Happy endings

Det är lätt att så här vid årets slut fundera över allt man inte hann. Jag började till exempel en god jul-runda till några medbloggare som jag gärna ville önska trevliga helgdagar, men hann inte varvet runt innan knäcken kokade över och vår internetuppkoppling kopplades ner. Det ledde till några trevliga läsfyllda juldagar, så inget ont som inte har något mycket gott med sig. Nu inför nyåret kommer jag inte heller hinna titta in hos alla jag vill, så jag hoppas ni kommer hit och tar emot en riktigt varm önskan om ett gott nytt år med till era bloggrum eller vardagsrum!

Det är också mycket annat jag inte hann. Listan på böcker jag hoppades hinna läsa under 2010 är så här vid årets slut längre än de jag faktiskt läste. Den upplevelsen är jag nog inte ensam om. Men mest är jag tacksam över att det fortfarande finns läsning som lockar (det vore en bedrövligt tråkig värld om jag redan hade läst alla de bästa böckerna).

Men jag har haft ett par lugna månader på läsfronten. Sedan jag spräckte mitt läsrekord från 2009 så försvann långsamt läshetsen. Jag har kostat på mig att läsa lite krokigt, läsa halva böcker, långsamt läsa om sista Harry Potter-boken, och okynnesläsa en del ganska dåliga kioskvältare. Det har varit skönt – en slags bonusläsning med en särskild slags lättjefull känsla som jag önskar att jag kan ta med mig in i 2011. Men samtidigt är det så med mig att jag i denna planlösa och ganska njutningsfulla läsning också tappar lusten att ge mig i kast med analyser av böckerna. Det har inte minst märkts på bloggen det sista, då jag skrivit mycket lite om böcker som jag hunnit läsa.

Så om jag ska våga mig på en önskan och en förhoppning inför 2011 så är det att kombinera lustläsning med lite tillskärpt blogginspiration. Och att jag får läst ut Anna Karenina så klart.

Ja, och så minst 27 timmar per dygn.

Tack för ett gott läsår!

Det går att summera sitt bokår på en massa sätt. Jag har inte riktigt hunnit klicka runt och se hur alla gör i år, men jag anar att om det inte redan börjat kommer vi att få se beräkningar av antal lästa Nobelpristagare, uppdelningar i antal manliga och kvinnliga författare (de kvinnliga vinner alltid), och antal lästa böcker fördelade på ursprungsspråk. En del kommer att ha gjort snygga exceldiagram, och andra kommer rabbla siffror och procentsatser så att man blir förvånad över att de inte extraknäcker som revisorer i stället för att drömma om den där fasta bibliotekarietjänsten.

I min summering kan jag konstatera att jag har läst betydligt fler böcker än i fjol, en bok av Roald Dahl och tre och en halv av Margaret Atwood. Dessutom har jag läst om Min morbror trollkarlen av C. S. Lewis och fortfarande inte läst ut Anna Karenina (men kommit längre än något annat år). Det känns som ett ganska bra år.

Följande bokbloggare har varit mer eller mindre direkta orsaker till att jag valt att läsa en stor andel av böckerna, och jag vill gärna tacka er för det. Hur många böcker jag köpt på mig och ännu inte läst på grund av bokbloggosfären tänker jag inte tala om. Inte! 

Martina hos Ett hem utan böcker. Tack vare hennes utmaning om Skrivande svenskor 1900-1950 fick jag äntligen läst Elin Wägner! Det är årets största WOW! för min del. Jag har läst Pennskaftet och Åsa-Hanna, som var de två böckerna Martina föreslog, och sedan även Norrtullsligan. Det kommer bli mer Wägner, men urvalet på mitt bibliotek är faktiskt under all kritik, så jag har en tillfällig paus i den läsningen.

Ingrid fick mig att ta med mig Thomas Bernards Undergångaren hem från biblioteket. Aldrig har jag läst en bok som haft så få stycken eller kapitelindelningar. Bra var den, även om det var svårt att veta var man skulle hämta andan, och att jag troligen läste allting två gånger, eftersom jag ständigt tappade bort var jag var när jag lade ifrån mig boken. Jag har inte skrivit om den, men det har Ingrid gjort.

Snowflake är möjligen årets största boktipsare. Jag har inspirerad av hennes entusiasm läst mig igenom  Sherman Alexis Mitt liv som halvblodsindian, Flickan från ovan (av Alice Sebold) och den grafiska romanen Persepolis av Marjane Satrapi (det är dock tveksamt om det var en bok). En omläsning av Ripley-böckerna av Patricia Highsmith är också inspirerad av Snowflake, liksom Någon i din säng av Andreas Roman (trots personlig avrådan). Jag kommer nog skriva något om någon av de böckerna så småningom. Kanske. Dessutom var läsningen av Ulla Isakssons De två saliga en senkommen svans till Ulla Isaksson-utmaningen.

Petter har visserligen inte läst Lars Gustafssons bok Blom och den andra magentan, men det borde han göra, eftersom Gustafsson hör till hans husgudar. Att Evelyn Waughs bok Press-stopp finns med på en av de 100-listor som en gång i tiden cirkulerade hos Petter är också en anledning till att det blev just den Waugh som jag gav mig på att läsa (därför att jag är lite rädd för att jag inte kommer att gilla Brideshead Revisited för att jag har för höga förväntningar på den).

Moa hos Textappeal fick mig att leta reda på och läsa novellsamlingen Leva i synd av Margaret Atwood. Det var jag mycket glad för!

Och om nu ändå Atwood är på tapeten, så har Bokmanias mytutmaning fått mig att läsa både Klas Östergren Orkanpartyt och Atwoods Penelopiaden. Jag håller det sannerligen inte för osannolikt att jag läser fler av de böcker som hör till Mytserien.

Paperback lovers härliga haussning av Malin Persson Giolito fick mig att läsa Dubbla slag. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den, men önskar att den hade varit lite mer fokuserad på en historia.

JennyB på Kulturdelen fick mig att ta mig an Stjärneborg av Alexandrea Coelho Ahndoril – en bok jag länge funderat på att läsa.

Lyran fick mig att läsa Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick och skrev också så intressant om De två saliga av Ulla Isaksson, vilket fick mig att härda ut, fast boken var rätt tråkig på sina ställen.

L på Tassande en liten kaffekopp fick mig att ge mig på Kärlekens historia av Nicole Krauss. Jag blev ju tyvärr inte så imponerad, och jag är nog den som är mest besviken över det.

Spectatia fick mig genom en kommentar om lastbilar att börja läsa Erlend Loe. Tre Loe-böcker har slunkit ner under året, och sanna mina ord – han kommer förlänga mitt liv! Kurt i Kurtby är den enda av böckerna jag skrivit ordentligt om (jag har dessutom läst Volvo Lastvagnar och Gör vad du vill).

Bokbabbel fick mig att ta tag i dystopin Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Och jag har ett mycket intressant opublicerat inlägg av den boken som jag borde skriva klart. Vänta bara!

Helena på Fiktiviteter fick mig att tänka att Mordets praktik av Kerstin Ekman var lite lagom pausläsning (jag tvekar ofta inför Ekman, jag tycker hon skriver så enormt bra, men det innebär oftast lite för krävande läsning mitt bland allt hårt arbete som jag måste tillbringa alldeles för mycket tid med).

Generella tendenser i hela bokbloggsvärlden har fått mig att läsa Boktjuven av Markus Zusak, Drottningen vänder blad av Alan Bennett, The little stranger av Sarah Waters, Never let me go av Kazuo Ishiguro och Människor helt utan betydelse av Johan Kling.

Övriga böcker inbillar jag mig att jag självständigt och opåverkat har valt. Så väljer vi väl alla de flesta böcker vi läser, eller hur?

Kring julgranen

Vad låg egentligen i barnens paket nu i jul? Vad köpte du till dina barn eller andras ungar? Till guddottern eller brorsonen? Blev det böcker om Laban och Pettson? Bamsepussel och Pippi-tröjor? Kanske en Harry Potter-väckarklocka?

Det är mycket produkter kring barnböcker nuförtiden. Mer produkt än böcker har jag till och med tänkt vid ett par tillfällen då jag upptäckt något pussel, någon Lära läsa-bok eller något gossedjur som jag inte känner igen. En DN-artikel (som The Bookpond uppmärksammar mig på) menar till och med att barn tröttnar på Pippi innan de nått 6-årsåldern (en ganska väl tilltagen ålder). För en nybliven 70-talsförälder finns det knappast något som är mer lockande än produkter som frammanar suddiga minnen av de tecknade figurerna från barnprogrammen klockan halv sex; jag förstår att det finns marknadsförare som satsar på babygym med Tummen, Laban och Alfons. Däremot är jag förvånad över att man inte också  riktar in sig på det tjatstarka marknadsskiktet av 3-4-åringar som är gamla nog att förstå både böcker och filmer och gärna skulle ta på sig de sedan länge urvuxna Laban-pyjamasarna.

När man som förälder försöker bibringa sin avkomma en god uppfostran (helst så långt från McDonalds och Disney som möjligt), och redan har så hiskeligt mycket böcker hemma, att man börjat dagdrömma om läsplattor som är testade på 3-åringar, så funderar man förr eller senare om det inte finns några andra leksaker att köpa. Då ligger Mumin-pussel och gosse-Nalle Puh nära till hands. Och när barnen själva får välja? Ja, när min dotter fick en oväntat stor födelsedagspeng med förbehållet att hon fick "köpa vad hon ville" i leksaksaffären, så valde hon på fem röda ut en gosse-Mamma Mu och en gosse-Kråka som hon spanat länge på (398 kronor).

Och för all del – om man nu ändå ska köpa ett pussel, varför inte ett med Emil? Om man nu ändå ska köpa en tröja, varför inte en med Barbapapa? En figur som såg dagens ljus inom bokpärmar borgar liksom för kvalitet. Mor- och farföräldrar tror att dvd-spel med Nils Karlsson Pyssling är bättre än andra spel. Mor- och farföräldrar tror att dockskåp som ser ut som Villa Villerkulla är mer pedagogiska än Lundbys. Och i en tallrik med Mumin-mönster blir gröten nyttigare. Typ.

På samma gång är jag luttrad och cynisk och mer än anar tanken med denna produktplacering, som ska leda till märkestrogna 2-åringar, som inte bara väljer Nalle Puh-tröjor när det ska handlas tröjor, utan vill dessutom ha en tröja bara för att det är Nalle Puh på den, trots att lådor, garderober och tvättkorgar bågnar. (Jämför med Nina Björks 2-åring, som hon skrev om  för några år sen.)

I DN-artikeln uttrycks farhågan att bokfigurerna kan komma att bli "på köpet"-grejer. Jag säger att vi redan är där, sedan rätt länge. Min dotter är sedan länge medlem i Barnens Bokklubb (vi är mycket nöjda med bokurvalet, thankyou-very-much), där man regelbundet erbjuds ett månadspaket. Ja, jag skriver "paket", därför att det sällan handlar om en enda bok. I bästa fall är det två böcker – till exempel paketet med Julia Donaldson och Alex Schaffer-böckerna (Var är mamma? och Zog Den lilla draken) nu i höstas. Men allt oftare blir det som det kommande månadspaketet: En Alfonsbok och en Alfons-kortlek. Det kan vara Mollyböcker med Mollydocka. Det kan vara Prinsess-böcker med Prinsess-klippdockor. Men det är aldrig Bilderbok utan extra allt. Jag har tackat nej till många intressanta böcker för att jag inte vill ha (fler) bokstavsspel och gossepingviner.

Här sitter jag och skriver negativt om det här. Kanske skulle ni också känna så om ni satt i soffan och såg resterna av julklappsöppningen omkring er: Barbapapa-lakan, Sifferspel med Fem myror är fler än fyra elefanter. Trosor med både Pippi och Barbapapa. Film med Lotta på Bråkmakargatan. Och det är bara de saker som jag själv har köpt.

Och jag tänker att jag skulle förstås aldrig gått på det där när jag var barn. Inte såna där grejer. Men hade de sålt solhättor som Laura Ingalls använde hade jag nog tjatat ihjäl min omgivning efter en sån. Och mammas skurborstar bands ständigt fast på mina fötter för lite skridskoåkning à la Pippis sätt att skura golvet.

Hur långa är köerna?

God fortsättning på er allihop.

Jag ska bege mig ut på mellandagsrean. Räcker det med att ta med dom här, tror ni?

Nybörjartur

Gissa den litterära förebilden till det här slottet och vinn all glasyr som blev över!

(Ja, det ska förstås placeras lite närmare julgranen, men där är ljuset så stämningsfullt att det är svårt att fotografera.)

Karl Bertil Jonsson-metoden

Om det snöar mycket hemma hos en dagen före julafton och man lät bli att köpa bokliga julklappar dagen före eftersom det var för lång kö i bokhandeln så kan man använda julklappsetiketter och klistra över sitt eget namn i några av sina älsklingsböcker och ge bort dem i julklapp.

Och så får man tid att klä granen, baka pepparkaksslott, griljera skinka och slå in julklappar i stället för att slinta ner i snöiga diken.

Jag vill inte gå in i nån bokhandel!!!

Idag satt jag på ett café och drack te. Runt fötterna hade jag kassar fullproppade med ost och akvarellfärger och docksängar och tygnäsdukar, ja, allt ni kan tänka er som inte var läsbart. Jag funderade över om jag i morgon kan tillämpa Kajsa Kavat-metoden för de återstående julklappsinköpen. Ni vet, skicka iväg sambon med en handskriven lapp, nogsamt märkt "HEMLIGT", och så kan han lämna fram den till affärsbiträden lite här och där, och på så sätt köpa sina egna julklappar utan att han vet vad det är i dem.

För jag vill faktiskt inte gå in i nån bokhandel där kassaköerna är så långa att de ringlar ut på gatan.

Natten blir svår. Och morgondagen blir bortom allt förstånd ohygglig.

Det finns en bok som hör till dem jag läst om allra flest gånger. Och den kan inte förbigås så här dagarna före jul, när jag sitter omgiven av ett vitt snölandskap; skottningsdrivorna är mer än meterhöga, och ytterligare en halvmeter snö förväntas under natten. Det är lite i mesta laget också för den som ständigt drömmer om en vit jul.

Som Will gör – pojken i Susan Coopers bok En ring av järn. Han som fyller 11 år den 22 december. Och den födelsedagspresent han mest önskade sig var något som ingen kunde skänka honom: det var snö, härlig djup allt övertäckande snö, och den kom aldrig. (s 7). Will är yngsta barnet och sjunde sonen i den stora bullrande familjen Stanton. Mitt i förberedelserna för jul och för hans födelsedag händer underliga saker. Kaninerna blir rädda för honom, radioapparaten sprakar, råkorna flyger lågt och Mr Dawson på granngården ger Will en underlig liten tingest: en cirkel av järn genomskuren av ett kors. Det är också Mr Dawson som yttrar de olycksbådande orden som jag använt som rubrik för det här inlägget.

Natten till Wills födelsedag kommer verkligen snön. Det välkända landskapet är inbäddat i snö när Will vaknar efter en skräckfylld natt; hans vindfönster har öppnats och snön har virvlat in i hans vindsrum, skräckfyllda drömmar om vandrare och råkor har hemsökt Will. Men på morgonen är allt lugnt. Väldigt lugnt, faktiskt. Det är bara Will som är vaken och han har väckts av en underlig musik. När han följer den ut ur husen har omgivningarna förvandlats. I själva verket har han hamnat många hundra år tillbaka i tiden, och den djupa snö som omger honom täcker inte längre 1900-talsbyggnader, utan fält och träd som växte här för länge sedan.

Så här börjar Wills äventyr. Han uppdagar att han inte är vilken 11-åring som helst, utan han tillhör De gamle – en uråldrig gemenskap av män och kvinnor som tillhör Ljuset. De bekämpar Mörkret (eller de onda krafterna), och nu väntar en stor och avgörande strid. Will är född och förutbestämd att bli den sista i en lång rad av Gamle, och i hans uppdrag ligger att samla och sammanfoga sex magiska tecken: av järn, brons och trä, vatten, eld och sten. De ser alla ut som den lilla järnhylsa han fick av grannen Mr Dawson kvällen före födelsedagen, och de har gömts på olika platser och tider.

Wills handledare är den förste av de äldste, Dr Merriman Lyon. (Via en ordlek i en av de andra böckerna i Coopers serie är det tänkt att man vid detta namn ska associera till Merlin, trollkarlen vid Kung Arthurs hov. Enligt illustrationen till boken Ovan hav, under sten ser han dessutom ut som  Leonardo da Vinci.) Will blir tränad att utveckla de speciella sinnen som alla De gamle har. Han kan tala med djur, utföra magi, flyga och simma djupt under vatten till exempel.

Susan Coopers serie om fem böcker om kampen mellan Ljus och Mörker blandar många element och symboler, klassiska i fantasy-litteraturen. Framför allt har Cooper använt sig av element från Arthur-sagan – två av de andra böckerna i serien (Ovan hav under sten och Lövhäxan) utspelar sig till exempel i Cornwall, och det finns explicita referenser till kung Mark (en av de mer välkända gestalterna i Arthur-sagorna, och för övrigt också den kung som Isolde gifte sig med i sagan om Tristan och Isolde), och i Gråkungen (den fjärde delen av Coopers serie) räddas kung Arthurs son till 1900-talet. I Ovan hav under sten letar man till och med specifikt efter en gral.

I alla böckerna använder Cooper suggestivt element från keltisk mytologi och historiska fakta, och hon tar alltid avstamp i en mycket konkret verklighet. En ring av järn förflyttar sig mellan olika tidsplan, och läsaren får besöka både vikingatiden, romartiden, medeltiden och det höghalsade 1800-talet, när vi följer Wills jakt på de sex magiska tecknen som ska återge Ljuset sin fulla kraft.

En ring av järn brukar räknas som den första boken i serien, men som Petter påpekade för inte så länge sedan, kom egentligen boken Ovan hav under sten först. Jag tycker man kan se båda böckerna som två tämligen fristående första delar, som sammansmälter i seriens tredje del Lövhäxan, där dels Will från En ring av järn, dels Jane, Simon och Barnabas från Ovan hav under sten dyker upp för att tillsammans locka av Lövhäxan hennes hemlighet.

Det är alltid svårt att ge ett opartiskt omdöme av böcker som man läst och läst om och återvänt till i mer än 25 år, men jag tror att det faktum att man återvänder till böcker så många gånger och fortfarande finner något i dem som vuxen tyder på en viss kvalitet. Hos mig drar det i alla fall fortfarande kalla kårar när Will möter mörkrets Ryttare, där i det snötäckta, tysta landskapet, om morgonen den 22 december.

Den femte och sista boken har inte nämnts ovan, men den heter Silverträdet.

Rör inte min kompis!

Ett säkert tecken på att det finns för många saxar i världen är när folk börjar klippa sönder böcker för att få utlopp för sin frustration och förstörelselusta konstnärliga ådra. 

OWlit visar bilder på sönderrivna böcker som blivit julkransar.

Calliope fröjdas åt slaktade boksidor som används för att bygga suggestiva bokliga landskap.

Bokbabbel gläds åt julgranskulor av intrikat snodda pappersremsor klippta ur böcker.

Böcker, böcker, böcker förfasar sig visserligen lite, men faller till föga och kallar sönderskurna böcker som förvandlats till en hylla för "nästan tillräckligt snyggt för att vara tillåtet"! 

Jag säger bara: Håll saxarna borta från böckerna, på det att ni må länge leva i ert bibliotek. 

När man sitter där och klickar runt på Tradera i stället för att baka pepparkakshus

Jag brukar försöka passa på att få en del saker påbörjade när andan faller på. Det är särskilt påtagligt på jobbet – jag har nästan aldrig lust att jobba med det jag borde, utan dras mest till arbetsuppgifter som ligger flera månader fram i tiden. Men jag har med åren lärt mig att det är lika bra att arbeta lite med det jag får inspiration till, för alltid har man nytta av det när deadline närmar sig, och man inte längre har lust att ta tag i projektet.

I undantagsfall tillämpar jag samma princip för mitt privatliv. Just nu sitter jag och planerar min sommarläsning i stället för att slå in julklappar, och det lutar en del åt Maria Lang nästa sommar (efter en Dorothy Sayers-sommar och en Sjöwall/Wahlöö-sommar). Men till skillnad från tidigare år så innebär Maria Lang inte särskilt mycket omläsning för mig. Jag har nog bara läst några få av hennes deckare när jag var i 12-årsåldern så där, och minns inte mycket av dem. Det behövs inte så mycket efterforskning för att inse att det här författarskapet handlar om betydligt fler än 10-15 böcker. Kanske betyder det för min del att läsningen delas upp på två somrar, kanske betyder det att endast ett urval läses, det får tiden (lusten) utvisa.

Eftersom jag vet att Langläsarna därute är många så undrar jag så där allmänt om böckerna måste läsas i ordning. Finns det några särskilda pärlor som jag inte får missa om jag gör ett urval? Om jag bestämmer mig för att läsa 10 böcker i rad – är det då bäst med de 10 första i serien om Puck, eller de 10 sista? Eller kanske de 10 i mitten? Ska jag läsa varannan bok? Ska jag kasta tärning?

Eller borde jag läsa Trenterdeckare nästa sommar i stället?

Om dom som aldrig kommer

Jag hade varit utomlands och jobbat ett par veckor, och återvände hem till Göteborg i början av november. Landade på Landvetter och tog flygbussen till Avenyn, där jag klev av för att byta till spårvagn vid Valand. Två tonårstjejer passerade mig på trottoaren, och tog avsked från varandra när den ena skulle hoppa på sin buss. Efter en snabb, men innerlig kram skildes de och ropade till varandra "Hejdå! Vi ses på begravningen i morgon!"

Det är mer än 12 år sen jag hörde den här absurda avskedshälsningen. Två gymnasietjejer som borde fnittra om discon och killar, snacka skit om lärare och oroa sig för att de är för feta, men de talar om att träffas på en begravning.

Jag visste vad det var för begravningar de menade. Jag hade tillbringat så mycket tid jag kunde under min resa med att läsa på nätet om den stora brand på Backaplan som lett till 63 ungdomars död – en ofattbar händelse, som berörde mig mycket även om jag inte kände någon av de som förolyckades eller deras anhöriga. Under lång tid följde jag medias rapportering om branden, intervjuer med föräldrar, med brandoffer, bilder på begravningståg, redogörelser för ambulanshelikoptrar som förde skadade till Linköping, rättegångar, Thomas Bodström som målsägarbiträde för de anhöriga, de fyra killarna som lackat ur när de inte ville betala 40 kronor som inträde till diskot och därför ville ge festarrangörerna en läxa, jag har läst om årsdagar, om anhörigföreningar, om minnesplaketter, och renovering av brandlokalen. Ett av de starkaste minnena är ett reportage med en mamma som berättade att hon så länge det var möjligt ringde till sin döda dotters mobilsvar, bara för att få höra hennes röst.

I boken Jag kommer sen... berättas Anne-Britt Söderbergs historia om branden. Hon miste sin 16-åriga dotter Johanna – en blond, sprallig, tokig och hästgalen tjej. Eva Wiklund har intervjuat Anne-Britt och många i hennes närhet för att skriva den här boken, som kallas dokumentärroman. Det är en kronologisk berättelse som börjar när Anne-Britt får graviditetsbeskedet, och sedan översiktligt berättar om Johannas uppväxt, hetsiga tonårsbråk och försoning, mobbning och upprättelse. Brandnatten och den efterföljande tidens händelser, sorg och rättegång får stor plats, men den största delen av boken ägnas åt Anne-Britts långsamma väg genom sorgearbetet. Hon har ett stort nätverk av familj och vänner som stöttar, men hon söker sig också aktivt till medium och healers för att få kontakt med sin dotter, och hon engagerar sig i anhörigföreningen för brandoffren.

Jag läser inte så många såna här böcker nuförtiden, och jag upptäcker att jag är ovan vid det här icke-gestaltande språket; det är som att läsa en 300-sidig artikel i Hemmets veckotidning. Men jag tror och hoppas att många som vill läsa den här boken inte fäster sig vid sådana detaljer, och då är det en ärlig och utlämnande skildring av en mors försök att lära sig leva utan Jag beundrar Anne-Britts vilja att berätta sin historia och hennes drivkraft att genom detta hjälpa andra som genomgår en sorgeprocess. Och jag är grymt imponerad av alla medvetna val hon gör för att ta sig igenom, för att komma vidare, för att förlåta, och för att kunna leva som en hel och ganska lycklig människa igen.

Böcker, böcker, böcker har också läst och gillar. Lotta från Hyllan grät när hon läste. Det gjorde jag också.

Boken har jag fått som recensions-ex.

Ljudet av äpplen som faller

En del föräldrar hittar bebissockar under soffkuddarna när de julstädar, och får tårar i ögonen vid tanken på  tidens gång och hur barnen växer och nyss var de små gulliga skrik- och kräkbollar.

En del andra föräldrar får simmig blick och en känsla av stolthet i bröstet när de upptäcker att deras barn nu är så stora så att det tarvas dubbla bokrader i bilderbokshyllan.

Meningen med mellanrummet

Vi vet ju alla att skriven text brukar delas upp på olika sätt. Det finns mellanrum mellan ord till exempel. Och vi känner till styckeindelningar och kapitelindelningar och lite andra sätt att dela upp texten. Om man ska ge nåt slags historiskt perspektiv på det här så har i alla fall jag under min levnad upplevt att det funnits ganska tydliga syften med de här uppdelningarna. Det gemensamma är framför allt att texten ska bli mer begriplig för mig som läsare. Jag ska förstå var ett ord börjar och ett annat slutar (och det är inte så dumt, faktiskt; i medeltidatexterfinnstillexempelintemellanrummellanorden och närmantalarpausarmanhellerintemellanvarjeord men där hjälper å andra sidan bland annat intonationen oss att förstå betydelsen), och kapitelindelning hjälper mig att få en känsla för romanens förflyttningar i tid och rum, ibland med stöd av tydliga tidsangivelser.

Men.

Ja, ni börjar förstå vartåt det lutar, eller hur? Åt det-var-möjligen-bättre-förr-hållet.

För nuförtiden används mellanrum allt oftare på ett sätt som jag som läsare inte helt har förstått meningen med. Låt oss reda ut den där uppdelningen av text som pågår och se var förvirringen uppstår:

1. Vi vet alla att det finns bokserier – eller verk, som en trilogi med pretentioner också kan benämnas.

2. Serierna kan sedan delas in i böcker, och det är oftast dessa som i första hand prånglas ut som lösa delar (men det händer – också utanför barnboksvärlden – att bokdelarna i ett verk så småningom slås ihop i tjocka jättevolymer som får en ny titel, och så köper man dem för att man blir glad och till exempel tror att det har kommit ut en ny bok av Torgny Lindgren som heter Nåden har ingen lag*).

3. Vidare består många böcker av olika delar. I moderna böcker är detta i bästa fall tematiskt eller tidsmässigt motiverat. I sämsta fall begriper man inte riktigt varför Del 1 slutar och Del 2 börjar. I de undermåligaste fallen tror man att författaren valt att ha olika delar bara för att hen ska kunna få användning för samtliga irrelevanta citat som hen har plitat ner i sin svarta anteckningsbok sedan mellanstadieåren. Det där sista var både elakt tänkt och skrivet, så jag ger inga exempel på såna böcker.

Ibland förekommer specialdelarna Prolog och Epilog. Jag har läst några böcker där dessa varit motiverade, men på förekommen anledning skulle jag gärna vilja understryka att det inte finns några krav på att ha med just dessa delar i en bok för att den ska kallas roman, bibliografi eller ens based-on-a-true-story.

4. De flesta böcker har kapitel, och det tycker till och med jag i allmänhet är praktiskt och relevant. Men jag undrar ofta vad det är för skillnad på kapitel som är

• a) helt onumrerade (ni vet, där texten bara börjar en bit ner på sidan); 
• b) helt enkelt numrerade (på arabiskt eller latinskt sätt, lite grann beroende på om författaren har numeriska tecken på tangentbordet eller inte, antar jag); och 
• c) eventuellt numrerade och dessutom med en kapitelrubrik av något slag. Rubriken är antingen väldigt kryptisk (i vilket fall jag tillbringar avsevärd tid med att fundera över om rubriken ger någon ytterligare meningsdimension till kapitlet som jag inte begriper), eller så avslöjar den något som händer på kapitlets sista sida (i vilket fall jag får intrycket av att resten av kapitelinnehållet är rätt ovidkommande och lugnt kan tillåtas sjunka i glömska).

5. Ibland används stjärnor för att dela in texten i ett kapitel ytterligare. Det här är ju oerhört praktiskt om det handlar om långa kapitel med perspektiv- och plats- och tidsbyten. Ibland används förresten inte stjärnor, utan någon annan krumelur – emellanåt med vitsig blinkning till bokens tema eller liknande.

Och ibland används i stället blankrader på precis samma sätt som stjärnavdelarna. Det är ju inte lika kul, men man fattar att man liksom ska tänka från ett annat håll från och med nu. Och det är ju det viktigaste.

6. Blankrad och stjärnor förekommer tillsammans i ett och samma kapitel. Och här blir det förvirrande, tycker jag. Vilken indeldning är överordnad den andra?  Signalerar blankraden ett större avståndsbrott än stjärnan, eller är det tvärtom? Och finns det någon regel för det här som jag har missat som de lär ut på skrivarskolorna nuförtiden? Och vem har i så fall bestämt de reglerna (och varför fick inte jag vara med och bestämma)?

Det värsta är när det finns kapitel, blankrader och stjärnor och man inte riktigt kan begripa varför det ena valet har gjorts och varför det andra. Ibland hoppas flera år över med en blankrad. Ibland knappt en kvart mellan de olika kaptitlen.

Fast nej – förlåt. Den där blandningen är inte det värsta. Det värsta är när jag blir rätt övertygad om att skribenten faktiskt inte brytt sig om att fundera över varför hen gjort den ena eller den andra indelningen.

Ibland har jag i stället en känsla av att mellanrummen inne i kapitlen avspeglar ställen där författaren tog en paus. Vi som läsare lämnas åt att bringa mening i en jungel av stjärnor, blankrader, delar, kursiva textpartier, citat och epiloger. Det adderar inte någon betydelse till helheten, utan splittrar och gör mig mer konfunderad än koncentrerad. Jag försöker välvilligt tänka på att författaren egentligen använder sig av en rätt filmisk estetik som växlar perspektiv på nya och oväntade sätt, men det spelar ingen roll när jag inte riktigt ser någon mening med textens uppstyckning.

Jag är i allmänhet för typografiska lekar i böcker. Det är kul, och det är verkligen ett sätt att utnyttja det skrivna språkets visuella möjligheter. Men den grafiska lekstugan måste ha någon betydelse. Bara för att en ny generation författare har släppts fria att utforska ordbehandlarens alla möjligheter betyder det inte att alla nyförvärvade färdigheter måste visas upp. Jag som läsare måste fortfarande kunna anlägga något slags rimligt tolkningsperspektiv på vad det är tänkt att jag ska läsa in mellan raderna.

Ja, så har jag fått det sagt.

*Torgny Lindgrens trilogi bestående av de tämligen fristående delarna Hummelhonung, Pölsan, och Dorés bibel gavs 2008 ut som en bok, just under titeln Nåden har ingen lag.

Hej azerbadjanska poeter!

Sydsvenskan skriver om hur böcker börjar prissättas utifrån efterfrågan. Storsäljare blir dyrare, debutanter billigare, och storpocket av Katerina Janouch säljer bra hos unga tjejer. 

Yes! Jag visste väl att jag förr eller senare skulle tjäna pengar på att sluta läsa böcker på topplistorna!

När bokälskaren hör fel på låttexter

Året var 1988 och Lena Philipsson var med i Melodifestivalen för tredje gången och kom tvåa med låten Om igen.

Jag var på mitt femtonde år och besatt av att skriva ner alla låttexter (och lära mig dem). (Jag borde förstås ha passat på att läsa Anna Karenina då i stället, för då hade jag uppenbarligen tiden. Men det är lätt att vara efterklok.)

I alla fall, visst tycker ni också att första raden i Lena PH:s sång lyder Som en bok som har öppnats på glänt... ?

I was blind, but now I see

Jag tror det är några av mina bloggläsare som minns hur jag har förfärats över barnboksförfattaren Jan Lööfs böckers brist på gubbar av det kvinnliga könet. Men lika viktigt som jag då tyckte det var att uttrycka min förskräckelse finner jag det nu att berätta att jag ändrat mig.

Anledningen till detta är att vi här hemma ägnat de senaste månaderna åt detaljstudier av Lööfs ABC-bok från 1999. Efter detta har jag insett att han helt enkelt är en missförstådd man i jämställdhetens yttersta framkant. Könsöverskridandet i hans böcker har helt enkelt gått så långt att vi vanliga läsare, som är vana att slentrianmässigt koppla ihop vissa attribut med specifika kön tror att Lööf glömmer bort kvinnorna när han ritar. I själva verket har jag börjat förstå att han menar att kön är en oviktig egenskap, och att kvinnor och män kan se ut och klä sig hur som helst – ja, att det till och med är jag som är inskränkt när jag letar efter feminina detaljer som bröst, hästsvansar, kjolar och släta kinder. Låt mig ge ett ganska stort antal exempel.

Vi börjar med att betrakta bilden nedan, som illustrerar bokstaven C med ordet "cirkus". Alla människor vet ju att publiken på en cirkusföreställning består av både män och kvinnor (och en hel del barn), så här är det bara att sätta i gång och gissa vem i den manhaftiga publiken som egentligen är en kvinna. Den stilige björnen i slips på första raden kanske? Eller den elegante krokodilen i randig kavaj på andra raden, den lite luggslitna katten, eller varför inte den bastanta flodhästen i polisuniform (det är inte osannolikt; ca 50 % av de antagna till polishögskolan nuförtiden är kvinnor)?

Detsamma gäller läkarutbildningen; idag är  könsfördelningen bland de antagna till läkarprogrammet jämn. Därför kan det vara så att den doktor som exemplifierar bokstaven D är kvinna, fast man vid första påseendet tycker att det ser ut som en björnhanne. (Hävdar man att det de facto måste röra sig om en veterinär har man ännu mer på fötterna för ett sådant antagande, eftersom mer än 85 % av de antagna på veterinärprogrammet år 2003 var kvinnor.)

Eftersom kvinnor tar ut flest sjukdagar, så är det rimligt att anta att de patienter som doktorn behandlar åtminstone till hälften består av kvinnor. Så är apan med blåtiran (för övrigt samma apa som balanserar på enhjuling på cirkusen) en butchig donna med framfall i stället för begynnande kulmage? Eller ser ni kanske några kvinnliga drag hos den lobotomerade gorillan, den omplåstrade giraffen, strutsen med halsont eller hos den gammpojkeklädda, haltande grisen? (Jag kan inte riktigt bestämma mig själv, men jag lutar åt att i alla fall strutsen är en kvinnlig gymnastikdirektör med halsproblem efter att i många år ha försökt överrösta sina högljutt kacklande elever.)

Men Lööf har många olika förebilder i sina böcker. Under bokstaven F har han tydligt inspirerats av bilannonsernas traditionellt halvnakna brudar som solar sig på en färgglad amerikanare. Här är det emellertid helnakna apbarn (?) och ett flygplan, men så är det ju en barnbok det handlar om också.

Lööf irriterar sig även (precis som jag) på det badmode för små flickor som förespråkar bikiniöverdelar långt innan pubertetens intåg ens kan anas vid horisonten. Det ser man tydligt på strandbilden som skildrar bokstaven G (som i "glass). Ett pappalejon (manen gör det otvetydigt i det här fallet) och en galt (namnet Glass-Orvar, som tyvärr har blivit suddigt när jag fotograferade bilden, gör detta lika odiskutabelt) har självklart balanserats med tre glada glassätande småtjejer i långa badbyxor.

Vidare gillar jag verkligen att Lööf inte placerar in sina könsöverskridande kvinnogestalter i typiskt feminina miljöer. Kolla in den här bilden för bokstaven M som i "motorcykel". Visst är det skönt att man inte får känslan av att det bara är killar som gillar att meka med hojar, dricka coca-cola och använda brylcrème?!

(Notera även att han utelämnar de där rosetterna på kattungarnas huvud. En eloge för det – jag är så jävla trött på att alla småtjejer ska ha rosett i håret så fort de hamnar mellan bokpärmar.)

Det finns dock några på ytan väldigt traditionsbundna kvinnogestalter med i boken (inalles handlar det om så där 4 (f-y-r-a) figurer. Men efter att nu ha börjat tolka Lööfs figurer med en helt annan blick, så inser jag att dessa inte alls representerar kvinnoroller som vi är vana vid, till exempel som offer (under bokstaven P som i "polis", där en till synes äldre kvinna blir bestulen), som troget väntande maka, mor eller barnsköterska (under bokstaven S som i "slott", där en person klädd i typisk medeltida kvinnodräkt tar emot den hemvändande riddaren), eller som en åldrad kvinna som stickar en varm tröja till en fullt kapabel karl som under tiden står och tittar på (under bokstaven Y som i "ylletröja").

I den här kontexten blir det i stället tydligt att alla dessa tanter är exempel på män i kvinnokläder.

Du som förmått läsa ända hit vet så klart att alfabetet innehåller fler bokstäver än det här. Å som i ånglok till exempel. 15 % av alla lokförare är kvinnor, så chansen finns att det är en kvinna som iklätt sig den här flanellskjortan.

Eller Ä som en "äventyr" – alla vet väl att även kvinnor läser och gillar äventyrsböcker som Skattkammarön? Och med tanke på vad forskarna nu vet om de starka kvinnorna i det vikingatida Skandinavien, så är nog de flesta mordiska vikingar på den drakbåt som återfinns under V kvinnor.  Eller vad tror du?

Du tror kanske att det är något ironiskt med det här inlägget, men jag vill gärna ta dig ur den villfarelsen. Det är tvärtom ett uppriktigt försök att tolka Lööfs bilder välvilligt. För eftersom det helt enkelt är så osannolikt att någon i Sverige på gränsen till det tredje millenniet efter Kristi födelse ritar, skriver och ger ut en bok där den kvinnliga delen av mänskligheten är bortglömd, så måste han haft någon tanke med att nästan enbart ha med män och djur av hankön på bilderna. Och låt oss säga att de flesta av oss helt enkelt inte har förstått den tanken. Förrän nu.

Veckans pausfågel

Om man inte hinner blogga om böcker som man inte hunnit läsa, så kan man ju i alla fall göra en del avundsjuka. Till exempel på den här fina boken som jag fick i present av en vän för några år sen:

Det är i huvudsak en sammanställning av olika jul- och vinterrelaterade noveller som Lucy Maud Montgomery skrev och publicerade i olika tidsskrifter (hon skrev verkligen för brödfödan!). Men första kapitlet utgörs av den fina skildringen av Annes första jul hos Matthew och Marilla – ni vet då Matthew får Rachel Lynde att sy en grön puffärmsklänning åt Anne!

Här är en innehållsförteckning (och jag tror att man ska kunna se lite bättre om man klickar på bilden):

Själv är jag avundsjuk på dom som hinner läsa. Och sova.

Böcker på tvärsen

Jag har varit ute och bokspanat. Ja, jag vet – det är väldigt olikt mig, men jag fick ett halvt dygn över på en flygplats nyligen, och vad ska man ta sig för när man inte orkar läsa Anna Karenina, för att man är för trött i armarna för att hålla upp den framför ansiktet (eftersom armarna hela dagen burit på väskan med denna tegelstensroman; det är ett moment 22).

Ja i alla fall, jag bekantade mig i stället med ett betydligt mer behändigt format, specialdesignat för den som bokstavligt talat vill ha en bok på fickan, men inte övertygats om att läsning i mobilen är framtidens melodi. Det jag fann var en slags "böcker på tvären": små pocket-versioner av välkända bästsäljare, där långsidan är ungefär 10-12 cm lång. När man öppnar böckerna måste man vända dem på tvären, vilket innebär att ett uppslag blir ungefär så stort som en vanlig boksida.

Vid provläsning av en bok tyckte jag det var svårt att hålla boken öppen; den ville ständigt falla igen. Dessutom blev det mycket bläddrande. Men å andra sidan kom man lätt upp i 600-sidiga böcker, och om man skulle få för sig att räkna antal lästa boksidor i stället för antal lästa böcker, så är ju det en fördel.

Jag är inte helt säker på att det här är ett format jag skulle välja i första hand, men tanken på att man skulle få plats med så där fyra gånger fler böcker på samma utrymme är ju onekligen rätt frestande. Vi skulle inte behöva flytta till ett större hus på länge än om det här blev det gängse bokformatet i Sverige. Nån som har sett något liknande här?

Uppdatering: Ja, det är ju ingen nyhet att det här inte är bloggen som är först med det senaste; Boktoka spanade om de här böckerna för nästan en månad sen.

Bönhörd

Jag har länge trott att jag vid det här laget är en van och välförberedd biblioteksbesökare. Men jag har uppenbarligen mycket kvar att lära.

Och tänk vad mycket böcker man borde hinna läsa på rehab

Enligt O vill veta om folk är bokoholister. Jag funderade lite på att skriva att det hade varit mer intressant att sprida den här enkäten utanför bokbloggosfären. Men med ett sådant påstående riskerar jag väl att få en modeenkät i knät (och jag som inte är säker på skillnaden mellan foundation och puder), så det låter jag bli, och svarar snällt på frågorna.


1. Brukar du komma ut med fler böcker än dina vänner efter ett besök i en bokaffär?
Ja. Men räknar man antal böcker köpta per timme, så blir det nog ungefär lika många.


2. Brukar du vakna morgonen efter och ha svårt att komma ihåg hur många böcker du köpte och hur mycket de kostade?
Ja. Och det kan bero på att arbetsminnet inte hann med att lagra inköpen i långtidsminnet.


3. Brukar du, utan anledning, rycka ner en bok från hyllan, öppna den, sticka näsan i den och desperat inandas doften av trycksvärta och papper?
Nä. Men jag brukar rycka ner böcker från hyllan, öppna dem, sticka näsan i dem och desperat läsa vad som står i dem.


4. Har du någonsin köpt samma bok två gånger utan att veta om det?
Ja. Flera gånger. Jag tycker det är okej så länge det är böcker till mig själv, men när jag för tredje gången gav Herbjørg Wassmos trilogi Den blinda glasverandan, Det slutna rummet och Hudlös himmel till en av mina bästa vänner, så blev hon rätt sur. Så fler än två gånger försöker jag att låta bli att ge bort samma bok till en och samma person.

5. Om du går till en bokhandel efter jobbet och kommer hem väldigt sent, brukar du då ljuga om var du har varit?
Ljuga och ljuga. Jag säger väl inte direkt var jag varit, men det händer ju att jag försöker knöka ner en av mina alldeles för fulla kassar med böcker i ryggsäcken så att det inte ska bli uppenbart precis hur mycket böcker jag släpar hem. Jag köper ibland också sockar eller tröjor i nån affär, och så stoppar jag bokkassen under klädesplaggen, så att den inte syns. Så mycket.


6. Brukar du köpa julklappsböcker till släktingar och vänner som du själv vill läsa?
Ja? Finns det folk som inte gör det? Vad oekonomiska de måste vara.

7. Har du någonsin gett upp en bok redan innan du börjat läsa den?
Absolut. Man måste ge upp rätt många böcker för att ha tid att läsa de man verkligen vill. Meningen med livet kan möjligen vara att förfina tekniken att dissa böcker så snabbt som möjligt.

8. Är det omöjligt för dig att besöka ett köpcenter utan att gå in i en affär som säljer böcker?
Jag besöker aldrig ett köpcentrum utan bokhandel (Seriöst: Jag besöker aldrig ett köpcentrum utan bokhandel!).

9. Har du någonsin blivit intresserad av ett obskyrt ämne och köpt ett stort antal böcker i ämnet?
Nej. Men jag bor tillsammans med en sån person. Jag minns astronomi-perioden, göra egen choklad-perioden, fotograferings-perioden, brodera-perioden... Just nu pågår en mycket intensiv och långvarig origami-period.

10. Har du ett personligt bibliotek inom ett ämnesområde som fortfarande står oläst?
Nej.

11. Har du någonsin köpt en bok för att du gillar omslaget?
Njaea. Ja, det har bidragit till att jag intresserat mig för boken, men det har inte varit ensam orsak till att jag köpt den.

12. Går du direkt till böckerna om du är på en loppmarknad?
Ja. Varför besöker man annars en loppmarknad? Eller vad dum jag är – man kan ju kolla på bokhyllor också!

13. Har du någonsin blivit av med ditt jobb, eller tillsagd för att du läst för mycket?
Ja, visst. På alla sommarjobb jag hade under gymnasie- och universitetsåren fick man gärna läsa veckotidningar, men inte böcker.

14. Har du och din närmaste familj någonsin diskuterat dina bokinköp och läsvanor?
Jag har ett minne från 5-årsåldern och fick ett utbrott när min mamma sorterat om böckerna i min bokhylla. Sen dess kan jag inte påminna mig att någon lagt sig i.

15. Brukar du ha en bok i knät när du tittar på tv, så att du har något att göra i reklampauserna?
Ja, det är klart. Så att jag har något att göra mellan reklampauserna också.

16. Får du panik om du är hos frisören och märker att det inte finns något att läsa?
Nej. Jag blir arg och ber frisören tejpa ihop boken som han måste ha råkat klippa sönder.

17. Brukar du hitta på ursäkter för att rättfärdiga dina bokinköp?
Nej. Jag är en vuxen människa med en okej inkomst som har råd att lägga pengar på min hobby. Eller var det där just ursäkten?

18. Köper du  böcker bara för att det är rea?
Nej. Jag köper böcker bara för att det är onsdag, för att februari är en trist, snöblaskig, blåsig och grå månad, och för att jag behöver födelsedagspresenter till såna som fyller år i början av mars. Och för att jag nog har skoskav och är snuvig och kommer att missa bussen och få sen semester nästa sommar.

19. Ljuger du någonsin om hur många böcker du köper?
Nej (och jag är inte kretensare heller).

20. Tänker du ut komplicerade strategier för att få in dina nyinköpta böcker i huset utan att någon märker det?
Jag använder universalstrategin att alla böcker är en present. Eller ska bli en present nån gång i framtiden. Till nån. När jag har läst dem. Eventuellt.


21. Har du genom dina bokinköp någonsin skämt ut din familj eller dina vänner?
Vi försöker skämmas var och en för sig själv i vår familj, men det är klart att jag får betala för övervikten på flyget själv nuförtiden.

22. Brukar en person som besöker ditt hem för första gången kommentera dina böcker det första han eller hon gör?
Nej. Hallen är nämligen det enda rum där det inte finns några bokhyllor.

23. Om någon frågar efter en läslista med de 20 böcker som influerat dig mest, kan du då ge dem en på studs?
Nej. Men om jag får ge en lista på 50 böcker?

24. Har du minst sex böcker vid sidan av sängen?
Nej, tomma nattduksbord är inget för mig.

25. Har du fler än 50 olästa böcker hemma?
*skratt* Jag har nog fler än 50 olästa böcker i sovrummet!

26. Brukar du lyckas hitta böcker som personalen i bokaffären inte kunnat lokalisera?
Ja. Men det brukar de minsann inte vara särskilt tacksamma för, eftersom det också är jag som brukar ha flyttat runt böckerna.

Efter detta ska man utföra er serie räkneövningar, men eftersom jag redan slösat bort värdefull lästid (och reklampausen på tv är slut) så struntar jag i det. Jag antar att detta är det hemliga utslagssvaret i det här bokoholist-testet.

Kom och köp! Blogginlägg till salu!

En del bokbloggare diskuterar köpta blogginlägg nuförtiden. En full bokhylla och En bok om dagen deklarerar att de varken har varit eller är till salu. Bokblomma diskuterar också frågan, och har dessutom vid ett tillfälle sålt sig (men de som är emot prostitution kan trösta sig med att hon precis tyckte att det lönade sig, och nu är helt emot reklam på sin blogg).

Personligen har jag mest betalat för att blogga tycker jag. Stora kostnader för bokinköp och förseningsavgifter på biblioteket för att man vill läsa alla de där underbara böckerna som de andra bokbloggarna skriver om. Jag antar att jag därmed är en av dem som är lurad, vilket är det perfekt particip som ingår i första meningen på det bloggupprop mot köpta blogginlägg som är upphovet till denna diskussion. (En version av uppropet kan läsas här, hos Onekligen).

Jag känner att det här är ett perfekt läge för mig. När vettiga och altruistiska bloggar står upp som en man och vägrar få betalt för att skriva om saker de gillar, så skapas ju ett tomrum som jag kan fylla. Alltså: Betala mig i stället så skriver jag.

Taxan för ett meddellångt, småputtrigt inlägg hos mig ligger på 4839 kr. Vill man att det ska vara lite provokativt, innehålla länkar till andra bloggare som kan tänkas få igång en diskussion och länka vidare och därmed locka fler läsare till min blogg, så stiger taxan till det dubbla. Vill man att det ska vara en kort liten klurighet kostar det 2384 (de tar längre tid att skriva än man tror, de där one-linersarna).

Jag kan också tänka mig att bjuda ut blogginlägg på auktion. Typ: jag hyllar Torgny Lindgrens nya för 7000, men skriver ner den för 8000. Kanske finns det nåt konkurrerande förlag eller bitter författarkollega som nappar på det.

Vill man att jag ska sluta blogga blir det betydligt dyrare.

Hemma hos mej

Jag är ju inte bara mamma, bokälskare, husägare och bloggare. Jag är dessutom iPhone-ägare (och det har jag visst glömt att tjata om på sista tiden). Om jag kombinerar alla dessa roller så blir resultatet så här:

Jag lånar iPhonen till dottern, för att få lite extra lästid till mig själv, och sedan bloggar jag om de foton som hon tagit på våra bokhyllor hemma.

Vi börjar med några kort på hennes egen bokhylla (en Expedit från Ikea, 2x4 fack, på högkant), som står i vardagsrummet och innehåller hushållets största – men inte enda – samling av bilderböcker.

Här ser vi böckerna som huserar ovanpå bokhyllan. 

Här är ett typiskt fack, där böckerna är så där lite hippt-som-happt sorterade. Verkar vara lite färgkodat också. 

Och så längst ner – de röda lådorna som är själva hjärtat för den bokutgivning som pågår i vårt hus. 3-4 volymer per dag produceras i genomsnitt av Nobelpristagaren-in-spe.

Sedan har mästerfotografen tagit med sig kameran in i nästa rum – biblioteket, som går i färgerna vitt, grönt och grått, med ljusa trädetaljer. Bokhyllorna är genomgående Ikeas Billyhyllor i ljus björk.  

Den första bilden ger en fin vy över ett bokhyllehörn, dörren till badrummet och täljstenskaminen till höger. Och till vänster ser vi också min gröna läsfåtölj. I och med det suddiga i bildens nederkant bryter jag min föresats att inte publicera bilder på mitt barn på bloggen.  

Här ser vi en detaljbild av mattan och fårskinnet, som är så mjukt och skönt (och dammigt) att ha som underlag när man sitter framför kaminen. 

Och här har vi kaminen. Och dotterns långfinger, möjligen tvättad med lavendeltvål, möjligen fortfarande med ketchupfläckar, det är lite svårt att avgöra på den här bilden.

Och här kan ni studera strukturen på den gröna textil jag valde när jag klädde om läsfåtöljen förra året. Filten är av ull och en kär gåva från min moster. I övre vänstra hörnet skymtar man även en del av ärmen på den kofta (från Gudrun Sjödén) som jag bar på Bokmässan i år. 

Och här har fotografen tagit en översiktsbild åt andra hållet. Vi ser här två stolar (och en del av ett bord) med högar av ren, men ostruken tvätt. En unik inredningsdetalj som inte finns i så många bibliotek. 

Och så avslutar vi detta inredningsreportage med en bild på läslampan (inköpt på Mio, tror jag) och ett annat bokhyllehörn. På denna ovanligt skarpa bild kan man till exempel beskåda min samling av Peter Pohl-böcker, samt den korg där jag förvarar mina telefonkataloger när jag inte läser dem. 

Längtan efter preteritum

Idag var också dagen då bilbatteriet slutade fungera. 

Det innebär bland annat att jag nog för tillfället får nöja mig med att äga denna, relativt ovanliga, utgåva av Maria Gripes andra barnbok om små gossedjur, och inte köpa hennes debutbok I vår lilla stad, som just nu finns till salu för det facila priset av 550 svenska kronor hos Bokbörsen. Det är lite surt, för jag har spanat länge på den boken.

Lite trevligare nyheter relaterade till Gripe får man om man hälsar på hos En full bokhylla, som öppnar första luckan i sin julkalender idag. Men klicka dig inte dit, är du snäll, för då kan det hända att min chans att kamma hem bokpriser minskar, och det skulle jag faktiskt sura rätt mycket för en dag som idag. 

Kollektivt ägande

Jag läste för ett par veckor sedan Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i boken, mer än att fastslå att jag tyckte mycket om den. Framför allt gillade jag den diskussion hon för om vem som äger romanhjältar. Har författaren patent på dem, eller äger läsaren dem lika mycket? Eftersom hennes egen bok är skriven i jag-form, förment av en man som är övertygad om att han är förebilden till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, så står det tämligen klart att hon själv antar ståndpunkten att när en författare släppt lös sin skapelse i världen, så tillhör den inte längre endast författaren själv. (I ett citat som jag bloggade om, får man till och med intrycket att eftersom läsaren äger romanfiguren lika mycket som författaren, så innebär det att författaren inte får göra vad hen vill med sina skapelser. Är det måhända därför läsare blir så arga när författare tar livet av hjältarna?)

Jag är delvis med på denna tanke. En läsare som upplevt Emil i Lönneberga, Anne på Grönkulla, utvandraren Karl Oskar och Bridget Jones har förvisso gjort dem till sina. Men får man göra vad som helst med dem för den sakens skull? Skriva och om förvanska och omtolka och nytolka? Jag är inte helt säker på att jag som läsare tycker om att andra läsare gör så där.

Jag funderar förresten mycket över vad det är hos just Söderberg som får så många att ge sig på att skriva om hans historier. Gunbritt Sundström skrev Till Lydia, som en modernare version av Den allvarsamma leken – dessutom skildrad ur Lydia Stilles synvinkel. När hon står i strålkastarskenet blir den olyckliga kärlekshistorien lite annorlunda. Bengt Ohlssons Augustprisbelönade Gregorius tar sig i stället an den förtalade (och sedemera mördade) prästen i Doktor Glas, och Ekman skruvar då alltså samma historia ett varv till genom att låtsas göra verklighet av en fiktion när hon skildrar en tänkt förebild till (eller en galning?) Doktor Glas. Mördar folk för egen vinning gör han hur som helst.

Omtolkning av historier är ju inget nytt. Tvärtom kan man med fog äntligen få användning för uttrycket redan de gamla grekerna, och sedan lista alla versioner av berättelserna kring till exempel Orestes, Sköna Helena, eller Faedra. Andra – senare – exempel är tolkningar av Faust-legenden. Men det är betydligt ovanligare att moderna berättelser med en namngiven och känd författare skrivs om.

Och det är ju inte utan att jag funderar lite extra över varför just Hjalmar Söderbergs böcker pockar och lockar till nytolkning. Har han ovanligt intressanta karaktärer? Är hans historier osedvanligt välskrivna, eller mer än lovligt ofullbordade? Har folk inget bättre för sig?

Förresten undrar jag varför ingen kan ge sig på att skriva om Söderbergs självbiografiska Martin Bircks ungdom, för den tycker i alla fall jag är så tråkig att den skulle behöva piffas upp lite. Där skulle man gärna vilja se historien från ett annat håll; vad tyckte egentligen hans älskarinna om att år ut och år in leva med en förbindelse som aldrig legaliserades av ekonomiska skäl?