Om Socialstyrelsen skulle rekommendera

Barn ska ju inte äta för mycket godis. Och det är visst inte bra om de har för många leksaker heller – särskilt inte sådana av plast. Jag är inte helt säker på vad som inträffar om ett barn har många plastleksaker, men jag antar att fenomenet är något slags guilty by association: många plastleksaker innebär att föräldrarna har köpt många Happy Meal till barnet. Ergo: plastleksaker = sockerberoende.

Vad jag vill komma fram till är att en medveten förälder ger sina barn frukt i stället för godis.

Och köper böcker i stället för leksaker.

Till barnens födelsedagar kan man ju möjligen festa till det lite. Och köpa en bokhylla till exempel.

Berömd fransk klassiker

Det kanske är någon som minns att jag testade ett roligt sätt att få boktips, som jag hittade via bibliotekets omlåningssida? Bookdesire heter söktjänsten, och här kan man specificera vissa parametrar för att komma åt (bra) böcker i olika kategorier. Först väljer man exempelvis historiska romaner, kärlekshistorier eller deckare, och sedan reglerar man till exempel om boken ska vara lång eller kort, nyutkommen eller gammal, eller utspela sig i staden eller på landet.

Jag kommer knappt ihåg riktigt med vilka inställningar jag roade mig, men det slutade med en lista på 10 böcker, varav jag mer eller mindre hade läst och tyckt om nio. Den tionde boken var Falskmyntarna, en roman av  nobelpristagaren André Gide. Enligt beskrivningen borde den vara en ganska gammal bok, inte så våldsam, lite humoristisk, och inte särskilt lång. Vidare klassades den som svårläst, och varken särskilt realistisk eller fantastisk. Den skulle även innehålla mycket kärlek och i princip helt utspela sig i stadsmiljö. 

Jag blev nyfiken, och när så mitt närbelägna biblioteket hade ett exemplar hemma fick detta följa med hem. Detta är alltså den berömda franska klassiker vars upptakt jag beskriver här.

Jag måste börja med att tillstå att jag blev mycket förtjust i den här romanen (jag hade egentligen tänkt använda rubriken Enchanté Monsieur Gide till det här inlägget). Så förtjust att jag tog mig för att läsa lite bakgrundsinformation om författaren innan jag fortsatte (trots att jag ju helst undviker baksidestexter och sånt där om jag bara kan). André Gide fick Nobelpriset i litteratur år 1947 med en så klyschig motivering att jag blev full i skratt när jag skummade igenom den innan jag tog itu med läsningen: för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn. Omdömen som "vittomfattande", "oförskräckt" och inte minst uttrycket "psykologisk skarpsyn" är lite överanvända i motiveringar tycker jag, och kan knappast säga något som helst om varken ett författarskap eller en bok.

Men det är ändå intrycket av "psykologisk skarpsyn" som jag bär med mig när jag slagit igen pärmarna om den här boken. Boken utkom 1925, och jag känner igen tidens psykologiserande (jag drar gärna paralleller både till Agatha Christie och Somerset Maugham). Genom hela 1900-talet har vi sedan blivit så vana vid psykologiskt trovärdiga porträtt (även om det finns mer eller mindre lyckade exempel förstås) att det är svårt att riktigt relatera till den revolution som ett logiskt psykologiskt handlande måste ha inneburit i romankonsten.

Historien i sig är komplicerad, och det jag redogör för här är bara en bråkdel. Jag tycker om romaner med många personer, och jag gillar Gides sätt att strö ut namn, familje- och kärleksrelationer över sidorna. Med risk för att jag lyfter fram någon biperson till huvudperson och inte sätter tillräckligt värde på en annan så identifierar jag ändå Édouard som bokens centrum. Han är en medelålders författare (ja, jag har räknat ut att han borde vara 36-38 år nånting), och en icke obetydlig del av handlingen drivs framåt genom hans dagboksanteckningar. Vid sidan om Édouard finns de båda ynglingarna (de borde väl vara i 18-årsåldern plus minus något år) Bernard och Olivier. Olivier är son till Édouards äldre halvsyster. Pojkarna är goda vänner och står just inför sin studentexamen när boken börjar, båda är intelligenta, intellektuella unga män, med inflytelserika fäder. I inledningen upptäcker emellertid Bernard att han i själva verket är resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse. I ungdomligt övermod lämnar han därför hemmet; han vill inte en minut längre bli försörjd av "faderns" pengar. På olika omvägar kommer det sig att Bernard får tjänst som "sekreterare" hos Édouard. Olivier blir i sin tur redaktör för en ny avantgardistisk tidskrift som är på väg att startas av en antagonist och författarkollega till Édouard.

Det går att vrida och vända på de många händelselagren i den här romanen, men en fullt rimlig tolkning är att hela boken i själva verket är en vindlande kärlekshistoria mellan Olivier och farbrodern Édouard. De känner båda en intensiv dragning till varandra, men när de väl träffas får de sådan tunghäfta att de knappt nånsin har utbytt mer än ett par ord. Dessa ord har dock hos båda lett till missuppfattningen att den andre i själva verket inte alls är intresserad. I slutet av boken kommer de till klarhet, och lever lyckliga i alla sina dagar (ja, typ). Tror jag mig alltså kunna tolka genom alla de lager av 20-talets konventioner och antydningar. Det är en hårfin gräns det där mellan att se homosexualitet överallt och att förstå helt normala manliga svärmerier.

Men boken är mycket mer än den här historien. "Svårläst" skulle den vara enligt klassificeringen på Bookdesire. Jag kan inte hålla med, nej, jag kan sannerligen inte hålla med. Det här språket drar mig in i sig, mina stora svårigheter att lämna boken beror inte på handlingen (för den är kanske inte världens mest spännande), utan på språk och komposition som växlar mellan klassiska allvetande partier, en skarp dialog, brev och utdrag ur Édouards dagböcker.

Kanske är den svårläst på grund av det myller av personer som befolkar boken? Här är fullt av syskonskaror (den här wikipedialänken gör ett försök att bringa ordning) – Bernard har några stycken halvsyskon som är mycket perifert behandlade, och Olivier har två bröder som är avgörande för hela historiern: den äldre brodern Vincent har nämligen haft en förbindelse med Laura Douviers (née Vedel), numera gift, men sedan länge mycket god vän med Édouard. Hon blir med barn, och Vincent överger henne för att söka lyckan på annat håll (= en rik, oberoende änka, som med sina förbindelser erbjuder sig att skaffa honom en professur i zoologi; mot slutet av boken antyds att han lämnat änkan, och kanske gett sig på slavhandelsaffärer i Nordafrika, efter att ha mördat en kvinna). Detta nämnt som ett exempel på att också de mer perifera rollerna i detta drama är noggrant utarbetade och följs så långt det är möjligt. Och som ett exempel på hur illa det kan gå för den som lämnat till och med den allra bredast väg (jo, det finns en hel del moralistiska drag i den här historien).

Jag kan omöjligt gå in på alla bihandlingar (och utelämnar här till exempel helt Lauras brokiga syskonskara och betydelsefulla familj), men jag måste säga något om det metaperspektiv som dyker upp en bit in i boken. Édouard är en författare som arbetar efter principen att tänka på sin kommande roman så mycket han orkar, att samla material, och att i dagboksform diskutera olika vinklar och perspektiv och möjliga handlingar innan han ens fattar pennan och skriver det första ordet. Genom hela boken funderar han på romanen, som har fått namnet Falskmyntarna. Han utnyttjar flitigt de händelser som livet erbjuder till sin roman, och när Oliviers yngre bror Georges de facto visar sig utgöra en liten men betydelsefull del av en falskmyntarliga innebär detta en möjlighet för Édouard att koppla samman sin romanidé med verkligheten.

På det hela taget är det metaperspektivet på romanskrivandet som gör boken så 2000-tal. Kanske vore det mer rimligt att jämföra med Brechts verfremdungsbegrepp, men oavsett vilket känns det väldigt modernt när berättelsen oväntat vid ett flertal tillfällen lämnar historien och författaren börjar diskutera de val han gjort. Jag borde kanske ha läst lite mer noggrant, men jag får en känsla av att Gide inte alls likt Édouard förespråkar noggrann research före varje roman, utan snarare är intresserad av vad romanens karaktärer tar sig för när man släpper dem lösa. Mot slutet av första delen beklagar sig således den allvetande berättaren över hur mycket bättre han hade kunnat lösa historien om det varit Olivier och inte Bernard som blivit Édouards sekreterare. Varför hade han låtit historien ta den här riktningen? Resonemanget med "bråkiga romankaraktärer" känns igen från många författare, men det är inte desto mindre intressant.

Om jag skulle göra en kort sammanfattning av den här romanen så är det att den är väldigt fransk. Det är intellektuella i Paris. Man röker cigaretter (men det är anmärkningsvärt lite alkoholintag, och tämligen lite caféhäng och knappt några promenader alls), och man har komplicerade, men självklara kärleksförbindelser. För- och utomäktenskapliga relationer är mer regel än undantag, för både män och kvinnor. Och trots en lovande början för den som helst vill läsa utan att tänka, så utvecklar sig romanen i filosofisk riktning. Det kan man ju tycka om eller inte, men jag gillar. Jag önskar också att jag inte varit så uppslukad av boken att jag försummat att notera en mängd one-liners som inte står Oscar Wilde efter. Ett par har jag dock fångat upp, och sedan jag avslutat med att jag själv kommer läsa mer av Gide inom en snar framtid bjuder jag på de här två pärlorna, lämpliga att servera medmänniskor i vilken middagskonversation som helst:

Folk tror alltid att kvinnor inte kan tänka, men du kommer att få se att det är individuellt. (s 59) 

Det finns så många verk som man godtroget beundrar därför att alla människor beundrar dem och därför att ingen hittills har tänkt på eller vågat tänka på att de är idiotiska. (s 302)

Boken kom i nytryck 2006, och det är från den upplagan jag hämtat bilden. 

Bibliotekarier och Buddys slipsar. Eller om skrivande och kontext?

Två citat som periodvis har varit upptepjade på ställen som jag kallat mitt hem. Båda ur den svenska översättningen av Salingers Seymour – en presentation:

Man kan inte disputera med någon som tror, eller bara lidelsefullt anar att diktarens uppgift inte är att skriva det han måste skriva utan snarare att skriva vad han skulle skriva om hans liv berodde av att han tog på sig ansvaret att skriva för att utesluta så få av hans gamla bibliotekarier som det stod i mänsklig makt att göra. (s 108)

Är det inte så för oss att var och en av våra personligheter börjar just vid den punkt då vi erkänner hur ytterligt intimt vi är bundna till varandra och erkänner det oundvikliga i att låna varandras skämt, talanger, idiotier? Du märker att jag inte inbegriper slipsar. Jag tycker att Buddys slipsar är Buddys slipsar, men det är roligt att låna dem utan lov. (s 135)

Boken i sig presenterar den äldste brodern Glass. Han som heter Seymour, och som tar livet av sig i en annan novell: A perfect day for bananafish. Berättarjaget i Seymour - en presentation är den yngre brodern, Buddy Glass, som efter broderns död vill förklara och presentera Seymour för världens. Hans tankar och livsfilosofi. Och på ett plan är det förstås en berättelse om någon som försöker begripa varför en till synes lyckad storebror och förebild tagit sitt liv.

Båda citaten är exempel på de där salingerska kasten mellan filosofiska uttryck och vardagsföreteelser. Tanken att om man ska skriva en bok så ska det endast göras på ett sätt som irriterar barndomens (begränsande?) bibliotekarie. Föreställningen att vi alla blir till genom varandra, lever av och för och intill andra människor. Att all mänsklig aktivitet innebär att vi återanvänder vad någon annan redan sagt och gjort, ner till minsta dumhet – och så den halsbrytande analogin mellan att låna någons skämt och låna någons slips. Det senare bara för att retas.

Jag tycker om just de där parallellerna i livet. När en högt svävande filosofisk blaha-tanke, plötsligt tar sig en skrattretande konkret gestalt. När det nära och vardagliga leder till de stora tankarna, och en helt vanlig eftermiddag med samma tråkiga väg hem från jobbet i samma utslitna snömodd leder till en insikt som får mig att känna mig som en del av alltet. Livet är inte bara överlevnad och rutiner. Och meningen med att leva är inte bara att formulera eviga tankar. Ett fullt och äkta liv måste innehålla båda sakerna, och när jag läser Salinger så påminns jag om detta. Det är väl bland annat därför jag gillar Salinger så mycket.

Och som avslutning ytterligare ett citat där atomer möter jordgubbsgelé:

... – och mina atomer är dessutom så ordnade att jag av konstitutionella skäl är böjd att tro att där det finns rök finns det vanligen jordgubbsgelé och sällan eld. (s 156)

Fler som presenterar (favorit?)citat av Salinger idag är Kajsa och Petter och Ingrid.

And finally there was a perfect day for bananafish

Det finns plötsligt lite mer plats kvar på jorden sedan J. D. Salinger gått ur tiden.

Det känns oöverblickbart ödsligt.

Det är mer än 50 år sedan Salinger drog sig tillbaka från världen, eftersom han kände sig missförstådd och inte längre ville publicera det han skrev. Kanske är det bara en skröna att han i alla år har fortsatt att skriva historier om familjen Glass. Måhända finns det decenniers produktion som vi nu  äntligen får läsa.

Det blir en särskild tomhet när personer som alltid funnits försvinner.

I mitt liv har Salingers påhitt blivit nära vänner. Jag hade inte varit densamma utan Franny eller Buddy Glass. Utan Holden.

Jag är tacksam. Och sorgsen.

Och sitter här och gråter med For Esmé with Love and Squalor i handen.


NY Times skriver. DN skriver. Och jag skrev bland annat det här om Salingers noveller om familjen Glass. 

Pubertalt alster

Jag behöver en ny soffa, och jag har köpt böcker för alla mina pengar. Nu har jag emellertid hittat ett roligare sätt än att få in pengar än att jobba extra: skicka in ett bidrag till Ikeas SM i Kylskåpspoesi.

Mitt första bidrag ser ut så här (och om man klickar på bilden kommer man till tävlingen, och får höra dikten uppläst på Twin Peaks-vis också):

Nej, min lön är inte betald av Ikea den här veckan, men det är kanske något att fundera på...

Nu när jag blivit stor...

I morgon ska jag ha föreläsning. Ja, alltså det är jag som ska ha föreläsningen. Jag kan inte släntra in så där en kvart försent, sätta mig på bakersta raden, och ställa frågor om litteraturen som jag inte läst.

Jag tyckte jag hade mycket att göra på den tiden, men numera blir jag nostalgisk när jag minns min glidartillvaro som student. Lata mornar med tidningen. Eftermiddagar med radio och datorspel. Kvällsföreläsningar, som avrundades med en öl. Långa nattliga timmar när jag läste precis vad jag vill. Och så här och där en hektisk tentavecka, då jag försökte kompensera den där uteblivna läsningen alla andra dagar. Men det var sällan jag hade läst all litteratur som jag tenterade.

Som jag ser det är den stora skillnaden mellan att vara föreläsare och student att jag nu måste läsa litteraturen. Och det är något som jag verkligen avskyr. Det är paradoxalt det där, för jag tycker ju bevisligen om att läsa. Och jag har väldigt sällan undervisat om något jag inte varit intressad av (det är en ynnest som universitetslärare har). Efter mycket grubblande har jag kommit fram till att det måste vara kombinationen av att vara tvungen att läsa, och av att läsa någonting som jag redan kan som gör det så tråkigt.

Och så skjuter jag upp det hela. För att jag vet att det är trist. Och för att jag vet att det tar en massa tid.  Varenda termin tar det en massa tid, även om jag har läst hela litteraturen sju eller åtta gånger förut. Eller om jag har läst litteraturen så många gånger så är det i regel dags att byta litteratur, för då är den föråldrad. Då är jag tvungen att plöja en massa artiklar och skumma en massa läroböcker, för att sen välja inte den som är bäst, utan den bok som är lättast eller billigast för studenterna att få tag i. Och ni förstår? Det innebär att jag kanske måste läsa sju böcker som handlar om samma sak. Ungefär lika underhållande som att borsta tänderna varenda dag i en hel vecka! (Det var ett skämt. Jag dör av leda två gånger av dagen, men jag borstar tänderna – lovar!)

Det enda som möjligen är tråkigare än påbjuden läsning inför en föreläsning är tentarättningen. Jag kan ju försöka glädjas åt att den i alla fall ligger mer än två månader fram i tiden.

Utseendefixering

Jag bryr mig inte om hundöron i böcker. Kaffefläckar tycker jag är en prydnad för vilken boksida som helst. Anteckningar i marginalen bidrar endast till textens intertextualitet (ja, om det är jag själv som antecknat, då). Jag köper böcker i första hand på grund av innehållet, inte för att en titel utkommit med en ny framsida.

Men när det gäller datorer betyder utseendet allt!

Fler alternativ finns här.

Bokälskaren på Ikea

Tre tankar en överfull söndag på Ikea:

Gud, vad mycket folk i restaurangen! Och vad de tjatar! Bara för att jag ätit upp så betyder det väl inte att min medhavda bok är utläst, eller hur?

Tänk att det kan bli så snyggt med 22 ex av Bo Balderssons Statsrådet och döden i samma bokhylla. Är den beställningsvara eller finns boken att plocka på Ta själv-lagret?

Alltså det är vansinnigt irriterande att inte de bekvämaste fåtöljerna är placerade vid bokhyllorna med de bästa böckerna. Och så är det helt otroligt att lagstiftarna inte uppmärksammat att Ikea köper stora partier av svåröverkomliga böcker, som de varken bjuder ut till försäljning eller utlåning. Jäklar, nu stänger dom också, och jag som inte läst färdigt!








- Hallå, du, väktaren! Skulle jag kunna få låna din ficklampa tror du? Förlåt, hursa? Vadå inte sova över i den här sängen?

Trisslottsvarning!

Man vet aldrig när det händer. Det kan inträffa när som helst, en trist eftermiddag i november, eller en solig januarisöndag. Helt plötsligt ser man det: ett litet pronomen som det är rysligt lätt att läsa fel på, men som sprider en pirrande glädje.

Jag sa ju att det är söndag. 

Bara vaktmästaren är här i dag, för hon måste mata kaninerna och fåglarna. 

Lilla Anna i Lilla Anna och lilla Långa Farbrorn av Inger & Lasse Sandberg

Det intressantaste med alltihop är att den här meningen inte har ett enda dugg med historien att göra. Den kunde lika gärna strykas. Den är en parentes, ett bihang, ett onödigt apropå.

Eller kanske pricken över i.

Alla kan ju inte vara bioaktuella

Dags för ny bildgåta. Visst syns det tydligt att den här skrämmande tigern befinner sig i skogen?

Varför läser jag om den här boken? (Del ett, antar jag)

Förra helgen var jag på Värmdö igen, och besökte det där Sommarhemmet som Peter Pohl har skrivit så mycket om, och jag läst om så många gånger. Jag läste alltså om en av mina favoritböcker Klara papper är ett måste, den kronologiskt sista boken i serien om Micke Stenberg. Det är möjligt att man uppskattar boken mer om man har suttit i elevrådet sedan andra klass, och att det är därför jag tycker Stenbergs paragrafryttarlek med råttan är så underhållande. Jag var inne på det spåret när jag skrev om boken sist, och den som vill veta handlingen kan uppdatera sig där.

Det finns ju många sätt att angripa ämnet omläsning av böcker. En sak som jag aldrig slutar fundera över är varför jag ständigt återvänder till vissa. Och varför jag fortfarande tycker de är bra. Ja, att man har ljuva minnen kring en bok är inte så konstigt, men det är inte alltid dessa minnen säger något om bokens kvaliteter. I stället kan det vara omständigheterna kring läsningen som påverkar: man fick boken av en kär person; man läste boken i en underbar omgivning; man mådde väldigt bra när man läste boken; man mådde väldigt dåligt men kände sig bättre när man läste boken; boken var mycket bättre än alla andra bottennapp man läste vid samma tidpunkt... Det är ju faktiskt först vid en omläsning – när man träffar boken i ett annat sammanhang, så att säga – som man på allvar upptäcker om det är en bra bok. Ibland visar det ju sig inte vara det (och i och med en sådan omläsning förloras inte sällan även det skimmer som vidhäftade den första läsningen – oftast till stor sorg!).

Men Pohls bok är alltså en bok som håller för omläsning hos mig. Om och om igen. Jag vet faktiskt inte hur många gånger den här har gåtts igenom. 5-6 gånger i sin helhet, och ytterligare lika många gånger i nån slags halvhet, där jag slår upp en sida mitt i, börjar läsa och inte kan sluta.

Och jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som lockar med just den här boken. Vad fyller den för behov hos mig, och säger den något om mig? Jag har aldrig varit ungdomsledare (även om det i vissa fall är en definitionsfråga hur man ska definiera rollen som universitetslärare). Jag är inget romantiserande kollobarn, och har varken arbetat specifikt med problembarn eller varit ett själv. Så när jag analyserar varför jag dras till Klara papper är ett måste så kan jag tänka mig några saker: Boken är lika spännande som en deckare. Eller en bättre liknelse är kanske ett amerikanskt rättegångsdrama när det är som bäst. För att förstå och få ut så mycket som möjligt av boken måste jag som läsare lägga samman pusselbitar som strös ut över de här dryga 500 sidorna. Även om hålen i pusslet inte är riktigt lika stora som i Pohls bok Janne, min vän gäller det att hålla i hatten där Pohl svänger sig med kanslisvenskan. Och jag är ju en läsare som alltid uppskattar att behöva tänka.

Men ska jag vara ärlig (och om man nu över huvud taget ska göra en sån här analys så bör man väl försöka vara ärlig?) så tror jag att det är kärlekshistorien mellan Micke och Leena som lockar mest. Det är en sån där hopplös kärlekshistoria, där båda älskar varandra, men där de aldrig får varandra. Lika omöjligt som för Arvid och Lydia. Som för Tristan och Isolde.

Leena går i nian första gången hon och Micke träffas, en januarikväll utanför Södra Latin. Micke är tjugofem år. Leena och medlemmarna i sällskapet ER (dvs Eliminera Råttan) leker spioner. Använder lösnord och kodnamn. Hon har ögon som gulnar när hon blir arg, och hon frågar i princip rent ut om Micke skulle göra vad som helst om hon bad honom. Skulle han kanske kunna köra över Råttan? Men nej, det kan Micke inte tänka sig. Över huvud taget är han rättrådig, Micke. Det han saknar i strategisk kunskap om schackspelande tar han igen i livserfarenhet, och han kan förutse att ER:s planterade bevis kommer slå tillbaka på dem själva. Kanske är det detta som vinner respekt hos Leena? Men läser man boken flera gånger uppfattar man nog att elektriciteten mellan dem finns redan från början.

Ja, ibland tänker jag att hela boken i själva verket inte alls är en rättshaveristisk kamp utan en kamouflerad kärlekshistoria. När jag fastnar för en sådan tolkning så skulle jag kunna se det som ytterligare en bonus för den läsare som har både hjärta och hjärna.

Nu läser jag glädjande nyheter att stycken som strukits ur originalmanuset till Klara papper är ett måste under 2010 ska publiceras i en bok kallad Berättelser från Sommarhemmet. Då börjar jag hoppas att det kanske en dag också kommer en uppföljare som berättar om fortsättningen om Micke och Leena. Vad hände när de träffades nästa gång, och åldersskillnaden på 9 år inte längre var så förskräckande? Visst finns det en fortsättning på den här historien?

(Monica Nordström Jacobsson har också skrivit en avhandling som tar upp bland annat Pohls serie om Micke Stenberg, men den ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.)

Och nu blir det sherry i biblioteket

Jag väntat länge på att få användning för den rubriken!

Skriftligt omdöme

På insidan av bakre pärmen (precis ovanför den lilla fickan med lånekortet) till den franska roman som jag alltså läser just nu har någon (och jag ser framför mig en gråhårig bibliotekarie med både knut och stålbågade glasögon) skrivit med sirlig skrivstil och spetsig blyertspenna: Berömd fransk klassiker.

Och jag föreställer mig genast att det på biblioteket finns en massa andra böcker där man på bakre pärmen kan hitta ditplitade skriftliga omdömen som Bortglömd spansk Nobelpristagare, Svårläst bulgarisk poet, Dålig amerikansk kioskvältare, Typisk svensk dussindeckare och Överskattad japansk generationsroman.


Uppdaterad 100123 med bildbevis:

Kuckeliku!

Jag måste gå och klippa mig, och jag tror tuppkam passar bäst den här veckan. Jag har fått två stycken fina fina fina bloggutmärkelser av Ingrid och av Lilla O. Tack snälla söta rara ni. Ingrid skriver för att det är så himla roligt att diskutera med henne och för att jag tycker att hon skriver så många intressanta inlägg och funderingar. Jag uppskattar också Vixxtorias flitighet med kommentarer! och Lilla O skriver:
Om böcker som jag hunnit läsa är en udda och definitivt kreativ bokblogg där Vixxtoria skriver typiska ”jagtänktepåengrejinlägg”. Detta är ord som kommer värma mig lääänge!

Genom att acceptera utmärkelsen följer emellertid förpliktelser. Förstås ska man länka tillbaks till utnämningen och tacka i vederbörlig ordning (check!). Därtill ska man berätta sju intressanta fakta om sig själv. Och slutligen skicka vidare till sju andra bloggar, som ska länkas, och föräras kommentarer på bloggarna så att de görs medvetna om denna fina utmärkelse.

Nu är jag inte helt på det klara med om två utmärkelser innebär att man måste dubblera dessa förpliktelser, men så blir det hur som helst inte. Sju och endast sju upplysningar följer således här:

1. Jag brukar få komplimanger för mina vackra ögon. Det brukar jag utnyttja för diverse prisavdrag. 
2. Jag är ruskigt bra på att städa riktigt riktigt ordentligt. Men det är en talang som jag av olika skäl (mest utrikespolitiska) helst utövar i hemlighet. 
3. Jag har skrivit musiken till mer än 200 sånger, men jag är ganska kass på att sjunga. Det ska ni vara glada för. 
4. Jag är tvungen att använda tre olika språk i mitt dagliga liv. Det är nog därför jag njuter så otroligt av att skriva på svenska i den här bloggen!
5. Jag är en exceptionellt dålig förlorare. Och så är jag långsint också. Tänk på det innan ni till exempel försöker spela Alfapet med mig. Eller Finns i sjön. 
6. Jag tycker inte om att resa.  Men jag har motvilligt besökt alla världsdelar utom Sydamerika. Ibland har jag till och med betalt för resorna själv. 
7. Jag har aldrig klippt mina fingernaglar. (Och där lämnar jag er att närmare fundera över vad detta kan innebära.)

Och så över till utmärkelsen till sju andra bloggar. Det var väldigt, väldigt svårt att bestämma vilka. Till slut tog jag beslutet att skicka den till sju bloggar som av olika anledningar (mest tidsbrist) inte fick några digitala julklappar av mig.

Bokblommas fina blogg, där jag alltid tycker att det är så trevligt att titta in, mycket för att Linnea läser så många bra böcker (hrm, det vill säga en massa böcker som jag redan har läst och tycker om), så att man alltid kan påbörja en diskussion. Det borgar ju på sätt och vis också för att de böcker som jag inte läst skulle kunna vara bra.

Klotho som är tillbaks på Ett eget rum, och äääääntligen bloggar igen. Klotho får utmärkelsen inte bara för sin fina blogg, utan för att hon var den allra första som kom till min blogg och kommenterade och diskuterade när den var nästan ny. Så alla som tycker jag borde ha slutat blogga kan klaga i kommentarsfältet hos Klotho.

Läsdagboken för att det alltid känns som om jag hälsar på i ett av mina favoritland, England, när jag tittar in där. Och i höstas kunde jag simultant dessutom besöka mitt andra älsklingsland Italien samtidigt. Och läsa om böcker. Ett kinderägg helt enkelt.

Milkbartoilet som har det mest mystiska bloggnamnet (var kommer det ifrån, egentligen?). Johanna skriver fantastiskt intressant, fördjupat och oväntat framför allt om barnlitteratur!

Lazy's Library är en finfin källa till lite lagom uppdatering och inspiration på fantasy-området, en genre jag själv läser alldeles för lite av. När jag ska sätta igång min egen uppdatering på området (2011 kanske?) är det här jag ska börja botanisera. Sen blev jag otroligt förtjust i sommarprojektet att sortera böckerna efter förstameningar. Och tackar gärna en gång för mycket än en gång för lite för postningen till det här inlägget, som övertygade mig om att det var dags att läsa Safran Foers bok.

We tell ourselves stories in order to live har nog det allra vackraste namnet i bokbloggsvärlden. Hit skickar jag en utmärkelse för långa långa välskrivna inlägg om hur litteraturen verkligen tillåtits krypa under huden på Kajsa.

Helena på Fiktiviteter har drivit en välskriven allround-bokblogg, men siktar under år 2010 in sig på att också skriva om livet som både arbetslös och doktorand. Jag skickar en utmärkelse som uppmuntran och i förhoppning om att också dessa ämnen behandlas välskrivet. Och blandas med böcker så mycket som möjligt.  

Där sagor blir till verklighet

Dottern: Nu ska jag vara Rödluvan! Kom Vargen, så går vi till mormor och äter upp henne!

Checklista för franska romaner

Ibland (eller rättare sagt alltid, men det sker så sällan att ett genomsnittligt användbart tidsadverbial blir "ibland") när jag läser franska romaner så undrar jag om folk verkligen har alla de där komplicerade och accepterade kärleksaffärerna i Paris i verkligheten.

Eller om de bara förment självbiografiskt skriver om dem.

Jag har hunnit 56 sidor in i en bok, och här har redan presenterats två oäkta barn, två förlupna hustrur, en förrymd yngling, två dödssjuka älskande, två homosexuella förbindelser, en olycklig kärlek, och tre bedragna äkta män. Det motsvarar väl ungefär det tematiska innehållet i Strindbergs samlade verk?

Dom över död man

Jag tar fram mina vackert illustrerade böcker om den nordiska mytologin. Bilder av en gråtande Sigyn som håller en skål under ormens etter, för att skona den fastkedjade maken Loke från giftet. När hon måste tömma skålen rycker den fjättrade Loke i sina bojor, och marken skakar. Det är jordbävning. Jag ser på bilder av Tor som slåss med Midgårdsormen på ett piskande hav. Jag ser teckningar av hur de första människorna föds ur två trästammar på stranden: en ask och en alm.

Det var ett mycket kärt återseende när jag slog upp Orkanpartyt av Klas Östergren. Han och jag tillbringade ett par år tillsammans under min sena tonårstid; hans böcker ingick i mitt projekt att bara läsa manliga författare för att – som jag trodde – äntligen och en gång för alla förstå hur män tänker. Jag ska återkomma till projektet och dess resultat vid något annat tillfälle, men jag hade alltså en gång i tiden ett sådan undertext i bakfickan när jag tog mig igenom Östergrens ungdomssynder (Attila, Ismael, Plåster...).

När jag läser honom nu så kommer jag ihåg vilket enastående berättare han är. Östergren är en författare som njuter av att hitta på, skrönor flödar, utan att någonsin bestå av floskler och klyschor. Trots att det alltså är utifrån någon slags allmändystopisk föreställning om ett framtidssamhälle som Östergren skapat sin värld: naturen är en fiende, med farliga solstrålar, översvämningar, uttorkat land, avsaknad av grönska. Bärsärkar hotar ständigt dem som bor i utkanten av samhället. Bristvaror är färsk mat, papper, ja själva skrivkunnigheten. Underliga sekter uppstår och upplöses, såsom Nysare, som menar sig möta Gud i det nysningens ögonblick, då man inget erfar.  Samhälleliga organ och funktioner har upphört, och i stället finns ständigt i bakgrunden Klanen, som bedriver en beskyddarverksamhet. Att befinna sig helt utanför detta laglösa samhälle är det värsta. I bisatser får läsaren hela tiden veta om huruvida folk är "friska" eller har missbildningar. Uppenbart finns det sjukdomar, som de flesta inte slipper ifrån. I en ständigt pågående reality-utsändning lever jättekvinnan (efter halva boken förstår man att epitetet "jätte" ska tas bokstavligt) Tombola i ständiga frosserier på mat och män. Orden har tappat sin betydelse, och sedan decennier pågår en kollektiv skapelse av ett lexikon, en gemensam tesaurus över grundläggande begrepp vars mening ingen enskild riktigt kan begripa.

Det dröjer en tredjedel in i boken innan man förstår att det som betecknas med ordet "Klan" inte är en siciliansk maffia, utan en omskrivning för de liderliga, gnabbandes, impulsstyrda asagudarna och deras förbundna: halvsyskon, oäktingar, frillobarn och jättekvinnor. Andra tredjedelen av boken ägnas till största delen åt att i östergrensk version återge de nordiska myterna: hur Oden förlorade sitt öga och skaffade sig visdom, hur Idun rövades bort tillsammans med de äpplen som håller gudarna evigt unga, hur Frejas smycke Brisingamén rövas och återtas, hur Tor hemför mjödet till Asgård, hur Frigg tar löfte av allt levande att inte skada Balder. Och så alla historierna om hur Odens fosterbror Loke, denna gränsöverskridande trickster ställer till det.

Jag tycker särskilt om skildringen av Lokes avkomma: Midgårdsormen, Fenrisulven och flickan Hel som är så ful att hon endast duger att förestå underjordens dödsrike. Namnen utsägs aldrig. Barnen beskrivs i stället som slingriga eller nafsande. Detta är endast ett exempel på hur väl man behöver känna till de sammanvävda släktförhållandena i den norröna mytologin för att få full utdelning av romanen. Men kanske gör det inget. Kanske spelar det ingen roll att asarna här blir en Klan som styr ett Midgård fullt av troende människor som ibland lever hela sina liv i en ändlös, orörlig kö i väntan på att få träffa den högste.
 
Huvudperson i den här historien är Hanck Orn, som lever en tillvaro som en grå kugge till försäkringsman när han träffar en av dessa Nysare, en flicka som kommer till honom och säger att hon är vrålhungrig och fruktbar. Han ger henne mat, och tillbringar sedan en natt tillsammans med henne på soffan. Hon blir med barn, men dör, och sonen Toby får därför växa upp hos sin far. Han blir kock – något som i en värld där mat är en bristvara betraktas som ett konstnärsyrke. På ett lyxpensionat, långt ute i skärgården får han applåder av rika gäster som njuter av hans välkomponerade menyer. Hanck skattar sig lycklig; till skillnad från många har han en personlig upplevelse av ordet "kärlek".

Men Toby dör. Mördad av Loke, som anklagad av alla andra asar i det väldiga orkanparty som Klanen en gång om året ordnar på skärgårdsrestuarangen, tar ut sin ilska på en kock som råkar nysa i fel ögonblick. Hancks mening med livet försvinner. Han beger sig till den högste (ja, Oden då alltså) för att få upprättelse, för att få se sin son igen. Efter att av Oden ha bjudits på diktarmjöd stiger han ner i det som bokstavligen talat är Helvetet, Hels rike, dödsriket, där han i en landstingskorridor möter Toby igen. Han återvänder för att skriva historien om Kärleken. Gudarna har fångat Loke nu, och kedjat fast honom i grottan, där Sigyn ska hindra ormens etter från att droppa i hans ögon fram till Ragnarök.

Det här är en mångbottnad bok, som vilar på Östergrens berättarförmåga. Men jag tycker den är splittrad. Den första delen berättar Hancks historia fram till dess att Toby dör är mest enhetlig, och det är också den jag förförs mest av. Den andra delen består mestadels av återberättandet av asamyterna, och även om jag fascineras av hur han exempelvis skildrar Njords och Skades möte (ni vet arketypen för "with or without you", där hon inte vill bo vid kusten, och han inte i skogen), eller Lokes många förklädnader, eller Frejas tal om den sexuella lössläpptheten, så saknar jag vissa historier. Krigarna, till exempel? Valhalla? Och jag känner mig lite dum, faktiskt, men jag har inte helt och hållet begripit varför Tor bara nämns, men aldrig förekommer i historien. Om jag fick det förklarat för mig skulle nog en viktig pusselbit falla på plats.

Boken Orkanpartyt är del av den internationella Mytserien, där författare från många olika språk återberättar kända myter på sitt sätt. Det är inlägget är också en del av Bokmanias Mytutmaning. Bokmania har själv skrivit om Östergrens bok här.  Oline Stig skrev i Sydsvenskan och tyckte om.

The little prequel and the little sequel

Jag tycker alltså mycket om böckerna om alla de små husen på prärien, vilket inlägget häromdagen om biografier om Laura Ingalls Wilder säkert visade. Jag är ju inte ensam om detta, och det är inte så konstigt att Lauras liv ses som representativt för en kollektiv historia, gemensam för många av de som har förfäder och förmödrar som invandrat till dagens USA. Jag tänker också att det oromantiska, men kanske något idealiserade liv som Laura berättar om ger en välkommen inblick i villkoren för kvinnor och barn under den långa kolonisationen. En kontrast till inbördeskrig och indiankrig, cowboys och guldrush, som är vana att möta.

Lauras böcker är fortfarande storsäljare. Och intresset för hennes liv exploateras (förstås). Inget av de små hus hon bodde i under uppväxten finns kvar, men man har byggt upp kopior av dem på flera ställen. Till exempel det här, som ser ut som det lilla blockhus där Laura föddes:

Men museum och husrekonstruktioner är förstås inte tillräckligt. Det pågår också ett stort projekt att skriva nya barnböcker om Lauras dotter Rose Wilder. Och om hennes mor Caroline Quiner. Som om det inte räckte finns även en bokserie om hennes mormor Charlotte Tucker, och ytterligare en om mormorsmodern Martha Morse. Projektet kallas för Five generation of pioneer girls, och det finns information om projektet och böckerna här.

Jag har förstått inte kunnat motstå att köpa på mig några av böckerna när jag besökt bokhandlar i USA. De fyra böcker som är i min ägo är de två första i Caroline-serien (Little House in Brookfield och Little Town at the Crossroads), och av någon anledning de två sista i Rose-serien (On the banks of the Bayou och Bachelor Girl). Böckerna har olika författare, och är baserat på de historiska fakta man vet om Lauras familj, var de bott, vart de flyttat och vad de upplevt. Det skulle kunna bli riktigt spännande, men de böcker jag försökt läsa ger mig inte mersmak. Böckerna strävar efter att imitera Lauras ton och stil, men saknar inte bara den personliga erfarenhet som ger tyngd åt Lauras skildringar, utan faller platt i både dialog och beskrivningar tycker jag. Beskäftighet och övertydliga pedagogiska drag är antagligen största förklaringen till att böckerna begår dödssynden att vara tråkiga!

Hur bokälskarens partner står ut

Jag och min sambo tycker inte om samma saker. Men vi lever ett harmoniskt liv tillsammans. Ibland sitter vi sida vid sida och utövar våra favoritintressen:

Idén är mer än lovligt rippad från Spectatias serie om Böcker i gott sällskap.

När bokälskaren väljer

För bokälskaren är litteraturen ständigt närvarande:

På morgonen:

På kvällen:

"Jag får en glasspinne efter maten"

Litteraturen som karaktärsdanare har man ju hört så mycket om att det får betraktas som en vedertagen sanning. Men om det verkligen ska fungera måste man naturligtvis läsa uppbyggliga böcker, såna som Bokmania läser, som får henne att köpa avocado och apelsiner.

I vår familj har vi karaktärsdanat oss under julledighetens alla bilresor genom att lyssna på en ljudbok med Alfons. Fyra sagor är inspelade: Alfons klär ut sig med pappa (vilket lett till att dottern vill dra ner det enda par gardiner vi har i huset och spöka ut sin pappa); Alfons är barnvakt till Småtting och berättar hemsk historia om ett Ill-monster (vilket lett till en ny monsterboom i den övriga läsningen, och att dottern vill ha en ill-monstertårta på sin födelsedag); Alfons vill inte äta sin middag, och pappa mutar honom med glass (vilket bland annat gjort att dottern tvärsäkert påstår att man alltid får en glasspinne när man ätit!); och Alfons funderar över var gränserna mellan honom själv och världen går – hur länge är hans spottloska en del av honom? Och blåtiran som han gett Viktor – är det också Alfons? (Ja, det här har i alla fall inte förbättrar dotterns vana att spotta lite här och där, om man säger så.)

Det är svårt att vara förälder. Vi har varit så glada över att kunna lyssna på cd-böcker en del av bilresan, i stället för att ha högläsning i 30 mil på väg till mormor och morfar. Men det får konsekvenser, och så här i mitten av januari – när inflationen har slagit till – inser vi att vi inte kan fortsätta att kvitta varje köttbulle mot en glasspinne.

Så just nu söker jag efter en nätbutik som säljer Pelle Snusk.

Med mikrofonen i ansiktet

Att blogga går ju kortfattat ut på att svara på frågor som folk i ens fysiska omgivning ständigt struntar i att ställa. Det är ett sätt att orera om det hjärtat är fullt av (det finns dessvärre otaliga exempel på att hjärnan inte alltid är med i bloggandet), och att få komma till punkt utan att bli avbruten.

Eftersom jag nu har en blogg, tänkte jag ta tillfället i akt att svara på några av de där frågorna om bloggning som ingen har undrat över. Ja, jag har alltså hittat på både frågor och svar, ety jag har många talanger.

Vilken förändring har bloggandet inneburit i ditt vardagliga liv?

Det här är ju en bokblogg. En väldigt påtaglig förändring har säkert alla mina medresenärer på eftermiddagens busstur lagt märke till. Jag antastar dem nämligen inte fullt så ofta med långrandiga, spontana analyser av den lektyr de är upptagna med; detta sparar jag i stället till bloggen, och jag är (tyvärr) ganska övertygad om att de är mycket, mycket tacksamma för det. Men jag hämnas å andra sidan genom att skriva elaka inlägg om dem då och då.

En annan konsekvens av bloggandet är att en massa dåliga skämt lämnat kafferummet.

Läser du många bloggar?

Ja. Fler än böcker jag läser på ett år i alla fall (och förra året läste jag 99 stycken. Böcker alltså.).

Vilken typ av bloggar gillar du?

Jag gillar ju bokbloggar så där i allmänhet, eftersom jag tycker om böcker, och är sympatiskt inställd till läsande människor. Men i synnerhet är jag förtjust i bloggar av alla de slag där bloggskribenten är kunnig på sitt område, kan tillföra något till mina kunskaper, och inte bara tycker så där lite generellt (= oftast negativt). Ett stringent språk, en personlig röst – och gärna humor gör att jag kommer tillbaka.

Att besöka en blogg är även lite som att kliva in i någons vardagsrum (visst är det fint formulerat, men tanken kommer från en diskussion i ett kommentarfält någonstans; den är inte min, men jag hittar inte vem som skrev det). Det är nog därför jag tycker det är svårare att fastna för de kollektivbloggar som finns, eftersom de känns mer som offentliga rum, om än trevligt inredda.

Hur är ett bra blogginlägg?

Antingen är det lagom långt, eller så är det intressant, och då får det nästan vara hur långt som helst. Riktigt bra inlägg består dock oftast inte av en avskrift av baksidestext på en riktigt bra bok.

Vad är syftet med ditt bloggande?

För mig är det ett sätt att å ena sidan tala om något som jag tycker mycket om: böcker och läsning, och å andra sidan att få utlopp för lusten att komponera ihop små texter av varierande slag. Jag har stort nöje av det, faktiskt. Oftast större nöje än läsarnas, misstänker jag. Bloggformatet passar mig: ett personligt uttryck i kombination med interaktivitet.

Vilka blogginlägg tycker du mest om att skriva? 

Bloggandet är en hobby, och för mig är det viktigt att det är roligt. Jag strävar verkligen efter att alla blogginlägg, oavsett inriktning, innehåll, ton och längd, ska uppstå ur min lust att uttrycka just det här på just det här sättet. Det är bland annat därför jag inte skriver om alla böcker jag läser, utan helst vill jag vänta tills jag hittar en ingång som gör att texten jag skriver är intressant i sig själv, och inte bara på grund av att boken var bra. Det lyckas ju inte alltid, men ibland känner jag mig ganska nöjd.

Annars roas jag av att sätta ihop många olika slags inlägg: Små bagateller om min nya sambo. Eller sågningar som får stormen Gudrun att verka som en västanfläkt. Eller nån slags fördjupning om något jag läst mycket om, eller tänkt mycket på.

Mest tycker jag om sådant som det blir mycket respons på, och som leder vidare till diskussion i mitt kommentarsfält eller hos andra.


(Så här inom parentes vill jag gärna rikta ett tack till Spectatia, som generöst och i alla väder har upplåtit sitt kommentarsfält för mina funderingar om vad bloggning är och inte är. Flera tankar i detta inlägg är sprungna ur sådana dialoger monologer.)

Inför boken är vi alla lika

Böcker brydde sig inte om vem som läste dem eller om man läste dem eller inte. Alla läsare, däribland hon själv, var jämbördiga. 

Drottningen, i Drottningen vänder blad av Alan Bennett, s 33.

Det är ingen hobby. Det är ett sätt att leva.

En väldigt svår sak med att leva som läsare är att hitta balansen. Acceptansen. Tillfredsställelsen.

Att å ena sidan vara nöjd och känna att man åstadkommit något när man slår igen bokpärmen efter sista sidan, och å andra sidan glädjas åt alla de fantastiska olästa böcker som återstår. Att inte stressas. Inte få ångest över allt man längtar efter läsa, men inte hinner. Att inte vara så upptagen med avancerade matematiska beräkningar för hur man ska hinna läsa färdigt bokhögen på nattduksbordet (och den under sängen, på skrivbordet, på att läsa-hyllan i bokhyllan, alla böckerna i biblioteket här hemma, alla böckerna på biblioteket – på biblioteken. Och bokhandlarna. Och antikvariaten. Och Döda havs-rullarna. Och Rosetta-stenen) att man glömmer bort att njuta av den bok man faktiskt är mitt i.

Här och nu. Bara här och nu. Var bok har sin tid...

Fast så är det ju inte. Det är ju faktiskt inte sant att det finns en särskilt uppmätt tid för varje bok, och det är ju det som skapar dilemmat. Hur mycket man än använder sig av optimistisk statistik och glädjekalkyler kommer man inte att hinna läsa klart allt. Inte ens med en begränsning till böcker man verkligen verkligen vill läsa. Varje bok kommer inte att få sin tid. En del böcker blir aldrig lästa.

Det är denna insikt som måste sjunka in, gång på gång hos mig. Ibland tycker jag att jag lyckats, och att jag är helt nöjd, och uppslukad av den bok jag för tillfället har för ögonen. Och ibland blir tyngden från de böcker som jag vill läsa (tack och lov känner jag inget "borde", så illa är det inte) så tung att jag ställer upp Excelark och utifrån beräkningar av hur många sidor jag läser på fem minuter gör upp ett schema så att jag ska bli klar med en bokhög innan vecka åtta.

För nånstans inom mig finns en tanke: "Åh, så skönt det ska bli när jag läst alla böcker i hela världen, och får lite tid över för att göra något annat".

Vit vecka

Jag bläddrar igenom bokbloggarna och ser hur alla (för att dölja bloggtorka och läsleda?) listar årets första bokinköp. Själv hade jag planerat för ett vitsigt och snitsigt inlägg om att jag minsann inleder året med en vit månad.

Sen besökte jag biblioteket på väg hem från jobbet, och där var det som vanligt utförsäljning.

För att bevisa att jag dock är förmögen till någon slags självbehärskning så kan jag berätta att det bara var Nobelpristagare som fick följa med hem.

Svisch!

Det där med bladvändare är inte så lätt, faktiskt. Vad som får en människa att vända blad får en annan att gäspa uttråkat över det dåliga språket och förutsägbara slutet, och vad som får en annan att gå med en bok framför ögonen för att inte missa ett ord får någon att traggla sig fram i månader. Det handlar lite grann om tycke och smak, precis som vanligt, alltså. Och en hel del om korta kapitel och avsaknad av långa miljöbeskrivningar och dito filosofiska utläggningar.

Här är i alla fall tre böcker som fått mig att bläddra snabbt, som bidrag till Lyrans tematrio denna vecka.

1. Sandro slash Ida av Sara Kadefors. Ungdomsbok med korta kapitel och dråpligt språk som skildrar inkännande, igenkännande och medkännande situationer, som vilken vuxen som helst är glad att hon (och han) inte längre behöver uppleva.

2. The Eight (eller på svenska De åttas hemlighet) av Katherine Neville. Svåråtkomlig och biblioteksmagasinerad, men väl värd att snoka reda på för den som vill ha något med fart i. Lite bättre än Dan Brown. Innehåller schackspelande, historiska referenser, och en kärlekshistoria, som jag är lite svag för.

3. Bitar av mig själv. En generationsroman. av Gun-Britt Sundström. Det här är en samling korta texter av författaren till Maken och För Lydia. En bok där man egentligen ska läsa lite här och där och inte alls sträckläsa, men det är sannerligen svårt att låta bli. Djup och humor – inte om vartannat, utan samtidigt. Boken kom för drygt ett år sen, så den borde finnas i pocket typ nu.

Visa lite mänsklighet!

Vad är det med folk nuförtiden?! Man sitter där på bussen och har helt uppenbart inget att läsa. Bredvid sitter en helt okänd bussgranne och tjuvhåller på sin egen bok, så att man inte kommer åt att se ett enda ord. Snålt, det är vad det är! Sverige har blivit kallt!

Och det var bättre förr!

How the west was won

När Lilla O påminner mig om ett gammalt löfte att skriva om biografier om Laura Ingalls Wilder har hon tur. Just de två biografier jag äger råkar nämligen stå i bokhyllan i trappan upp till övervåningen, där jag tillbringat mycket tid de senaste dagarna.

Liksom när jag sist skrev om Laura vill jag på förekommen anledning enträget be er att bortse från tv-serien om det lilla huset på prärien. Har ni gjort det nu? Bra. Då ska jag skriva lite grann om den riktiga Laura Ingalls liv. De biografier jag äger heter Laura. The Life of Laura Ingalls Wilder och är skriven av Donald Zochert, samt Laura Ingalls Wilder. A biography, skriven av William Anderson. Båda berättar samma historia om flickan som ville skriva om pionjärslivet, om hur det var att befolka västern, om hur nybyggarna hade det. Flickan som ville visa amerikanerna hur deras land byggdes upp. Den allra första boken i Lilla huset-serien (den i skogen) börjar ju också med förklaringen att hon ska berätta om hur det var när "din farfar var liten".

Den första boken skrev Laura när hon var i 60-årsåldern, och den kom ut i USA år 1932. En motivation sägs ha varit att större delen av hennes familj då hade dött, och hon ville berätta om deras liv och minnen. Den som hjälpte henne med bokprojektet (och enligt en del källor var drivande) var dottern Rose Wilder, på den tiden en välkänd journalist. Ryktet hävdar att Laura inte alls skrev något själv, utan att Rose höll i pennan. Detta stöds möjligen utav det tämligen torftiga språk, närmast synoptiska, som Lauras egna anteckningsböcker uppvisar (ett exempel är boken På väg hem, som utgör en epilog till Lilla huset-serien, och som till hälften består av dagboksanteckningar Laura utförde när hennes lilla familj – maken Almanzo och dottern Rose – flyttade från Dakota till Kansas). Vara hur det vill med den saken – det är fortfarande Lauras minnen och liv, hennes familjs äventyr och historier som ligger till grund för de underbara berättelserna om en nybyggarfamiljs tillvaro.

Jämfört med Lauras riktiga liv är berättelsen i böckerna tillrättalagd. Alla familjens flyttar finns inte med (till exempel avbröts vistelsen vid Plommonån av bland annat en längre flytt till Iowa, där familjen förestod ett hotell. Intressant nog är hotelldirektörstiden med i tv-serien). Det går att gråta och förtvivla med familjen över alla de olyckor som drabbar dem: de måste lämna det lilla huset på prärien eftersom regeringen beslutat ge tillbaks marken till indianerna; den stora skörden vid Plommonån som ska bekosta det dyra trähuset äts upp av gräshoppor; äldsta dottern Mary som är både vacker och smart drabbas av scharlakansfeber och blir blind; de uthärdar en 9 månader lång hungervinter i den lilla staden de Smet. Ändå finns inte all familjens olycka med i barnböckerna. I det markanta tidsglappet mellan Huset vid Plommonån och Vid Silversjöns strand har familjen till exempel fått den efterlängtade sonen, Freddie, som blir sjuk och dör, inte ens årsgammal. Om honom står inte ett ord i Lauras böcker, något som i sig vittnar om hur smärtsam händelsen var.

Jag är ingen stor biografiläsare. Cherchez l'auteur är inte min grej egentligen. Jag är ganska tillfreds med att låta författarens ord och verk tala för sig själva, och känner inget omedelbart behov att matcha en boks händelser mot författarens (därmed är inte sagt att jag inte både kan uppskatta och fascineras av nyckelromaner). Men det är lite annorlunda med Laura. Kanske är det för att hon känns som en del av mig. Första gången jag träffade henne kunde jag inte ens läsa själv, mina föräldrar läste igenom de första böckerna för mig. Kanske är det för osentimentaliteten i historien. Här finns inget av tv-seriens sliskighet; den starka kärlek som uppenbarligen finns i familjen Ingalls får man läsa sig till mellan raderna. Däremot finns otaliga beskrivningar av hur vardagslivet ter sig i familjen. Hur man kärnar smör, hur pappa gör när han rengör bössan, hur han snickrar en hylla till mamma, hur man tappar lönnsirap, hur man lägger ut lakan på tork i präriegräset, hur man spänner en segelduk över vagnen. För mig har det alltid känts som om jag varit en del av familjen. Att se på foton av denna uppsträckta, uppklädda familj har känts som att hitta bortglömda foton av mina egna släktningar. De är inte så vackra som i tv-serien, och pappas skägg leder tankarna till en sektledare.

I böckerna finns avundsjukan på den äldre, vackra systern beskriven. Mary. Hon som alltid kan vara så god. Avskyn för att sy, för att läsa läxor, som Laura känner. Och hur Laura upplever att hon måste kompensera för alla de saker Mary inte får uppleva, när hon förlorar synen. Laura blir lärare, som Mary alltid drömde om. Och om somrarna tar Laura plats som sömmerska för att se till att det finns tillräckligt med pengar för att hålla Mary i skola ännu en termin. Laura blir Marys ögon och berättar för henne om världen; kanske är det utifrån denna erfarenhet hennes knivskarpa skildringar av omgivningar och handlingar stammar? I biografierna om Laura står det aldrig mycket om varför hon beslutar sig för att skriva böckerna om sitt liv; hon är inte typen som alltid har brunnit för att skriva. Ibland tror jag att hon gjorde det för Marys skull, för att Mary inte kunde.

But in her [=Lauras] heart she always called herself a pioneer girl. Even after many years, when she began her work on the Little House books, her first thought for a title was simply Pioneer Girl. That was Laura. She was used to being free and singing songs on the prairie and dreaming dreams that would come true. (s 190 i Zochert-biografin)

Vilken av biografierna om Laura ska man då välja? Tja, mycket av informationen är densamma. Anderson-biografin är mer lättläst, och mindre analyserande, lite i samma kärva stil som Lilla Huset-böckerna, men passar kanske bäst för en tidig tonårsläsare. Zochert-biografin tolkar kanske in lite för mycket (frågan är om den inte rentav romantiserar en del!), men är mer passande för vuxna. Själv funderar jag just nu på om jag inte ska slå till på John E Millers senare biografi Becoming Laura Ingalls Wilder: The Woman Behind the Legend. Och/eller Laura Ingalls Wilder: A writer's life av P.S. Hill.


Böcker i Lilla huset-serien, i den ordning de bör läsas: Lilla huset i stora skogen, Lilla huset på prärien, Huset vid Plommonån, Vid Silversjöns strand, Farmarpojken, Den långa vintern, Den lilla staden på prärien, Gyllene år, De första fyra åren, På väg hem. 


Och eftersom det säkert är nån som undrar kan jag berätta att det första fotot föreställer Laura, ca 70 år gammal, just i mitten av den succéartade utgivningen av Lilla Huset-böcker. Den undre bilden föreställer familjen Ingalls, från vänster till höger: mamma Caroline (sittande), Carrie, Laura, pappa Charles (sittande), yngsta dottern Grace och Mary (sittande). Kortet är taget ca 1890, Laura är ca 24 år (och alltså gift sedan 5-6 år).  


Uppdatering: Och så en sista kommentar: Titeln på blogginlägget (How the west was won) är ju vad tv-serien om familjen Macahan heter i original. 

Spegel, spegel på väggen där

Jag kanske skulle vara den där bokstavstroende. Den där fanatikern, med auktoritetstro som bara lyder order. Angivaren. Medlöparen som tvår sina händer. Präktig och laglydig. Oantastligt. Omoraliskt. Men legalt. Och med både skygglappar och kappor som blåser för vinden.

Jag hoppas förstås att jag åtminstone är en ögontjänare, som förment minutiöst utför alla mina plikter, men spottar bakom ryggen på makthavarna. Som kanske inte gömmer någon på vinden, men i alla fall ser genom fingrarna när jag upptäcker att grannen gör det. Den som lägger en extra potatis i den magra skäppan som köps på krita. Den som tänker att den barmhärtighet jag visar en fiendesoldat, får min son av en främmande kvinna på andra sidan stridslinjen.

Men kanske är jag i stället en av de drivande. En med ideal och kraft, med medel, mod och makt. En som har tron, en som tar sig rätten. En som ger orderna. En som till och med tänker ut dem. En som finner på lite extra djävliga befallningar. Jag skulle kunna tänka mig det. Jag skulle till och med kunna föreställa mig att jag gör mig riktigt bra i den rollen. Ser ni hur väl den bruna mössan passar?

Fast helst önskar jag att jag var en av de livrädda. En av de små lortarna som delar sina ransoner med en medmänniska. En av dem som behåller sitt människovärde, en av dem som kan se sig själv i ögonen. En av dem som utbyter lösenord i smutsiga prång, som ser sig själva som en del i något större. En av dem som hellre dör än mister självrespekten.

Och sen slår det mig. Jag skulle lika gärna kunna vara ett av offren. Det kanske är jag som syr in mina smycken i klänningsfållen, som rullar in mina taveldukar i minkpälsen, och mutar mig ut ur landet. Och lever med skulden.

Eller är det jag som apatiskt håller för öronen, och godtroget upprepar mantrat att det inte händer mig. Som blundar för förändringarna. Som litar på mina grannar och vänner. På min make som inte har något med det här att göra.

Är jag rentav en som lyder order. Som ignorerar rykten, och som lydigt kliver på tåget, överlämnar mina värdesaker, klipper håret, och prydligt viker ihop mina bästa kläder sedan jag lagt skorna ordentligt i den stora uppsamlingskorgen?

Blir jag en överlevare? Blir jag ett levande lik, loppätet och tuberkulöst? Överlever jag på kokt potatisvatten och mögliga brödsmulor, på att tränga mig före i kön, på att sluta hoppas, på att bli cynisk, genom att visa andra in i duschrummet, eller genom att bokstavligt talat gå över lik ända fram till krigsslutet?

Hur kan man skilja rätt från fel utan facit i hand?




Jag parallell-läser Markus Zusaks Boktjuven och Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz. På Svtplay ser jag klipp från andra världskriget i dokumentärserien Världens undergång. Är det detta som är identifikationsläsning?

Preskriptionstiden har gått ut

Det var inte bara jag eller hur? Visst fyllde du också i med rött och grönt i dina Wahlströmsböcker?

Just det här fotot kommer från Kittyboken Klockmysteriet.

Boken som icke är

Visserligen vill jag läsa bra böcker – det ska jag inte sticka under stol med – men hur höga krav som helst på en bok det har jag ändå inte. Hel och ren räcker. Köpta köttbullar och potatis, med brunsås gjord på pulver funkar. Tetravin är okej. Medelålders, lönnfet akademiker som stämplar på halvfart – jag säger inte upp bekantskapen.

Men jag gillar inte grejer som utger sig för att vara något mer än vad det är. Om jag blivit förespeglad champagne så tycker jag lättölen känns billig. Om det är ostron vi talat om så är musslor på burk lite snålt. Om jag blivit lovad en dejt med berömd operaregissör och hamnar på en sunkig pizzeria med nån som avbröt blockflöjtslektionerna i tredje klass, så... ja, jag behöver inte fortsätta roa er med liknelser. Ni förstår, eller hur?

Så över till boken som det här ska handla om:

Jag har läst en bok som inte är skriven av en 53-årig norsk litteraturprofessor, specialist på skandinaviska medeltida skrifter, trött på att undervisa och med siktet inställt på en sabbatstermin för att skriva en bok om Montaignes Essäer.

Boken är heller inte en rafflande bladvändare i Dan Brown-stil om jakten på en försvunnen brevväxlingen som skulle bevisa en kärleksförbindelse mellan de norska litterära 1600-tals-storheterna prästen Petter Dass och lyrikern Dorothe Engelbretsdatter, och innebära ett revolutionerande genombrott i vilken forskarkarriär som helst.

Det här är faktiskt inte ens en akademisk bildningsroman i stil med Sofies världs filosofi-introduktion, fast i stället med fokus på uttolkningen av några välkända skandinaviska dikter.

Och det här är ingen stor kärlekshistoria om omöjlig passion och oemotståndlig dragningskraft mellan den medelålders professorn och hans unga, vackra, begåvade student.

Det är inte heller en skrift som på ett humoristiskt sätt skildrar de inre intrigerna, maktkampen, småsintheten och de medelålders förälskelserna på den litteraturvetenskapliga institutionen i Oslo.

Ja, jag vet. Det är mycket att begära att en enda bok ska omfatta allt detta, och dessutom göra det bra. Men hela tiden under läsningen av Henrik H Langelands roman Manuskriptet tänker jag på allt boken inte är, och som jag är helt övertygad om att den försöker vara. Jag tror att jag skulle ha mer fördragsamhet med boken om den inte var så pladdrig. Om tonfallet var rätt. Och om någon barmhärtig redaktör hade tagit bort i alla fall hälften av tekopparna som huvudpersonen Francis Meyer lagar till, en tredjedel av dörrarna han stänger, öppnar och går igenom, och kanske en fjärdedel av alla gånger läsaren tvingas genomlida vad Francis tänker, undrar, funderar, grubblar. Och de där vaniljbullarna som äts på varannan sida hade kunnat strykas helt.  

Jag vill tycka om den här historien, om inte annat för att det är trevligt med en medelålders man som inte är överviktig, inte alkoholist, inte självmordsbenägen, inte sörjer sin skilsmässa, och inte inbillar sig att han är mer attraktiv än han är. Det är också trevligt att se en tämligen realistisk skildring av universitetslivet, även om jag inte kan begripa hur en professor kan motta så extremt få mejl som Francis Meyer. Det är beklämmande att det aldrig blir något med kärlekshistorien mellan Nadia och Francis, främst därför att det känns som om det är författaren, och inte romankaraktärerna som tycker det är något naturvidrigt med en relation mellan en 28-åring och en 53-åring.

Men det här är en ganska tråkig bok. Den lyfter endast när Umberto Eco kommer på besök och håller föredrag på Oslo Universitet. Men då är också alla hans repliker (enligt bokens litteraturhänvisningar) citerade från Ecos egna kommentarer om Rosens namn. Och helt ärligt talat skulle vem som helst få mer kärlek, bildning, kultur, verklighetsflykt och spänning av att läsa Ecos bok. Igen.







Hm. Efter ett par genomläsningar av texten ovan inser jag att det kan vara bäst att understryka att även om det är sant att det inte är så mycket som jag tycker är bra i den här boken, så är det för all del inte så mycket som är dåligt heller. Så du, Läsare, som tycker om att ha småtråkigt, tveka inte att öppna den här konservbu... boken. Själv förkovrade jag mig lite grann i norsk lyrik, och det kan jag säkert har nytta av någon gång.

Vindruvor saknas

Jag är konvalescent. Det betyder dessvärre inte att jag kommer få åka på några spännande rekreationsresor, så som plägades i de böcker jag läste i min barndom. I stället roar jag mig med att ta en eller två trippar per dag mellan övervåning och nedervåning. Det är då man är glad för bokhyllan i trappan. (Och för burkarna med smärtstillande tabletter i morgonrocksfickan.)

Jag återkommer med lite mer innehållsrika inlägg när jag kan ha en laptop i knät igen.

Främlingen

I förrgår avslöjade sambon att han aldrig hade läst Ivanhoe. Och igår fick jag reda på att han inte hade en aning om vem fröken Smilla var (ja, det är mycket man får reda på om varandra när man för en gångs skull ser på tv tillsammans).

Jag förstår att somliga tycker detta är skäl nog för skilsmässa, men jag har trots den lovande inledningen sedan länge förstått att det inte är kärleken till litteraturen som håller oss samman, utan mest huslån, delad dammsugare och ett gemensamt hopp om att tvättmaskinen ska få uppleva ännu en nyårsafton.

Hur som helst kunde jag raskt råda bot på en del av bildningsförfallet, eftersom mitt exemplar av Fröken Smillas känsla för snö visserligen håller på att falla sönder, men har alla sidor i behåll.

Självinsikt

Jag antar att vi inte heller under 2010 kan förvänta oss att de författare som borde har nått samma stadium av visdom som Agatha Christies fiktiva deckardrottning Ariadne Oliver:

"Var så god", sade mrs Oliver rätt ut i tomma luften och frambesvor en tänkt förläggare. "Håll till godo, och jag hoppas ni tycker om det! Men det gör inte jag! Jag tycker det är uruselt! Jag tror inte ni vet om något som jag skriver är bra eller dåligt. Hur som helst så har jag varnat er! Jag har sagt att det är uruselt. Men ni sa: 'Visst inte, det tror jag inte ett ögonblick'. Men vänta bara, får ni väl se!" sade mr Oliver hämndgirigt. "Vänta bara, får ni se."

ur Tredje flickan, s 47.

Jag lovar, och sen svär jag

Är det någon som känner till någon vederhäftig skrift som utreder om huruvida nyårslöften omfattande mindre chokladintag under 2010 träder i kraft före eller efter det att löftesgivaren har ätit upp alla chokladkalendrar, julgåvor med chokladinnehåll, chokladglass med chokladsås, överbliven chokladmousse sedan nyårsmiddagen, samt chokladbollar som rullades i pedagogiskt syfte tillsammans med löftesgivarens dotter under nyårsdagens förmiddag?

Tips mottages inte särskilt tacksamt i kommentarsfältet nedan.

P.S. Hur får man bäst bort chokladfläckar från boksidor egentligen?