tisdag 8 mars 2011

Killsnack

När jag var runt 20 år (låt oss säga ungefär mellan 18 och 22, men det är lite flytande gränser här), så underhöll jag i all hemlighet ett läsprojekt som var en del av En Stor Plan.

Jag ville förstå Hur Män Tänker, och det bästa sättet (tänkte jag) att göra det var så klart att läsa böcker av män för att på så sätt förstå dem inifrån. (Nu efteråt är jag faktiskt inte helt säker på vad jag hade tänkt att jag skulle göra när jag hade förstått det där. Jag önskar – åh, vad jag önskar –  att jag skulle kunna säga att det ingick i Min Stora Plan att jag – sedan jag förstått männens värld – tänkte starta en subversiv och omstörtande gerillaverksamhet med det yttersta målet att ta över världen. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag helt enkelt ville använda min insidesinformation för att få dem att älska mig. Ja – för att vara än mer specifikt: för att få ett ganska litet antal manliga individer att bli förälskade i just mig.)

Jag läste inte bara manliga författare under den här perioden – långt ifrån! Jag tyckte dock – sant eller osant – att jag hade mindre att lära mig av de kvinnliga författarna.

När jag läste böcker av manliga författare förde jag nästan alltid nån slags mentala anteckningar. "Aha, så här är män", tänkte jag. (Jag tänkte väldigt sällan att män är djur, det vill jag gärna understryka, men det är klart att jag undrade lite när jag läste Djurfarmen.) Det var ganska tydligt att de flesta män gillade tjejer som hade långa ben, långt (brunt) hår och som var lite mystiska. Men mest gillade de att umgås med andra män, dricka sprit, och köra motorcykel, bil eller flygplan om något fanns till hands. Det var rätt tråkigt att läsa om, men det tråkigaste (och mest påfallande) tyckte jag var att andra män, sprit och motorcyklar (eller kanske en gitarr) verkade vara det centrala i männens liv. De tillbringade hemskt lite tid med att sukta över och älta senaste mötet med den där brunhåriga mystiska tjejen.

Man kan ju dra många slutsatser av den insikten. Att man borde skaffa sig långt (brunt) hår och vara lite mystisk till exempel. Eller att man borde börja dricka sprit och köra motorcykel. Ni kan ju fundera över vilket jag gjorde. 

Vilka författare läste jag då? De valdes rätt slumpmässigt. Det blev de som råkade finnas i min närhet, de som rekommenderades (eller rentav pådyvlades) av svensklärare och litteraturhistorien, de som jag gick förbi på biblioteket, de som en granne lånade ut. Kort sagt: om boken var skriven av en man kom den att ingå i Mitt Stora Projekt.

Minnena är lite suddiga, och det är svårt att med säkerhet urskilja hönor och äggröra så här i efterhand, men det är möjligt att det var läsningen av Räddaren i nöden som blev startskottet till den här Planen. Jag var 17 år då, och blev våldsamt förälskad i Holden Caulfield; jag tyckte att jag förstod både mig själv och världen och allting. Framför allt har jag för mig att jag tyckte mig förstå en pojke som jag var mycket förälskad i bättre sedan jag läst Räddaren (huruvida pojken ifråga läste Salinger vet jag för övrigt inte, men vi diskuterade Candide vid ett tillfälle).

Jag satte en kort tid efter det här igång med att läsa andra manliga kultböcker. På drift av Keroac, till exempel. Moment 22 av Joseph Heller. Jack av Ulf Lundell. Zen eller konsten att sköta en motorcykel (fortfarande halvläst) av Pirsig.

Gemensamt för många manliga kultböcker är att de handlar om motorcyklar, krig och sprit. Det intresserade mig inte ens på den tiden, och som en naturlig konsekvens kom jag att läsa en del böcker som inte var fullt lika kultförklarade. Det blev en del Björn Ranelid och Douglas Adams. John Irving och Niklas Rådström. Sofokles och Fritiof Nilsson Piraten.

Jag har ju heller sällan nöjt mig med att läsa en bok av en författare jag gillar, så det blev långa sittningar med allt av Salinger. Och jag blev förälskad i Seymour Glass i stället för Holden Caulfield. Vi var lite mer jämngamla, och han var dessutom lite mer vuxen och lite mindre arg. Det kändes konstruktivt.

Paul Auster var central här också. Jag började med New York-trilogin, som jag köpte i Olle Hellströms bokaffär i Ullared, utan att ha en aning om vad det var för något (det här skedde runt 1990; ett par år senare blev jag förvånad över att läsa långa artiklar om Auster på kultursidorna). Och allt som Klas Östergren skrivit; Östergren var på denna tiden närmast ett underbarn, med ungdomsalster som Attila, Plåster och Ismael. En granne introducerade honom genom att sätta Fattiga riddare och stora svenskar i händerna på mig – fortfarande en av mitt livs största läsupplevelser.

Andra som kom i min väg vid den här tiden var Jonas Gardell, Torgny Lindgren och Walter Ljungquist. Stig Dagerman och Jan Guillou. Och Ingmar Bergman, Bo Bergman och Hjalmar Bergman. Och Hjalmar Söderberg och Hjalmar Gullberg. Love Almqvist, så klart. Och Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Och några av det tidiga 90-talets stjärnskott. Till exempel Per Hagman. Eller Alexander Skantzes bok Grattis Gud! Mot slutet av den här perioden läste jag Kafka, Camus och Hamsun. Och Peter Høeg och Vilhelm Moberg. Och vi är framme vid ungefär år 1995, och jag var ungefär 22 år.

Jag vet inte exakt när jag slutade läsa med min Plan i åtanke. Jag har aldrig gjort något direkt avslut, men det är länge sen jag valde min lektyr baserat på könet hos författaren. Nånstans i mitten av 90-talet hade jag i alla fall nått fram till den insikt och åsikt som jag har idag: att likheter och olikheter mellan människor inte främst går mellan könen. Inte heller går linjen mellan goda och dåliga författare här.

Och om jag ska avrunda det här inlägget så skulle jag vilja göra det med att delge er den här sensmoralen: Nuförtiden läser jag inte böcker för att de är skrivna av män, utan för att jag tycker att det finns många män som skriver bra böcker.

Jag tror dessvärre att det är insikt man bara kan nå den hårda vägen.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Du är verkligen beläst! Man blir imponerad. /Tandem

Moa sa...

Haha! Så himla fint att du diskuterade Candide med den där pojken du var förälskad i.

Vixxtoria sa...

Tandem: Och tänk vad mycket jag har läst sedan 1995 ;-)

Moa: Vi diskuterade även Richard Fuchs. (Han har skrivit en massa skämtböcker om läkare, patienter och sjukhus.) Men Candide låter ju lite mer intellektuellt. Och det försökte vi nog vara båda två.

Jenny B sa...

Jag känner djup respekt och förståelse för ditt projekt. Utan att ha en så uttalad plan som du så försökte jag också förstå och lära mig vad män gillar (med samma baktankar) och drog väl ungefär samma slutsatser. Kvinnor var mystiska, omöjliga att förstå och oftast i vägen för det viktiga (= motorcyklar och brödraskap). Men om det verkligen är sant, hur kommer det sig att flickorna i rosa som pratar bäbisspråk och har hundratals gosedjur också har hundra gånger fler beundrare än jag, som dricker öl ur flaska och gillar robotar som slåss? Ville inte killarna ha en flicka som gillade samma saker som de? Ville de egentligen, under ytan, ha en med alla de här mjuka egenskaperna så att de själv fick bli litet mjukare? ... och ha någon att ta hand om, och känna sig starkare än. Så var det nog. Man skall inte lita på vad man läser i böcker. :(
(Ursäkta min långa klagan!)

Paperback Lover sa...

Åååh Vixxtoria du är så klok.

Själv trodde jag blåögt och oskyldigt att jag lärde mig allt om killar genom att läsa Sagan om Isfolket, böckerna om Black Beauty och rysarna av Dean Koontz.

Och så läste jag självklart böckerna om Maria av Hans-Eric Hellberg. Där lärde jag mig nog mest även om jag inte fattade det då.

Ingen plan alltså.

MagnusJ sa...

Man kan inte annat än imponeras över din plan, som jag finner mycket sympatisk.
Jag tror faktiskt att många pojkar/unga män läser de där böckerna av ungefär samma anledning. De söker en manlig förebild; en friare och vildare variant av man än den som pappa, morbror, farbror, morfar, farfar kanske representerar.
Man föds inte till man, man blir man.

Vixxtoria sa...

Jenny: Ja, helt strukturerad var ju inte min plan, även om man ganska lätt kan få den att verka så, så här efteråt. ;-)

Intressant att du också kommit till samma slutsats. Angående de rosaklädda tjejerna som pratar bebisspråk så finns det väl inget enkelt svar. Det kan vara män som inte skriver böcker som gillar såna tjejer. Det kan vara män som är trötta på att vara intellektuella i sina brödraskap som väljer såna kvinnor. Det kan vara så att de rosaklädda flickorna är rätt intellektuella, faktiskt, men att andra kvinnor sällan märker det, eftersom de inte talar med dem. Det kan också vara så att många män inte är så smarta som dom och vi tror, och därför är på samma intellektuella nivå som kvinnor som pratar bebisspråk. Möjligen handlar det även om samma fenomen som får intellektuella och läsande kvinnor som jag själv att välja en manlig partner som är väldigt olik mig.

Generellt tror jag dock att man kan lita på det man läser i böcker. Lika mycket som man kan lita på folk man möter i "verkligheten". Folk är olika helt enkelt, och det är därför man inte kan finna enhetliga svar även om man läser, och det är därför mystik består i verkligheten.

(Jag är väldigt filosofisk så här på morgonkvisten, men jag tror jag menar ungefär det här.)

Om det är en partner du söker så är mitt standardtips (tyvärr) att vara dig själv. Det är skrämmande, men det enda som funkar i längden.

Paperback: Hans-Eric Hellbergs Maria-böcker har jag läst många gånger också. Särskilt Morfars Maria tyckte jag mycket om, och läste måååånga gånger. Men det var långt innan jag började med mitt projekt. (Läste även Hellbergs böcker om sex: Kram, Puss, Love love love och Kär kär kär i dej; där tror jag man kan lära sig en hel del om killar också.)

Jag undrar för övrigt om du kanske missar min sensmoral. Jag tror inte man lär sig varken mer eller mindre om män egentligen genom att läsa böcker av män, eller om man läser Isfolket. Variation är nog nyckeln. Det man lär sig om man läser mycket och många böcker av män är däremot att män inte är särskilt annorlunda än kvinnor. Och det kan nog vara svårare att få den insikten om man "bara" läst Isfolket (men det har du ju inte bara gjort heller!!!).

MagnusJ: Det är intressant att du skriver det där om att man söker en manlig förebild. Egentligen tror jag att det var det jag gjorde också – det är lite svårt att hinna manliga förebilder i böckerna som kvinna (när jag var yngre var det lättare, jag hade lätt att identifiera mig med Röda Nejlikan och Robin Hood och så där), och man växlar lätt mellan att å ena sidan bli förälskad i männen i böckerna (som jag då blev i Holden C), eller å andra sidan börja se på kvinnor genom manliga ögon. Det krävs ganska mycket läsning - och gärna varvat med kvinnliga författare, för att få in hela mänskligheten, så att säga - innan man greppar hela det mänskliga spektrat. Och när jag gjorde det så blev det med ens lättare att förstå (eller "identifiera" om man ser det som ett bättre ord) romanfigurer oavsett kön. Kön blev liksom ointressant (oftast).

Kanske kan man säga att min poäng med det här inlägget är att jag drömmer om ett samhälle där det är oviktigt om man är kvinna eller man.


Jag läste Dostojevskij också

Paperback Lover sa...

Jo, det är möjligt att jag missade sensmoralen (som är att variation är det bästa receptet?) men inlägget var så bra och klokt skrivet att jag läste det med enorm behållning ändå :-)

Vixxtoria sa...

Paperback: Det är bra. Så länge du får någon som helst behållning av mina inlägg så är jag nöjd :-)