Aldrig för tung för hängmattan

En av mina absloluta favoritböcker är Klara papper är ett måste av Peter Pohl. Den utgör sista (?) delen i serien om Mikael Stenberg, vars mer kända delar bland annat är Vi kallar honom Anna och Regnbågen har bara åtta färger.

Jag vet inte hur många gånger jag läst Micke-serien, eller delar av den. Den är oerhört bra, och även om jag med glädje läser allt av Pohl, återvänder jag med ett särskilt sug till just de här böckerna. Inte ens Janne, min vän utövar samma dragningskraft (och det är ändå en av de topp tio-bästa svenska ungdomsböcker som någonsin skrivits). Jag vet många som har andra favoriter från serien, och jag har full förståelse för detta. Men jag är alltså en total sucker vad gäller Klara papper....

Handlingen i korthet: vår hjälte från förr, Micke Stenberg, är nu vuxen. 25 år gammal är han själv föreståndare för sitt älskade Sommarhem, Stockholmskolan Södra Latins kolloverksamhet. Som sommarhemsföreståndare sitter han med som representant i Söda Latins styrelse, och i den här boken drabbas han av rektorns (kallad Råttan) ambition att a) lägga ner Sommarhemmet för att frigöra pengar till annat, och/eller b) göra om verksamheten, för att använda fastigheten till exempel till seglarläger. Juridiskt är det senare alternativet inte möjligt. Återstår så försäljning. Trixandet som rektor och kompani i styrelse och utanför ägnar sig åt, och hur Micke och hans allierade strategiskt går till motangrepp (med allt från skitiga kalsonger, utväxlande av lösenord, bevisplantering, och kuppande för att få in rätt personer i den nya styrelsen) får mig att tjuta av förtjusning.

Boken är över 500 sidor lång, och stora delar av den består av transkriberade bandupptagningar av rektor Råttas haranger i Södra Latins styrelse. Och trots att kärlekshistorien mellan Micke och Leena tassar mellan bokens rader (och för all del med långa mellanrum tar några trevande steg också på raderna), är det alltså mötesprotokollen, årsmötena och trixandet med formalia som jag går igång på. Vad säger det om mig? Har jag blivit miljöskadad av mina egna oräkneliga styrelsemöten, från elevråd till fakultetsstyrelse?

Händelserna i boken är komplicerade och snirklar sig om varandra; trots att jag läst den så många gånger läser jag den med stor behållning om och om igen. Det har hänt mer än en gång att jag tagit boken ur bokhyllan på väg från tandborstningen till sängen, för "lite lätt nattlektyr". Jag har slagit upp boken nånstans i mitten och börjat där. Resten av natten har jag legat och läst boken till slutet, och sedan varit irriterad för att jag inte började från början (för det känns alltid lite meningslöst att läsa början när man redan läst slutet). Boken tog ju slut för snabbt, och den hade varat längre om jag inte börjat mitt i.

Boken är tjock, som sagt, och ändå har Pohl skurit ner. Vad mig beträffar hade den gärna fått vara dubbel så lång. Tre gånger så lång. Jag kan verkligen inte få nog.

Snälla snälla snälla Peter, låt mig få fortsätta följa Micke. Visst har han suttit i några fakultetsråd under sin tid på universitetet? Varit engagerad i några statliga utredningar? Visst finns det konflikter att skildra härifrån, visst finns det hemliga bandinspelningar som kan omvandlas till roman? Nu när du är pensionerad, Peter, och inte beroende av lönen från KTH, vad hindrar då?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min första blogg. Jag håller långsamt på att föra över (en del) av mina gamla blogginlägg till den nya bloggen, för även om min mamma, min sambo och Gud vet att jag inte är världens mest ordningssamma människa, så vill jag helst samla mina bebisar på samma ställe.