Det finns plötsligt lite mer plats kvar på jorden sedan J. D. Salinger gått ur tiden.
Det känns oöverblickbart ödsligt.
Det är mer än 50 år sedan Salinger drog sig tillbaka från världen, eftersom han kände sig missförstådd och inte längre ville publicera det han skrev. Kanske är det bara en skröna att han i alla år har fortsatt att skriva historier om familjen Glass. Måhända finns det decenniers produktion som vi nu äntligen får läsa.
Det blir en särskild tomhet när personer som alltid funnits försvinner.
I mitt liv har Salingers påhitt blivit nära vänner. Jag hade inte varit densamma utan Franny eller Buddy Glass. Utan Holden.
Jag är tacksam. Och sorgsen.
Och sitter här och gråter med For Esmé with Love and Squalor i handen.
NY Times skriver. DN skriver. Och jag skrev bland annat det här om Salingers noveller om familjen Glass.
7 kommentarer:
Jag sitter här och läser på en hel massa bokbloggar att J D Salinger har dött. Jag förstod att han var stor, men jag förstod inte hans storhet. Så man kommer inte att få läsa om honom på min blogg. Och jag är nog varken tacksam eller sorgsen (förlåt Mr Salinger).
Paper: Tacksam och sorgsen kan man väl bara bli om man har haft någon relation till författaren (eller kanske oftare hans eller hennes böcker). Det är ju väldigt individuellt, och hänger ihop med vilka böcker man läst i sitt liv, och när man läst dem, och om och i så fall hur de påverkat ens liv. Salinger hör till de författare som påverkat mig och mitt liv mest. Jag skulle ha varit lite annorlunda om jag inte läst hans texter.
Det förstår jag.
Jag tänker mest på varför inte jag (och så många andra) har blivit påverkad av hans texter?
Paper: Tja :-D Man kanske ska vara 17 år när man första gången läser Räddaren i nöden, och så ska man vara av den där typen som känner sig både unik, förvirrad, missförstådd och alldeles full av kärlek och ömhet - en ganska vanlig tonårsblandning av känslor.
Jag tror det är så enkelt att vissa böcker gör ett starkt intryck när man möter dem under en särskild period i livet, oftast en period då man är formbar, eller sårbar, eller på annat sätt mottaglig för den ton boken slår an. (Eller boken och boken. Det kan väl vara en film, eller musik eller teaterstycke, eller en människa som en debattör, idrottsstjärna eller vad det nu kan vara). Riktigt vilka böcker som ger genklang hos vissa människor är förstås svårt att sia om, men det verkar tydligt att en del böcker har mer universella kriterier att slå an. Jag är ju inte den enda som har ett speciellt förhållande till Räddaren i nöden.
För bara ett par veckor sedan nämnde jag ju Tärningsspelaren och Moment 22 - två böcker som jag inte alls känner någon identifikation med, men som är kultböcker för andra människor. Jag kan förstå varför de har blivit det, men jag delar inte entusiasmen. Däremot tror jag att jag kanske skulle kunna ha blivit förförd av dessa böcker om jag mött dem under andra omständigheter.
Andra böcker som på bred front tilltalar och berört många människor är Keroacs On the road (inte en favorit hos mig), eller Sundströms Maken (som jag också känner starkt för).
Visst kan det vara så. Jag läste Räddaren i nöden för bara ett par år sedan. Jag är redan formad, känner mig varken speciellt unik, förvirrad eller missförstådd (jo ibland) längre. Men jag hade nog önskat att den hade varit i min smak ändå, liksom.
Om man ska prata om litteratur och författare som har format ens läsande så får jag nog säga Patricia Cornwell. Jag började läsa hennes allra första läskiga rättsläkar-deckare när jag jobbade på biblo i hemstan 1996. Och det var nog då mitt läsande satte fart igen efter att ha legat lite i träda under gymnasieråren. Även om jag i de yngre åren gillat spänning i form av Fem-böckerna så gav Cornwell mig något nytt.
Men det känns konstigt att jämföra Cornwell och Salinger även om det faktiskt går, helt beroende på premisserna. :-)
Jamen Cornwell är ett ganska bra exempel. Jag läste inte henne förrän jag var ungefär trettio, och jag förstår inte alls hennes storhet. Okej, ett par av böckerna är ganska spännande, men de allra flesta är det faktiskt inte något särskilt med alls (jag har i alla fall läst ett tiotal av böckerna). Jag kan helt ärligt säga att en del av böckerna har skänkt mig en stunds förströelse, men absolut inte påverkat mitt liv. Om jag läst dem tidigare i mitt liv kanske det hade varit annorlunda. Jag vet inte. Eller så är jag helt enkelt inte en Scarpetta-girl. (jag har faktiskt fortfarande en Scarpettapocket oläst i bokhyllan, det säger väl något om min svala entusiasm?)
Vad gäller Salinger kunde du kanske testa hans noveller? Särskilt långnovellerna som Franny eller Zooey, eller Res takbjälken högt timmermän. De är ju helt annorlunda än Räddaren, även om man känner igen tonen, eller författarrösten. Till skillnad från många andra författare som haft en stor hit-wonder, så är faktiskt Salingers övriga alster av mycket mycket hög klass (jag tycker själv att de är bättre, men där skiljer sig ju smaken igen).
Jag köpte Franny or Zooey på Pocketshop häromdagen. Tunn liten sak, som nog blir läst.
Skicka en kommentar