Jag har fått för mig att jag ska ta och läsa ut den där högen med böcker som jag samlade ihop på lite olika ställen i huset när jag städade i helgen. Det är såna där böcker som har blivit liggande halvlästa under året som har gått. Halvlästa betyder just det – jag har läst så där 100 sidor i varje bok, och sen "tappat bort" dem. Ja, de har liksom glidit in under sängen, eller hamnat under nån stickad tröja som jag inte använt på länge för att jag skulle behöva handtvätta den först, eller gömt sig långt under andra böcker som verkade mycket roligare, eller av någon inte helt utredd anledning lagts på sambons nattygsbord.
De här halvlästa böckerna ska inte förväxlas med såna där böcker där jag läst trettio fyrtio eller kanske till och med femtio eller sextio sidor, och sedan lagt boken ifrån mig, för att den inte riktigt var vad jag hade lust att läsa just då. Det här är liksom böcker där jag läst en tredjedel, eller kanske till och med så gott som hälften, och det är böcker jag vill läsa klart.
Och så tänker jag att den borde gå fort, den där klarläsningen, för jag har ju trots allt läst så mycket. Vad jag då inte tar med i beräkningen är att jag har glömt namnet på varenda huvudperson. Och jag kommer inte ihåg vad deras älskade heter heller, och jag är inte säker på om de har varit i Paris, drömmer om att åka i Paris, eller kanske har varit med om ett hemskt lustmord i Paris.
Så det slutar helt enkelt med att jag får läsa om boken från början för att förstå nåt.
Om jag har räknat rätt kommer jag att vara upptagen hela semestern med att bara läsa ut och läsa om halvlästa böcker.
Då är det så skönt att komma ihåg att jag är en person som aldrig nånsin har fullföljt en enda läsplan eller lyckats pricka av allt på en läslista eller hängt med till slutet i ett enda läsprojekt.
5 kommentarer:
Hoppas Anna Karenina är en av de böcker du ramlat på :-)
Lyran: Nej :-)
Anna K är dessbättre en av de böcker jag har lust att läsa i stället för de här panelhönorna som jag bestämt mig för att ge en chans.
Haha, guuud, vad jag känner igen mig.. huset kryllar av de där böckerna. tyvärr biblioteket också. av böcker jag lämnat tillbaka på jobbet för att någon frågat efter dem eller jag helt enkelt inte hunnit just den just då.
För att inte tala om det där om alla läsprojekt man påbörjat och aldrig blivit riktigt färdig med. Det jag lärt mig är att inte gå med i läsprojekt annat än de jag måste för jobbet och så löst hållna sådana (som att temaläsa lite inför semestern) att de går att fullfölja med minsta möjliga insats.;)
Bokomaten: Det måste vara rätt hemskt att jobba på bibliotek på det sättet, faktiskt. Man går där bland bokraderna och det känns som att gå på en kyrkogård av krossade föresatser. När jag får sambon att lämna tillbaka mina misslyckade läsprojekt till biblioteket behöver jag ju aldrig se dem igen (vilker är en sanning med modifikation, eftersom de oftast är uppsatta på nån temahylla eller så redan nästa gång jag besöker det där djävulsnästet).
Men läsprojekt ger jag mig egentligen inte in i. Att liksom läsa klart påbörjade böcker som man tyckte var rätt bra räknas väl inte riktigt som ett projekt, eller?
Blotta ordet läsprojekt ger mig dålig smak i munnen. Läser gör jag för att det är roligt, mer ambitiösa planer än så tänker jag inte skaffa mig... det närmaste jag kommer ett läsproekt är nog att jag inte vill ge upp Littells De välvilliga oläst. Men där kan man snacka om att inte minnas början när jag läst klart... dock är de olika delarna relativt fristående, människorna kommer och går. Inte så många personer att hålla reda på som återkommer, alltså.
Skicka en kommentar