det inte att bli....

Vixxtoria sa...

Helena: Vilken månad som blir sorgemånad i någons liv är nog ofta tillfälligheter. Men jag tycker att känslorna ligger väldigt nära ytan i juni, lite som du skriver. Det är många avsked, från skolor och från aktiviteter och evenemang som avslutas. Avgöranden. Och också många bröllop, dop, konfirmationer, och faktiskt också många födslar under senvåren nuförtiden. Så det är faktiskt en slags kulmen för både känslor och liv och död.

Det där att "dela sorg med andra" är säkert en viktig anledning till att läsa sjukdomsböcker. (Däremot tänker jag egentligen att de där mer "spekulativa" böckerna - hur verklighetsbaserade och trovärdiga de än är – om övergrepp och missbruk, är svårare att greppa i en sådan situation.) Sen tror jag inte man ska underskatta gråtfaktorn.

Du behöver nog inte sörja Grottbjörnen så mycket. Men första boken kan man nog läsa i allmänbildningssyfte utan att känna att man slösar bort alltför mycket tid. Den är ganska högintressant just nu faktiskt, eftersom nya forskningsrön visar att neandertalare och nutidsmänniskan (cro magnon) har fått avkomma. Det var ganska mycket fiktion när Auel skrev om det. Nu väntar jag bara på att man ska upptäcka att neandertalarna talade med teckenspråk också.

Lena: Ja, dikter är bra. Ett koncentrat av tankar och känslor, som man orkar ta sig igenom också när man är ofokuserad. Och så har man väl dem man återvänder till, Bo Setterlind och Hjalmar Gullberg för mig till exempel.

Ingrid: Ja, jag tänker mig att sorgen är värre i november. På något sätt är ändå grönskan och sommaren ett hopp om nytt liv och en tröst tycker jag...

Roligt att höra dina intryck av Veborgs bok. Jag har inte läst den igen sedan 1993, och vågar inte riktigt ge mig på den, för jag är rädd att jag inte längre ska tycka om den. Vissa minnen vill man inte förstöra.

Angående Grottbjörnens folk så läste jag de fyra första delarna som (till större delen väldigt ung) tonåring. Den femte delen (som heter Nionde grottan eller något sådant) är nog den sämsta bok som jag läst ut. Jag har dessvärre läst rykten om att en sjätte bok är på väg.