I förrgår avslöjade sambon att han aldrig hade läst Ivanhoe. Och igår fick jag reda på att han inte hade en aning om vem fröken Smilla var (ja, det är mycket man får reda på om varandra när man för en gångs skull ser på tv tillsammans).
Jag förstår att somliga tycker detta är skäl nog för skilsmässa, men jag har trots den lovande inledningen sedan länge förstått att det inte är kärleken till litteraturen som håller oss samman, utan mest huslån, delad dammsugare och ett gemensamt hopp om att tvättmaskinen ska få uppleva ännu en nyårsafton.
Hur som helst kunde jag raskt råda bot på en del av bildningsförfallet, eftersom mitt exemplar av Fröken Smillas känsla för snö visserligen håller på att falla sönder, men har alla sidor i behåll.
20 kommentarer:
Min sambo har inte läst Ivanhoe och känner igen Smilla men vet inte varifrån. Å andra sidan har inte heller jag läst Ivanhoe så det kanske inte är katastrof.
Däremot så läser han mycket om än ensidigt. Så det finns potential utöver lägenheten och tvätttiderna. :) Puh!
Det avgörande ömsesidiga ska-jag-behålla-maken-testet är gemensam högläsning av "Nussekudden".
Om en av parterna inte förstår storheten i den bildningsromanen, då duger inte ens familjedammsugaren som argument för fortsatt delat bo.
Det f d paret får då ansöka om gemensam vårdnad om dammsugaren.
lke
Boktoka: Om jag ska vara lite mer allvarlig, så tror jag inte det spelar den minsta roll om man inte har läst samma böcker, så länge detta inte är väldigt viktigt för endera parten. Man behöver inte ens vara läsare båda två, så länge man respekterar varandras intressen.
Men så över till min avundsjuka: Jag skulle tyckt det var väldigt roligt med en partner som läste lika mycket som jag, men frågan är om vi fortfarande skulle vara tillsammans då.
Ike: *skratt* Boken Nussekudden var det länge sen jag ens såg på biblioteket (själv har jag aldrig ägt den, tyvärr). Jag skulle snarare vilja säga att man får vara väldigt lycklig om man har en partner som inte föredrar sin nussekudde framför en själv...
Oj, vilken tjusig ny design! Mycket mycket snyggt. Kul att du behöll en liten variant av Rökstenen också.
mmm... Nussekudden...
"han började röka och dricka alldeles förskräckligt", eller hur var det nu? Bilden minns jag så tydligt. Och frun med sin brudkrona... och generalen coh de andra nere i källarn...
*suckar nöjt*
Snowflake: Tack :-) Lite mer grönt, som du märker. Och självklart fick Rökstenen vara kvar, men originalfärgen på fotot passade inte längre.
Jag ska ha en lite mer officiell invigning när jag pysslat färdigt. Det är lite elkablar och fogmassa och sånt där kvar.
Nussekudden minns jag absolut inte så bra att jag kan citera. Jag måste leta reda på ett exemplar nånstans.
Nussekudden? Har jag aldrig hört talas om. Jag känner att jag har missat något. Nu måste jag googla fram den. :-)
Skämt åsido- det viktigaste är -precis som du säger Vixxtoria-att man respekterar varandras intressen och att man vet vad som är viktigt i livet....
Nussekudden (liksom Sagan om den lilla farbrorn och Pricken) hör till de barnböcker somm jag kämpar för att de ska finnas i varje svensk barns tillvaro. Via förskola och skola. (Föräldrar är en alltför odemokratisk inrättning när det gäller barnkultur....)
En höjdare i "Nussekudden" är scenen när majoren i lumpen inspekterar vår hjälte Kalles
Låda För Bomber Och Granater.Där låg kudden.
Jag, lena kjersén edman, citerar:
- Ärrr detta bomberrr och grrranaterrrr,va! skrek majoren.
- Nä, det är min kudde, sa Kalle.
- Varrrrförrr harrr soldaten en kudde i lådan för bomberrr och grrrranaterrr,va! skrek majoren.
- Om det skulle bli kuddkrig,major, sa Kalle."
Snart ges NUSSEKUDDEN av Håkan Jaensson/Arne Norlin/Gunna Grähs ut igen.
Det är aldrig försent att ha en lycklig barnboksbarndom,
hurra!!!!
_
Snygg design! Hos oss är det jag som varken läst Ivanhoe eller Smilla. Maken vill gärna se Ivanhoe varje nyårsdag också. Smilla kan jag visserligen tänka mig att läsa, men inte gärna se, det har bara inte blivit av. Som så mycket annat.
Och du Vixx, helt OT, hinner du får du gärna slänga iväg namnen på biografierna om Laura Ingalls Wilder!
Haha, rolig reflektion. Just Ivanhoe är inte en källa till oenigheter här nere i södern. Vi har inte läst boken någon av oss, men tittar på filmen och tycker han väljer fel brud - varje år!
Hos oss är det mer undantag än regel att vi läser samma böcker. Jag rekommenderar mina favoriter till maken som oftast tycker de är tråkiga, han hetsar mig att läsa sina guldkorn som jag somnar av. Just nu slocknar jag till Without remorse av Tom Clancy, speciellt när det varit två sidor mycket liten text som mest består av militära förkortningar..
Just det, Ingrid!
Lena: Men visst har den gått på tv också?
O: Tack för designommentaren! Beträffande Ivanhoe så behöver man ju inte ha läst just den, men att liksom efter mer än 12 år (och en gemensam vallfärd till Walter Scotts grav) klämma fram att man aldrig läst Ivanhoe (eller något annat av Scott)... Hm. Det var lite magstarkt, det var det. (Sen är ju sambon inte svensk, och har ingen tradition av att kolla på Ivanhoe, och själv har jag nog knappt varit i Sverige kring nyår heller på över ett decennium, så i år var första gången på mycket länge som jag såg filmen). Vad gäller Smilla är filmen värdelös, men boken jättebra.
Jag tänkte på Ingalls-biografierna bara häromdagen, och kom ihåg att jag lovat dig ett inlägg. Det kommer snart (denna vecka i alla fall), lovar!
A-Lo: Vi läser också väldigt sällan samma böcker. Eller nu ljuger jag. Jag läser i princip alla böcker som sambon läser, oftast först. Några få böcker om origami, fotografering, kaffe och Asterix bryr jag mig inte om (men han läser just dessa desto mer). Tom Clancy tror jag personligen att jag definitivt kan dö lycklig utan att ha läst.
Vet ni... jag sydde en egen nussekudde när jag var liten.. minns precis... han hade brunvit baksida ev ett örngott och en grönvit framsida av ett påslakan. Och hade ungefär formen av en.. öh.. barbapappa... som jag älskade honom.. sydde för hand och fyllde med tygrester... och älskade, älskade nussekudden....
Dessutom kan jag meddela att färstmannen här hemma läser mer än jag.. och BARA sådant han själv vill och inte för jobbet.. ibland blir JAG imponerad...:-)
När jag är ute och föreläser så där litet allmänt för vuxna om "läslust", så finns "NUSSEKUDDEN" med i boktraven:
Den är nämligen den ultimata romanen för den som vill läsa ett engagerande och litterärt och konstnärligt avancerat verk - på högst tolv minuter!
Då kommer alltid samtalen in på den egna älskade nussekuddarna,
Du är icke ensam, Bokomaten!
Men vart tog den vägen - din älskade barbappappåslakansnussekudde?
Alla som läst"Nussekudden" vet ju vad hemskt som händer en Kalle/en Bokomat när han/hon tappar bort/slänger bort sin Nussekudde.
Det blir Flaskan, Parkbänken, Rödnäsan.......
lke
Barbapappanussekudden bor kvar hemma hos Bokomatens mamma... den fick inte följa med i flytten hemmifrån.. och det är sant... nu saknar jag den faktiskt en smula.. kanske bästa att åka och hämta hem honom.. man vill ju inte hamna på parkbänken..:)
Bokomaten: Parkbänkarna idag är i alla fall ganska kalla, så det är nog bäst du flyttar med din Nussekudde.
Nu har jag undersökt bokbörs, antikvariat och tradera. Till och med blocket. Inte ett ex till salu någonstans. Jag minns bara ett slitet biblioteksex, och har aldrig ägt boken. Undrar om det också innebär parkbänken?
ALFABETA har lovat att ge ut NUSSEKUDDEN snart.
Då köper i alla fall jag ett 10-pack!
hälsar
lena kjersen edman
som ser av Vixxtorias inlägg ovan att du är krasslig. Så tråkigt.
Om du har fått rödnäsa, så beror det på Nussekudde-brist.
Krya på dig! (Medan du väntar på Alfabetas vårutgivning - så trösta dig med "Sagan om den lilla farbrorn",
Barbro Lindgren/Eva Erikson.
Den boken är visserligen inte en bildningsroman som NusseK, men är dock ett existentiellt och gripande episkt verk!)
JA!!! Sagan om den lilla farbror älskade jag med, och sambon här hemma brukar hålla den högst bland litterära barndosupplevelser. Jag hittade ett gammalt slitet ex på ett antikvariat som han fick här om året.. Vilken lycka. jag grät nästan när jag läste om den. har allt en berättelse ska ha, tragik, stora känslor, misär som vänds till lycka. Underbar.:)
Jag ska stå först i kön när Alfabeta kommer med nyutgivning.
Sagan om den lille farbrorn har jag mycket tydligare minnen av, och frågan är om den inte finns härhemma i någon form (jag tror den finns med i någon av de sagoantologier som dottern har). Den är fin, det är den. Men väldigt sorglig. Är den inte ett tidigt förebud till bildserien om Max som skildrar hela hans liv? (Ni vet den där Max får en tant och hamnar på hemmet och taxen blir uppstoppad...)
Jag ska stå först i kön när Alfabeta kommer med nyutgivning.
Sagan om den lille farbrorn har jag mycket tydligare minnen av, och frågan är om den inte finns härhemma i någon form (jag tror den finns med i någon av de sagoantologier som dottern har). Den är fin, det är den. Men väldigt sorglig. Är den inte ett tidigt förebud till bildserien om Max som skildrar hela hans liv? (Ni vet den där Max får en tant och hamnar på hemmet och taxen blir uppstoppad...)
Sagotanten Lena K E lovar alla:
"Sagan om den lilla farbrorn" slutar så lyckligt så.
Lyssna nu, så ska jag läsa de sista raderna högt för er med min mjukaste stämma:
"Sen satte de sig på trappen som förr.
Hunden med nosen i farbrorns hand.
Och barnet la sin hand i den andra.
Och lilla farbrorn behövde aldrig känna sig ensam mer."
Skicka en kommentar