Jens Liljestrand har skrivit en novell i tre delar för Sydsvenskan. Novellen utspelar sig 2018, och har formen av en intervju med exdrottningen och numera Victoria Westling. Här möter vi en framtid där kung Carl Gustaf har avlidit, och Victoria abdikerat. Hon hämtar barn på dagis och ger inte intervjuer. Carl Philip är naturfotograf, Madeleine designar kläder, och Silvia har dragit sig tillbaka till Öland. Man anar mellan raderna en konstitutionell kris sedan monarkin upphörde; Mona Sahlin sägs inte vara odelat glad över beslutet.
Vad jag särskilt imponeras av är Liljestrands sätt att återge Kronprinsessans sätt att uttrycka sig; det är mycket lätt att känna igen hennes röst. Det känns som att han fångat hennes personlighet, både hennes humor, värme, engagemang, allvar och diplomati. Och invävt i de kontrafaktiska replikerna finns de fakta vi vet om kungafamiljen och deras känslor och tankar om sitt ämbete. Det är tonsäkert, på pricken och väldigt väldigt trovärdigt. Läs del 1, del 2 och del 3.
9 kommentarer:
Jag kan verkligen skriva under på det du säger här- det är en väldigt bra artikelserie och jag hoppas att de som inte har Sydsvenskan ska "länka in sig". Det var sympatiskt, trovärdigt och välskrivet- en eloge ska han ha Liljestrand.
Intresant idé, jag ska lägga detta på minnet tills jag hinner läsa.
Spännande tanke och väl genomfört. Tack för länktipset.
Kul idé! Sue Townsend som skrev om Adrian Mole har skrivit en fantastiskt rolig bok om kungafamiljen i ett republikanskt Storbritannien som heter The Queen and I.
Ingrid: Ja, jag tyckte mycket om just Liljestrands idé att både ta livet av monarkin och göra Victoria till en hjältinna. Och att han alltså lyckas få det trovärdigt!
Snowflake: Du kommer älska det här! Läs!
AnnCharlott: Varsågod! Håller verkligen med om "väl genomfört"!
O: Jag minns Townsends bok, men det var länge sen jag läste den. Mats Wahl har ju också skrivit en bok där tonårskillen John-John träffar en ung kronprinsessa som har rymt. (Det är i en uppföljare till Vinterviken, men jag minns inte vad boken heter just nu.) Det skrivs (och läses) så många romaner om kungar och drottningar som sedan länge är döda, men det är rätt intressant med de historier som gör något med nu levande personer. Jag tänker lite på filmen The Queen också (fast där försökte man väl inte direkt göra om Drottning Elizabeth, även om det så klart var en tolkning där också. En fantastisk sådan av Mirren, förresten.)
Ja -- älskar! Så otroligt skickligt skrivet, så trovärdigt resonerande och hur fint han beskriver både hennes karisma och omständigheterna runt omkring.
Det känns som att det är sant.
Lena Andersson som du har här nedan är ju supervass hon också, men jag ville vara lite härligt sentimental och inte låtsas om att hon egentligen har rätt i så mycket.
Snowflake: Jag visste väl det :-)
Jag håller med, det känns verkligen som det är sant!
"Problemet" med Lena Andersson är att hon ofta skriver obehagliga sanningar. Men jag vill också gärna vara sentimental i den här frågan.
Jag länkade till den tredelade novellen på Facebook, och fick en kommentar från en person som jag inte visste var rojalist. Han fann det osmakligt att "skämta" om att kungen skulle dö 2018. Oj, så kan man ju också se det.
Kontakt: Intressant. Framför allt är det väl så att vi så otroligt sällan diskuterar kungahuset här i Sverige, att man faktiskt inte har nån aning om vad folk man känner tycker i frågan. Partitillhörighet och sånt där brukar man väl ha ett hum om (även vad gäller de som är "hemliga"), men det här är en fråga som går på tvärs med andra åsikter (visar diskussioner i min närhet).
Jag minns en gång för några år sen, när kungen just hållt det där berömda talet i Brunei, och jag undervisade på en kurs som handlade om tal och skrift. Då hade tidningarna publicerat kungens tal, och frångått sin vanliga princip när de citerade – dvs de hade med alla hummanden, omtagningar och sånt där som alla som talar håller på med hela tiden men som vi aldrig ser i skrift. Jag tog artiklarna som utgångspunkt för en diskussion om hur tal och skrift skiljer sig. Och fick en hel grupp studenter emot mig som tyckte det var vanvördigt att diskutera kungen på det här sättet.
Fast lite kan jag hålla med din kompis; det finns något osmakligt i att föreställa sig att någon som nu lever ska dö, och sätta ett datum för det. Liljestrand hade kunnat vara lite mer ospecifik med datumen kanske. Å andra sidan är det en av de saker som skänker just den där autenticiteten. Som en riktig tidningsintervju.
Skicka en kommentar