När jag för ett par veckor sedan kom ut ur garderoben som fotnotsfetischist öppnades fördämningarna. Jag fick boktips i ett aldrig tidigare skådat antal. Jag ser fram emot att beta av dem ett efter ett, men hittills har jag inte ens hunnit till biblioteket för att betala mina ganska dryga förseningsböter.
Däremot var bussen försenad igår (igen) och jag fick tillfälle att ta itu med ett annat tips jag fick: Ingemar Unges artikel om fotnotskärlek i senaste ViLäser (nr 2, 2010). Till skillnad från mig så är Unge inte endast fascinerad av fotnoter – han när en hemlig, andäktig dröm att själv få författa en! Det var en rafflande berättelse fram till den drömmens uppfyllelse. Tack, Agneta, för tipset!
Man kan ju fundera över varför fotnoter egentligen fascinerar åtminstone mig och Ingemar Unge. Det har jag gjort. För tillfället lutar jag åt att jag själv egentligen föreställer mig att fotnoterna är dörrar till en fördold värld av mystisk, otillgänglig kunskap. Sånt som inte alla vet och inte alla kan få reda på. Det känns ungefär som att jag får tillgång till statshemligheter när jag läser de där raderna med förminskat typsnitt längst ner på sidorna.
Jag är inte helt säker på om det gör mig till gnostiker eller romantiker.
(I ViLäser fanns förresten också en lång intervju med Linn Ullmann, som kanske nån är intresserad av. Den kan läsas (nästan?) i sin helhet här.)
6 kommentarer:
Mmm, tack för länken till den intervjun! Jag känner igen mycket från hennes böcker bara från denna korta text och längtar efter något nytt av Ullman.
Är för övrigt inte lika förtjust i "trampet av små fötter", jag fick lägga bort den nya översättningen av Woolfs Resan ut ett tag då Övers. anm. blev lite för mycket... :)
Bea: Jag tycker också mycket om Ullmann, och det var trevligt med en lång intervju av henne trots att det inte föreligger någon ny bok.
Angående de små kompisarna i sidfoten så har också jag insett att de flesta människor i världen inte är galna i dem. Då får man väl helt enkelt klara sig utan livets hemligheter ;-)
I Virginia Woolfs första bok Resan ut finns det flera sidor fotnötter, jag läste dem alla :)
Hannele: Det är tydligen väldigt olika det där! Bea här ovan lade ifrån sig Woolfs bok på grund av fotnoterna ;-)
Apropå Woolf så har samma ViLäser-nummer en bildrik artikel om Virginias trädgård! (Och jag fick en aha-upplevelse när jag plötsligt insåg att hon blev runt 60 år gammal! Jag har alltid trott att hon tog livet av sig när hon var typ 35.)
Har också alltid trott att VW bara blev 41 år, men hon dog ju år 1941. Då får man ju ge henne beröm för att hon kämpat sig igenom dessa återkommande depressioner i många år.
Men det var egentligen inte det jag skulle säga, jag skulle säga att sista tredjedelen av Baba Jaga la ett ägg är smockfull av fotnoter, och intressanta sådana också.
Sen vill jag passa på att ställa en helt annan fråga, OT. Är det möjligen i en Håkan Nesser-bok som en kvinna blir ihop med en ung gosse, och hennes sadistiske make mördar honom? Detta har jag grubblat på i en vecka, och nej, jag vågar inte läsa dina Nesser-inlägg för jag tänker läsa dem själv så småningom.
Snow: Ja, om du också trodde att VW var yngre när hon dog så är jag i alla fall i gott sällskap.
Jag kommer säkert att läsa Baba Jaga. Jag har till och med funderat på att reservera den på biblioteket (och jag minns faktiskt inte när jag reserverade en bok som inte var jobbanknuten senast. Vi talar nog om 20 år här...). Fotnotsupplysningen kan möjligen vara tungan på vågen här :-)
Och angående Nesser så måste jag fundera. Jag kommer inte på vilken det skulle vara på rak arm, men jag återkommer efter en tjuvkik i bokhyllan. Du ska förstås förresten läsa honom. Jag tyckte mycket om den senaste! Annars tycker jag En helt annan historia, Carambole, Ewa Morenos fall samt Kim Nowak är hans bästa. I den ordningen ungefär.
Skicka en kommentar