Kristin, Charlotte och Hanna

Åh, vet ni, jag blir så förundrad och tacksam och exalterad när jag läser en bok som jag tycker är så där fantastiskt bra. Tänk att det ännu fanns en enda sådan underbar bok oläst! Ibland tror jag att det endast är hoppet om att få uppleva ännu en sådan bok som får mig att leva vidare (denna längtan är även upphovet till bloggens motto, som var och en förstår).

De sista dagarna har jag njutit av vartenda ord i Elin Wägners Åsa-Hanna. Det är en storslagen roman om att förneka sina ideal och tappa sin själ. En korsning av Kristin Lavransdotter, Jerusalem och Charlotte Löwensköld (och en hel del gemensamt med Thomas Hardys Tess av d'Urberville, som jag inte läst men just nu ser på SvtPlay).

Åsa-Hanna är en storslagen roman, full av psykologi, fint tecknade porträtt, religiöst grubbel och kvinnligt (och för all del manligt) vardagsgöra. Boken skrevs 1918 (dvs ett knappt decennium efter de helt annorlunda böckerna Norrtullsligan och Pennskaftet som jag läst tidigare), och den skiljer sig både språkligt och tematiskt mycket från de båda andra böckerna. Framför allt har boken stora dialektala avsnitt (både i dialogerna, och så fort personerna tänker – och de tänker en hel del), som jag tror kan vara svåra att ta sig igenom för många nutida läsare (för mig känns dialekten som en av bokens stora behållningar!).  Bokens historia är emellertid oerhört stark och driven, och jag – som inte brukar önska mig modernisering av våra svenska klassiker –  hoppas av hela mitt hjärta att någon varsamt överför denna roman i en modernare språkdräkt!

Det är dock en bok som har mindre religiös överspändhet än Undsets Kristin Lavransdotter, och mindre långrandiga och affekterade beskrivningar av omgivningarna än Selma Lagerlöf brukar använda. Men det är intressant att notera att Åsa-Hanna skrevs före både Charlotte Löwenskölds-trilogin (vars två första delar kom 1925), och Kristin Lavransdotter (som kom runt 1920). Jag är övertygad om att influenserna från Åsa-Hanna måste varit stora, men har också svårt att föreställa mig att den olyckliga kärlekshistorien mellan Åsa-Hanna och Magnus på Nygård inte inspirerats av paret Gertrud och Ingmar Ingmarsson i Jerusalem-böckerna.

Nå, lite om handlingen i Åsa-Hanna ska jag väl också skriva. Själva namnet "Åsa-Hanna" är konstruerat på samma sätt som Kulla-Gulla (eller Åsa-Nisse), och betyder helt enkelt "Hanna från (gården) Åsen". Hanna har en gudfruktig mor och en pengahungrig far, och hon växer upp till en allvarsam, duglig och djupt religiös flicka. Sedan barndomen har det varit mer eller mindre självklart att hon ska gifta sig med grannpojken Magnus i Nygård, men åren går, och Magnus friar aldrig. Istället går ryktet att han söker efter en finare hustru. När så handelsbodens Franse (som vi lugnt kan kalla ortens häradsbetäckare) friar till Hanna så säger hon ja, kanske mest för att reta Magnus, men även till stor del för att hon ser det som sin uppgift att frälsa Franse och hela hans hushåll, som genom åren varit anklagade för både mord och stöld.

Men Hannas föresatser om att frälsa Franses och Mellangårdens själ går om intet när hon väl blir gift, och Franse oombett inviger henne i gårdens mörka hemligheter. Hon är med ens delaktig i det olagliga och syndiga, och detta tär på hennes samvete och hennes själ. Hon törs inte bryta sig loss från (den psykopatiske) Franse som använder både sitt fysiska och psykiska övertag till att få henne att göra som han vill. Historien utvecklar sig som om det vore ödesbestämt längs en väg av misshandel, missfall, otrohet och medhjälp till mord.

Förutom Åsa-Hanna, Franse och Magnus finns en mängd starka personligheter i  boken. Kommunalordföranden, prosten, bönderna, barnmorskan – allt i detta småländska samhälle genomlyses, och jag njuter särskilt av att komma vardagslivet så nära. Tiden för boken är Oskar den andres tid, så det är bondelivet i det sena 1800-talet jag läser om. Det är som en tidsresa att i bisatser läsa dåtida självklarheter som hur man måste vakta på födande suggor så att de inte ligger ihjäl ungarna, eller att det fanns särskilda kvinnosysslor (mjölka till exempel) på en gård, som en man behövde hjälp med. Här är varken bygderomantik eller polemik mot fattigdomen (och det är rätt befriande att slippa den vinklingen på bondens vardagsliv).

Det här är en underbar kärlekshistoria för alla dem som älskar Charlotte Löwensköld. Men var beredd att kämpa lite med småländskan.