Bibliotekarier och Buddys slipsar. Eller om skrivande och kontext?

Två citat som periodvis har varit upptepjade på ställen som jag kallat mitt hem. Båda ur den svenska översättningen av Salingers Seymour – en presentation:

Man kan inte disputera med någon som tror, eller bara lidelsefullt anar att diktarens uppgift inte är att skriva det han måste skriva utan snarare att skriva vad han skulle skriva om hans liv berodde av att han tog på sig ansvaret att skriva för att utesluta så få av hans gamla bibliotekarier som det stod i mänsklig makt att göra. (s 108)

Är det inte så för oss att var och en av våra personligheter börjar just vid den punkt då vi erkänner hur ytterligt intimt vi är bundna till varandra och erkänner det oundvikliga i att låna varandras skämt, talanger, idiotier? Du märker att jag inte inbegriper slipsar. Jag tycker att Buddys slipsar är Buddys slipsar, men det är roligt att låna dem utan lov. (s 135)

Boken i sig presenterar den äldste brodern Glass. Han som heter Seymour, och som tar livet av sig i en annan novell: A perfect day for bananafish. Berättarjaget i Seymour - en presentation är den yngre brodern, Buddy Glass, som efter broderns död vill förklara och presentera Seymour för världens. Hans tankar och livsfilosofi. Och på ett plan är det förstås en berättelse om någon som försöker begripa varför en till synes lyckad storebror och förebild tagit sitt liv.

Båda citaten är exempel på de där salingerska kasten mellan filosofiska uttryck och vardagsföreteelser. Tanken att om man ska skriva en bok så ska det endast göras på ett sätt som irriterar barndomens (begränsande?) bibliotekarie. Föreställningen att vi alla blir till genom varandra, lever av och för och intill andra människor. Att all mänsklig aktivitet innebär att vi återanvänder vad någon annan redan sagt och gjort, ner till minsta dumhet – och så den halsbrytande analogin mellan att låna någons skämt och låna någons slips. Det senare bara för att retas.

Jag tycker om just de där parallellerna i livet. När en högt svävande filosofisk blaha-tanke, plötsligt tar sig en skrattretande konkret gestalt. När det nära och vardagliga leder till de stora tankarna, och en helt vanlig eftermiddag med samma tråkiga väg hem från jobbet i samma utslitna snömodd leder till en insikt som får mig att känna mig som en del av alltet. Livet är inte bara överlevnad och rutiner. Och meningen med att leva är inte bara att formulera eviga tankar. Ett fullt och äkta liv måste innehålla båda sakerna, och när jag läser Salinger så påminns jag om detta. Det är väl bland annat därför jag gillar Salinger så mycket.

Och som avslutning ytterligare ett citat där atomer möter jordgubbsgelé:

... – och mina atomer är dessutom så ordnade att jag av konstitutionella skäl är böjd att tro att där det finns rök finns det vanligen jordgubbsgelé och sällan eld. (s 156)

Fler som presenterar (favorit?)citat av Salinger idag är Kajsa och Petter och Ingrid.