En väldigt svår sak med att leva som läsare är att hitta balansen. Acceptansen. Tillfredsställelsen.
Att å ena sidan vara nöjd och känna att man åstadkommit något när man slår igen bokpärmen efter sista sidan, och å andra sidan glädjas åt alla de fantastiska olästa böcker som återstår. Att inte stressas. Inte få ångest över allt man längtar efter läsa, men inte hinner. Att inte vara så upptagen med avancerade matematiska beräkningar för hur man ska hinna läsa färdigt bokhögen på nattduksbordet (och den under sängen, på skrivbordet, på att läsa-hyllan i bokhyllan, alla böckerna i biblioteket här hemma, alla böckerna på biblioteket – på biblioteken. Och bokhandlarna. Och antikvariaten. Och Döda havs-rullarna. Och Rosetta-stenen) att man glömmer bort att njuta av den bok man faktiskt är mitt i.
Här och nu. Bara här och nu. Var bok har sin tid...
Fast så är det ju inte. Det är ju faktiskt inte sant att det finns en särskilt uppmätt tid för varje bok, och det är ju det som skapar dilemmat. Hur mycket man än använder sig av optimistisk statistik och glädjekalkyler kommer man inte att hinna läsa klart allt. Inte ens med en begränsning till böcker man verkligen verkligen vill läsa. Varje bok kommer inte att få sin tid. En del böcker blir aldrig lästa.
Det är denna insikt som måste sjunka in, gång på gång hos mig. Ibland tycker jag att jag lyckats, och att jag är helt nöjd, och uppslukad av den bok jag för tillfället har för ögonen. Och ibland blir tyngden från de böcker som jag vill läsa (tack och lov känner jag inget "borde", så illa är det inte) så tung att jag ställer upp Excelark och utifrån beräkningar av hur många sidor jag läser på fem minuter gör upp ett schema så att jag ska bli klar med en bokhög innan vecka åtta.
För nånstans inom mig finns en tanke: "Åh, så skönt det ska bli när jag läst alla böcker i hela världen, och får lite tid över för att göra något annat".
20 kommentarer:
bra skrivet, finns så mycket jag kan instämma i! Exceluträkningar har jag ännu inte gjort, men jag har stenkoll på hur många sidor boken jag läser har och var jag befinner mig (även om det är en riktigt bra bok). och dels är ju det där pysslande kring läsandet ibland rätt charmigt, men ibland inser man hur mycket tid bort från läsandet det är och då tillkommer en ny stressnivå... :P
Men det är värt det!!
Jag skrev så lång kommentar att det blev ett eget inlägg på min blogg!
Om du känner så som du avslutar din blogg kanske du skall ta och göra allt det där andra som du längtar efter att göra när du har läst klart! Du kanske missar något annars!
Bokbabbel: Ja, jag önskar just att jag kunde sluta räkna sidor. Jag jobbar på det, men jag tänker alldeles för ofta att "nu har jag läst en tredjedel", eller "nu är det bara två femtedelar kvar". Också i de bästa böcker. Men jag är alltid lika glad när jag kunnat läsa 10 sidor eller mer utan att ha tänkt så en enda gång. Det händer nån gång om dan i alla fall :-D
Paperback: Jag visste väl att det här var universella tankar!
Cecber: Tja, jag vet nog inte riktigt _vad_ det är jag i så fall vill göra. Det är mer en känsla av att längta efter att vara KLAR med läsningen en gång för alla. Ungefär som när man byggt färdigt ett hus, avslutat en avhandling eller ser sitt barn flytta hemifrån - ett stort projekt som är avslutat.
Jag är inte fixerad vid antal sidor på det sättet utan har bara en uppfattning om hur stor del av boken jag har läst med ögonmått när den ligger ihopslagen.
Sidantal har jag inte så stor koll på och matematiska beräkningar har aldrig varit min starka sida. Men det är trist att det inte kan bli mycket mer än 8 böcker på en månad när det finns så många som lockar.
Räknar inte heller sidor, men planerar min läsning lite väl mycket. Så fort jag har läst den här boken ska jag läsa den och sen den och sen den... Ja, ni fattar!
Stora och viktiga problem det här! ;-)
Skönt att skriva lite om böcker man läst så att det faktiskt känns som en okej hobby som ger någon form av resultat.
Paula: Och hur ofta slår du ihop boken och måttar med ögonen då? :-p
Lyran: Jag har räknat på det där, faktiskt. Jag har kommit fram till att 10 böcker på en månad borde vara möjligt att uppnå utan särskilt mycket större uppoffringar från familjen. Det gäller att lära dem att inte klaga på att jag läser under middan, till exempel. Och att få sambon att laga tre-rätters åtminstone tisdag och torsdag.
O: Läsning är bra som hobby på det sättet att om man läser rätt böcker så kan man åtminstone hävda att man blir allmänbildad. Eller fortbildad. Eller åtminstone bättre på att lösa korsord. Det enda jag vet vad gäller planering om vad jag ska läsa härnäst, är att så fort jag gör en plan för läsningen så bryter jag mot den. Jag är ganska obstinat på det sättet. Det är en av anledningarna till att mer storslagna läsutmaningar inte är något för mig, och bokcirkel uteslutet.
Åh, jag är fixerad vid sidorna. Ett under, med tanke på hur mycket jag avskyr siffror och all form av matematik men likväl har jag benhård koll på var någonstans jag är i boken. Dessutom är 10 (ja, till och med 5-6) böcker per månad bara att drömma om i mitt fall, jag läser alldeles för långsamt - så du kan ju bara tänka dig paniken för mig ;-) Är för övrigt precis likadan med utmaningar av alla de slag, skulle jag hoppa på dessa så skulle mina olästa böcker få vara olästa för resten av mitt liv med tanke på kreativiteten som frodas bara i bokbloggosfären, haha.
Känner igen mycket, bland annat att man alltid har koll på ungefär var man är i en bok. Jag tänker dock inte så mycket på vilka konkreta böcker jag vill läsa framåt, utan frustreras av att det eftersom man läser mer och mer verkar bli svårare och svårare att få den där riktigt fantastiska läsupplevelsen. Jag tänker mao, som du, på de böcker jag vill läsa, men jag vet inte vilka de är!
Jag känner igen mycket av det du skriver- men jag räknar själv aldrig sidor och jag har nog tämligen dålig koll på vad jag har läst genom åren- det är först nu, sedan jag börjat blogga, som jag skriver ner "konsumerade böcker"(och motvilligt- jag tycker inte om att föra bok...). Jag skriver också under på vad Spectatia säger ovan- vad gäller frustrationen över att det synes bli allt svårare att få den där alldeles speciella läsupplevelsen.
Spectatia och Ingrid: Det finns en hel del ny neurologisk forskning som handlar om att man fram till så där 24-25-årsåldern påverkas oerhört starkt av intryck av alla de slag, och att detta formar ens personlighet på ett sätt man tidigare inte har förstått. Detta kan mycket väl vara en av förklaringarna till att den musik, klädstil och de böcker man läser under den sena tonåren och tidiga vuxenåldern både innebär stora upplevelser, och sitter kvar som alltings måttstock för resten av livet. När vi blir äldre så har vi alltså dels svårare att bli så där överentusiastiska över saker vi är med om (det är inte omöjligt, alltså, men det är svårare), samtidigt som vi bär med oss minnet av de läs-, musik-, konst-, fest-minnen vi har sedan tidigare i livet, och jämför med de känslor vi hade då.
Jag har tänkt skriva ett blogginlägg om det här vid tillfälle, men jag ville läsa in mig lite på forskningen innan jag gör det (så det kan dröja lite grann...). Men tankarna är väldigt intressanta, tycker jag.
JIsses, vadj ag håller med. Jag blir stressad av min egen läsning, dels för jobbet innebär att jag ska ha läst väldigt mycket nyutgicet förstås, men också för att det finns sådana ändlösa mängder upplevelser jag vill ta till mig att jag nästan får andnöd när jag läser ditt inlägg med rosettstenen, dödahavsrullar osv. Information overload.
samtidigt vet jag ju att det sista du skriver i sin kommentar stämmer. De böcker jag läste som barn och som 20-åring, och även de feser och filmer jag såg, kommer stå för sig själva. Jag kommer ALDRIG få samma ögonöppnande heluppfyllande känsla igen som när jag plöjde de britiska klassikerna på universitetet som 22-åring. Framförallt inte om jag sitter och räknar sidor för att "hinna med" och se när jag kan börja på nästa projekt..
Ditt inlägg ger mig nästintill hjärtklappning... När jag ser på vad jag läst under året ser jag en hel del bra böcker men också en hel del läsupplevelser jag lika gärna hade kunnat vara utan. Antalet böcker jag VERKLIGEN vill läsa (de där böckerna jag vill läsa innan jag dör) minskar med åren. Jo, men så är det faktiskt. Kanske för att kräsenheten tilltar allt eftersom. Jag hoppas du kan hålla kvar ett sätt att låta läsningen uppta dig utan stress, att du kan sjunka in i texten utan tankar på det andra som väntar. Besöka andra världar, andra liv och underbara berättelser med nuet i behåll. Eller är det så att livet är det som pågår medan vi läser? Kanske vad du själv antyder i avslutningen.
Japp, en av mina mer förnumstiga kommentarer..
Bokomaten: Man kan ju bara leva tills man dör. Men jag tror (och nu blir jag förnumstig, nästan beskäftig, faktiskt) att om man verkligen _vill_ läsa god litteratur, eller bra böcker, så måste man göra val, medvetna val. Välja bort och välja till. Liksom man väljer vart man vill resa, vad man vill äta, vad man vill göra med livet. Ibland väljer man inte aktivt, utan saker "bara blir". Jag tycker själv att det är svårast att leva med de "valen", men det måste man också acceptera. Men det är ju inte något som kommer fram till på en gång, utan det är en lång process, som pågår fortfarande för mig i varje fall.
Och den där överväldigade känslan som viss läsning gav när man var 22 - jo, jag tror faktiskt att man drabbas av den senare i livet också. Jag _vet_ det. Men det är mer sällsynt. Och det kräver att man går in i tillståndet att sluta räkna sidor. Och att de bra böckerna kommer i ens väg vid just rätt tillfälle i livet.
Hermia: Jag tycker inte du är förnumstig, jag tycker du är klok (det är bara dumma människor som tycker kloka människor är förnumstiga). Jag tror aldrig att man kommer undan läsupplevelser som man kunde varit utan, men jag hoppas att de minskar med åren. Och för min egen del hoppas jag att jag har kraft att utan dåligt samvete lägga ifrån mig en halvläst bok som faktiskt inte ger mig något mer än tillfredsställelsen att läsa ut den. Annars låter det skönt att listan på böcker som du verkligen vill läsa minskar, oavsett om det har med kräsenhet eller inte att göra. Tillräckligt många läsvärda böcker kommer det finnas ändå.
Jag tackar (nästan tårögt) över din vackra förhoppning om min läsning, och jag är övertygad om att jag åtminstone periodvis kommer att läsa utan tanke på alla de andra böckerna jag också vill läsa. Min sista mening kan nog ges många tolkningar (läsaren får gärna hålla sig med sin egen), men jo, jag tror i allra högsta grad att för mig handlar mycket om att läsningen ska ha ett rum i vardagen. De världar vi besöker i en bok är ju också en del av livet, och en del av de upplevelser vi har. Att säga att jag aldrig har varit i Narnia, på månen eller levt på 1800-talet är ju bara bullshit, eller hur?
Det är tydligt att det här blogginlägget väckte känslor av igenkänning hos många. Syftet för mig var nog huvudsakligen att lufta (igen!) det där om att man måste förlika sig med att man 1) inte kan läsa alla böcker i hela världen, 2) inte kommer bli färdig, 3) måste börja läsa med inställningen att det inte finns något slut. Det borde ju minska stressen, eller hur? Man kommer ju behöva borsta tänderna och gå på toaletten resten av livet också. Inte försöker man bli klar med alla tandborstningar och toalettbesök under en eftermiddag, för att kunna ägna sig åt resten av livet sen?
När jag har läst klart för stunden. Alltså inte under tiden som jag läser.
Ack, Paula, du verkar ha både tålamod och karaktär ;-)
Jag stressar upp mig en del när jag har många recensionsböcker att läsa - för där känner jag att jag måste priositera dem framför okynnesläsningen. Samma sak när det gäller kurslitteratur, där det ju faktiskt finns en väldigt påtaglig deadline för läsningen.
Men när det gäller böcker som jag köper och väljer helt fritt så är jag ganska stressfri som tur är. De här böckerna är ju "belöningen" för att jag har pluggat, då de fungerar avstressande istället för stressande.
Det här är så sant:
Men jag tror (och nu blir jag förnumstig, nästan beskäftig, faktiskt) att om man verkligen _vill_ läsa god litteratur, eller bra böcker, så måste man göra val, medvetna val. Välja bort och välja till. Liksom man väljer vart man vill resa, vad man vill äta, vad man vill göra med livet. Ibland väljer man inte aktivt, utan saker "bara blir".
Det är en vattendelare mellan folk som läser när de får tid, och oss som viker tid åt att läsa. Tänk att man ibland måste försvara det! Som att det inte var en riktig sysselsättning (hobby, intresse).
Snowflake: Nej, en som läser _gör_ ju inget verkligt eller viktigt, utan man har rätt att avbryta en läsare när som helst. Det är inte som att rida, spela schack eller vara intresserad av matlagning (verkligen inte som det senare, där hela omgivningen kan ta en aktiv del i intresset).
Men du får mig att fundera en gång till på det där med VAL. Det som gör det extra svårt för en läsare att välja och välja bort är väl inte bara den där vanliga rädslan att man är orolig för att välja fel (som med elbolag eller fel nummer på lottohjulet), utan att man faktiskt älskar läsningen så mycket att det smärtar att välja bort något som man tycker är mindre bra, eftersom det ändå är läsning. Hm. Jag måste utveckla den där tanken lite.
Skicka en kommentar