The little prequel and the little sequel

Jag tycker alltså mycket om böckerna om alla de små husen på prärien, vilket inlägget häromdagen om biografier om Laura Ingalls Wilder säkert visade. Jag är ju inte ensam om detta, och det är inte så konstigt att Lauras liv ses som representativt för en kollektiv historia, gemensam för många av de som har förfäder och förmödrar som invandrat till dagens USA. Jag tänker också att det oromantiska, men kanske något idealiserade liv som Laura berättar om ger en välkommen inblick i villkoren för kvinnor och barn under den långa kolonisationen. En kontrast till inbördeskrig och indiankrig, cowboys och guldrush, som är vana att möta.

Lauras böcker är fortfarande storsäljare. Och intresset för hennes liv exploateras (förstås). Inget av de små hus hon bodde i under uppväxten finns kvar, men man har byggt upp kopior av dem på flera ställen. Till exempel det här, som ser ut som det lilla blockhus där Laura föddes:

Men museum och husrekonstruktioner är förstås inte tillräckligt. Det pågår också ett stort projekt att skriva nya barnböcker om Lauras dotter Rose Wilder. Och om hennes mor Caroline Quiner. Som om det inte räckte finns även en bokserie om hennes mormor Charlotte Tucker, och ytterligare en om mormorsmodern Martha Morse. Projektet kallas för Five generation of pioneer girls, och det finns information om projektet och böckerna här.

Jag har förstått inte kunnat motstå att köpa på mig några av böckerna när jag besökt bokhandlar i USA. De fyra böcker som är i min ägo är de två första i Caroline-serien (Little House in Brookfield och Little Town at the Crossroads), och av någon anledning de två sista i Rose-serien (On the banks of the Bayou och Bachelor Girl). Böckerna har olika författare, och är baserat på de historiska fakta man vet om Lauras familj, var de bott, vart de flyttat och vad de upplevt. Det skulle kunna bli riktigt spännande, men de böcker jag försökt läsa ger mig inte mersmak. Böckerna strävar efter att imitera Lauras ton och stil, men saknar inte bara den personliga erfarenhet som ger tyngd åt Lauras skildringar, utan faller platt i både dialog och beskrivningar tycker jag. Beskäftighet och övertydliga pedagogiska drag är antagligen största förklaringen till att böckerna begår dödssynden att vara tråkiga!