Kvartetten som åt smörgås

Jag tänkte återknyta till ett spår från slutet av april, innan min hektiska vår började. Då läste jag Elin Wägners Pennskaftet och blev alldeles betagen (och dessutom rätt arg för att ingen talat om att den var så bra). Därefter gick jag raskt till biblioteket och lånade hem Norrtullsligan och läste den. När jag nu äntligen samlar mig och skriver om boken har det alltså gått så där sex sju åtta veckor och mina intryck har mognat lite grann. Det är ett annat sätt att säga att jag helt enkelt har hunnit få en massa halsbrytande associationer sedan dess, och att fortsättningen av det här inlägget ska handla om analys och jämförelser och sånt där. Om du inte orkar läsa det kan du nöja dig med att jag tyckte Norrtullsligan var bra.

Boken handlar om fyra unga kvinnor som delar lägenhet (två rum utan kök, och naturligtvis inget badrum) hos en änka på Norrtullsgatan. Berättarjaget är Pegg, som typ är 23 och har kommit till Stockholm med sin lille bror i släptåg (jag tror han heter Putte och är sisådär 11 eller 13 år). Deras föräldrar är döda och det är nu Peggs ansvar att dra försorg om brodern. Han blir inackorderad för att gå i skolan, och Pegg flyttar in i det lilla kvinnokollektivet. Och där fanns som sagt inget kök. Det man mestadels äter är mackor, och längtan efter lagad varm mat genomsyrar den här boken. Liksom solidariteten att den som har pengar bjuder de andra på gårdagens bröd från bageriet, och pilsner. Kanske till och med lite smör!

Det här är en bok med frisk och frejdig ton, ungefär som en Sickan Carlsson-film (åh, jag älskar Sickan Carlsson, men här finns ett sammanfattande youtube-klipp för den som inte är bekant med denna den svenska filmens allra små raraste smilgropar). De bittraste erfarenheter tas med en klackspark och återges med ett leende. Wägner är alltså lika slagfärdig och rapp som i uppföljaren Pennskaftet (som skrevs efter Norrtullsligan).

Men det här är ingen rösträttsbok, utan här är temat rätten att arbeta. Och att få betalt för det. Det är högaktuella frågor också idag, då vi diskuterar svarta jobb och vita jobb, hur arbetslösheten bland unga skjuter i höjden, hur högskoleutbildning kan göra den arbetssökande överkvalificerad för de jobb som finns, och där arbetslösa utförsäkras. Ett samhälle där det inte finns jobb till alla, men där folk ändå måste försörja sig och får skylla sig själva. Lite 1908 känns det.

Den där arbetsrätten har hos Wägner ett könsperspektiv (och i viss mån klassperspektiv). Varför ska kvinnor arbeta? En fråga som delas upp i två: Å ena sidan: Varför ska de ta jobben från männen, låta dem gå arbetslösa och oförsörjda? Och å andra sidan: Varför ska de arbeta (oftast mer) för halva lönen? Här finns också klassperspektivet, där unga kvinnor från välbärgade klasser kan ta ett arbete för att roa sig eller för all del kanske bidra på sitt sätt, men naturligtvis utan att begära full lön för detta. Pegg frågar den yngsta flickan (som heter Magnhild, men kallas Baby) i Norrtullsligan:

- Baby, sade jag, vad har du i lön? 

- Sextiofem. Hur så?

- Och hur länge har du varit på Bolagen?

- Knappast ett år än. Säg ingenting om löneförhöjning! Bad en gång i våras, därför att jag inte kunde leva på sextiofem.

- Nå?

- Ja, chefen svarade så mycket som, att fröken vet väl, att det här är ingen försörjningsinrättning.

Och de har också helst bättre flickor med pappor i bolagets tjänst, som håller dem med rum och städning och lagad mat tre gånger om dagen.

- Är det meningen, sade jag, att lönen skall vara till parfymer och handskar och choklad Suchard?

- Det är meningen, sade Eva.

Klassperspektivet och den dåliga lönen märks även på andra sätt. Berättarjagets Peggs rika kusin gifter sig, och när Pegg berättar om brudklänningen för väninnorna kan hon meddela att: "Lägg ihop alla våra löner för den här månaden, så får du ungefär hälften av vad kapseln [dvs brudklänningen] kostade." (s 93) Däremot ser jag inga ifrågasättanden av att de rika har mer pengar (boken är trots allt skriven några år före ryska revolutionen), utan här handlar frågan mer om varför de flickor som försörjs av sina fäder ska ta arbete från de unga kvinnor som behöver det för sin försörjning. Och varför de rika flickorna ska dumpa lönerna för de fattiga!

Boken är en underlig blandning av kvinnogemenskap, klasskamp, arbetsrätt och flärd. Och sex. Ett tag funderade jag på att jämföra den här kvartetten med Carrie och hennes väninnor i Sex and the City, men det haltade lite grann, även om Norrtullskvartetten och deras väninnor sannerligen är lika giftaslystna som någonsin Carrie. På ett par ställen i boken skämtas det om att de borde skaffa sig älskare och äkta män som kan försörja dem (det är precis samma skräck som Jane Austen hanterar i sina romaner, för övrigt. Det kan man tänka på när man beskyller henne för att vara "romantisk". Hennes böcker är ju tvärtom kärva berättelser om hur svårt det är för fattiga flickor att kunna försörja sig, och hur de är tvingade att ta den som vill ha dem trots att de inte har pengar). Hos Wägner kan  man definitivt ana rädslan för vad som ska hända den dagen man inte kan arbeta längre. Emmy, den äldsta i ligan på Norrtull, ligger i stort sett däckad efter arbetsdagens slut. Hennes glädjeämne (?) är att brodera samma bonad om och om igen (hon ger bort dem i present, och de har alltid lydelsen "Lär att lida utan att klaga"), men det är tydligt att hon faktiskt är riktigt sjuk. Hon har däremot inte alltid råd att betala till sjukkassan, men mot slutet av boken förstår man att hon insett att hon nog inte har så mycket val. På s 95 säger hon så här:

Ser du, nu har jag slutat bonaden, sade hon. Lär att lida utan att klaga! Och i morgon går jag till doktorn. Jag betalte in till sjuk- och begravningskassan i går för kvartalet. Så allting är klart nu...

Jag gråter lite när jag läser den här boken. Och jag skrattar ganska mycket, för det jag slås av igen är framför allt humorn hos Wägner. Åh, jag tycker hon är så rolig. Man måste gång på gång stanna upp och fnissa till mitt i härligheten. Humorn finns både i framställningen av sakernas tillstånd, i berättarjagets röst, och i dialogen mellan flickorna. Här är det söndagsmorgon och Eva säger:

- Den som är yngst får stinga upp och koka kaffe!

Och Magnhild jämrade:

- Jag skall väl inte vara yngst i dag igen! Jag var yngst i söndags. (s 25)

Det här sättet att berätta, att skämta, får mig att dra en rak linje från Wägner till exempelvis Astrid Lindgrens Kati-böcker (det kan inte vara någon tillfällighet att Katis bästa väninna (och rumskamrat) heter Eva, precis som Peggs!!) Jämför det här utdraget från s 12 i Kati i Italien (Kati och Eva sitter och ordnar till det i sitt gemensamma hem):

- Heminredningsdriften och frutitelsdriften har kommit mången flicka på fall, sa jag vist. Ja, ja, det är kanske inte så konstigt förresten.

- Åja, sa Eva, så himla märkvärdigt underbart kan det väl inte vara att plötsligt få heta exempelvis fru Johansson. Och för stackars Johansson måtte det vara så lagom roligt, när han kommer underfund med fruns rangordning: Först kommer handdukarna och sen kommer matsilvret och sen kommer kaffeservisen och sen kommer ingenting och sen kommer Johansson.

(s 12 Kati i Italien, Astrid Lindgren, från 1952).

Lite grann associerar jag vidare till tonen och stilen hos Gun-Britt Sundström (även om jag tycker att det hos hennes raljerande ton i Maken, och ännu mer i För Lydia finns djupare stråk av vemod än hos Wägner och Lindgren). Det här kommer från början av Maken, när berättarjaget Martina just träffat Gustav som frågar vad hon gjort tidigare:

- Vad gjorde du i England, jobbade au pair?

Jag skakar på huvudet, au pair-flicka, jag! (När jag hör ordet hushåll osäkrar jag min revolver.)

- Lärde mig engelska och sådde min vildhavre.

Spårvagnen pinglar i pausen som uppstår.

- Vad ska du bli när du blir stor då?

- Större än jag är tänker jag inte bli, svarar jag kort; vad har han med min framtid att göra, det är ett ämne som jag undviker att beröra ens med mig själv. (s 9)

Ja, Wägner är rolig, också när hon är allvarlig. Som här, när Pegg frågar minstingen Baby om hennes erfarenheter av karlar:

- Är detta första gången en herre märker, att du finns till, Baby? sade jag. Hur gammal är du?

- Aderton år, Pegg, men jag har alltid bott i Halmstad.

Jag lade min hand på hennes krusiga huvud och bad någon slags liten bön för henne.

Jag märker att det här jag skriver behandlar så lite av vad boken handlar om. Baby strejkar till exempel och mister arbetet, och tvingas så småningom ta ett med ännu mindre betalt. Emmy blir ju sjuk, men det tar inte arbetsgivaren hänsyn till. Pegg kurtiseras av sin arbetsgivare, men vill till sist inte nöja sig med att bli hans älskarinna. Eva återser till slut en gammal kärlek, och gifter sig och ligan upplöses. Det är glädje, sorg, goda vänner och ett liv som går att leva, men som skulle kunna vara bättre. Och kvinnor som kämpar för att det ska bli bättre! Framför allt är boken en verklighet som är hundra år gammal men alldeles oemotståndligt lättillgänglig.

Om jag ska dra en sista parallell så får det bli till den flick-kvartett som hyr hus tillsammans och tar sig igenom högskolan i Kingsport, i tredje boken om Anne på Grönkulla (den som på svenska heter Drömmens uppfyllelse, och i kanadensiskt original har det mer världstillvända namnet Anne of the Island, och utkom 1915). Hos Anne är flickorna mer privilegierade. De utbildar sig och även om flera av dem ska komma att försörja sig efter denna (Anne undervisar ju sig igenom fyra år i nästkommande bok, till exempel), så kommer de alla från goda familjer, och kommer inte att stå på bar backe efter studierna. Men L. M. Montgomery har också hon en kvinnoverklighet bakom sin skildring av Annes studieår. Kanske är Norrtullsligan ett dokument av vad de svenska kvinnorna gjorde under samma tid?


P.S. När jag skrev det förra inlägget om Wägner föreslog någon (aka "Snowflake") en orgie (aka "festival") i Wägnerläsning. Det är alltså det jag håller på med, så här lite för mig själv. Eftersom jag hemskt gärna vill läsa mer av Wägner å det snaraste, men är drabbad av förbannelsen att om jag börjar prata om och planera för vilka böcker jag ska läsa, så blir de inte utlästa, så drar jag inte i någon festival just nu. Men om nån vill läsa och diskutera och länka (eller starta Wägner-festivaler med specialdesignade loggor och invigningslåtar och smörgåsbord i form av ett pennskaft) så är jag den första att applådera uppmuntrande (aka  "spamma kommentarsfältet"). 




P.P.S. Det har gjorts stumfilm på Norrtullsligan, förresten. Och enligt kommentarerna hos den här länken var den riktigt bra.