Du måste älska Shakespeare väldigt mycket för att läsa den här boken

Läs Dan Brown i stället!

Se där – är en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.

Jag har i 2-3 veckor försökt ta mig igenom en bok som på svenska heter Shakespeares hemlighet (det är bäst jag skriver den engelska titeln också, så du inte råkar köpa den av misstag: The Shakespeare Secret) och är skriven av Jennifer Lee Carrell. Jag såg boken i pocketupplaga i bokhandeln härom dagen, så det kan verkligen vara på sin plats med en varning.

Det är nämligen så att jag är en Shakespeare-älskare, jag kunde inte motstå den här boken när jag såg den på biblioteket. Men den är så fruktansvärt dålig. Jag har tagit mig till sidan 130, kanske, men den slår alla rekord i osammanhängande klyschor. Om man inte läst den här typen av böcker tidigare skulle man knappast förstå handlingen.

Jag ska försöka beskriva: Regissören Kate sätter upp Hamlet på nya Globeteatern i London. Hon får plötsligt besök av sin gamla lärare och mentor från Harvard, Roz. De skildes åt för flera år sedan, under inte helt vänskapliga former (jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände), bland annat för att Roz var kritisk till att Kate ville lämna forskarbanan och i stället regissera Shakespeare. Men nu är Roz här, och hon har en present till Kate. Hon säger samtidigt att om Kate öppnar presenten, så måste hon "följa spåret". Roz och Kate bestämmer träff  i en park i London senare på kvällen, när Kates repetition är avklarad.

Och sen kan ni föreställa er vad som händer. Kate kommer till det avtalade mötet, men inte Roz. I stället ser Kate eldsflammor mot himlen, och hon förstår att Globeteatern brinner. När hon lyckas ta sig dit visar det sig att Roz är mördad (troligen genom ett nålsstick med gift bakom högra örat, och alltså en tydlig anspelning på hur Hamlets far dog). Kate blir förföljd, polisen misstänker att hon vet något, hennes lägenhet söks igenom, hon får genast hjälp av en äldre, välkänd skådespelare (som spelar i pjäsen), de börjar följa gåtan i Roz' paket, vilket leder Kate till USA, Harvard och Roz arbetsrum där. När hon nattligen söker igenom rummet blir hon i mörkret attackerad av en okänd gärningsman, och räddad av ytterligare en okänd man, som enligt uppgift är anlitad av Roz för att skydda henne. Harvard-biblioteket sätts också i brand, och Kate och hennes medhjälpare tvingas fly genom en hemlig gång, som Kate av en händelse känner till.

Pust. Nånstans där har jag slutat läsa. Jag förstår att min redogörelse ovan låter lite rörig, och den är väl inte skriven på det mest originella språk heller. Men jag kan lugnt säga att boken är värre. Det är ologiskt på ett plan som är svårt att föreställa sig. Vissa saker kan man bara förstå därför att man läst massor av sådana här böcker tidigare. Man hade kunnat tro att man skulle ha viss glädje av den om man är Shakespeare-älskare (som jag), men jag har tröttnat på att få min favoritskald misshandlad. Jag tänker lämna tillbaks boken till biblioteket, och försöka att aldrig mer tänka på den. Och om du läser det här: frestas aldrig att läsa den! Läs Dan Brown i stället, han har i alla fall tempo, och berättelserna innehåller i alla fall en inneboende logik.

Men jag måste bara få klaga lite på det här, som jag helt enkelt inte förstår (och detta rör genren i allmänhet, även om exempelen kommer från denna Shakespearebok): Jag har så svårt att begripa varför folk alltid håller på att placera ut ledtrådar på en massa ställen. Bakom tavlor, skrivna med annan handstil på ett mycket undangömt manuskript och för att hjältinnan ska kunna hitta det gömmer man hemliga ledtrådar i andra böcker. Man hoppas att hjältinnan ska komma ihåg meningar som man sagt för 10 år sedan. Man lämnar över paket med kryptiska koder med hänvisningar till Shakespeare-sonetter, berömda folianter och uppslagsverk. Varför pysslar man med allt det här, inklusive ser till att det finns en livvakt till hands att vaka över hjältinnan, i stället för att a) anställa en livvakt till sig själv, så att man inte dör, b) publicera allt det man kommit fram till, så att hela världen vet om det (= ett sätt att klara livhanken, eftersom det inte finns några hemligheter mer att skydda).

Och så slutligen den här blodsrelationen som alla de här böckerna nödvändigtvis måste vara fulla av (jag tänker nu på The DaVinci Code av Brown, på The Labyrinth av Kate Mosse och på The Historian av Elizabeth Kostova, och också på en av mina favoritböcker, A.S. Byatts De besatta). Shakespeare-boken är full av antydningar att Katie har "Boleyn-ögon". Jag misstänker att det snart uppdagas att hon är rakt nedstigande ättling till Shakespeare och Elisabeth I. Åh, jag är så trött på det. Varför måste det alltid visa sig att den som löser ett sånt här mysterium är släkt med någon (berömdhet) som levde för hundratals år sedan.

Nåja. Här kommer en annan mening jag inte trodde jag skulle skriva: Dan Browns böcker är värda Nobelpriset jämfört med den här.

(Och eftersom jag inte har lust att skriva ett helt blogginlägg om boken The Rule of Four av Ian Caldwell och Dustin Thomason, så varnar jag också för den boken här. Inte läsvärd. Läs Dan Brown i stället. Eller läs mina tips om vad man kan läsa i stället för Brown här.)

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.