Jag är ingen novellälskare, har aldrig varit. När jag väl tagit mig in i en historia, precis lärt känna gestalterna, så rycks man ut igen, i bästa fall med en twist. Det gör att jag sällan orkar engagera mig i novellen, varken personerna eller historien; det känns som om det inte är så välinvesterad tid, helt enkelt. Dessutom hamnar noveller lätt i novellsamlingar, och det är där jag hittar dem (när jag nån gång hittar till dem). Det innebär att man går direkt från en historia in i nästa, utan eftertanke. När boken är utläst kvarstår oftast endast diffusa intryck, och få av novellerna fastnar riktigt. En lösning är förstår att sparsmakat läsa en novell i veckan eller så, och varva med romaner och annan litteratur. Men så blir det ju sällan i praktiken.
Låt mig klargöra att det förstås finns noveller och noveller. En del läser jag gärna. Söderberg och Salinger, givetvis. Inger Edelfeldt är också en favorit hemma hos mig. Men sällan har jag blivit så besviken som när jag en kväll på besök hos mina föräldrar ur bokhyllan där lånade Torgny Lindgrens då rykande färska I Brokiga Blads vatten, och först när jag skulle påbörja andra "kapitlet" upptäckte att det var en novellsamling och inte en roman. Inget fel på dem (tvärtom!), men när man önskar sig en roman, så är en novell en klen ersättning.
Jag gillar de stora historierna. Jag gillar att följa en person under lång tid (kanske inte nödvändigtvis räknat i antal år innanför bokpärmen, men i alla fall under åtskilliga lästimmar). Jag efterfrågar ett myllrande antal bipersoner, frossande i dialog, monolog och slagfärdiga formuleringar. Beskrivningar av picknicker, enleveringar, ett ögonbryns form... En riktigt bra novell kan få plats med allt det här. En riktigt bra novell är faktiskt ett koncentrat av allt det här. Men alltför många noveller känns som ofullkomliga romaner.
Nu har jag emellertid insett att för småbarnsföräldern som somnar mitt i sin roman varenda kväll, och som tvekar inför att ens sätta sig med boken, eftersom man kommer dras ut ur den goda historien så fort den fångat en igen, ja, då är faktiskt noveller inte så dumma. Man hinner läsa en, kanske två innan man somnar, eller medan man ligger och nattar ett barn. Man hinner till och med läsa en innan man går till jobbet, eller när man sitter på toaletten. Man får en avslutad helhet, som man kan fundera på tills nästa gång man greppar boken. Den enda nackdelen är att novellen stjäl den enda lilla lästid man har över, och även om stressen minskar och sinnesron och tankarna vinner på att läsa avslutande texter, så blir ändå romaaaaanerna lidande.
Ja, och så den andra nackdelen då – att det fortfarande kan vara lika svårt att hitta de riktigt bra novellerna. De som är skrivna i sin egen rätt, och inte ett substitut för romanen som författaren ville skriva.
Det här inläget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar