Nattskräck

Sent på nätterna läser jag just nu Marie Darrieussecqs bok Tom är död, där berättarjaget skriver fram sorgen över sin son. Han som dog bara fyra och ett halvt år gammal. Det går långsamt framåt, för jag är trött, det är sent och jag har svårt att läsa utan att gråta. Jag vet ännu inte säkert hur och varför pojken dog, men jag anar att det finns en skuld där. Kanske en mor som var för trött och inte kunde vaka över sonen under middagsluren.

Det är en bok jag bara klarar av att läsa när jag håller min egen sömnvarma dotter i min famn och känner att hon lever. Och jag läser tills text blir suddig av tårar och sömn. Då lägger jag ifrån mig boken och blir klarvaken. Jag kan ju inte gärna läsa om Häxorna en gång till efter bara en vecka, så det blir att vrida och vända på sig i flera timmar innan sömnen infinner sig.

Och jag kan inte låta bli att fundera över om det finns böcker som jag inte borde läsa. Ja, det händer faktiskt inte alltför sällan att jag försöker komma fram till ett svar på den frågan. Det jag brukar komma fram till är att jo, visst finns det böcker jag inte borde läsa. Jag borde inte slösa mitt liv på meningslösa böcker. Böcker som varken roar mig eller lyfter upp mig. Böcker som inte ger mig mer kunskap eller vidgar mitt bild av världen. Böcker där jag inte känner igen mig eller böcker som inte talar till mig. Men nej, just den här boken är inte en sådan.

Det finns saker som är helt outhärdliga att genomleva. Den som lever finns mitt i det där, men jag som läsare måste hoppa över vissa partier, fuska mig fram, skumma och tjuvläsa slutet för att orka ta mig igenom. Som böcker om förintelsen. Som Majgull Axelssons bok Rosario är död. Böcker om tortyr, incest, kärlekslöshet och död. Jag måste tvinga mig att läsa sådana böcker. Jag gör det alltid med tacksamhet över allt det jag värdesätter i mitt liv. De människor som står mig nära som jag har hos mig. Den mat jag har i kylskåpet, den utbildning jag har genomgått, det arbete jag har och de framtidsplaner jag känner mig tillräckligt trygg för att försiktigt smida. Det som är självklart en vanlig dag blir i katastrofens och utsatthetens ljus en ynnest. Vi är alla olika, men för mig är det viktigt att ibland bli påmind om detta.

Men jag tänker ibland att det finns ett drag av förmätenhet inblandat. Jag sitter här och frossar i andras olycka, mår kokett dåligt och läser vidare. Jag ursäktar mig ädelt med att jag det är min skyldighet att åtminstone orka läsa om eländet om andra har kunnat genomleva det. Det är svårt att läsa om andras olyckor utan sensationslystnad och utan att slå sig för bröstet av ren präktighet. Jag försöker klara av balansgången med inlevelse och tacksamhet, vilket inte minskar känslan av skakande katharsis när boken är utläst.



Marie Darrieussecq skriver – om jag har förstått saken rätt – inte om en självupplevd händelse (och det tänkte jag att jag skulle diskutera i ett inlägg senare i veckan).